torstai 23. helmikuuta 2017

Behind the preggo-scenes / Second edition

Senast skrev jag ett Behind the preggo-scenes inlägg om tiden innan vi hade outat vår graviditet. Jag tänkte göra samma sak för jag har ju ändå varit gravid i över 100 dagar så det har väl hänt lite allt möjligt under den tiden.

Först tänkte jag säga att jag mår väldigt bra just nu, kanske lite tröttare än vanligt men det är jag ju van med, hehee. I början hade jag ett svagt illamående vilket jag inte alls led av senast. Det var lite tungt.

Min stora craving i början var Cocis Zero, helt konstigt med tanke på att jag dricker väldigt lite läsk. Det gick om på en månad. Ett litet sockerberoende har också smygit tillbaka och jag har varit aningen mer flexibel med det. Försöker dock hålla mig så det inte ska bli lika galet som senast jag var gravid, shit vilka mängder godis och choklad jag åt.

Min första aning om graviditeten fick jag när jag skulle på en av alla jobblillajulsfester. Jag var på redaktionen och fixade mig färdig och hade en liten flaska av min favoritskumpa med mig. Vanligtvis brukar första klunken vara en stor njutning men nu fick jag nästan kväljningar. Det var så otroligt underligt att jag anade redan då fast vi plussade först lite senare.

Vi gjorde samma misstag som senast och köpte billighetsgraviditetstest. Det kändes opålitligt när det andra sträcket var så svagt...

... så precis som förra gången gick vi nästa dag och köpte det dyraste testet. Hahaha.

När vi väl hade plussat hade jag ännu en jobbjulfest kvar att klara mig igenom. Det var ingen njutning alls.

Temat för festen var Ryssland. Visst ser jag helt onykter ut!

Det radades snapsglas framför oss för vodkatasting och buffén innehöll en massa rå fisk och rom. Hahahaa. Såg inget alkoholfritt någonstans. Man skulle ha dragit en fin fylla på den festen om man bara hade kunnat.

När jag träffade vänner och alkohol var inblandat var jag rakt på sak och berättade att jag var gravid. Väldigt mycket lättare för mig att inte behöva smussla.

Det var skönt med jullov på grund av illamåendet.

Sedan var det dags för jobb igen och man fick dra på sig masken.

Försökte motionera lite ibland men har fortfarande ingen rutin på det.

Det var skönt att ha så många vänner som moraliskt stöd denna gång. Senast var vi ganska långt i graviditeten innan vi berättade åt folk.

Jag har fått komma ihåg att man som preggo blir expert på att kisi på burk. I och med mitt första rådgivningsbesök var jag med om en lite tråkig incident, ska berätta mer om det i ett annat inlägg (Det har inget med kisi att göra!).

Vi var till Himos. Det var fem år sedan jag stod på skidorna senast. Då var jag också gravid. Hahaha.

Vi var på Den finlandssvenska kryssningen och hade några partners in crime som visste om graviditeten. Så det gick relativt smidigt.

Fy fan att denna byggnad gav oss båda lite obehagliga vibbar. Det är Barnmorskeinstitutet, där Kevin föddes. Och fast det var en glad händelse så var ju förlossningen ett enda helvete. Flashbacks...

En liten alien fanns där inne. En aktiv liten typ som hade hicka.

Efter ultrat gick vi på tumislunch för att fira att allt var bra.

Magen började synas mycket tidigare denna gång än senast...

Efter ultrat berättade vi åt den blivande storabrodern. Vi borde ha filmat det, hans reaktion var så fin. Först tittade han oförstående och trodde att vi skämtade. Sedan började han ställa väldigt smarta frågor. Han har varit glad över nyheten och önskade att bebisen skulle komma nu direkt.

Inne i vecka 13 började det bli besvärligt med mina minsta jeans. De jeansen som jag använde när jag var 14 kg tyngre sitter inte heller för jag är fortfarande för liten för dem. Snart är det lönedag och då ska jag skaffa ett par preggobyxor. Senast var jag inne i vecka 20 när jag köpte gravidjeans.

Jag längtar till att det ska se ut som en riktig preggomage. Inte bara som att jag skulle ha ätit för många fastlagsbullar. Hahaa!

Här vecka 14+5. Börjar vara svårt att dölja. Hade berättat åt några kolleger om graviditeten tidigare men ungefär nu var det dags att komma ut ur preggoskåpet. Vi lade ut det på FB. Jag har en sådan underlig sits på jobbet att jag egentligen inte har något nära team som jag jobbar med utan många olika team som jag har lite att göra med. Det kändes lättare att bara slänga ut det på FB när chefskapet visste om saken så behövde jag inte berätta om saken tusen gånger. Verkligen SKÖNT att inte behöva hålla hemlisen längre.

Samma dag som vi outade graviditeten gjorde jag ett extra besök på öppna rådgivningen. Några nätter tidigare vaknade jag till en knivskarp smärta i nedre magen. Det höll i sig i ungefär en halv timme. Det var jag aldrig med om under förra graviditeten, väldigt skrämmande. Så jag ville lyssna på hjärtljuden för jag känner ju inte bebisens rörelser riktigt ännu. Allt var bra och det var skönt att få det kollat.

Jag invigde graviditetsvecka 16 med nya preggobyxor. Senast klarade jag mig fyra veckor längre i vanliga jeans. Magen är större än senast i detta skede och så tror jag att jag är aningen bekvämare av mig. Varför lida om man kan ha det bekvämt, hahaa. Det känns verkligen som att magen ploppat fram under den senaste veckan.

Att sådant. Enligt min app har jag 173 dagar kvar. Spännande tider.

keskiviikko 22. helmikuuta 2017

I augusti blir det andra bullar!

De som är vänner med mig på Facebook eller följer mig på Instagram vet detta redan. Men jag känner att jag ännu måste skriva det på bloggen.

Om allt går bra så blir vi en fyrapersonersfamilj i augusti. Kevin ska bli storebror! Tänk det!

Det känns så himla skönt att vara öppet gravid. Jag har varit gravid i över 100 dagar redan. HUNDRA! Det är en lång tid för att hålla stora hemlisar. Nu börjar magen dessutom vara svår att dölja så det är skönt att jag inte behöver göra det längre.

Whoppidoooo!

Han är väldigt glad, förväntansfull och stolt över att bli storabrorsa. 

sunnuntai 19. helmikuuta 2017

Boken som fick tårarna att rinna

Jag har tidigare skrivit ett inlägg Flickan som inte pratade - selektiv mutism. Där skriver jag om den selektiva mutism som jag led av som barn. Inlägget fick väldigt mycket respons och tack vare inlägget fick jag faktiskt för första gången i mitt liv träffa en annan person med selektiv mutism. Den träffen var rörande, viktig och gav mig flashbacks.

Jag är också med i en FB-grupp med namnet "selektiivinen mutismi", där är det mest föräldrar till mutistbarn som skriver. Jag läser ganska lite finska böcker men via gruppen såg jag att Laila Hirvisaari har skrivit en roman som berör ämnet. Jag köade i några månader efter ett biblioteksexemplar och nu har jag läst boken.

Laila Hirvisaari - Hiljaisuus (Tystnaden)

Händelserna i boken placerar sig till 1940-talet och berättar och Inga som blivit så traumatiserad av kriget och sina föräldrars död att hon slutar prata helt som fyraåring. Hon talar inte med någon, inte ens sina farföräldrar som hon bor hos. Hon bär alltid med sig ett block i förklädets ficka som hon skriver i när hon behöver kommunicera. Hon blir mobbad i skolan men kan inte försvara sig eftersom hon inte pratar.

Att få dyka in i Ingas huvud och läsa om hennes tankar är mycket intressant för mig som inte heller har kunnat kommunicera med alla när jag var liten. Hennes funderingar låter bekanta.

Inga har varit med om en mycket traumatisk upplevelse och till följd av det blev hon stum. Jag kunde inte låta bli att fundera vad det är som är mitt trauma, som fick mig att sluta prata. Jag har aldrig varit med om krig och död, men saker kan kännas stora och hemska för en liten känslig flicka. Ingen vet mitt trauma men det finns faktiskt lite nya teorier kring det sen jag skrev inlägget om min mutism.

Boken har ett starkt slut och mina tårar började rinna när jag läste sista meningen. Det är sällan jag gråter av en bok, men det var så himla känslosamt. Så ifall ämnet intresserar och man läser på finska så rekommenderar jag verkligen denna bok.

keskiviikko 15. helmikuuta 2017

Det går inte att få allt när barnen är små...

Amanda skrev ett inlägg om barn och karriär. Det är något jag funderat mycket på och för att låta som en bloggkliché: jag tror alla familjer kommer fram till de lösningar som passar dem bäst, med karriär eller utan.

Karriär för mig betyder kanske mest det att man strävar att gå framåt i arbetslivet, till lite mer krävande uppgifter, lite mer ansvar. Att man utvecklas. Att göra karriär behöver inte alltid betyda att man ska jobba som en dåre och inte ha någon fritid alls, resa massor eller bli chef. Inte för mig.

Det här med att balansera allt i livet är ju något som jag jobbat med de senaste året. Nyligen hände något som verkligen satte mig att fundera på situationen. Jag blev nämligen erbjuden ett jobb inom bolaget. Mina chefer känner mig bra för jag är av den åsikten att det var fråga om ett jobb som jag skulle ha varit bra på och säkerligen skulle jag ha fått ut mycket av det. Det skulle ha inneburit att jag tagit ett steg framåt mot något lite mer krävande.

Men. Sen kommer ett stort men. Det var ett skiftesjobb. Sjuuukt tidig morgontur. En dagstur som slutade ungefär samtidigt som dagis stänger på andra sidan stan. Och en kvällstur som slutar mitt i natten. Samt en del veckoslutsjobb.

Jag funderade på saken i en natt men det stod väldigt snabbt klart för mig vad jag skulle svara på erbjudandet. Jag har ju aldrig ännu tackat nej när en dylik chans dykt upp men nu var jag tvungen att lyssna på magkänslan (det har jag inte alltid gjort tidigare). Svaret blev att jag inte kan ta emot ett skiftesjobb just nu i denna livssituation.

Jag hade tårar i ögonen när jag insåg det. Så mycket skulle jag ha velat ha de arbetsuppgifterna. Arbetsuppgifter som skulle ha utvecklat och motiverat mig. Visst, vi kunde ha fått det att fungera, men jag ville inte just nu, inte på bekostnad av min familj samt det att jag börjar allt mer vara mentalt i balans. Om jag hade tagit emot jobbet så skulle det också ha belastat våra egna föräldrar för vi skulle inte ha fått ihop pusslet annars. Dagis har ju fasta öppettider.

Det att 3jorn frilansar har på ett sätt gjort familjens tidtabeller mer flexibla men han har mer arbete på kvällar och veckoslut än tidigare. Då är det bra att ens den ena föräldern har ett jobb som passar ihop med dagisets tider. Som Amanda skrev: "Det går helt enkelt inte att få allt när barnen är små. Två föräldrar kan säkert göra karriär – men inte samtidigt. Inte om helheten ska fungera och alla inblandade må bra." Just nu är det 3jorns tur att göra karriär.

Jag har också jobbat väldigt mycket med min hälsa och byggt upp en bra dygnsrytm för att min sömn och mitt ork ska fungera bättre så att rubba på det direkt när saker börjat fungera kändes inte heller klokt. Inte när allt är så nytt.

Tanken är ju ändå att jag ska jobba 30 år. Ett barn är litet i bara några år. Och om jag i denna situation ändå har möjlighet att välja ett jobb med flextid som funkar så himla mycket bättre ihop med småbarnstiden så känns det mycket vettigare. Fast jag känner att jag står och trampar på ställe.

Jag har fört en inre kamp om detta. En del av mig undrar om jag är en riktig looser som inte klarar av allt på en gång. Det finns väl många småbarnsföräldrar som jobbar skift. En annan del av mig är stolt för att jag vågade göra det valet jag gjorde, fast det delvis kändes väldigt ledsamt. Att vara lite försiktig samt inse att jag inte behöver satsa på precis allt just nu kan vara en styrka. Att jag inte behöver ha den kapaciteten. Det kan vara en gåva för framtiden. Livet går vidare. Livspusslet lever och ändras.

De av er som läser Helsingin Sanomat såg säkert idag artikeln med rubriken Taistelu kelloa vastaan - Työssäkäynti ja päivähoito vaativat perheiltä yhä luovempia ratkaisuja. (Jag tror samma text finns här men den går bara att läsa om man är prenumerant) När jag läste artikeln så konstaterade att nog är ju den här småbarnstiden helt galen, ett enda rusande och pusslande. Detta också helt utan att man "gör karriär".

Nå, jag är glad för att mina stjärnor just nu är i ganska bra balans. I'm growing stronger and stronger...
Min partner in crime. Han är bara så bäst och han har lärt mig så väldigt mycket.
PS. Insåg just att jag inte uppdaterat er om allt det andra som händer på arbetsfronten. Mitt vikariat på Efter Nio är slut och jag är tillbaka i Böle där jag har mitt gamla duun. Det håller dock på att hända lite saker även där, saker som känns helt superbra! Och som fungerar bra ihop med familjelivet.

lauantai 11. helmikuuta 2017

Kevins låtsasvän är en intressant typ

Kevin har en låtsasvän som alltid sysslar med intressanta saker. Han äger också massor bilar. Idag sa Kevin att jag skulle kunna få en av bilarna.

-Men min vän har sen ingen Toyota så vilken sku du då villa ha? (min drömbil är en Toyota Yaris, helst vit).
-Nå har han en Ford?
-Nää.
-Vad har han?
-Nå sku du villa ha hans Ferrari?
-Nää jag vill nog int ha en Ferrari. Jag vill ha en helt vanlig bil.
-Nå vill du ha hans Lamborghini?
-Ugh nääää. Inte någon fjantbil!
-Nå Maserati?
-NÄÄÄÄÄ. En vanlig bil! Har han en Volvo?
-Nää. Vill du ha hans Porsche?
-Neeej! En Mazda?
-Nää.
-Har han en Honda?
-Näää.

*Och så gick vi igenom ungefär alla normala bilmärken på vägen till Itis. När vi körde hem från Itis frågade han igen vilken av hans väns bilar jag skulle villa ha*

-Nå har han ens Hyndai?
-Nä.
-Subaru?
-Nää.
-Skoda?
-Nä.
-Nå en Mini Cooper då?
-JOO HAN HAR EN LJUSRÖD! Den kan du få!!!

*HUH*

Aj vitsi jag blev glad när vi äntligen hittade en passlig bil åt mig! Hur kan en människa äga massor bilar men inga normala? HÄH? Eller var det bara jag som var för kräsen? Men tänk om jag skulle kurva in i Yles parkeringshall med en Lamborghini! Vilken syn.

Nu är jag helt slut i huvudet...


tiistai 7. helmikuuta 2017

Aggressionsinlägget (tur att detta inte är en feelgoodblogg!)

Visst är det bra när man kan vara arg i sync! Jag är så himla arg. Det är som om all ilska som jag hållit inom mig hela mitt liv vill ut. Skulle villa gå in i ett rum med mjuka väggar och bara skrika och slå tills jag inte orkar mer. Föreslog just åt Catzo att vi skulle fara till Raivohuone (!!!).

Vad är jag arg på då? Ja, du. Det mesta känns det som. Jag är arg på världens alla orättvisor. Jag är arg på folk som inte står bakom sina ord. Jag är arg för att jag blivit så besviken. Jag är arg för att alla inte behandlas lika. Jag är arg på folk som ignorerar och osynliggör en. Jag är arg på folk som famlar och måkar och så är det jag som får skulden. Jag är arg för att HUS är en sån jävla stenålders organisation att de FAXAR saker och att faxen tappas bort eller inte kommer fram alls. Jag är arg på folk som jobbar inom kundservice och är sjukt otrevliga. Jag är arg på att folk inte kan hantera det att jag en gång under mitt 35-åriga liv uttrycker en avvikande åsikt. Min mormor har sagt upp bekantskapen med mig för att jag stod upp för mig själv och mina känslor och jag berättade att hon sårade mig och att hon betedde sig dåligt. Jag är arg för att jag så ofta känner mig udda och att jag inte passar in. Jag är arg för att jag blir så upprörd av en annan människas beteendemönster. Jag är så arg över att det finns så himla många dåliga chefer där ute i vårt land, herregud sådana storyn man hör. Jag är så arg över folk som gör sig roliga på andras bekostnad. Jag är så arg för att jag inte insett saker tidigare. Jag är så arg för att en annan människas idioti ger mig så många sömnlösa nätter och får mig att må dåligt. 

Min överlevnadsstrategi har alltid varit "Just smile and wave!". Nu tycker jag att det får vara nog. Varför skulle jag inte få säga om någon beter sig som en idiot? Eller om någon sårar mig? Eller om jag är besviken på något? Jag har väldigt sällan sagt något. Men fan, jag är väl ingen dörrmatta utan känslor heller. Tvärtom. Måste man vara så himla balanserad och trevlig hela tiden?

Hoppas jag blir normal snart...

Och savslutningsvis citerar jag Catzos inlägg: "RAAAAAAHHHHHHH jag måste gå och sätta huvudet under kallt vatten en stund. Hej då."

Jävla flinande kex i min glass idag! ARGH!

sunnuntai 5. helmikuuta 2017

Den stora finlandssvenska mårjenskryssningen

När jag för första gången stötte på Den stora finlandssvenska kryssningen i mitt flöde så trodde jag att det var ett skämt. En hel båt med bara finlandssvenskar. Nu vet jag att det inte är ett skämt. 3jorn blev nämligen ombedd att hålla en session om fotograferande och företagande på kryssningen. En session som vi alla i familjen har varit nervösa över i flera månader. 3jorn är nämligen helt som jag, han gillar inte att stå och prata framför en massa folk.

Men hans session gick väldigt bra och han hade stort stöd av Armi som hade bett honom dit. De hade planerat allt grundligt. Sessionen var intressant och 45 minuter var nästan för kort tid för de gick över tiden och hann inte ens snacka om allt. Duon fick också väldigt bra feedback direkt efter. Jag är så otroligt stolt!

Själva kryssningen då? Det var väl riktigt kul när man tog det hela lite ironiskt. Allt började med skumppaglas i rad och Paleåwille som framförde "Fi-fi-finlandssvensk". Det var väldigt mycket "Mårjensmårjens!" och givetvis fanns det en drink som var döpt till Mårjens. Men visst var det humor och kul att det ordnas en kryssning för "oss". Tyvärr var medelåldern väldigt hög och det var vi nog ganska chockade över när vi kom till båten. Det fanns massor fint program för barnfamiljer men Kevin fick denna gång stanna med Mumi och hennes man eftersom det var en så nervös grej.

Men nu har vi fått uppleva en finlandssvensk kryssning. Roligt var det! Tack Armi!

Alla fick en namnbricka.

Att skål bara!

Vi hann inte se så många artister pga. krockande tidtabeller, med Feki hann vi lyssna på innan 3jorns session.

Sedan var det dags...

Han fick fart på när han fick tala om sitt favoritämne. Han fick feedback efter sessionen att detta var första gången en kvinna i publiken fattat skillnaden på AV och TV på (Canon) systemkamerorna. Och då hade hon gått en fotokurs.

En rolig story om korvfotografering fick avsluta det hela.

Armi hade gjort fina linsdukar. Sessionen var ett samarbete med Företagarna i Finland (Yrittäjät).

Aj vilken lättnad när allt hade gått bra och sessionen var över. SKÅL!

Sedan blev det buffé.

ÄLSKAR DESSA! (Små färgade hamburgare som Kevin brukar kalla dem).

Även Svenska Yle fanns med på kryssningen och det var nära att jag skulle ha haft äran att vara Buu-stämpeln. Men eftersom detta handlade om 3jorn och hans grej så tog jag ut en semesterdag och koncentrerade mig på att vara hans stöd.

Så roliga underbara typer!

Färgkod: Svart.

Vi hade en väldigt bra hytt!

Första skidsemestern som familj

Jag märkte att jag inte uppdaterat något från vår fösta skidsemester som familj. Vi spenderade ett förlängt veckoslut på Himos tillsammans med min mamma, hennes man, min bror och hans sambo.

3jorn och jag älskar att vara i backen. Men det hade vi glömt. Vi har nämligen inte snoukkat eller åkt slalom på fem år. Det har bara inte blivit av. Men oh shit så vi njöt!

Även Kevin gjorde slalompremiär. Vi började med babysteps, inga långa tider och han fick sluta direkt han ville. När vi åkt en gång i minibacken frågade han redan när han får fara till de riktiga stora backarna, heheee. Han hittade balansen fint men att bromsa eller svänga blev inte till något ännu. Nästa vinter får han gå i skidskola tänkte vi.

Det var kul att vi var flera som kunde turas om att vara i backen. Vi var nog såååå trötta på kvällarna, är inte riktigt van att spendera så många timmar utomhus under en dag. Och nu var vi ju tre dagar i backen.

Det enda dåliga med semestern var att jag sov som en kratta vilket påverkade humöret en del. Jag sov två nätter i en dubbelsäng med Kevin, vilket inte var en succé fast jag först tänkte att det skulle vara mysigt. En natt sov jag på en madrass på golvet i vardagsrummet och sista natten fick jag en dubbelsäng för mig själv när delar av gänget åkte hem. De nätterna sov jag bättre.

Men annars var det så himla lyckat och roligt! Kevin är nog en bra typ att resa med, det är så enkelt och han är så med på allt.

Här följer en megafotobomb från Himosdagarna.


Bollhuvuden!

Just innan första åket.

Skidor och monon fick han låna av sin småkusin. TACK!

Framför mig min mamma och i andra hissen hennes man.

Mamma och jag. Vi hade så himla tur med vädret!

Vackert.

Jag var så glad och kände mig ung och fri där uppe på toppen :D

Han är så otroligt bra på att åka snowboard. Jag testade inte ens mitt bräde fast jag hade packat med det. Jag känner mig för gammal och skraj för det, hahaa.

TREATS!

Mumi och Kevin umgås på morgonen. 
Någon är halvt redo för backen. 



Stugan var bra! På gångavstånd till backen. Två sovrum och stort loft.

Brorsan och hans sambo åkte också i två dagar.

Den här bilden heter: O-OU!

Kevin hade en sele. Han kunde ju inte bromsa eller svänga så jag fick styra honom. Några gånger åkte han utan selen i minsta backen. Jag var rädd :D

Matthissen kunde han åka helt självständigt sista dagen.

Det var ganska tungt att ploga där efter honom, han åkte ju bara rakt ner.

På Himos finns mycket svarta och röda backar. Vi flinade åt skylten som var bredvid den svarta backen som var vår favorit första dagen. EXPERTS ONLY! Aj sådan mjölksyra man fick i benen!

Vi hade mycket tumistid i backarna.

En kväll blev det tortillas på stugan. Kolla knipsan :D

Ibland måste man vila och se på Netflix lite.


Sista kvällen blev vår familj ensam på stugan. Här en bild efter det sista åket just innan liftarna stängde. JEEE!

Efter sista kakaon på caféet var några ganska trötta och 3jorn fick lite extra träning av att transportera sin familj till stugan.