sunnuntai 21. elokuuta 2016

Måste vara snäll med mig själv

Första veckan på nya jobbet är över. Det har varit otroligt intressant och jag beundrar alla som jobbar på redaktionen och på produktionsbolaget. Dom är så otroligt bra på sina jobb.

Jag däremot har känt mig ganska lost. Jag märker att jag får en del ångest av att vara så lost. Är så van med att jag vet vad jag sysslar med liksom. Jag har för det mesta känt mig som en tölp men folk runt mig försöker banka in i mitt huvud att jag INTE KAN kunna ett nytt jobb direkt. Hahahaa.

Får se hur länge det tar innan man börjar känna sig ens lite säker. Jag vet inte riktigt vad som händer med mitt huvud om nätterna men jag har haft ångestattacker. Kanske mitt psyke är i något chocktillstånd (plus fullmånen). Och under nattens mörka timmar kan ju små grejer kännas som världens ände.

Så det är tunga veckor jag har framför mig innan jag börjar komma in i gängorna. Jag längtar verkligen till tiden då jag vet vad jag sysslar med. Tills dess måste jag försöka vara snäll med mig själv. Sen blir det nog bra när jag kommer upp till min fulla kapacitet.

At work.

På fredag var det karonkka på jobbet. Temat var Eurovision. Väldigt roligt!

Veckoslutet spenderades för det mesta med mina två finaste. Vi skulle få middagsbesök men på grund av ett insjuknat barn så inhiberades det. Tråkigt men det blev ett riktigt fint veckoslut ändå. Hann också träffa min mamma och hennes man. Kevin skulle helst ha stannat kvar hos dem, som tur får han fara dit på veckoslutsvisit om några veckor.

Fina!

Kevins första besök i barnens trafikstad.

Kevins första besök på minigolfbanan.

Jag hann också lufta lenkkarna och hjärnan.

sunnuntai 14. elokuuta 2016

Nytt jobb!!!

Det sker stora omvälvningar i mitt liv. Jag byter jobb inom bolaget. Eller egentligen lånas jag ut till en annan redaktion. Och det konstigaste av allt, jag kommer inte att jobba ute i Böle i Ylebunkern utan inne i centrum.

I oktober förra året bytte jag tillbaka till mitt ursprungliga jobb efter att ha jobbat som webbredaktör i några år. Det var en lättnad med tanke på hur läget var då och det har gjort mig bra.

Under min tid som webbredaktör skedde en organisationsförändning som påverkade mitt nuvarande jobb. Jag tycker organisationsförändringar ofta kan vara bra efter att tumultet lagt sig men mitt jobb kändes inte längre som samma jobb.

Jag kände helt enkelt att jag fallit någonstans mellan stolarna och fast jag nog hade arbete att göra så hade det förvandlats till en ganska ensam vardag. Jag kände mig ofta utanför gemenskapen och hade inget nära team att jobba ihop med. Jag ville göra mera men kände att mina händer var bundna efter alla förändringar.

Det senaste halva året har jag alltså inte mått så bra på jobbet vilket är sorgligt med tanke på att jag jobbar på världens bästa och roligaste arbetsplats och med tanke på att detta ju var mitt drömjobb. Men saker förändras. Och som tur finns det härliga och förstående chefer i huset och nu har jag fått en helt OTROLIG möjlighet som jag fortfarande inte kan tro att är sann.



På måndag börjar jag nämligen jobba som redaktör i Efter Nio-teamet (många utropstecken!). Jag flyttar alltså från radio- till tv-sidan. Den stora skrämmande tv-sidan, där jag aldrig jobbat förut. Jag är sjukligt nervös och galet ivrig.

Jag undrar hur mina gråa hjärnceller ska klara allting nytt, det är nämligen länge sedan det skett en så här drastisk ändring i mitt arbetsliv. När man var ung började man ju nya skolor och klasser och sommarjobb konstant och måste lära sig nya saker och lära känna nya människor hela tiden. Så det blir nog en härlig hjärnjumppa för mig som varit på samma ställe i snart sju år.

När hjulen sattes i rullning på senvåren så var jag först väldigt osäker på om jag ska bege mig in i detta nu. Om jag kommer att klara det. Men nu känner jag att jag visst kommer att klara det. Har redan otroligt mycket mer krafter. En sak i sänder liksom.

Jag älskar det att jag igen kommer att höra till ett tight team och ha en förman som redan fått mig att känna mig behövd och välkommen, fast jag inte ens börjat jobba där än. Jag älskar att jag ska få lära mig mer om tv, vilket jag ju faktiskt studerat då för 10-15 år sedan och har en högskoleexamen i ämnet. Jag älskar miljöombytet. Det kommer att bli så spännande.

Snälla, ni hejar väl på mig på måndag? Och hela kommande vecka?

I fredags bjöd jag på lite bubbel min sista dag till ära.

Dom vet nog vad jag tycker om :) 

keskiviikko 10. elokuuta 2016

Så gick jag ner 13 kg

Det är många som kommenterat mitt förändrade utseende. Jag får mycket positiva kommentarer men har också fått höra av den äldsta generationen att jag borde gå upp tre kilo. Då ville jag helst slå människan i fejset men lät så klart bli, hah!

Det är många som undrat hur jag egentligen lyckades och detta är ett inlägg jag tänkt skriva i många månader. Får se om jag lyckas formulera mig vettigt och kortfattat för jag har så mycket att säga.

Jag vill också påpeka att detta är min högst personliga erfarenhet och texten innehåller inga sanningar. Det som fungerar på mig kanske inte fungerar på någon annan.

Jag tänkte börja med beskrivande före och efterbilder. De första har ni sett tidigare.

Den vänstra bilden knäppte min coach i januari och den högra i slutet av maj.
Den vänstra bilden knäppte min coach i januari och den högra i slutet av maj.
Årsskiftet 2015-2016 till vänster och maj 2016 till höger.

I januari började jag alltså känna att jag äntligen skulle ha ork att försöka göra något åt mina depressionskilon som jag samlat på mig de senaste åren. Mitt BMI började vara på lindrig övervikt och jag märkte att kroppen inte mådde bra och att jag måste göra något åt saken. Och än idag är jag väldigt förvånad över att jag lyckades så bra.

Jag hade läst om Cambridge-programmet i medierna och tänkte att detta kanske är det mest idiotiska jag gör men kände ändå att jag måste testa. Jag har aldrig gjort något liknande. Jag hittade en coach och besökte henne. Hon kollade min vikt och mätte mina värden och vi snackade om mitt ätande. Sedan berättade hon om programmet. Hon rekommenderade att om jag ville gå ner tio kilo så ska jag hålla på i tio veckor.

Dieten har många olika nivåer. Under de olika nivåerna äter man olika mängd kalorier och ersätter måltider med deras produkter. Visst låter det som humbug, hahaa? När man byter upp en nivå så tar man vid varje ny nivå in en ny riktig måltid per dag i kosten. Man liksom övar sig på en måltid åt gången.

Jag började på den lägsta nivån, då åt jag ingen riktig mat, endast deras egna produkter för att hålla kaloriintaget lågt. Jag stannade på varje nivå i ungefär två veckor. Jag började med cirka 500 kalorier om dagen. Sedan blev det 800, 1000, 1200 och slutligen 1500.

Jag träffade min coach en gång i veckan för en checkup.

Första bilden tagen när jag började och andra när jag slutade programmet.


Men vad var det som gjorde att detta fungerade så otroligt bra på mig då?

- Att ha en coach. Att jag träffade henne varje vecka och jag ville ju liksom inte moka. Hon hade dessutom en härlig inställning. Om man lite mokar så går det nog att åtgärda, sa hon ofta. Hon var liksom inte för hård utan verkade ha en sund inställning.

- Att jag fick börja dieten så hjärndött. Jag behövde inte fundera desto mer på kosten eller räkna kalorier, jag bara åt produkterna med jämna mellanrum. Jag kunde lära mig långsamt eftersom det kom till endast en riktig måltid per nivå. Så jag hade två veckor på mig att lära mig varje ny grej. Efter tio veckor hade jag lärt mig långsamt men mycket. Och hunnit få nya vanor.

- Att jag fick se snabba resultat. Jag är otålig på det viset att om det inte verkar hända något så ger jag upp. Nu märkte man ganska snabbt att det hände saker vilket gjorde mig helt otroligt motiverad.

- Att det var dyrt. Det att jag betalade många pengar motiverade mig ytterligare. Jag fuskade inte alls eftersom jag inte ville slänga mina eurosar till spillo.

Första bilden tagen när jag började och andra när jag slutade programmet.


Vad har jag lärt mig då?

Att räkna kalorier är något som låter som neurotiska tanter som är med i Viktväktarna gör. Men i och med programmet förstod jag att kalorier faktisk spelar roll. Jag lärde mig att välja kalorisnåla alternativ och att granska kalorimängder. Jag fick till exempel en chock då jag råkade kolla på kalorimängden i mitt fröknäckemix. 580 kcal per 100 gram, när vårt vanliga knäckebröd 335 kcal. Och då hade jag ätit mängder av fröknäcket och trott att det är hälsosamt. 

Jag har lärt mig att göra mina måltider kalorisnåla genom att äta mycket grönsaker. Förutom att måltiderna blir mer kalorisnåla med hjälp av grönsakerna så får jag i mig mycket bättre näring. Jag undvek också pasta, ris och potatis under dieten fast det inte hörde till deras koncept. Numera kan jag ibland äta också det.

Jag har lärt mig att näring är något man inte ska strunta i. Jag har helt enkelt ändrat mitt tankesätt. Näring är viktigt, det får oss att orka. Varför då proppa i sig en massa skit? Jag äter regelbundet, frukost, lunch, mellanmål, middag och kvällsmål. Jag försöker att inte avvika från det. Jag märker direkt om jag ätit sämre en dag, om näringen jag fått i mig inte varit så bra. Det känns liksom i magen, jag blir snabbt hungrig och det känns inte alls bra. Jag kan ofta känna mig neurotisk när andra inte funderar på ätandet och maten lika mycket som jag. Men jag vet själv att det är det bästa för mig.

Jag har lärt mig att sluta smygäta. Det är många som har barn som äter godsaker i smyg på kvällen. Också för mig blev det en vana. Jag har slutat. Jag lyckades bryta mönstret. Jag kan bra äta något litet gott i form av glass, en tårtbit, popcorn eller pannkaka, gärna tillsammans med barnet. Men godiset har jag helt skippat. Och underligt nog har jag inte ens saknat det. Det känns mest bara äckligt att jag skulle trotta i mig sådant i min stackars kropp. Under dieten åt jag noll godsaker och drack ingen alkohol.

Även min kära man gick ner några kilo under dieten för vi åt så mycket bättre här hemma. Och han har ju inte så mycket att ta ifrån.

När jag officiellt slutade med dieten så gick jag ännu ner något kilo efter det. Troligen för att min kost var så bra. Under semestern har kilona hållits borta fast jag ätit aningen sämre och fått i mig ganska mycket alkohol.

Till programmet hör egentligen också motion, men den biten har jag inte fått att fungera. Jag har alltså motionerat väldigt lite. Jag hoppas jag får någon motionsinspiration snart. Kanske skulle en PT fungera för mig med tanke på coach och pengar?

Bilden tagen för några dagar sedan innan en promenad.

Något som möjligen kan ha påverkat mina resultat är att jag skar ner på konsumptionen av mjölkprodukter i samma veva. Det hörde inte till programmet. Jag har i åratal känt som att min kropp på något sätt är i obalans men egentligen har det inte funnits något fel. Jag misstänker att min stora konsumption av mjölkprodukter kan ha något med saken att göra. Men det kanske jag skriver mer om i ett annat inlägg.

Så ni kanske gissar att jag känner mig helt otroligt mycket bättre i min kropp nu än i början av året. Jag är väldigt stolt över det jag åstadkommit och det har inte bara påverkat mig utan hela min familj.

Kläder som tidigare var för små på mig är nu för stora. Det blir givetvis dyrt när jag måste köpa en del nytt, men det är endast roligt. Jag blir så glad över att kläder sitter snyggt på mig. Jag känner inte längre ett behov att gömma mig i stora tält.

I våras kunde jag stanna upp och beundra mig själv i spegeln, hah. Nu börjar jag ändå vara van med hur jag ser ut, men visst beundrar jag mig själv ibland ändå. Jag bär min kropp på ett helt annat sätt nu än tidigare. Folk som träffar mig sällan säger att de nästan inte känner igen mig för att min habitus ändrats så mycket.

Jag vill också tro att jag kommer att vara piggare denna höst än den förra. Det får vardagen visa.

Just nu väger jag mindre än jag trodde att jag mera någonsin kunde väga. Jag väger mindre än jag gjort på över tio år, säkert mera. Min nuvarande vikt är den som jag alltid tänkt att är min idealvikt med tanke på min längd. Och jag äter mera nu än jag gjorde förut. Visst är det tassigt?

I love the new me.

Under veckornas gång skrev jag ner tankar. De inläggen hittar ni här:

sunnuntai 7. elokuuta 2016

Fotosession med självaste Niki Strbian

I början av sommaren hade vi äran att bli fotade av den otroligt talangfulla Niki Strbian. Fotona togs i Paradiset och hon fotade bilder på hela klanen, på alla familjer och på barnen. Varenda gång jag bläddrar igenom alla bilder så börjar jag le fånigt. Det finns en så otroligt bra fiilis i bilderna att man blir glad. Svärmor har ett härligt kollage med olika bilder i sitt kök. Där kan man stå och titta på fotona och ha en fånig min i ansiktet.

Här får ni se några av bilderna som hon tog på vår familj.








Det bitterljuva slutet på semestern

Semestern är slut för denna sommar. Fem fina veckor har det nog varit, men jag tyckte nästan mest om början av semestern när vi var på resande fot. Jag blir så rastlös här hemma och det känns väldigt mycket mer som semester när man är borta hemifrån. Helst någonstans nära havet och naturen.

Jag är också aningen utmattad. Nu redan färdigt innan jobbet börjar, hah! Mannen har haft många långa fotokeikkor de senaste veckorna vilket betyder att jag varit ensam ansvarig för barnet. Lite lyckades vi vara ute på strandstugan så att svärmor varit till extra hjälp. Kevin är ju nog väldigt snäll och så, men just nu är han inne i en "Titta mamma! Mamma! Mamma kom! Titta! Vilken väljer du?"-fas. Alltså att han inte riktigt trivs med att göra någonting på egen hand som han gjort förut. Vi har varit mest hemma med honom eftersom vi varit utan bilen. 

Lite egen tid i form av dejter med vänner har jag ändå lyckats med och de stunderna har nog varit guld värda.

Men jag är nog helt färdig för vardagen. Det enda jag får ångest av är ekorrhjulet som man ska springa i. Och de omänskligt tidiga morgnarna som jag aldrig varit bra på. Om jag bara skulle lyckas få några sovmorgnar så skulle jag vara till hundra procent fit for fight. Nå, vi får ta den kommande veckan som den kommer. Hoppas jag vänjer mig snabbt.



En av dagarna som vi var på tumis så tog vi metron till stan och hälsade på Catzo och Quentin-katten.

Det tyckte Kevin väldigt mycket om.

Kvällsglass nere på stranden.

En annan tumisdag cyklade vi till stranden och åt pannkaka till kvällsmål. Tillsammans med en miljon getingar.

När den dagen var avklarad tog jag lite riesling som belöning.

Jag är beroende av min fön och plattång. Så när surfhåret gör entré betyder det att jag semestrat tillräckligt länge.

Jag såg Bad Moms på bio med en av mina favvomammavänner. Sedan åt vi lunch.

Ute i Paradiset hittade vi massor svamp.

Och sjukt mycket bär.

Vi lyckades också pricka in vår traditionsenliga strandskumppa och -öl. Det var en härlig kväll. Diskussioner, skumppa, havet och en solnedgång. Perfektion.

I Nybondas finns klippor dit kvällssolen skiner länge.

Vi kom på konceptet skumppayoga och tyckte det var världens bästa idé.

Nordsjö (hjärta).


Efter skumppakvällen var vi igen på tumis med den lilla. Denna gång i Paradiset som tur.

Det blev tid för mannens egen tid. Vi förde honom till Kalkstrand där ett av favvobanden hade keikka. De spelade på vårt bröllop. Kevin var otroligt intresserad och vi var hemma först vid 22 någon gång.

Kvällsmålsglass.


Igår firade vi en fyraåring så det var en het men rolig eftermiddag.


Hej från busken!

Idag var vi igen på tumis hela dagen. Vi tog det lugnt och hängde i sängen tills klockan var nästan 11. Hahaha. SÅ SKÖNT! #latmaskar #chillarna

På kvällen kom min mamma och hennes man på snabbvisit och körde oss ner till stranden för att äta glass. Mycket uppskattat och ett fint avslut på semestern.


sunnuntai 31. heinäkuuta 2016

Båtdåren - The evolution

På somrarna får Kevin båtdille. Så även i år.

Kevin två år. Bild tagen av Björn Fagerholm.

Det började sommaren då han fyllde två. Då gick han på den upp och nedvända jollen. Fram och tillbaka, fram och tillbaka och sa: "Åka båte! Åka båte! Åka Båte!"


Det var ganska harmlöst förutom att vi var rädda att han skulle falla därifrån.

Foto: Björn Fagerholm

Följande sommar utvecklades det till att han ville sitta i Famos röda motorbåt. Vi körde med den ibland men för det mesta var han helt nöjd med att bara sitta i den fast den var fastbunden i bryggan. Vi tog turer med att sitta i båten med honom.

Kevin tre år. Bild tagen av Björn Fagerholm.

Nå i sommar har det utvecklats igen. Famos båt kan man inte åka med för motorn är sönder. Släktingarnas stora motorbåt som är fastbunden i samma brygga som Famos båt är han däremot riktigt kär i. Vilket blir problematisk eftersom vi inte kan fara iväg och köra den för det inte är vår båt.

Kevin fyra år åker släktingarnas Buster.

Så när vi är ute i Paradiset hos Famo så är släktingens båt det enda han talar om. Han vill fara och åka den. Han undrar när han får åka den. Får han åka den? När kan vi åka den? Han frågar hela tiden. ARGH!

Så nu undrar jag hur båtintresset utvecklats till nästa sommar. Panokset senkuin kovenee.

Stackars barn som har så fattiga föräldrar att de inte har råd att köpa en båt. Med tanke på hur kort den finska sommaren är så är det nu kanske inte det första jag skulle vela lägga mina pengar på för tillfället. Det finns ju annat man drömmer om.