14.3.2019

Därför har jag trivts bättre som hemmamamma denna gång

Sakta men säkert börjar det närma sig två år som jag varit hemma. Jag har funderat mycket på varför jag har trivts så bra hemma denna gång. Vissa av er kanske minns att jag inte trivdes så bra senast jag var mammaledig och hade bråttom tillbaka till jobbet. Och jag var ju ganska orolig för hur det skulle kännas denna gång. Men det har varit en helande erfarenhet för mig på många sätt och jag har kommit fram till att det finns en massa olika faktorer som påverkat positivt.





- Förlossningen och början av babytiden gick SÅÅ mycket bättre nu
Förra gången gick jag ju igenom en horrorförlossning och var ganska traumatiserad efteråt. Det var mycket problem med amningen men jag kämpade envist på, på bekostnad av mitt eget psyke. Vi hade sålt vår lägenhet, flyttade ut när Kevin var en månad gammal. Bodde en månad hos svärföräldrarna och så flyttade vi till vårt nya hem när Kevin var lite på två månader gammal.

HERREGUD. Inte undra på att det var hemskt. Jag hann ju egentligen aldrig riktigt njuta av minibabytiden när det var ett jäkla packande och flyttande och stressande med allt möjligt.

Nu andra gången fick jag ett planerat snitt på grund av förlossningsrädsla. BÄSTA beslutet i mitt liv! Jag kämpade med amningen en tid men det var inget lättare denna gång. Jag slutade amma så jag inte skulle bli ett psykiskt vrak. Också ett mycket bra beslut och babytiden löpte väldigt smidigt. Melle sov i sin vagga och jag behövde inte ha en baby hängandes fast i mitt bröst hela natten och lida av ofantlig sömnbrist. Vi visste att hon var mätt och belåten och hon sov bra.

Det var liksom ingen större chock som den första gången. Det blev inte en så stor livsförändring eftersom vi redan levde en barnfamiljsvardag med allt vad det innebär. Jag behövde inte heller hitta min nya mammaroll för jag var redan van med den rollen.

- Vänner
När Kevin föddes fortsatte alla mina nära vänner sitt barnlösa liv som förut. Jag kände mig ganska utanför och led av att jag inte kunde vara med som förr. Visst fick jag nya kompisar också som hade baby men jag var en av de första bland mina nära vänner som fick barn.

Denna gång kryllar det av barn och bebisar. Det känns genast annorlunda när man är i en liknande livssituation med sina nära vänner. Jag har också haft turen att få hänga med vänner och kompisar under vardagarna eftersom många varit hemma med baby. Det har varit guld värt och gett mig massor energi.

Nu har ju situationen igen ändrat och många har börjat jobba. Plus att det inte går att flänga runt på samma sätt med en aktiv toddler som sover de bästa timmarna på dagen. Goodbye mammaluncher på restaurang!

- Hemmet
På grund av flyttarna var det ju ett enda kaos senast jag var mammaledig. Nu har det varit så skönt att få ha sitt hem och sin trygga punkt. Lite orkade vi laga om i vardagsrummet förra våren och de nya möblerna och målade väggarna har ökat min trivsel ofantligt mycket.

- Självsäkerheten
Jag är så mycket mer säker på min sak nu när det är andra gången. Jag var nog i någon sorts paniktillstånd senast när allt var nytt och nätet öste på med en massa krav (trodde jag). Denna gång har jag bestämt att jag vet vad som är bäst för Melle, min familj och mig. Det vet inte någon blomsterhatt på nätet. Jag hade sådan ofantlig panik över att göra allt rätt med Kevin och jag försökte följa alla råd och rekommendationer till punkt och pricka. Denna gång har jag dragit kurvorna raka (som man brukar säga på finska, mutkat suoriksi).

- Ekorrhjulet
Som jag skrev så hade jag bråttom tillbaka till jobbet senast. Nu när jag hunnit springa i det där ekorrhjulet i fyra år så har jag inte alls lika bråttom mer. Det är bara så galet att man ska springa på som en dåre och försöka hinna med allt. Jobb, barn, hobbyer, träning, sköta om hemmet, laga mat, vänner etc. Jag har inte alls haft bråttom tillbaka till det. Jag har verkligen njutit av att vi inte har några tighta tidtabeller att följa utan jag har hunnit andas och ta det lugnt. Mammaledigheten kom nog i ett väldigt bra läge i mitt liv. Jobba ska jag ju ännu i typ 30 år!

- Jobbet
Förra gången hade jag ett jobb att gå tillbaka till som jag brann för. Jag älskade det. Jag älskade mina arbetsuppgifter, arbetskompisarna och fiilisen. Efter en del organisationsförändringar har också mitt jobb och min roll ändrat väldigt mycket och i och med de förra samarbetsförhandlingarna hamnade jag på ett ställe som jag kanske inte riktigt hade sett att var nästa steg i min karriär. (Dock överlycklig att jag hade kvar ett jobb!)

MEN! Det har visat sig vara en bra sak i längden. Dels har jag haft ro att vara hemma och njuta av lugnet. Jag har haft en fin möjlighet att få jobba en dag i veckan. Det har bidragit väldigt positivt till mitt psyke att få göra något "vuxet" en dag i veckan. Resten av veckodagarna har jag sedan kunnat njuta av att hänga med min dotter eftersom jag varit laddad med energi efter att ha fått göra något annat emellan. Fått vara någon annan än en hemmamamma.

I augusti när jag börjar jobba mer ska jag dessutom få hoppa in på ett vikariat för ett halvt år och jag ska igen få lära mig något nytt. Så det har jag att se fram emot.

- Sömn
När Kevin var bebis vakade jag mer. Tyvärr hade jag inte riktigt insett vad konstant sömnbrist gör åt mitt psyke. Med Melle har 3jorn tagit ett större ansvar för nätterna och han har faktiskt varit den som vakat mer den senaste tiden. Dels tål han sömnbrist bättre än jag men han somnar också om ganska snabbt efter att han varit uppe. Jag kan vara vaken flera timmar bara för att jag stigit upp och gått till Melles rum och satt tutten i hennes mun.

- 3jorns jobb
Efter min förra mammaledighet har 3jorn blivit egenföretagare. Det är förstås tråkigt att han inte denna gång har möjlighet att stanna hemma en längre tid som han gjorde senast men det har hämtat mycket positivt med sig. Dels jobbar han 10 minuters körväg hemifrån. Han kan också själv bestämma sina tidtabeller och kan flexa en del. Han kommer hem tidigare än han gjorde då för sex år sedan. Han kan också jobba hemifrån vid behov, om jag t.ex. behöver bilen eller pga något annat. Mycket skönare!

- Två barn
Visst kan jag skratta ibland när jag ser tillbaka på tiden när jag tyckte det var så jobbigt att vara ensam hemma på kvällarna med Kevin. Det var ju nog ganska lätt med bara ett barn (förlåt jag vet att det här är störande läsning för vissa av er). För några kvällar sedan var jag på tumis med Melle och hann lägga henne innan killarna kom hem. Då år 2013 skulle det ha varit världens jobbigaste grej men nu löpte det supersmidigt när man bara hade en att ta hand om. Så det är ju nog ganska mycket mer när man har två i olika åldrar.

MEN! Det är helt ljuvligt med ett stort och ett litet barn. Liksom att man har det där stora barnet som man kan diskutera med och göra roliga saker med som man också själv njuter av. Och så har man den lilla yrbollen som är så gullig och rolig och go och kramig. Det blir liksom en konstig balans sådär psykiskt.

Samtidigt har jag mycket mindre tid att fundera på dom där kvasijuttuna som jag satt massor tid på första gången. Googla fram rätt sorts tandkräm och muggar och matgrejer och bärselen och d-vitaminer och och what not.

- Ta emot hjälp och egen tid
Jag är nog bättre på att be om hjälp. Dels kan jag redan innan jag är helt slut säga det ärligt åt 3jorn. "Att vet du nu skulle jag behöva komma bort lite för annars blir jag galen". Eller "Nu är jag helt ofantligt trött" och då vet han varför jag kanske är på dåligt humör eller irriterad.

Jag känner också att jag har lättare att komma iväg på egna grejer. Jag har kanske aningen mindre dåligt samvete än tidigare. Vi alla vet ändå att jag måste komma bort hemifrån ibland för att orka. Till exempel idag ska jag åka till Itis och hänga på kvällen för jag har inte varit någonstans på hela veckan. Att sköta om sig själv är väldigt viktigt för att man ska orka. Jag har liksom inte tappat bort mig själv den här gången.

Jag ber också min mamma och hennes man att ta barnen med jämna mellanrum. Det är en superstor räddning för både orken och äktenskapet. Ibland har jag dåligt samvete för de jobbar heltid och de är helt slut efter att ha haft ungarna över ett veckoslut. Men kanske de ändå kan hitta tid att vila ut sig. De verkar också uppskatta besöken och att de får hänga med barnen. De har fått en fin relation.

Även svärmor är en klippa och ställer upp i vått och torrt. Vi är lyckligt lottade!





Jaha. Det blev tydligen en roman! Jag har säkert glömt bort flera faktorer men här kom ju redan många. Jag har fem månader kvar tills jag börjar jobba 60% och Melle ska på dagis. Det känns både långt och kort. Men jag tror nog jag för det mesta kommer att njuta av den tiden.

1.3.2019

1,5års rapport

I februari blev vår lilla Melle 1,5 år gammal. Tänkte skriva ner lite vad hon håller på med just nu.



Just nu tycker hon om:

- Att man leker att man jagar henne. I synnerhet när man ska klä på henne.
- Att springa runt i köket och hallen och så ska man säga kuckuu när man möter henne bakom ett hörn.
- Att gömma sig bakom gardinen och så ska man fråga VAAAAR ÄR MELISSA?
- Att byta lakan. Hon älskar att busa bland täcken och lakanen som ligger i hög på golvet.
- Att stjäla smutsbyke när man ska lägga igång tvättmaskinen. Hon älskar klädhögar på golvet.
- Att titta på sin brors Shopkins.
- Att gräva i våra necessärer i badrummet.
- Att stå på badrumspallen och tvätta händerna i lavoaren.
- Att gå i bastun (hon sitter i sitt badkar på golvet).
- Att hjälpa tömma butikskassarna.
- Huvud, axlar, knä och tå-sången och så gör hon rörelserna därtill.
- Att lägga sig på soffan eller i en säng och dra ett täcke över sig och leka att hon sover.
- Att mata mig med vindruvor eller flingor. 
- Att rita med färgpennor (hon har otroligt fint penngrepp för att vara så liten)
- Att klättra upp på sin brors skrivbordsstol och rota bland hans saker. 
- Att prata via Facetime med Famo. Ingen annan får muntur. 
- Att sparka boll. Hon är väldigt duktig på det också med tanke på att hon är så liten.
- Att hänga i en stång som värsta minitarzan.
- Att sköta om sina dockor. Just nu är det pop att mata dem. Hon klappar och pussar dem ofta.
- Att vara i famnen och röra om i maten som steks i pannan.



Saker hon säger: Mamma, pappa (ibland, men mest bara mamma), ett två tre, hejdå, böööö, namnam. Inte så mycket prat ännu men jag är väldigt bra på att förstå vad hon menar också utan prat.



Hon har plötsligt förstått innebörden i ordet NEJ. Kanske har hon förstått det också tidigare men inte lytt. Nu har hon några gånger lytt när jag nekat något. Dock ackompanjerat av ett hjärtskärande gråt. Men ändå lytt. Wow!!!



Hennes sovande är mycket varierande. Hon kan sova hela nätter eller då kan hon vaka flera timmar på natten. You never know. Jag hoppas det skulle lugna ner sig snart.



Hon är helt otroligt underhållande och söt. Vi får skratta gott varje dag.



Jag vet inget om hennes mått eftersom vi inte haft rådgivning på ett halvt år. Vår tid är först om några veckor.

PS. Helt omöjligt att få skarpa bilder på henne just nu med min kamera.

28.1.2019

Himos-veckoslutet (the 2019-edition)


På tumis i backen!

Det dök plötsligt upp en chans att åka till Himos på en liten skidsemester! Min mamma och hennes man hyrde en stuga och dit reste vi tillsammans med dem och min brors familj.

Senast vi var på Himos hade vi med endast ett stort barn (det lilla barnet var i min mage då). Nu hade gänget vuxit med en 1,5 åring och en niomånaders bebis. Så det var ganska fartfyllt, främst på grund av 1,5 åringen och för att huset hade tre våningar (trappor är från reven när man har en toddler, hehee. Tur att vi hade fattat att ta egna portar med.).

Men det var en riktigt rolig semester. Vi stannade endast två nätter så det fanns inte så mycket tid för chill, jag skulle nämligen ut i backen varenda gång det fanns en möjlighet till det. Det var så härligt!

Kevin har tydligen utvecklats sedan han fick lite slalomundervisning. Vi åkte till och med upp i den "riktiga backen" (inte barnbacken) som var lite brant fast det var en blå backe. Han kom ner fint. Ännu en skidlektion till skulle säkert göra susen. Vi ska se om vi har möjlighet till det ännu denna vinter.

Nätterna var från reven för den lilla hade svårt att sova, och därmed också alla andra i huset, ehee. Men vi överlevde.

Bilresorna däremot gick jätte bra! Vi startade när Melle skulle sova och hon sov riktigt bra. Vi stannade en gång för att äta och gå runt lite.

Men nu är jag slut. Den andra kvällen hade jag fått ett barn och somna och satte mig i soffan. Jag märkte att det var första gången jag fick sitta en stund utan att det var något som skulle göras eller någon som skulle ha något. Men så blir det när man "semestrar" med små barn. Man skulle liksom behöva en semester till för återhämtning. Det var också riktigt skönt att komma hem till ett plan och egna sängar.

Hahahaa, han var nöjd när han stal mina lurar och fick lyssna på sin spellista medan Melle sov.

Vi stannade i Padasjoki på dit vägen. Hon skulle springa överallt och ha ALLT.

Vinterlandskapet var vackert. 
När vi parkerade bilen vis stugan hördes det KUKKUU.



På fredag kväll var det nästan helt tomt i backarna.

Vi testade pulkabacken.

Uuuuh mysigt, tyckte han.

Klart man skulle åka ännu på fredag kväll!

3jorn och jag testade de tomma backarna.

Och så hittade vi vår favoritbacke från förra gången.

Här ser vi en toddler som vaknade tidigt på lördag morgon och som jag försökte hålla så tyst som möjligt så inte andra bebisar och barn och folk skulle vakna.

På lördagen var han i backen på förmiddagen och en gång till senare på eftermiddagen. Här första åket upp i minsta backen. Sedan tog vi knappliften och sen ännu ankarliften tillsammans.

Jag förde honom på lunch efter åkandet.

Sedan for jag några åk ensam. Så fint!

Jag hittade min mamma och hennes man i en lift.

Vi hann åka två åk tillsammans och så var det min tur att släppa 3jorn till backen.

Till middag beställde vi näringsrik pizza. Ingen behövde stå och kocka i köket!

Här bodde vi. Bara några hundra meter från liften.

På kvällen fick vi lite tumistid med min bror. Mycket sällsynt att vi skulle göra något på tumis, det är alltid någon annan med. Det var roligt!

Sista åket blev i den brantaste backen.


Han hittade på att han skulle springa ut i snön och svalka sig från bastun. Han tyckte det var asroligt.

Tv-kväll!

Här söndag förmiddag och allt är packat och klart.

Tack för denna gång Himos! (Det var -21 grader där på söndag).

Sen åkte vi hem genom snöiga landskap.

Han skrapade is från insidan av fönstret.

Vi stannade på kaffe i Lahtis.

Melle var helt superivrig över lekplatsen på ABC. Jag tror hon skulle gilla Hoplop stort.

24.1.2019

Att bo med en toddler

Alltså livet med en toddler... Dom är ju nog supersöta och underhållande men livet med dem är nog aningen tungt ibland.
Funderar på de vita träden. Pipo från Breden.

När Kevin var ett år och tre månader så började jag jobba och 3jorn blev hemma. Jag minns att det var en lättnad för mig att få börja jobba då. Jag var helt slut på toddlerlivet.

Melissa är ju ungefär i den åldern nu. Och denna gång är jag tacksam över att jag fortfarande får vara hemma. Hennes babytid var helande och jag upplevde den som ganska lätt jämfört med Kevins babytid då allt var nytt och jag var i någon sorts chocktillstånd. 

Nu är det härligt att kunna vara hemma men nog tär den här meininkin på mig lite. 

Sitter man vid matbordet och gör något (betalar räkningar, äter, dricker kaffe, spelar med Kevin) så ska hon vara med. Och ni vet att en toddler inte är så bra att ha i famnen om man försöker få något gjort på en dator, har hett kaffe i en kopp eller ett brädspel med massor små delar på bordet.

Sitter man på toaletten så är hon givetvis där. Hon försöker kika in i byttan, dra i mitt trosskydd och en gång försökte hon dra i tampongens snöre. Give me some privacy!

Sätter man igång tvättmaskinen så ska hon vara där och påta på alla knappar tills maskinen tiltar. Försöker man fylla tvättmaskinen så tömmer hon den. Hon älskar klädhögar och kommer hon åt smutsbyket så hänger hon mina smutsiga kalsare runt nacken. 

JAG ÄLSKAR KLÄDER säger hon här. Jag försökte städa mitt klädskåp men det var nog lite svårt med henne. Hon råddade till alla högar och kastade kläder omkring sig.
Lagar man mat ska hon vara i famnen och titta på. Det fungerar delvis men ska man skära något på skärbrädet så går det inte för man behöver två händer till det. Vi har knappt ätit några grönsaker alls den senaste tiden. Eheee.

Tömmer man diskmaskinen så är hon där och hjälper. Försöker ta alla vassa knivar och ska klättra in i maskinen. Om man öppnar luckan och där finns smutsiga kärl nappar hon flottiga smörknivar som hon börjar slicka på och transporterar runt i lägenheten.

Hon tycks vara en som gillar att klättra. Nu kommer hon också upp på matbordet via stolarna om hon så vill. På bilden hade vi filmkväll.


Om det finns en pall någonstans ska hon klättra upp på den och stå. Kevins rum är nu fyllt med pallar och dörren till hans rum är stängd så hon inte ska komma åt dem (nu har hon lärt sig öppna dörrar så hon har hittat en helt ny värld, ehe.) Hon också klättra upp på toalettstolen och så slickar hon locket. På toaletten älskar hon att ”sortera” (alltså slänga på golvet) mina topsyn och gräva i min necessär.

Finns det en väska eller påse med kläder någonstans så tömmer hon den runt hela lägenheten. 

Vet inte vad hon sysslar med här men hon har tydligen hittat en tom vinlåda bland skräpet.

Hon älskar att ta på sig skor och så går hon runt med dem i lägenheten och lämnar dem på en massa random ställen. 

Ser hon en ipad i någons hand blir hon helt galen. 

Också om hon ser rulltrappor så blir hon galen. Hon skulle villa åka upp och ner och upp och ner. Gäller också helt vanliga trappor och hon kan ju inte gå i sådana helt självständigt.

Här går hon underligt snällt hand o hand med sin far i Itis.
Man måste ständigt fundera vad man lämnar framme på en sådan nivå att hon når det. Hon kan söndra, riva, äta, slicka, gömma och what not det man lämnat fram. 

Nu har hon börjat tömma min handväska och jag väntar bara på att hon lyckas gömma min plånbok eller mina nycklar. 

Öppnar man en låda eller ett skåp i köket så ska hon vara där och inspektera och gräva och sprida ut grejer.

Det var nu en del exempel (addera till att man möjligen inte får sova och är helt slutkörd).

Under julhelgerna fick vi uppleva packandet bara för att vi skulle bort över dagen. Det kändes som jag inte gjorde så mycket annat än packade ner saker och packade upp dem igen. Sån mängd grejer hon behövde med! (Utdrag ur packningslista: Vagn, matstol, pupu, tutt, blöjor, byteskläder, innetossor (kalla golv), babylarm, toppapåse till vagnen, tuttflaska för kvällsmjölken, sojamjölk, vattenmugg, babysnacks, pyjamas, tandborste och kräm (vi lät henne somna till nattsömnen i bilen på julafton), utekläder + andra torra utekläder ifall hon ska sova i vagnen etc etc).

Som jämförelse Kevins packning: iPad och futiskort.

Jag vet inte om jag inbillar mig men ibland känns det som folk tycker att jag är en lite jobbig morsa. Kanske just för att jag är ivrig på att planera. Planera dagssömner och planera packning och vad som kan tänkas behövas med. Det är mitt sätt att hantera kaoset och gör att jag klarar det bättre.

Jag har fått höra kommentaren: Jag har nog inget minne av att det skulle ha varit så hemskt jobbigt med små toddlers. En kommentar som inte ger något bra förutom då kanske bra fiilis åt den som själv uttrycker den kommentaren? För den får känna sig bättre än den slutkörda morsan. Men alla bär vi på olika mentalt bagage med oss. Alla reagerar vi olika. Alla vi orkar olika.

Det bästa är när någon bekräftar en. Som exempel när barnen hade varit en natt hos min mamma och hennes man så sa hon: "Jag fattar inte hur du hinner med allt. Man ska hela tiden göra något. När en sak är färdig så ska man göra nästa. Jag förstår att du är helt slut."

Eller när min bror som numera har en liten baby på julaftonen sa åt mig: "Jag minns när vi skrattade åt er när ni alltid kom med jättepackning när ni skulle någonstans. Men NU FÖRSTÅR VI DET! Sablar så mycket grejer man behöver med!"

Då får jag en känsla av att det inte är bara jag som är hispig. Och det är skönt.

Så, de som känner mig vet att toddlertiden inte är min favorittid. Visst älskar jag mitt lilla barn. Samtidigt som hon kräver massor så är hon också otroligt underhållande och vi alla skrattar åt hennes eskapader dagligen. Hon är ju helt ljuvlig och det är ju meningen att hon nu sa vara som en toddler är. Det är ett utvecklingsskede.

Kevin brukar gå in till henne på morgnarna innan vi ens har vaknat. Han säger att det är roligt att underhålla henne.
Men ibland när det är extratungt så brukar jag titta på vår förstfödde och tänka att någon gång har vi två stora barn. Då kommer livet att vara på ett helt annat sätt. Samtidigt som jag inte alls vill att den lilla ska växa upp snabbt (min sista bebis) så längtar jag också i smyg lite till framtiden. Att kanske hinna tänka en hel tanke till slut. Att ha lite personal space. Att ha två barn som är ganska självständiga och klarar många dagliga grejer utan min hjälp. Två som kan prata och berätta vad de vill och vad de tänker. Så länge de ännu vill kramas med mig! Sen när de är så gamla att de inte längre vill så sen har det gått för långt. Hehehe. 

21.1.2019

Skidskola och en snabbdate i slalombacken

Mannen undrade när jag tänker blogga. Och ups, det har varit väldigt tyst här i januari. Jag har helt enkelt haft tankarna på annat håll. 

En av de roligaste grejerna vi gjort är nog när vi packade ihop slalomskidorna och brädet och åkte till Kokon. Melissa fick hänga med Famo medan vi var där så vi kunde koncentrera oss på åkandet. 

Kevin var i skidskola med vår kompis och lärde sig mycket nytt. Ännu en till lektion så kunde man säkert ta honom till den långa backen. 

Medan de tränade så hann 3jorn och jag åka en stund. Det var nästan som datenight, hahaaa. Jag mår alltid så himla bra när jag står på skidorna. Det är nog definitivt en sak jag gillar väldigt mycket att göra men som är lite svår när man har små barn. 










3.1.2019

En uppdatering i sömnskoleläget (Succé - men också lite motgångar)

Nu är det redan en tid sen jag skrev om vår sömnskola och det verkar vara något som intresserar folk så jag tänkte uppdatera er lite om den här familjens sömnstatus.



I det senaste inlägget skrev jag att "stolsömnskolan" framskridit till att vi satt utanför hennes tröskel men så att hon såg oss. Men då hade hon tänder på kommande så vi stannade sömnskolan där i flera veckor.

Målet var alltså att hon skulle lära sig somna själv. Tidigare var det en sabla rumba och man måste hänga över hennes säng eller lugna henne på alla sätt och vis. Och det gick till den punkten att jag av någon anledning hade jättesvårt att få henne att somna medan 3jorn lyckades aningen lättare.

Sömnskolan stod alltså still i flera veckor tills vi sen slutligen för lite på en månad sen tog tag i det och började öva på att somna utan att hon såg oss. Vi satt bredvid hennes dörr, på utsidan. Sa bara "schhh schhh schh" när hon stod och pratade så hon visste att vi fanns där fast hon inte såg oss.

Lite svårt i början men hon vande nog sig sen. Ibland fick vi gå in och lugna henne om hon började gråta.

Nu är vi då i det skedet att vi bara lämnar henne i sängen och går bort. De flesta kvällar somnar hon utan någon desto mer show. Om hon ändå pratar eller ropar så säger vi bara "schh schhh" från vardagsrummet. Vi går in endast om hon börjar gråta.

Så kvällarna fungerar för det mesta helt super. Men hennes nätter kan ändå variera ganska mycket. Ofta sover hon igenom hela natten men sen kommer det konstiga nätter då hon kan vaka i flera timmar. Typ 01-04 eller 02-05. Och det är ju horror!

En trött morsa och en energisk toddler.

När jag bläddrat i bloggen så har jag insett att Kevin sysslade med samma sak i samma ålder. Men jag har inget minne av hur länge han höll på med det och när det lättade. Så det väntar vi på, heh.

Jag önskade ju att vårt andra barn skulle ha lättare med sömnen än det första barnet hade. Och visst, hon sov mycket bättre som bebis, men båda har nog haft sina sömnproblem.

Melle har t.ex. mycket svårt att sova på språng. Om hon sover i vagnen och jag går in i metron så vaknar hon ALLTID. Om hon däremot somnar när vi är i metron och hon är sjukt trött, så kan hon sova en stund. Jag önskade en bebis som kan sova var som helst men fick inte det denna gång heller.

Dessutom har vi konstaterat att vaknätterna alltid har kommit efter dagar då dagssömnen inte funkat som den borde. Dvs. det har blivit en för lång vakenperiod under eftermiddagen och kvällen. Vi har ju länge försökt övergå till en dagssömn men det har varit väldigt svårt.

Motsvarande tycker jag att det var med Kevin. Att om han hade sovit dåligt på dagen så blev det en dålig natt. Han led ju av nattskräcksattacker och de kom ofta efter dåliga dagssömnsdagar.

Så nu är vi igen inne i en period då man panikartat försöker hålla tiderna och rytmen. För om vi inte gör det så är det ganska sannolikt att vi är vakna följande natt. Och det är ju lite reve det.

Så vad gäller sömnen så har det hänt mycket bra men det finns också utmaningar. Och det som också verkar ställa till problem är att jag misstänker att det inte kommer att gå hemskt länge till förrän Melle lyckas klättra över spjälsängens kant. Och då måste man ju ta loss kanten. JAIX!!!

Men det känns ändå som att vi är på plus eftersom hon numera somnar lätt (för det mesta) och kan sova hela nätter. Men sen kommer ju skitnätterna alltid där någonstans emellan och så är man helt sönder igen. Hehehe. Att sådant!