sunnuntai 19. helmikuuta 2017

Boken som fick tårarna att rinna

Jag har tidigare skrivit ett inlägg Flickan som inte pratade - selektiv mutism. Där skriver jag om den selektiva mutism som jag led av som barn. Inlägget fick väldigt mycket respons och tack vare inlägget fick jag faktiskt för första gången i mitt liv träffa en annan person med selektiv mutism. Den träffen var rörande, viktig och gav mig flashbacks.

Jag är också med i en FB-grupp med namnet "selektiivinen mutismi", där är det mest föräldrar till mutistbarn som skriver. Jag läser ganska lite finska böcker men via gruppen såg jag att Laila Hirvisaari har skrivit en roman som berör ämnet. Jag köade i några månader efter ett biblioteksexemplar och nu har jag läst boken.

Laila Hirvisaari - Hiljaisuus (Tystnaden)

Händelserna i boken placerar sig till 1940-talet och berättar och Inga som blivit så traumatiserad av kriget och sina föräldrars död att hon slutar prata helt som fyraåring. Hon talar inte med någon, inte ens sina farföräldrar som hon bor hos. Hon bär alltid med sig ett block i förklädets ficka som hon skriver i när hon behöver kommunicera. Hon blir mobbad i skolan men kan inte försvara sig eftersom hon inte pratar.

Att få dyka in i Ingas huvud och läsa om hennes tankar är mycket intressant för mig som inte heller har kunnat kommunicera med alla när jag var liten. Hennes funderingar låter bekanta.

Inga har varit med om en mycket traumatisk upplevelse och till följd av det blev hon stum. Jag kunde inte låta bli att fundera vad det är som är mitt trauma, som fick mig att sluta prata. Jag har aldrig varit med om krig och död, men saker kan kännas stora och hemska för en liten känslig flicka. Ingen vet mitt trauma men det finns faktiskt lite nya teorier kring det sen jag skrev inlägget om min mutism.

Boken har ett starkt slut och mina tårar började rinna när jag läste sista meningen. Det är sällan jag gråter av en bok, men det var så himla känslosamt. Så ifall ämnet intresserar och man läser på finska så rekommenderar jag verkligen denna bok.

keskiviikko 15. helmikuuta 2017

Det går inte att få allt när barnen är små...

Amanda skrev ett inlägg om barn och karriär. Det är något jag funderat mycket på och för att låta som en bloggkliché: jag tror alla familjer kommer fram till de lösningar som passar dem bäst, med karriär eller utan.

Karriär för mig betyder kanske mest det att man strävar att gå framåt i arbetslivet, till lite mer krävande uppgifter, lite mer ansvar. Att man utvecklas. Att göra karriär behöver inte alltid betyda att man ska jobba som en dåre och inte ha någon fritid alls, resa massor eller bli chef. Inte för mig.

Det här med att balansera allt i livet är ju något som jag jobbat med de senaste året. Nyligen hände något som verkligen satte mig att fundera på situationen. Jag blev nämligen erbjuden ett jobb inom bolaget. Mina chefer känner mig bra för jag är av den åsikten att det var fråga om ett jobb som jag skulle ha varit bra på och säkerligen skulle jag ha fått ut mycket av det. Det skulle ha inneburit att jag tagit ett steg framåt mot något lite mer krävande.

Men. Sen kommer ett stort men. Det var ett skiftesjobb. Sjuuukt tidig morgontur. En dagstur som slutade ungefär samtidigt som dagis stänger på andra sidan stan. Och en kvällstur som slutar mitt i natten. Samt en del veckoslutsjobb.

Jag funderade på saken i en natt men det stod väldigt snabbt klart för mig vad jag skulle svara på erbjudandet. Jag har ju aldrig ännu tackat nej när en dylik chans dykt upp men nu var jag tvungen att lyssna på magkänslan (det har jag inte alltid gjort tidigare). Svaret blev att jag inte kan ta emot ett skiftesjobb just nu i denna livssituation.

Jag hade tårar i ögonen när jag insåg det. Så mycket skulle jag ha velat ha de arbetsuppgifterna. Arbetsuppgifter som skulle ha utvecklat och motiverat mig. Visst, vi kunde ha fått det att fungera, men jag ville inte just nu, inte på bekostnad av min familj samt det att jag börjar allt mer vara mentalt i balans. Om jag hade tagit emot jobbet så skulle det också ha belastat våra egna föräldrar för vi skulle inte ha fått ihop pusslet annars. Dagis har ju fasta öppettider.

Det att 3jorn frilansar har på ett sätt gjort familjens tidtabeller mer flexibla men han har mer arbete på kvällar och veckoslut än tidigare. Då är det bra att ens den ena föräldern har ett jobb som passar ihop med dagisets tider. Som Amanda skrev: "Det går helt enkelt inte att få allt när barnen är små. Två föräldrar kan säkert göra karriär – men inte samtidigt. Inte om helheten ska fungera och alla inblandade må bra." Just nu är det 3jorns tur att göra karriär.

Jag har också jobbat väldigt mycket med min hälsa och byggt upp en bra dygnsrytm för att min sömn och mitt ork ska fungera bättre så att rubba på det direkt när saker börjat fungera kändes inte heller klokt. Inte när allt är så nytt.

Tanken är ju ändå att jag ska jobba 30 år. Ett barn är litet i bara några år. Och om jag i denna situation ändå har möjlighet att välja ett jobb med flextid som funkar så himla mycket bättre ihop med småbarnstiden så känns det mycket vettigare. Fast jag känner att jag står och trampar på ställe.

Jag har fört en inre kamp om detta. En del av mig undrar om jag är en riktig looser som inte klarar av allt på en gång. Det finns väl många småbarnsföräldrar som jobbar skift. En annan del av mig är stolt för att jag vågade göra det valet jag gjorde, fast det delvis kändes väldigt ledsamt. Att vara lite försiktig samt inse att jag inte behöver satsa på precis allt just nu kan vara en styrka. Att jag inte behöver ha den kapaciteten. Det kan vara en gåva för framtiden. Livet går vidare. Livspusslet lever och ändras.

De av er som läser Helsingin Sanomat såg säkert idag artikeln med rubriken Taistelu kelloa vastaan - Työssäkäynti ja päivähoito vaativat perheiltä yhä luovempia ratkaisuja. (Jag tror samma text finns här men den går bara att läsa om man är prenumerant) När jag läste artikeln så konstaterade att nog är ju den här småbarnstiden helt galen, ett enda rusande och pusslande. Detta också helt utan att man "gör karriär".

Nå, jag är glad för att mina stjärnor just nu är i ganska bra balans. I'm growing stronger and stronger...
Min partner in crime. Han är bara så bäst och han har lärt mig så väldigt mycket.
PS. Insåg just att jag inte uppdaterat er om allt det andra som händer på arbetsfronten. Mitt vikariat på Efter Nio är slut och jag är tillbaka i Böle där jag har mitt gamla duun. Det håller dock på att hända lite saker även där, saker som känns helt superbra! Och som fungerar bra ihop med familjelivet.

lauantai 11. helmikuuta 2017

Kevins låtsasvän är en intressant typ

Kevin har en låtsasvän som alltid sysslar med intressanta saker. Han äger också massor bilar. Idag sa Kevin att jag skulle kunna få en av bilarna.

-Men min vän har sen ingen Toyota så vilken sku du då villa ha? (min drömbil är en Toyota Yaris, helst vit).
-Nå har han en Ford?
-Nää.
-Vad har han?
-Nå sku du villa ha hans Ferrari?
-Nää jag vill nog int ha en Ferrari. Jag vill ha en helt vanlig bil.
-Nå vill du ha hans Lamborghini?
-Ugh nääää. Inte någon fjantbil!
-Nå Maserati?
-NÄÄÄÄÄ. En vanlig bil! Har han en Volvo?
-Nää. Vill du ha hans Porsche?
-Neeej! En Mazda?
-Nää.
-Har han en Honda?
-Näää.

*Och så gick vi igenom ungefär alla normala bilmärken på vägen till Itis. När vi körde hem från Itis frågade han igen vilken av hans väns bilar jag skulle villa ha*

-Nå har han ens Hyndai?
-Nä.
-Subaru?
-Nää.
-Skoda?
-Nä.
-Nå en Mini Cooper då?
-JOO HAN HAR EN LJUSRÖD! Den kan du få!!!

*HUH*

Aj vitsi jag blev glad när vi äntligen hittade en passlig bil åt mig! Hur kan en människa äga massor bilar men inga normala? HÄH? Eller var det bara jag som var för kräsen? Men tänk om jag skulle kurva in i Yles parkeringshall med en Lamborghini! Vilken syn.

Nu är jag helt slut i huvudet...


tiistai 7. helmikuuta 2017

Aggressionsinlägget (tur att detta inte är en feelgoodblogg!)

Visst är det bra när man kan vara arg i sync! Jag är så himla arg. Det är som om all ilska som jag hållit inom mig hela mitt liv vill ut. Skulle villa gå in i ett rum med mjuka väggar och bara skrika och slå tills jag inte orkar mer. Föreslog just åt Catzo att vi skulle fara till Raivohuone (!!!).

Vad är jag arg på då? Ja, du. Det mesta känns det som. Jag är arg på världens alla orättvisor. Jag är arg på folk som inte står bakom sina ord. Jag är arg för att jag blivit så besviken. Jag är arg för att alla inte behandlas lika. Jag är arg på folk som ignorerar och osynliggör en. Jag är arg på folk som famlar och måkar och så är det jag som får skulden. Jag är arg för att HUS är en sån jävla stenålders organisation att de FAXAR saker och att faxen tappas bort eller inte kommer fram alls. Jag är arg på folk som jobbar inom kundservice och är sjukt otrevliga. Jag är arg på att folk inte kan hantera det att jag en gång under mitt 35-åriga liv uttrycker en avvikande åsikt. Min mormor har sagt upp bekantskapen med mig för att jag stod upp för mig själv och mina känslor och jag berättade att hon sårade mig och att hon betedde sig dåligt. Jag är arg för att jag så ofta känner mig udda och att jag inte passar in. Jag är arg för att jag blir så upprörd av en annan människas beteendemönster. Jag är så arg över att det finns så himla många dåliga chefer där ute i vårt land, herregud sådana storyn man hör. Jag är så arg över folk som gör sig roliga på andras bekostnad. Jag är så arg för att jag inte insett saker tidigare. Jag är så arg för att en annan människas idioti ger mig så många sömnlösa nätter och får mig att må dåligt. 

Min överlevnadsstrategi har alltid varit "Just smile and wave!". Nu tycker jag att det får vara nog. Varför skulle jag inte få säga om någon beter sig som en idiot? Eller om någon sårar mig? Eller om jag är besviken på något? Jag har väldigt sällan sagt något. Men fan, jag är väl ingen dörrmatta utan känslor heller. Tvärtom. Måste man vara så himla balanserad och trevlig hela tiden?

Hoppas jag blir normal snart...

Och savslutningsvis citerar jag Catzos inlägg: "RAAAAAAHHHHHHH jag måste gå och sätta huvudet under kallt vatten en stund. Hej då."

Jävla flinande kex i min glass idag! ARGH!

sunnuntai 5. helmikuuta 2017

Den stora finlandssvenska mårjenskryssningen

När jag för första gången stötte på Den stora finlandssvenska kryssningen i mitt flöde så trodde jag att det var ett skämt. En hel båt med bara finlandssvenskar. Nu vet jag att det inte är ett skämt. 3jorn blev nämligen ombedd att hålla en session om fotograferande och företagande på kryssningen. En session som vi alla i familjen har varit nervösa över i flera månader. 3jorn är nämligen helt som jag, han gillar inte att stå och prata framför en massa folk.

Men hans session gick väldigt bra och han hade stort stöd av Armi som hade bett honom dit. De hade planerat allt grundligt. Sessionen var intressant och 45 minuter var nästan för kort tid för de gick över tiden och hann inte ens snacka om allt. Duon fick också väldigt bra feedback direkt efter. Jag är så otroligt stolt!

Själva kryssningen då? Det var väl riktigt kul när man tog det hela lite ironiskt. Allt började med skumppaglas i rad och Paleåwille som framförde "Fi-fi-finlandssvensk". Det var väldigt mycket "Mårjensmårjens!" och givetvis fanns det en drink som var döpt till Mårjens. Men visst var det humor och kul att det ordnas en kryssning för "oss". Tyvärr var medelåldern väldigt hög och det var vi nog ganska chockade över när vi kom till båten. Det fanns massor fint program för barnfamiljer men Kevin fick denna gång stanna med Mumi och hennes man eftersom det var en så nervös grej.

Men nu har vi fått uppleva en finlandssvensk kryssning. Roligt var det! Tack Armi!

Alla fick en namnbricka.

Att skål bara!

Vi hann inte se så många artister pga. krockande tidtabeller, med Feki hann vi lyssna på innan 3jorns session.

Sedan var det dags...

Han fick fart på när han fick tala om sitt favoritämne. Han fick feedback efter sessionen att detta var första gången en kvinna i publiken fattat skillnaden på AV och TV på (Canon) systemkamerorna. Och då hade hon gått en fotokurs.

En rolig story om korvfotografering fick avsluta det hela.

Armi hade gjort fina linsdukar. Sessionen var ett samarbete med Företagarna i Finland (Yrittäjät).

Aj vilken lättnad när allt hade gått bra och sessionen var över. SKÅL!

Sedan blev det buffé.

ÄLSKAR DESSA! (Små färgade hamburgare som Kevin brukar kalla dem).

Även Svenska Yle fanns med på kryssningen och det var nära att jag skulle ha haft äran att vara Buu-stämpeln. Men eftersom detta handlade om 3jorn och hans grej så tog jag ut en semesterdag och koncentrerade mig på att vara hans stöd.

Så roliga underbara typer!

Färgkod: Svart.

Vi hade en väldigt bra hytt!

Första skidsemestern som familj

Jag märkte att jag inte uppdaterat något från vår fösta skidsemester som familj. Vi spenderade ett förlängt veckoslut på Himos tillsammans med min mamma, hennes man, min bror och hans sambo.

3jorn och jag älskar att vara i backen. Men det hade vi glömt. Vi har nämligen inte snoukkat eller åkt slalom på fem år. Det har bara inte blivit av. Men oh shit så vi njöt!

Även Kevin gjorde slalompremiär. Vi började med babysteps, inga långa tider och han fick sluta direkt han ville. När vi åkt en gång i minibacken frågade han redan när han får fara till de riktiga stora backarna, heheee. Han hittade balansen fint men att bromsa eller svänga blev inte till något ännu. Nästa vinter får han gå i skidskola tänkte vi.

Det var kul att vi var flera som kunde turas om att vara i backen. Vi var nog såååå trötta på kvällarna, är inte riktigt van att spendera så många timmar utomhus under en dag. Och nu var vi ju tre dagar i backen.

Det enda dåliga med semestern var att jag sov som en kratta vilket påverkade humöret en del. Jag sov två nätter i en dubbelsäng med Kevin, vilket inte var en succé fast jag först tänkte att det skulle vara mysigt. En natt sov jag på en madrass på golvet i vardagsrummet och sista natten fick jag en dubbelsäng för mig själv när delar av gänget åkte hem. De nätterna sov jag bättre.

Men annars var det så himla lyckat och roligt! Kevin är nog en bra typ att resa med, det är så enkelt och han är så med på allt.

Här följer en megafotobomb från Himosdagarna.


Bollhuvuden!

Just innan första åket.

Skidor och monon fick han låna av sin småkusin. TACK!

Framför mig min mamma och i andra hissen hennes man.

Mamma och jag. Vi hade så himla tur med vädret!

Vackert.

Jag var så glad och kände mig ung och fri där uppe på toppen :D

Han är så otroligt bra på att åka snowboard. Jag testade inte ens mitt bräde fast jag hade packat med det. Jag känner mig för gammal och skraj för det, hahaa.

TREATS!

Mumi och Kevin umgås på morgonen. 
Någon är halvt redo för backen. 



Stugan var bra! På gångavstånd till backen. Två sovrum och stort loft.

Brorsan och hans sambo åkte också i två dagar.

Den här bilden heter: O-OU!

Kevin hade en sele. Han kunde ju inte bromsa eller svänga så jag fick styra honom. Några gånger åkte han utan selen i minsta backen. Jag var rädd :D

Matthissen kunde han åka helt självständigt sista dagen.

Det var ganska tungt att ploga där efter honom, han åkte ju bara rakt ner.

På Himos finns mycket svarta och röda backar. Vi flinade åt skylten som var bredvid den svarta backen som var vår favorit första dagen. EXPERTS ONLY! Aj sådan mjölksyra man fick i benen!

Vi hade mycket tumistid i backarna.

En kväll blev det tortillas på stugan. Kolla knipsan :D

Ibland måste man vila och se på Netflix lite.


Sista kvällen blev vår familj ensam på stugan. Här en bild efter det sista åket just innan liftarna stängde. JEEE!

Efter sista kakaon på caféet var några ganska trötta och 3jorn fick lite extra träning av att transportera sin familj till stugan.

tiistai 17. tammikuuta 2017

En fyraårings hobbyn?

Jag läste en intressant artikel om barnens hobbyn på Yles sidor. Det handlar delvis om barnens hobbyn, om föräldrar som konstant har brottom och tror att ett barn mår bra av att ha hela tiden ha fina saker att göra eller hobbyn att utföra. Att man glömmer att uppfostra sitt barn och räknar med att andra fixar det åt en, i skolan, under fritidsverksamheten etc. Att man har väldigt lite familjetid på grund av detta.

"Kiireinen vanhempi myös pyrkii luovuttamaan tai sysäämään vastuutaan vanhemmuudesta harrastuksille. Lapsen päivät täytetään kaikesta kivasta ja hienosta, jonka kuvitellaan kehittävän lasta. 
– Mutta lapset nauttisivat hyvin paljon puuhastelusta kotona, kiireettömästä vuorovaikutuksesta. Jos ei ole mihinkään muuhun aikaa kuin puuhasteluun ja kiireettömään vuorovaikutukseen, niin suosittelisin mieluummin sitä kuin niitä hienoja harrastuksia, koska se yhteisyys vanhempien kanssa on kaikkein tärkeintä lapselle, sanoo psykologi Risto Lappeteläinen. 
[...] 
Lappeteläinen kannustaa vanhempia miettimään omaa itseään ja oman ajan ja rajojen riittävyyttä. 
– Sillä päästään tosi pitkälle. Nykyään mennään liian paljon siihen suuntaan, että kaikki olisi jotenkin vuorovaikutuksesta riippumatonta. Mutta juuri vuorovaikutuksen puutteista suurin osa lasten ongelmista ja avun tarpeesta juontuu. Siitä pitäisi uskaltaa puhua enemmän."
Jag har haft lite stress för att Kevin borde ha en hobby. Han är ju REDAN fyra år och många i hans ålder spelar redan fotboll, går på jumppa, kanske musiklek. I höstas funderade jag på detta väldigt mycket och letade efter alternativ. Som tur slutade jag med det.

Missförstå mig inte. Jag tycker hobbyn är bra och Kevin ska nog ha hobbyn. Men först sen när han verkar behöva det. Dagisveckorna är redan tunga som det är, både för honom och oss föräldrar. Känns absurt att vi i nuläge skulle kvällstid släpa oss till någon hobby en viss dag i veckan. På veckosluten vill vi vara fria att göra vad vi vill och vill därför inte boka in en veckoslutshobby.

Jag har varit Kevins morsa i fem år och nu kan jag säga att jag verkligen känner honom och vet hur han fungerar. Vi har just gjort stora framsteg i hans utveckling och vi har litat på oss själva och de mjuka metoder vi haft. Plötsligt var han färdig och ville själv bli aningen större och genomförde grejen huxflux så där bara. Någon kunde tycka att vi varit för mjuka med honom, att vi borde varit hårdare. Men just nu har jag en vinnarfiilis för att vi lyckades på vårt sätt och vi behövde inte tvinga eller göra några traumor åt honom. Jag vet att jag själv skulle ha mått bra av lite mjukare metoder när jag var liten, men det sysslade man inte med på 80-talet.

Men hobbyna alltså. Kevin är trött efter dagisdagarna så det skulle kännas brutalt att släpa honom någonstans efter dem. Oftast kommer vi hem, lagar mat, umgås, diskuterar, leker, spelar och tittar på Buu-klubben. Det blir liksom inte många timmar.

Visst, det sociala är också bra med hobbyn. Men just nu spenderar Kevin 8,5 timmar tillsammans med andra barn dagligen och är social. Han behöver tid att återhämta sig.

Eftersom han är lite tillbakadragen med nya människor så skulle han troligen må bra av att ha en hobby tillsammans med en kompis som finns där som hans stöd. Jag vill inte ännu tvinga honom ensam i en okänd grupp. Mamma-barn dans skulle också ha fungerat relativt bra för oss men har inte hittat några vettiga alternativ nära oss.

På dagis jumppar han, ritar, pysslar, sjunger etc. På fritiden kan vi simma, skida, skrinna, cykla, åka sparkcykel i skateparken, klättra, dansa, ha egen konsert, gå på bio eller museum, plocka bär och svamp, härja i Hoplop etc. Fast vi är relativt lata föräldrar och satsar för tillfället mycket på familjens återhämtning (ni minns min historia) så vill jag ändå tro att Kevin får helt tillräckligt stimulans. Givetvis finns det säkert barn som behöver mer stimulans, då kan en hobby fungera hur bra som helst, fast redan i tre års ålder.

Tiden för hobbyn kommer nog och när den kommer så ska han få testa det han vill testa. Jag tror han gillar musik och dans. Scouter skulle vara en nyttig aktivitet sen när han är i skolåldern. Sport är givetvis också bra, men om han börjar med någon dyr lagsport där det tränas sju gånger i veckan och turneras varje helg så vet jag inte vad jag ska säga. Hah! Det känns bara sjukt att en hel familj ska anpassa sig till en sådan hobby. Jag tror inte det är något för vår familj, men man ska aldrig säga aldrig.

Nästa höst är han fem år gammal. Det kan hända att saker redan då är annorlunda och han börjar med en hobby. Det får vi se.

Det jag egentligen vill säga är att lyssna på magkänslan. Hur mycket krafter har familjen? Hur mycket krafter har barnet? Hurdant är barnet? Och våga vägra saker om det känns så fast det verkar som alla andra gör annorlunda. Ni vet nog bäst vad er familj och ert barn behöver.

H: Latmorsan :)

Till exempel klättring är en en fin familjehobby för oss.

maanantai 16. tammikuuta 2017

Skidpremiären

Vilken rolig söndag vi hade. Vi for till skidspåret för att testa 3jorns och Kevins skidor samt att tejpen under skidorna funkar. Min farsa var med vilket var kul för det var ett obekant spår för oss men han har skidat flera gånger på stället. 

Tejperna fungerade bra och även Kevin var ivrig på att testa. Han var otroligt duktig. Han skidade en timme på idrottsplan medan vi andra turades om att vara ute i spåret. Ibland föll han men steg sen tappert upp. 

När skidandet var färdigt drack vi varm saft och åt lite smörgåsar/bulla. Vad gott det smakade där ute. 

Nästa vecka ska vi till slalombacken och jag tror Kevin kommer att klara sig galant där. 





perjantai 13. tammikuuta 2017

Magen säger: Hey, sluta äta skit!

Snart är det ett år sedan jag började min livsförändring och började med cambridge. I nästan ett år har jag ätit bra. Kan inte fatta att tiden gått så snabbt.

Vid julen slappade jag av någon orsak lite och kände mig ganska svullen efter det. Och har inte heller varit så noga med ätandet efter det. Men nu har jag ändå fått en påminnelse om varför det lönar sig att äta vettigt.

Igår på lunchen åt vi american buffé på jobbet. Det var hotdogs, knackkorvar, pulled pork, friterade lökringar, såser etc. Det var otroligt gott men shit vad illa jag hade i magen hela dagen och kvällen. Idag på lunchen åt jag en portion som hade ganska mycket potatismos. Jag älskar potatismos men har ju inte ätit så mycket sådant på ett år. Jag har haft så himla ont i magen idag igen.

Aj, aj, aj! Stackars mig!

Så på ett sätt är det en lärdom att skärpa sig pikulite. Men samtidigt känns det tråkigt att kroppen reagerar så starkt på mat som den inte är van med.

Jag har också funderat att ifall man undviker alla mjölkprodukter och sedan får i sig av dem i något senare skede, kommer kroppen att klara av laktosen? Fast jag undviker mjölkprodukter och har minskat på dem så får jag ändå i mig lite dagligen. Lägger lite vanlig mjölk i kaffet och om jag äter mat på jobbet eller på restaurang funderar jag inte så mycket på om de innehåller mjölk eller inte.

Så nu borde jag försöka få min svullna onda mage att lugna ner sig lite. Så det skulle kännas bra igen. Tack magen för att du påminde!
Bättre stuff än hodare och friterade lökringar. Troligen också godare!


perjantai 6. tammikuuta 2017

Tamburen före och efter

Vår lilla tambur har aldrig fungerat så bra. I synnerhet när man har en fyraåring i huset och man borde ha enkla och vettiga förvaringssystem för hans ytterkläder.

Tamburen är fyrkantig och det finns inte riktigt en enda vettig vägg som man kunde borra upp något på, den enda fria väggplätten innehåller teknik och säkringsskåp och what not. Tre dörrar (ytter, wc och ingång) tar upp väggutrymmet samt en vägg är täckt med skåp för ytterkläder.

I fyra år har jag funderat hur vi ska lösa förvaringen och när jag en dag plötsligt kom på det så var jag eld och lågor. Jag tycker nämligen inte att det är kul att komma hem när det första man ser är en oinredd och störande tambur!

Jag hittade en vettig förvaringslösning från Ikea. Man fäster skenor i väggen och så kan man fästa korgar, hyllor, knaggar, speglar på skenorna. De tar inte mycket utrymme PLUS att man kan ändra och flytta på saker när det behövs. Så smart!

Här startpunkten. Detta ser man när man kommer in genom ytterdörren. Den där bänken har jag letat efter i evigheter och jag råkade hitta den på webben för ett halvt år sedan. Tidigare stod där en äcklig söndrig körsbärsbrun liten byrå som hängt med från min studielägenhet. Väggen ovanför bänken vågar vi inte borra i. Även värmeelementet tar upp massor väggutrymme.

TADAA! Min handväska har fått en egen plats. Har fått in lite inredning i form av grönt, ljusslinga och ramar också. Inte är det ju som i någon snygg inredningstidning men väldigt fungerande i just detta utrymme.

Här ett foto från motsatt håll. På väggen till höger om ytterdörren fanns Kevins knagg. Man ser hålen i väggen.

Hans knagg finns alltså på samma ställe som förut men nu har han också en korg där nere där de aktuella mössorna och vantarna finns. Mycket enklare för honom att hitta sina kläder samt lägga dem på rätta ställen när vi kommer in. Tidigare fanns handskarna och mössorna i den söndriga byrån och dit orkade han ju aldrig lägga dem. På hyllan där tavlan står kan man lägga nycklar och mobiler när man kommer in. Bra höjd så inte barnet kan nappa dem. Skenan saknar ännu något, en korg eller hylla, samt lite inredningsdetaljer. Det får vi ta senare.

Jag tycker det är en helt annan fiilis nu när man kommer hem och ser ordningen. Jag märker att jag blir lite lyckligare av sådant, hah! Jag är ganska stolt över mig själv att jag kom på detta, fyra år tog det men nu är det äntligen bra!

_____
EDIT
Jag måste ännu tillägga att vi också förnyat belysningen i tamburen. Tamburen är det mörkaste stället i vår annars ljusa lägenhet. Det finns inget fönster förutom det avlånga på ytterdörren.

Vi hade en vanlig plafond med någon vanlig lampa i taket tidigare. Lampan var tänkt med "mjölkglas" och gav nog inte hemskt mycket ljus. Nu har vi en plafond med nio små starka vita led-lampor. Härligt med ordentligt ljus och jag har allt mer börjat gilla vitt ljus istället för det gulaktiga. Allt känns mycket fräschare.

Så tips tips! Tänk på belysningen, den spelar stor roll!