torstai 23. kesäkuuta 2016

Glöm inte din partner under småbarnsåren

Idag firar vi 10 år tillsammans med 3jorn. Tiden flyger iväg när man har roligt. För det har faktiskt varit roligt för det mesta. Lite guppigt de senaste åren på grund av min psykiska hälsa, utbrändhet och den stora livsförändringen. Men där har han funnits, like a rock.

Jag har länge tänkt skriva om tumistid och idag passar det ju bra att ta upp det. Jag kan faktiskt tro att om vi inte hade skött om vår tumistid så skulle saker inte vara lika bra som de är idag, med tanke på allt vi gått igenom alltså.

Puerto Rico på Kanarieöarna, hösten 2015.

När man får ett barn så ändras allt. Prioriteten skiftar och man glömmer lätt bort både sig själv och sin partner. Det finns par som egentligen aldrig har tumistid. De väljer barnen först. Jo visst, barnen är det finaste man har men om föräldrarna inte mår bra så växer barnen upp i en miljö som inte är bra för dem. Irritation, snäsningar, bitterhet, ungarna registrerar allt och lär sig allt. Jag har svårt att förstå att man inte vill sköta om det fina man har, det som sist och slutligen limmar ihop familjen.

Tumistid är något man måste jobba för. Om ingen gör något åt saken så lär det inte bli av. Barnet klarar sig oftast riktigt bra med en barnvakt i några timmar. Det ska givetvis vara en pålitlig barnvakt så att föräldrarna kan slappna av medan de är borta.

Det är inte alls svårt att få ett förhållande att torka ut. Det blir lätt i benen på allt annat vad familjeliv innebär. Att tro att förhållandet automatiskt håller ihop bara för att man sagt JA i kyrkan, radat sina kaffekoppar i samma skåp eller har gemensama barn är naivt.

Vi har haft mycket tumistid under tiden vi varit föräldrar. Ungefär en gång i månaden har Kevin varit hos min mamma och hennes man övernatten. Vi har rest några gånger på tumis. Ändå lyckades vi tappa bort varandra för en stund. Det är viktigt att inte blunda när det håller på att hända. När man känner att man inte har en själslig anknytning utan bara diskar sina koppar i samma diskmaskin och gör turvis en lista på vad som behövs från butiken. När man inte vet vad som rör sig i den andras huvud. Liksom PÅ RIKTIGT rör sig där, inte bara vad hen vill ha till middag eller vilken vinterhalare som ska skaffas åt barnet. Man vet liksom inte vad den andra skulle behöva för att må bra om man aldrig har möjlighet att ha de djupa ostörda diskussionerna.

Juni 2016

I och med min terapi har jag varit tvungen att fundera och grubbla mycket. Det rör sig stora saker i mitt huvud och jag försöker att ibland öppna mig om de sakerna också här hemma. Det slutar oftast i mina tårar, för att jag är så ledsen... Det är saker som inte har något med vårt förhållande att göra men påverkar mig stort idag. Att jag kan berätta de djupaste tankarna och känslorna gör att vi delar på något stort. Att han får en större förståelse för mig och vad jag går igenom. Samtidigt får han en möjlighet att öppna sig, vilket han kanske inte annars gör så ofta.  Men när han väl blir inbjuden så hoppar han gärna på. Ju mer man delar sina tankar desto större är sannolikheten att den andra förstår, känner empati, vill hjälpa etc.

Och visst jag är medveten att det inte alltid är möjligt med tumistid. Man kanske fortfarande ammar och barnet vägrar flaska eller kanske man har svårt att hitta en pålitlig barnvakt. Eller kanske man har ett barn med speciella behov. Om man verkligen inte kan komma loss ens för några timmar så är det extra viktigt att rå om den andra mitt i vardagsrumban. Visa att man bryr sig. Diska ibland efter maten fast det är den andras tur. Låt den andra ha en sovmorgon. Ät en fin middag på tumis efter att barnet lagt sig. Visa att den andra är viktig och att du fortfarande bryr dig om hen fast livet slagit kullerbrytta. Gräla inte om vem som bytte blöja sist eller om vems tur det är att lägga barnet. Säg fina saker om den andra. Visa att du uppskattar och ta inte den andra för givet, för hen kanske inte finns där för alltid.

Och ja, visst kan ett förhållande hålla också utan tumistid. Men risken att det inte gör det är mycket större än om man tagit hand om varandra och det band man har till sin partner. Plötsligt är barnen stora och man kanske märker att man inte alls känner den där typen man bor med. Vill man verkligen ta den risken? Sköt om varandra!

maanantai 13. kesäkuuta 2016

Min hårförebild från Game of Thrones

Jag är väl känd för att inte göra några dramatiska förändringar i mitt hår. Troligen på grund av några väldigt traumatiska frissaerfaenheter jag haft tidigare. Gångerna jag färgat håret hos frissan går också att räkna på två händers fingrar.

Men nu tänkte jag äntligen göra något åt min ojämna och gula ton så jag satt fyra timmar hos frissan. Gubben i frissastolen brevid trodde inte sina öron när jag sa att håret gärna får skifta i grått.
Jag är väldigt nöjd. Äntligen en jämn färg och inget gult. Får se om jag lyckas hålla hårets ton kall. Det lär ska vara svårt. Redan efter första tvätten känns det som färgen ändrat lite. Mindre nyanser av grått och lila.

Direkt efter färgning i dagsljus.

Efter en tvätt i ledljus.
När frissan fönade mitt hår så sa hon att jag liknar den där ena tjejen i Game of Thrones med mitt superljusa hår. Det har jag hört flera gånger förut. Hahaha! Om jag ännu skulle lära mig göra så fina flätor som hon har i håret. Hon får vara min hårförebild.

Bild


Tips: En film, en dokumentär och en tv-serie

Det är länge sedan jag rekommenderat något i tv- och filmväg här på bloggen men nu måste jag göra det. TRE hela rekommendationer!

NUMMER 1



Först ut filmen En man som heter Ove. Vi hyrde den på iTunes Store och såg den här hemma. Jag har väntat på att få se den eftersom jag blev förälskad i Fredrik Backmans bok med samma namn. Hur kan en historia vara så humoristisk och tragisk/sorglig på en och samma gång? Lönar sig att se för filmen är väldigt rörande! Och det känns faktiskt som den hänger ihop aningen med min följande rekommendation.

NUMMER 2: 


 En kväll när 3jorn jobbade letade jag efter något på Netflix att se på. Just nu följer jag inte en enda serie där så jag letade efter något på måfå. Det blev en dokumentär som heter The mask you live in.

"Stop crying.
Stop with the tears.
Don’t cry.
Pick yourself up.
Stop with the emotions.
Don’t be a pussy.
Don’t let anyone disrespect you.
Be cool and be kind of a dick.
Always keep your mouth shut.
Nobody likes a tattletale.
Get laid.
Be a man."

Jag har såååå mycket att säga, i synnerhet som mamma till en liten pojke. Men för att ta det kort så handlar den om hur vår kulturs uppfattning av maskulinitet och manlighet gör skada på pojkar och män. Hur pojkar lärs upp att inte visa eller tala om sina känslor. Hur det påverkar den kvinnobild många män har.

Det händer att unga män exploderar av allt det de bär inom sig och det är inte vackert (skolskjutningar, mord, självmord etc etc.). Det är allas vårt ansvar att ändra på detta. Alla har vi med små pojkar eller unga killar att göra i vår vardag. Tog riktigt ont i hjärtat att höra vad killarna i dokumentären berättade. Tala känslor! Lämna inte pojkarna ensam med sina fiilisar.

NUMMER 3:

Och till sist något lite mer lättsamt och aningen idiotiskt. Vi råkade hitta serien av en slump, jag tror den snurrar på Fox typ varje kväll. Brittien puhelinmyyjät (The call centre) är en serie med många WTF-moment. Det är liksom svårt att förklara, ni förstår om ni kollar.  Bisarrt men härligt att slötitta på när man vill koppla bort hjärnan för en stund.

Bonustips: Den nya säsongen av Orange is the new black finns på Netflix på fredag (17.6)! Äntligen!

Sådär ja! Nu har ni något ni kan kolla på under regniga sommardagar.

torstai 2. kesäkuuta 2016

En slutkörd introvert

Alltså majmånad… Jag är helt slut. Och lite glad faktiskt att maj nu också är slut. Jag hoppas på lugnare tider för jag märker att jag är mentalt som en urvriden trasa.

På Arlanda
Det har varit mycket roligt i maj, det mesta har faktiskt varit väldigt roligt. Men för mycket roligt på en kort tid kan också vara för mycket. Jag har väntat på juni bara för att saker lugnar ner sig då.

På båten på väg till Stockholm.
Det har varit resor, både arbets- och fritids. Det har varit konserter. Det har varit planeringsdagar och firmafester. Det har varit dagisvårfest. Valborg. Morsdag. Och mycket allt möjligt på jobbet. Det har liksom krävts extra mycket metajobb denna månad.

Stafettkarnevalen i Vasa.
Vilken tur att jag är i bättre skick och ändå haft energi. Jag hade också vett att tacka nej till vissa saker. Men jag märker att jag behöver lite lugn och ro nu efter dom här turbulenta veckorna. Med det jag har i bagaget har jag ändå lärt mig lyssna på kroppens signaler, nu signalerar den att jag måste lugna ner mig. Samtidigt inser jag att jag fortfarande inte riktigt är i balans.

Planeringsdag med teamet.
Jag tittar längtande på de kommande veckorna i min kalender, härligt mycket tomt och tid att ta tag i alla de vanliga sakerna. Tänk så konstiga saker man kan uppskatta ibland!

Jobbets sommarfest igår.

maanantai 30. toukokuuta 2016

Biopremiären med Angry Birds

Vi gjorde något jag drömt om länge, nämligen var på bio med Kevin. Som många andra så var vi och kollade på Angry Birds-filmen. Kevin har inte varit något fan av fåglarna och inte vet jag om han är det nu heller. 

Jag var mest orolig för att filmen skulle vara för skrämmande och för att ljudet i salen skulle vara för högt. Kevin är ganska ljudkänslig och han är nog inte heller van med ett sådant tempo som filmen hade. 


Men det fick bra ändå. Jag hade tagit hörselskydden med men han ville inte ha dem. I slutet var det ju lite spännande så jag frågade om han vill komma i min famn. Det ville han. Ljudet var också ganska högt så i ett skede satt han med handen mot ena örat och andra örat mot mitt bröst. 

Han orkade hela filmen igenom vilket jag inte hade förväntat mig. Han sa också att han tyckte om det fast det var lite spännande ibland. Han ville gå och se filmen på nytt. 

Den bästa scenen enligt honom var när den stora örnen kissar. Den talade han mycket om. 

Jag tyckte också att filmen var kul. Det jag reagerade på var att Red, den röda fågeln som hade huvudrollen, hela tiden slog till eller sparkade någon. Kändes liksom aningen våldsamt när man just håller på och lära ut att man inte får slå folk. De äldre barnen skrattade men jag vet inte hur förbryllande det var för en snart fyraåring, liksom varför är det roligt när fågeln slår andra? Men jag antar attdet är en av juttuna med Angry Birds?

Nästa gång en film som är tillåten för alla åldrar har premiär så går vi igen på bio. Väldigt roligt!

tiistai 17. toukokuuta 2016

Jag är så jäkla stolt över mig själv

Min tanke har varit att skriva om min tio veckors viktresa men den senaste veckans bikinihets-debatt i den finlandssvenska bloggosfären har gjort att jag inte haft lust. Någon kanske tar illa upp? Men samtidigt måste man kunna få glädjas över det man åstadkommit.

Läste många inlägg om bikinihetsen och höll med om flera personers tankar. Men sedan kändes det mer som att det blev en joopas-eipäsdebatt och så orkade jag inte mera. Människor har ju olika åsikter och så ska det få vara. 

Nu beslöt jag ändå att publicera före och efterbilderna som min coach skickade mig. Bilden till vänster är tagen i februari och bilden till höger för några veckor sedan, tio kilo lättare.


Programmet är slut och jag äter nu som jag lärt mig och har tappat ytterligare vikt sedan min sista träff med coachen. Jag har unnat mig lite gott ibland men alltid lyckats fortsätta med de nya bättre vanorna och inte falla i sockerträsket. 

Så, bara jag samlat mod till mig så skriver jag inlägget om varför just detta fungerade så bra för mig. Ni må tycka att jag fallit för samhällets tryck och skönhetsideal, hah! Men för mig har detta faktiskt handlat mest om hälsa. Och jag kan säga att jag märker en väldigt stor skillnad både fysiskt och psykiskt. 

Ni ska också få se mina egna före och efterbilder. Synd att jag var klädd i en så lös tröja just det sista besöket. På bilden till höger är jag klädd i mina måljeans, de gick inte upp över höften för tio veckor sedan. Idag sitter de ganska löst.

maanantai 16. toukokuuta 2016

Restaurangtipset (Stockholm): Koh Phangan

Jag är tvungen att skriva om den fantastiska restaurang som vi besökte i lördags i Stockholm. Alla ni som älskar Thailand borde besöka den när ni reser till Sveriges huvudstad.

Vi har besökt restaurangen Koh Phangan på Söder någon gång för många år sedan men vi ville äta där igen. Det råkade sig att en av restaurangerna låg nära vårt hotell så det var ypperligt.

Hela besöket är en upplevelse. Restaurangen är inredd väldigt thailändskt och för en stund kan man faktiskt tro att man sitter på en restaurang en mörk kväll i Thailand. En åskskur råkade också komma medan vi satt där, ljusen blinkade och det dånade en stund i högtalarna.

Och maten då? En av orsakerna till att vi älskar Thailand så mycket är just maten. Jag valde alla mina favoriter från menyn (utom watermelonshake för det fanns inte). Det blev mangoshake, krämig soppa med kokossmak, phad thai och banana pancake.

Varenda gång jag tog den första tuggan av maten så kunde jag inte låta bli att släppa ett "omg mmmmmmmm..." medan jag tuggade. DET. VAR. SÅ. HIMLA. GOTT. Samma med 3jorn och all hans mat med en massa chili och seafood, han älskade det. Äkta restaurangkärlek.

Det enda dåliga var att jag på grund av min diet (som nog redan är slut) inte lyckades klämma i mig lika mycket mat som tidigare, orkade inte äta allt fast jag skulle ha velat.

Min phad thai.

Älskade inredningen. Och mannen på bilden så klart!

Det finns till och med en liten bäck inne i restaurangen där fiskar simmar omkring.

Soppa, mangoshake och drinks.

Efterrätten, rena himmelriket.

En liten bro till toaletterna.

Drömmen som gick i uppfyllelse: Eurovisionsfinalen live i Stockholm

Min stora dröm i många år har varit att få se Eurovisionsfinalen live. Jag såg genrepet i Helsingfors för nio år sedan men det känns inte som samma sak.

Jag hade egentligen gett upp hoppet också för Stockholms del eftersom vi inte köpte några biljetter då de släpptes. Men plötsligt såg jag i min news feed att flera biljetter skulle släppas och insåg att detta var min chans. Now or never!

Dagen då biljetterna släpptes så dejourerade jag vid datorn, lyckades hamna i en kö och plötsligt kunde jag klicka hem två biljetter till finalen. Jag hade faktiskt inte trott att det skulle lyckas. Aj vilken glädje vet ni!

Eurovision, skumppa och glitter.

I Stockholm kollade vi både Eurovision Village och Euro Fan Café (där Euroclub huserar på kvällarna). Jag var inte speciellt imponerad av någondera men det var roligt att se dem.

Eurovision Villagei Kungsträdgården.

Eurovision Village.

Här är stället där delegationerna festar på kvällarna. Här skulle jag ha velat vara på lördag kväll.

ESC-logon fanns ÖVER ALLT i Stockholm.

Jag värmde upp på hotellet.

Färdig för Globen.

När vi var påväg mot Globen och steg på ett proppfullt tåg i tunnelbanan så märktes Eurovisionsfiilisen direkt. Det var flaggor av alla de olika slag och glada fans sjöng sina länders låtar.

Folk var klädda i de mest fantastiska ting.
Snart framme. Människorna som trängdes här var så himla glada.

Min flagga fick jag inte ta in till Globen vilket var ganska tråkigt. Käppen var väl för massiv. Eftersom flaggan varit med år 1995 på Lejonens guldfest samt på Salutorget då Lordi kom hem som vinnare så har den ganska stort känslovärde. Vi kunde inte bara dumpa den, så vi gömde den. Tog en stund att hitta ett bra ställe men det lönade sig eftersom flaggan fanns kvar när vi kom ut från Globen.


Gömstället.
Lyckades träffa det största och mest fantastiska Eurovision fanset jag vet, Jojo. Hon hade varit i Globen varenda kväll och festade på Euroclub efter finalen. Jag önskar bara att vi hade haft mer tid än ett snabbt hej.

Våra platser var högt uppe i Globen men fiilisen sträckte sig upp ända dit. Fansen hejade på alla och det var glädje och kärlek i luften. Eller nå, vi var omringade av svenskar och det kändes som att stämningen ändrade en aning mot slutet när de insåg att Frans inte skulle ta hem vinsten, hahaa.


Man hörde ändå ganska bra vilka låtar som var publikens stora favoriter, Sverige, Australien, Ryssland, Ukraina och Israel så klart. Men vi var förvånade över jublet som till exempel Bulgarien, Spanien och Österrike fick.


Jag måste också säga att svenskarna kan detta med show. Det var så himla snyggt och verkligen intressant att få se vad som hände på scenen medan tv-publiken såg på vykortena. Det är så mycket man inte ser via tv:n. I Globen fanns det som tur ändå stora screenar så man kunde följa med uppträdandena i en tätare bild.


En av höjdpunkterna var så klart Justin Timberlake. Det var lite udda att han var där men glad blev man ju nog. En riktigt stor bonus på en redan fantastisk upplevelse.

Justin.

Slutet blev en riktig rysare. Det nya sättet att presentera poängen gjorde att det var spännande ända till slut. Stämningen i Globen var helt magisk. Tusentals människor som var helt tysta, höll andan och väntade och mitt hjärta bultade jätte starkt i bröstet.

Jamala och Måns.

När vinnaren sedan blev klar så märktes det att många i publiken var förvirrade. En stor del ansåg nog att det blev fel vinnare. Min personliga favorit var nog Australien men också Ryssland var galet bra. 

1944.

När jag följande dag läste artiklar om finalen och kollade finska juryns poäng så var jag lite förbluffad, vilka underliga poäng de gett. Jurygruppernas favorit var ju Australien medan folket hade röstat fram Ryssland. Och nu blev det ju så att ingendera av dem vann. Så det är kanske aningen tråkigt tycker jag.

Tack för idag!

Men visst Ukraina var ju nog en av mina favoriter men inte den största. Det var liksom så starkt, speciellt och viktigt.

Lite merchandise var jag tvungen att köpa fast jag oftast tycker det är onödigt. Blev ett telefonskal och en t-shirt.

Jag är verkligen lycklig över att jag hade möjligheten att åka och se finalen. Det var värt varenda euro. 3jorn har under våra tio år blivit hjärntvättad och följer numera med Eurovisionen med mig.

Lite lustigt att jag förra året den här tiden inte riktigt orkade vara engagerad. Jag var i ett väldigt mörkt ställe då. Men nu är jag tillbaka och orkar igen engagera mig i min stora passion. Härligt!

Jag huserade ganska aktivt på Snapchat. Nedan kan ni se min snapchatstory från lördagen. Det är någon mysko med ljudet, men you get the big picture.

perjantai 6. toukokuuta 2016

Lyx efter lyx

Hälsningar från Paradiset! Vi har tagit oss ut till strandstugan för första gången för denna säsong. Och vilken timing, vädret har ju varit det bästa. Totalt sommarfiilis med strandhäng, grillmat, myggor och vackra vyer.

Och det är så HIMLA roligt nu när Kevin är så stor att det fungerar fint här i lilla stugan. Tidigare skulle det inte ha blivit till så mycket, mest på grund av sovandet. Men nu sover han på loftet och vaknar inte till minsta lilla ljud.

Idag har vi semester och ikväll ska 3jorn och jag på konsert. Hur mycket lyx kan man ha på bara några dagar? 

Mitt dietveckoinlägg är lite försenat men nog på kommande! Hinner bara inte skriva det nu mitt bland all lyx, hehee.

maanantai 2. toukokuuta 2016

Vappenfotobomben kommer här

Vappen kom och gick och jag är tacksam för allt vi fick uppleva och alla vi fick hänga med under veckoslutet. Känns så himla bra i hjärtat idag.

Vappen började tråkigt nog med att vårt festsällskap insjuknade vilket var ledsamt för barnen (okej och jag också, hahaa) hade väntat på vappenfesten så väldigt mycket. Men så blir det ibland men hoppas vi snart kan planera in en ny kreisibailu.

Vi for istället på ett födiskalas där spenderade hela eftermiddagen och kvällen. Det blev en rolig afton och Kevin trodde nog han hade hamnat på tivoli. Han fick köra mönkkäre, sitta på motorcykel åka radiostyrd båt… Galet roligt.

"Okay, let's go!"
En glad motorist.
Vi fick köra stor mönkkäre. Jag vill ha en sådan att köra till jobbet med :D
Andra fordon testades också.
Säsongens första grillmat var HELT OTROLIGT GOD.
Här körs det radiostyrd båt.
Så satt han på mopon.


Vi fick vittna en vacker kväll vid havet.

På första maj begav vi oss till stan. Vi har inte varit inne i centrum på åratal på vappen så vi tänkte att det nu var dags. 

Kajsaniemi orkade vi inte släpa oss till men vi lunchade på Ravintolalaiva Wäiski med min mamma, hennes man, min bror och hans sambo.

Maten var kanske inte den godaste men då var det också lite billigare än valborgsluncherna i stan som alla var fullbokade.

Jag var glad bara jag hade skumppa.

"Nuoriso" som jag brukar kalla dem :)

Vi köpte oss lite lugn och ro med hjälp av Audispelet.
Efter lunchen ville ingen fara hem utan vi letade efter en terass att fortsätta njuta av solskenet på.

Och så hittade vi en till båt med terass.

Det kändes som sommar.

Och när det känns som sommar så känns det ju ganska bra!

Vi drack ännu lite kaffe och åt glass samt besökte lekparken innan vi hoppade på metron och begav oss hemåt.
Hemma åt vi middag på balkongen och jag fixade ihop efterrätten som jag hade planerat till den inhiberade vappenfesten dagen innan. Helt otroligt gott och en fin avslutning på festhelgen!