sunnuntai 26. maaliskuuta 2017

Frukosttips i Danmark: Valle Dalle

Hälsningar från Köpenhamn. Eller nu är jag ju nog redan hemma. Jag vill tipsa er om frukostbuffé. Jag bodde första natten på ett litet skruttigt hotell. Hade först tänkt ta frukost på hotellet men tur att jag började googla lite. På Tripadvisor var det någon som skrev att det lönar sig att gå till köpcentret i närheten och äta där. Stället som rekommenderades hette Valle Dalle.

Så dit for jag på morgonen. Shit sådant frukost/brunschbufféurval där fanns! Jag var totalt bland molnen och åt mig proppmätt. 



Buffén kostade 79 kronor (10 euro). Betalde lite därtill och fick en cafe latte och stort glas juice. 



Valle Dalle tycks vara en kedja och finnas på många ställen. Jag var i Amager köpcentret men rekommenderar varmt att äta frukost på en av deras restauranger. Slurps! Jag blir så lycklig av just sådana frukostar.

keskiviikko 22. maaliskuuta 2017

Äntligen sopsorterar vi. Bättre sent än aldrig.


Vi har varit väldigt dåliga på att sortera sopor. Det mesta har hamnat i blandavfallet. Har liksom inte riktigt haft kapacitet att göra något åt saken.

Visst, tidningar, glas och batterier har vi nog sorterat. Bioavfall har vi haft skillt nu i några år. Men resten har gått i blandavfallet.

Vårt husbolag har fina möjligheter för sortering så det känns dumt att vi inte utnyttjat det. Men nu plötsligt fick jag energi att möblera om i köksskåpet så att det finns olika kärl för olika avfall. Ganska stolt är jag.

Det jag är mest överraskad av att vi har så otroligt mycket plastavfall. Det mesta är ju packat i plast. Det är alltid plastkärlet som är fullt först. Usch.

Nu gäller det ännu att få männena i familjen med på detta. Lite grejer går nog i fel kärl ibland men det är inte hela världen. Hoppas Kevin växer upp med tanken att sopsortering är en självklarhet. Det kommer det säkert att vara för deras generation.

Sorterar du? Vissa verkar ha sysslat med det länge medan andra inte ägnat saken en tanke. Intressant.

maanantai 20. maaliskuuta 2017

Plötsligt en dag kändes tanken om ett andra barn inte längre helt absurd

De senaste åren har tankar om antalet barn snurrat i våra huvuden. Både 3jorn och jag har syskon. Han har hela tre stycken och jag har en bror samt två mycket yngre halvsyskon. Vi har nog alltid haft en bild i huvudet om att Kevin ska ha ett syskon. Men det har faktiskt känts helt omöjligt fram till nu.

När Kevin var 2-3 år gammal började många som hade barn i samma ålder redan på andra varvet. Jag iakttog förskräckt hur småsyskon ploppade fram här och där. Tanken på att vi skulle ha haft en baby i familjen när Kevin ännu var så liten fick mig att kallsvettas. Ändå hade jag en känsla av att "nu borde vi nog börja på andra varvet för alla andra gör ju det". Och ni vet, "det är bra om barnen har liten åldersskillnad så kan de sen leka med varandra och bli bra kompisar".

Nu många år senare är jag så väldigt tacksam över att vi inte gjorde det "för att alla andra gjorde det". Jag var ganska långt nere i gropen. Det var just innan jag sökte hjälp och höll på att braka ihop på allvar. Jag kände att jag inte hade någon kontroll över mitt liv. Jag mådde så himla dåligt och jag försökte bara prestera på alla fronter på en gång. Herregud tänk om det ännu skulle ha varit en nyfödd inblandad i den soppan.

Fast jag kände att vi borde ha åstadkommit ett syskon åt Kevin senast då han var i tre års ålder så har jag nog egentligen aldrig känt så i mitt hjärta. Den känslan har varit något som kommit utifrån. När jag följt med familjer med två små barn så har jag aldrig varit avundsjuk eller känt att jag skulle villa ha det som de har utan mest bara känt lättnad över att vi inte har en sådan rumba.

I dagens läge när jag redan ser saker mycket klarare än för tre år sedan så förstår jag helt tydligt att den modellen inte skulle ha varit den rätta för vår familj. Det finns så himla många orsaker till det och väldigt mycket har att göra med hurdana vi är och allt vi gått igenom.

Mitt mående är givetvis något som spelat stor roll. Jag vet inte heller riktigt hur vårt parförhållande skulle ha klarat det. Det har varit kämpigt men vi har kommit så himla långt och lärt oss så mycket. Det skulle vi knappast ha gjort om vi hade haft en baby därtill. Vi skulle ha fortsatt försöka hålla huvudet ovanför ytan. Hur länge skulle det ha funkat? Nu har vi haft tid att lära oss de bästa tillvägagångssätten för just oss. Vad behöver personerna i vår familj för att må bra?

De senaste åren med Kevin har varit så otroligt härliga och lätta. Liksom idylliska. Han är en sådan ljuvlig unge! Vi har verkligen kunnat njuta av att se honom växa upp och utvecklas. Vi har alltid haft tid för honom och det är något vi satsat stort på. Att vi ska lyckas fylla de mentala behov han har. Det har känts extra viktigt för han är ett känsligt barn. Så att han får en bra start i livet och möjligtvis kan undvika de saker jag gått igenom. Jag ser så mycket av mig själv i honom. Han har behövt oss mycket och det har varit skönt att kunna stöda honom och ha tid för honom.

Hur det blir sedan när babyn kommer så får vi ju se. Kommer vi att kunna erbjuda alls samma åt hen? Och hur blir det sen med Kevin och den tid han behöver av oss. Det återstår att se men jag tror verkligen att förutsättningarna är bättre nu än för några år sedan. Vår familj fungerar väldigt bra nu och jag hoppas det är en bra grund till den kommande omvälvningen. Kevin blir ju också allt mer självständig och behöver inte längre likadant stöd i vardagen. Jag tror definitivt att den större åldersskillnaden är en fördel för just oss.

Givetvis är jag så hjärntvättad att jag oroar mig över hur nära syskonen kommer att bli då de kommer att ha fem års åldersskillnad. Min bror och jag har 3,5 års skillnad. Vi har alltid lekt med varandra och kommit bra överens. 3jorn och hans följande bror har nästan 4,5 års åldersskillnad och de är väldigt nära nu i vuxen ålder. Jag vill alltså tro att det inte bara har med åldern att göra. Givetvis kommer barnen att ha lite olika intressen på grund av olika åldrar men jag tror ändå att mycket har med familjedynamiken att göra och den fiilis, kärlek och respekt man har i familjen. Ett syskonskap är ju inte heller något som endast finns när barnen är små, det finns livet ut. Åldersskillnaden är ingenting då de är 30 och 35 år gamla. Kanske har de sedan samma intressen fast de inte hade det när de var 5 och 10 år gamla.

Sedan plötsligt i slutet av förra sommaren eller i början av hösten kom känslan av att ett till barn skulle vara så himla välkommet. Att vi hade de mentala resurser som krävs. Jag trodde verkligen att den dagen kanske aldrig skulle komma. Nu är jag så himla tacksam för att vi ändå ska kunna bli fyra om graviditeten bara framskrider som den ska. Så som det kändes från början men på grund av alla guppar på vägen har varit en absurd tanke. Vi har lärt oss så himla mycket de senaste åren. Om varandra. Om vad som är viktigt för oss. Om livet.

Givetvis känns allt fortfarande skrämmande. Men jag tror vi ska klara det. Kanske vi får mer ut av denna gång när vi vuxit som personer och som föräldrar. Det ska bli så spännande!

Summa summarum. Gör inte som alla andra gör. Gör det som känns rätt för just er. Lyssna på magkänslan, den har oftast rätt.
Vi tre har haft det så himla kul den senaste tiden. Men den fjärde fjanten fattas.

maanantai 13. maaliskuuta 2017

Varifrån härstammar dina beteendemönster? Har du funderat på det?

Har du någonsin funderat varför du agerar som du gör i ditt parförhållande? Varifrån du omedvetet tar modell? Varför du beter dig som du gör i konfliktsituationer? Börjar du skrika och vråla? Eller blir du butter och säger ingenting fast hela jordklotet märker att du är sur? Agerar du martyr? Eller kanske du hanterar konfliktsituationer fint?

Jag läste boken Vanhempieni kaltainen av psykologen Marianna Stolbow. Hon är specialiserad på skilsmässor. Jag tror att det är en av de bästa böckerna jag läst i mitt liv.



Det finns så otroligt mycket jag skulle kunna skriva nu när jag läst boken, men ska försöka uttrycka mig kortfattat och inte alltför personligt eftersom dessa saker ju också gäller personer i min närhet. Vi som är unga nu vet ju att våra förfäder varit med om krig och hemska saker. Vi har svårt att relatera till det för vi har ju det ganska bra i dagens läge. Våra egna fammon och moffan har varit barn eller unga då Finland krigat. Deras föräldrar har varit ute på fronten och många har stupat och familjer har splittrats. Barn skickades till Sverige helt ensamma för att komma undan kriget. TÄNK!

När kriget sedan var över så var man tvungen att börja bygga upp landet. Det jobbades otroligt hårt. Det fanns inte tid för att bearbeta trauman och man kunde inte heller klaga för grannen kanske hade mist ännu fler nära och kära i kriget. Människorna kämpade vidare och begravde de hemska sakerna djupt inom sig.

Dom här generationerna har gjort ett otroligt jobb för att vi ska kunna ha det så bra. Men tyvärr kan även vår generation känna av dessa saker än idag.

Generationerna innan oss har varit ganska kyliga. Det har inte funnits utrymme för känslor. Helst skulle man inte visa sådana alls. Våra föräldrar har vuxit upp i hem där deras föräldrar upplevt krig. Det har varit ett kyligt klimat. Många har varit traumatiserade efter allt de varit med om. Det att man inte ska fundera på saker som har hänt tidigare är något som hållit i sig starkt. Att inte bearbeta trauman, känslor och funderingar utan bara trycka ner dem någonstans djupt inne i sig.

Vår generation kallas för "terapigenerationen". Kanske det äntligen gått tillräckligt lång tid sen kriget. Saker börjar ändra. Vi bearbetar det som under åren tryckts under ytan. De som är äldre tycker att detta "bara är onödigt tjafs, inte gjorde man så förr i tiden heller och bra gick det ju ändå".

Vi har vuxit upp i hem med en viss atmosfär och kultur. Vi har sett hur våra föräldrar agerar, reagerar och kommunicerar. Det har de fått från sina barndomshem. Vi för det lätt vidare med oss till vårt eget parförhållande och vår egen familj. En som aldrig sett sina föräldrar gräla kanske är otroligt konflikträdd och börjar tjura eller avlägsnar sig i en konfliktsituation. En som vuxit upp i ett hem där det vrålats eller använts psykiskt våld kanske för det vidare själv, alternativt blir den konflikträdd och undviker konflikter på samma sätt som i exemplet ovan. Om vi inte sett vuxna klara upp konflikter på ett vettigt konstruktivt sätt så har vi inte heller själva lärt oss det. Barn avläser så himla mycket saker i sin familj som ligger under ytan. De avläser också hur föräldrarna talar med varandra, hur och om de respekterar varandra etc.

Men de goda nyheterna är alltså att vi börjat inse att vi kan ändra på våra beteendemönster. Första steget är att känna igen dem, fundera hur det var i barndomshemmet och hur generationerna innan betett sig. Först sedan kan man förstå saker i en större skala och aktivt göra något åt saken.

Boken handlar ju väldigt mycket om skilsmässor och man kan lätt känna att det kanske kommer kritik mot skilsmässor. Och det kommer det också till en viss del. Men det poängteras också att en familj där föräldrarna hållit ihop också kan ha dåliga beteendemönster eller en dålig skadlig atmosfär för ett barn.

För boken har författaren intervjuat 50 stycken personer, mellan 20 och 70 år gamla som berättar om sina erfarenheter från barndomshemmet samt sitt eget förhållande. Så otroligt intressant att läsa.

För mig var boken en stark upplevelse. Jag har ju i och min egen terapi funderat mycket på dessa saker. Genom boken fick jag en större förståelse för generationerna innan mig. Varför de varit så? Vad de upplevt och hur de hanterat saker? Det kändes lite som att klossar föll på plats, saker jag inte riktigt kunnat förstå tidigare. Grejer som de äldre sagt men som jag inte hållit med om eller kunnat relatera till. Men nu förstår jag lite bättre varför.

Vår "terapigeneration" har möjlighet att ändra på saker och jag tror också att många av oss insett det. Det är så himla många som nu kämpar med sina känslor och sitt huvud och väldigt många går i terapi. Vi håller på och öppnar knutar och om det fortsätter i positiv riktning så kanske våra barn inte behöver vara en så stor kostnad för samhället i och med terapiutgifter. Kan vi lära våra barn att hantera känslor? Lära dem att det är okej med känslor, både positiva och negativa. Kan vi lära dem nya konstruktiva modeller att hantera konfliktsituationer? Kan vi lära dem respektera sina närmaste? Kan vi lära dem att man inte alltid måste vara stark?

De tidigare generationerna har gjort ett helt otroligt jobb för att få landet på fötter igen, kanske är det nu vår tid att jobba med det mentala som det inte fanns resurser till förr?

Är det här saker du funderat på så rekommenderar jag boken varmt. Jag är hundra procent säker att alla kan få ut något av den. Både äldre och yngre. De som upplevt skilsmässor och de som inte har det. De som går i terapi och de som inte gör det. De flesta känner säkert igen situationer i berättelserna. Läs!
FATTA! Vi kan ändra på det emotionella klimatet i detta land.

torstai 9. maaliskuuta 2017

Årets moderskaps(?)låda = najs!

I år var det ju extra spännande att se den nya mammalådan (Eller föräldralåda borde det väl heta? Eller babylåda?) eftersom vi själva kommer att få en. Jag är faktiskt positivt överraskad för jag tror nästan alla plagg kommer till användning.

Nå visst finns det ju risk att vi får den tidigare lådan också. Senast fick vi 2011-lådan fast Kevin föddes sommaren 2012.
Foto: FPA

Här kommer mina favoriter ur lådan:
Sovpåsen är sååå fin i år!
Foto: FPA
Så söt pipo!
Foto: FPA
Collegeoverallen är helt ny för i år. Kul! Jag hade ändå föredragit den grå utan mönstret.
Foto: FPA

Just sådana här babykläder älskar jag. Randigt och grå-vitt.
Foto: FPA
Nästan alla bodyn är fina i år. Denna regnbågsbody är ju en ljuvlig färgklick.
Foto: FPA
Ääääh gråa byxor! Jag älskar gråa byxor! Dessutom har de dumpat sparkbyxorna, de var helt onödiga i Kevins låda. Nu finns det endast ett par sparkbyxor.
Foto: FPA.
En sovpåse har vi aldrig ägt så det blir ju kul om vi får en sådan.
Foto: FPA

Vad tyckte ni om årets moderskapslåda? Bu eller bä?

maanantai 6. maaliskuuta 2017

De första rörelserna

Igår när jag gick och lade mig så satte jag som vanligt händerna på magen för att känna om babyns rörelser skulle märkas. Och plötsligt hände det, där yrade den lilla på! Jag låg där hur länge som helst och glömde nästan andas. Det känns nog helt lika underligt som förra gången. 3jorn hade redan somnat så jag kunde inte berätta den stora nyheten förrän på morgonen. Ja, och på morgonen var jag väääldigt trött för jag hade legat så länge och känt efter. Inte så bra när jag redan lider av hemsk trötthet.

Det sägs att när man är gravid andra gången så kan man känna rörelserna tidigare. Jag bläddrade i mitt gamla preggohäfte och där har jag skrivit om de första rörelserna i vecka 18, dock med ett frågetecken. I vecka 19 har jag känt rörelserna bra. Nu var jag i gravidvecka 16+4. Så kanske det blev lite tidigare då.


PUSS!

Kvällsljuset!!!

Alltså TÄNK att man efter middagen kan fara ut på lenkki och att det är LJUST!!! Herrejestas vad glad man blir!

Ja, inte hade jag något annat ärende. Ville bara berätta denna fantastiska nyhet ifall ni inte skulle ha märkt. 

Ett trött preggo vars jacka spände över magen.

lauantai 4. maaliskuuta 2017

Borttappade viktiga fax på HUS

I ett tidigare inlägg nämnde jag att jag var med om en tråkig incident i och med första rådgivningsbesöket. Själva besöket gick bra men det som hände sedan med ultran var det tråkiga.

Min vanliga hälsovårdare var på semester när jag besökte rådgivningen för första gången. Jag fick alltså gå hos en annan hälsovårdare. Jag kände att hon var aningen yr och jag märkte senare att jag inte riktigt hade fått klara instruktioner med vissa grejer.

Hon sa att hon ska faxa mina papper till barnmorskekliniken och därifrån skulle jag sedan få en kallelse till första ultraljudet per post. Redan då tänkte jag inte tro mina öron. FAX! Finns det verkligen inga elektroniska system som talar med varandra vad gäller rådgivning och sjukhus? Jag visste inte ens att fax ännu används. Faxen plus hälsovårdarens yrhet väckte då redan mina varningslampor. Vet inte riktigt varför jag la märkte till det så starkt.

Nå, veckorna gick och inget hördes från Barnmorskeinstitutet. Tiden då första ultrat brukar äga rum närmade sig men jag visste inte riktigt hur mycket tidigare kallelsen brukar komma.

Eftersom vi skulle vara bortresta en del så beslöt jag mig för att ringa Barnmorskeinstitutet och bara kolla om pappren kommit fram och när jag kan vänta mig att få kallelsen. Ville ju inte att vi missar ultrat om brevet skulle ligga i postlådan medan vi var på skidsemester.

Nå en dag tog jag sedan tag i telefonen för att kolla saken. En dam svarade i andra ändan och jag förklarade att det borde ha kommit fax från min rådgivning för mååånga veckor sedan och att jag skulle villa kolla om det kommit fram eftersom jag inte hört något.

Damen svarade mycket otrevligt verkade väldigt störd över att jag hade ringt och frågat detta. Hon sa att de får in allt med fax och att de läggs i en hög enligt beräknat datum och sedan skickas kallelserna till ultrat i den ordningen. Det kommer nog, snäste hon.

Ooookej. Nå men kan du kolla i dina högar om mina papper finns där? Undrar jag vänligt.

En fnysning igen. Nå okej, vad är ditt namn, frågade hon. Jag berättade och hon gick och tittade i sina högar.

Efter en stund kom hon tillbaka och fortsatte i den ovänliga tonen och sa att det inte fanns några papper med mitt namn.

Jaha. Vad ska man göra då, undrade jag. För det borde nog ha kommit för länge sedan.

Så berättade hon att vissa fax far direkt vidare till Kvinnokliniken. Men tydligen fanns det ingen info om mina papper någonsin kommit in och ifall de faxats vidare. Så hur ska jag nu veta om saken är under kontroll och var mina papper finns, undrade jag. Jag förklarade att vi kommer att vara bortresta en del och jag vill inte riskera att vi missar ultrat ifall kallelsen kommer väldigt sent. Att brevet liksom ligger i postlådan medan vi åker slalom många hundra kilometer ifrån. Hon fnös och sa att det kommer nog inte att finnas något brev där i postlådan för det har inte skickats någon kallelse till mig för mina papper finns inte där.

Först verkade hon vara av den åsikten att jag skulle börja ringa runt efter mina papper men när jag stod på mig så gick hon med på att gå in i något system och kolla mina uppgifter. Jag tror att hon såg mitt beräknade datum där och då insåg hon att jag nog redan borde ha fått det där brevet och att det är någon annan än jag som klåpat.

Plötsligt gick hon med på att boka båda ultratiderna åt mig. Helt huxflux.

Men fy fan så blodet började koka av detta. För det första: bemötandet. Hur fan kan man vara så jävla otrevlig? Hur kan en sådan människa få svara i telefon ens? Jag fick känslan av att det är mitt fel att någon slarvat bort mina papper. Hon medgav sen att de ibland får tomma fax och att de inte kan veta varifrån de kommer. Ultrat är ändå en ganska viktig och stor sak för en som väntar barn.

Hur kan HUS ha ett så här föråldrat system? Helt otroligt.

När samtalet avslutades grät jag en skvätt för jag var så ledsen och arg. Jag skrev direkt feedback till HUS om hur jag hade blivit bemött och om att de kanske kunde fundera på deras system som ju helt tydligt inte fungerar.

Jag fick ett jättebra svar från dem och de medgav att faxandet är från reven och att de är medvetna om problemen. Hon var verkligen ledsen för hur jag hade blivit bemött. Jag kan väl ändå förstå att misstag händer men fixa nu någon dit och svara i telefon som vet hur man beter sig och hur man talar vänligt med folk. Om det är något jag blir förbannad av så är det personer i kundservicearbete som verkligen inte borde finnas där.

Senare kom det fram att rådgivaren nog hade faxat pappren men att det då tydligen hade skickat ett tomt fax.

Som tur var hon som sedan gjorde ultrat väldigt vänlig och trevlig. Och allt var som tur i ordning med babyn, det är ju det viktigaste. Det räddade lite av situationen, den trevliga damen som gjorde ultraundersökningen, jag som känner en sådan förlossningsrädsla att jag får ångest av hela stället.

Nu har jag hört att det tydligen är helt allmänt med faxande inom HUS. Året är liksom 2017. Jag misstänker att ett annat fax inom HUS också kommit på villovägar. Jag har bett att få mina barndoms sjukjournaler och det verkar som något fax igen slarvats bort eftersom arkivet aldrig fått någon begäran som skickats vidare från ett annat arkiv inom HUS.

Suck.

Kolla nu också på den här nyheten från Sverige från mitten av februari. Att huh huh liksom.

En fax. Länge sedan jag sett en IRL. Foto: CC/KlausAires



perjantai 3. maaliskuuta 2017

Preggostatus: Trött!!!

Idag skulle jag blogga. Istället somnade jag på soffan. Alltså jag är så oootroligt trött, i synnerhet på kvällen. Jag hoppas verkligen att detta är en övergående preggofas.

Som sagt, jag har massor att skriva om men för tillfället tycks det ju inte bli till något. Nu ska jag gå i säng och sova klockan runt. 

En bild från idag. Jag kan inte fatta att magen är så stor redan. Förra gången syntes den knappt i detta skede. Nu inne i vecka 17.

maanantai 27. helmikuuta 2017

Mammatid, familjetid och yogatid

Tack för alla kommentarer på bloggen och på FB angående förra veckans nyhet. Jag har massor inlägg som bubblar i mitt huvud angående ämnet så de lär vara på kommande den närmaste framtiden.

Men nu tänkte jag ta och konstatera att det var ett helt underbart veckoslut. Så underbart att introverten i mig suckade lättat av att jag hade distansdag idag. Hahaha.

På fredag träffade jag min mamma efter jobbet. Vi sågs i centrum och mamma köpte preggokläder åt mig. SÅ SNÄLLT! Sedan åt vi middag och satt och talade i flera timmar. Mammatid är alltid bra tid.

På lördag blev det igen en tripp in till stan. Denna gång med familjen.

Det var en strålande vacker dag.

Vi gick till Barnens stad-museet där vi träffade Lillkusinens familj. Det var ett riktigt bra museum och dessutom gratis.

Det var fart på med två fyraåringar och en tvååring.

1970-talsrummet var min favorit. Fick lite äckelvibbar av inredningen men samtidigt var det en walk down the memorylane. Tänk att det såg ut så då!

Här en kasa med killar. När jag på kvällen frågade vad Kevin tyckte var bäst på muséet så svarade han gungstolarna i aulan. Hahaha.

Sedan var alla ganska trötta.

På söndag blev det min andra yogafestival med Catariina. Det var trångt och stressigt men annars riktigt bra.

Vi hade bokat in oss på två timmar, en metta-meditation och en kundaliniyoga.

Det var ett skönt stop i vardagen med lite meditering.

Kundaliniyogan var kanske aningen för konstig för mig. Jag gillar nog mer de traditionella timmarna.

Nästa år igen!

torstai 23. helmikuuta 2017

Behind the preggo-scenes / Second edition

Senast skrev jag ett Behind the preggo-scenes inlägg om tiden innan vi hade outat vår graviditet. Jag tänkte göra samma sak för jag har ju ändå varit gravid i över 100 dagar så det har väl hänt lite allt möjligt under den tiden.

Först tänkte jag säga att jag mår väldigt bra just nu, kanske lite tröttare än vanligt men det är jag ju van med, hehee. I början hade jag ett svagt illamående vilket jag inte alls led av senast. Det var lite tungt.

Min stora craving i början var Cocis Zero, helt konstigt med tanke på att jag dricker väldigt lite läsk. Det gick om på en månad. Ett litet sockerberoende har också smygit tillbaka och jag har varit aningen mer flexibel med det. Försöker dock hålla mig så det inte ska bli lika galet som senast jag var gravid, shit vilka mängder godis och choklad jag åt.

Min första aning om graviditeten fick jag när jag skulle på en av alla jobblillajulsfester. Jag var på redaktionen och fixade mig färdig och hade en liten flaska av min favoritskumpa med mig. Vanligtvis brukar första klunken vara en stor njutning men nu fick jag nästan kväljningar. Det var så otroligt underligt att jag anade redan då fast vi plussade först lite senare.

Vi gjorde samma misstag som senast och köpte billighetsgraviditetstest. Det kändes opålitligt när det andra sträcket var så svagt...

... så precis som förra gången gick vi nästa dag och köpte det dyraste testet. Hahaha.

När vi väl hade plussat hade jag ännu en jobbjulfest kvar att klara mig igenom. Det var ingen njutning alls.

Temat för festen var Ryssland. Visst ser jag helt onykter ut!

Det radades snapsglas framför oss för vodkatasting och buffén innehöll en massa rå fisk och rom. Hahahaa. Såg inget alkoholfritt någonstans. Man skulle ha dragit en fin fylla på den festen om man bara hade kunnat.

När jag träffade vänner och alkohol var inblandat var jag rakt på sak och berättade att jag var gravid. Väldigt mycket lättare för mig att inte behöva smussla.

Det var skönt med jullov på grund av illamåendet.

Sedan var det dags för jobb igen och man fick dra på sig masken.

Försökte motionera lite ibland men har fortfarande ingen rutin på det.

Det var skönt att ha så många vänner som moraliskt stöd denna gång. Senast var vi ganska långt i graviditeten innan vi berättade åt folk.

Jag har fått komma ihåg att man som preggo blir expert på att kisi på burk. I och med mitt första rådgivningsbesök var jag med om en lite tråkig incident, ska berätta mer om det i ett annat inlägg (Det har inget med kisi att göra!).

Vi var till Himos. Det var fem år sedan jag stod på skidorna senast. Då var jag också gravid. Hahaha.

Vi var på Den finlandssvenska kryssningen och hade några partners in crime som visste om graviditeten. Så det gick relativt smidigt.

Fy fan att denna byggnad gav oss båda lite obehagliga vibbar. Det är Barnmorskeinstitutet, där Kevin föddes. Och fast det var en glad händelse så var ju förlossningen ett enda helvete. Flashbacks...

En liten alien fanns där inne. En aktiv liten typ som hade hicka.

Efter ultrat gick vi på tumislunch för att fira att allt var bra.

Magen började synas mycket tidigare denna gång än senast...

Efter ultrat berättade vi åt den blivande storabrodern. Vi borde ha filmat det, hans reaktion var så fin. Först tittade han oförstående och trodde att vi skämtade. Sedan började han ställa väldigt smarta frågor. Han har varit glad över nyheten och önskade att bebisen skulle komma nu direkt.

Inne i vecka 13 började det bli besvärligt med mina minsta jeans. De jeansen som jag använde när jag var 14 kg tyngre sitter inte heller för jag är fortfarande för liten för dem. Snart är det lönedag och då ska jag skaffa ett par preggobyxor. Senast var jag inne i vecka 20 när jag köpte gravidjeans.

Jag längtar till att det ska se ut som en riktig preggomage. Inte bara som att jag skulle ha ätit för många fastlagsbullar. Hahaa!

Här vecka 14+5. Börjar vara svårt att dölja. Hade berättat åt några kolleger om graviditeten tidigare men ungefär nu var det dags att komma ut ur preggoskåpet. Vi lade ut det på FB. Jag har en sådan underlig sits på jobbet att jag egentligen inte har något nära team som jag jobbar med utan många olika team som jag har lite att göra med. Det kändes lättare att bara slänga ut det på FB när chefskapet visste om saken så behövde jag inte berätta om saken tusen gånger. Verkligen SKÖNT att inte behöva hålla hemlisen längre.

Samma dag som vi outade graviditeten gjorde jag ett extra besök på öppna rådgivningen. Några nätter tidigare vaknade jag till en knivskarp smärta i nedre magen. Det höll i sig i ungefär en halv timme. Det var jag aldrig med om under förra graviditeten, väldigt skrämmande. Så jag ville lyssna på hjärtljuden för jag känner ju inte bebisens rörelser riktigt ännu. Allt var bra och det var skönt att få det kollat.

Jag invigde graviditetsvecka 16 med nya preggobyxor. Senast klarade jag mig fyra veckor längre i vanliga jeans. Magen är större än senast i detta skede och så tror jag att jag är aningen bekvämare av mig. Varför lida om man kan ha det bekvämt, hahaa. Det känns verkligen som att magen ploppat fram under den senaste veckan.

Att sådant. Enligt min app har jag 173 dagar kvar. Spännande tider.