30.6.2020

Årets gåvoönskningar

Den här tiden på året börjar det komma frågor om vad våra barn önskar i födisgåva. Så jag tänkte igen sammanställa ett inlägg! Snart ska vi dessutom fira, hurra!

Stora barnet är svårt för han önskar inte just något. Han önskade ett första husdjur och det fick han, en hamster.

Men annars vet jag inte riktigt vad han skulle gilla. Vi har börjat läsa Harry Potter och han ska få tredje boken i present. Men Potter-relaterade grejer kunde vara kul. 

Han gillar ”scary” grejer. Då ska det vara åldersanpassat såklart. 

Han önskar att han får fara till Borgbacken så ett åkarmband kunde vara kul. 

Han gillar Scentos pennor. Och kanske lite nya pennor för nästa läsår skufe vara bra.


Den lilla är sedan lite lättare. Hon gillar att sköta sin ”Bebis” (en babyborn-docka) så hon kommer att få en dockvagn. Så dockgrejer går säkert hem. Hon har redan docksäng och matningsgrejer/buteljer etc.

Hon älskar modellera. Att måla med vattenfärger. En egen penal kunde vara kul.

Hon gillar tydligt ”fina kläder”, kallar klänningar för ”prinsessa”. Tycker om halsband och sådant.

Pipsa possu är pop. Men också pokemon. Pipsa Possu leksaker är en säker hit (hon har setet med köket och pappa gris och pipsa/greta).

Har också funderat att hon kanske snart kunde ha en sådan där klocka som visar när man får stiga upp, hahahaa. Ni vet, en som börjar lysa grönt när man får stiga upp.

Jepp det var en snabb anteckning. Som bonus får ni en bild på vår fantastiska ivriga och glada toddler:




21.2.2020

En hälsning från dimman

Min blogg har säkert aldrig varit tyst så här länge. Dels har jag varit för trött för att uppdatera och dels har jag en känsla att någon som orsakat oss väldigt mycket skada brukar titta in här nu och då. Och därför har jag inte skrivit. På some går det ju att blocka folk, men inte här så länge jag har en öppen blogg.

Men vad blir det till om man låter idioterna segra? Nå till ingenting. Så nu tänker jag skriva ändå.

Hela hösten på bloggen handlade ju om hur slut jag var. Vi har fått den lilla att sova relativt bra med hjälp av specialdiet så det känns nog att det varit hennes mage och kliande som kanske hållit henne vaken tidigare. Hon sover alltså helt okej på natten, efter en helvetes toddlerkamp innan insomnandet och en jävla tidig väckning. Men bättre såhär än att man måste vaka flera timmar mitt på natten.

Men jag har ändå haft tankki tyhjä. Det har hänt så otroligt mycket skit i mitt liv på en gång att jag inte fattar att en människa ska få ta så mycket på en gång. Visst har det hänt väldigt mycket bra också men jag har verkligen kämpat med att hålla huvudet på ytan. Men förra veckan var ganska hemsk. Jag kunde inte sova på grund av allt och mina stressnivåer var skyhöga. På grund av att jag inte sov så kändes det som jag gick i en dimma. Jag fattade ingenting. Jag hade svårt att ta tag i något. Jag hade verkligt svårt på jobbet. En kväll körde jag på Ring trean med stirrig blick och plötsligt höll jag på att köra av vägen i 80km/h hastighet. Jag fattade liksom inte var filen gick. Jag blev ganska skärrad. Tur att barnen inte var med.

Men nu har jag varit sjukledig i några dagar. Jag kände att jag måste blåsa av detta nu, innan det går så långt som senast. Nu har jag sovit klockan runt några gånger och typ bara legat och tittat på Grace & Frankie på Netflix (ai vitsi det är bra, hihi). Och nu känner jag mig plötsligt inte lika handlingsförlamad längre. Flera års sömnbrist botas nu inte på några dagar men åtminstone är det i rätt rikting. 

Jag känner mig skit för att andra varit tvungna att ta mer ansvar när jag vilat. Att någon skött om mina barn fast jag varit hemma på dagen. Att mina kolleger varit tvungna att fixa det jag skulle sköta denna vecka.

På tal om jobb. Det känns som jag alltid ska lära mig nya arbetsuppgifter samtidigt som livet krisar. Lustigt att det blivit så så ofta. Just nu har jag ett jobb som jag verkligen trivs med och mina kolleger är härliga. Men det har varit kämpigt att hitta en balans i livet. Först i augusti då jag började jobba tre dagar i veckan med helt nya arbetsuppgifter (och en toddler som inte sov) och sedan i januari när jag gick upp i arbetstid ytterligare (och jag själv inte sov).

Jag träffade en barndomsvän i början av veckan och vi konstaterade att nog är denna småbarnstid ju helt absurd. Liksom vad allt man ska räcka till och känslan av att någon konstant kräver något av en. Jag kan ärligt säga att jag är väldigt dålig på detta. Jag väntar verkligen på att lilla barnet blir lite äldre och inte behöver mig konstant utan jag kanske också hinner andas en stund på kvällen efter jobbet. Och tiden då man inte behöver ständigt vara på sin vakt inför följande toddlerexplosion och då allting inte ska vara en skrikkamp. Tiden då man kanske hinner vila ut lite på ett veckoslut.

Och på tal om att känna sig skit. För några veckor sedan blev jag också mom shamead (nå kanske inte direkt mom shamead, men kanske överlag shamead) för att jag skippade en förfest för att jag kände att jag behövde vila. Vi skulle ut och dansa som jag så sett fram emot. Jag älskar att dansa och visste att jag skulle känna stor glädje där på dansgolvet. Jag tog till och med ett hotellrum bredvid klubben vi skulle till så det inte skulle bli så sent innan jag var i säng (tar en timme att komma hem på natten). Så det kändes inte så kul att någon tog problem av att jag behövde vila. Man vet ju aldrig vad som pågår i andras liv, vad det är som sliter på en människa. Det är en bra regel att komma ihåg.

Så nu blir det att jobba på att hitta en balans i denna galna livssituation. Jag har ju precis det jag vill ha. En härlig familj, släkt och vänner, ett nytt utmanande jobb, ett hem där jag trivs och än så länge hälsan i behåll fast den också strulat en del. Jag vill att 2020 ska bli så mycket bättre än skitåret 2019 som slutade värre än jag någonsin kunde ana. Nu är det bara att kämpa vidare och försöka se allt det fina i livet. Thank god för att denna gråa äckliga årstid snart är slut!!! Jag behöver sol och värme!!!

Hur har ni gjort för att klara er med vettet i behåll under de galna småbarnsåren?


Att sova i duschen kanske är ett trick? :D

2.12.2019

Kära julgubben!

Livet svänger lite kullerbytta just nu och de senaste veckorna har gått som i en dimma. Men julen är på intågande och en jul kan man ju inte hoppa över om man har barn. Kanske just det som krävs nu, att fixa inför julen och försöka skapa lite mysig julstämning.

Här kommer alltså barnens årliga brev till julgubben. Vi börjar med Kevin. Han har önskat väldigt lite i år. Enda i leksaksväg som han önskat är Plusplus-bitar.



Han vill gärna ha en bluetooth-högtalare så han kan lyssna på musik i sitt eget rum. (Finns i säcken)



Han har önskat Scentos-doftpennor. Jag tror det är gelpennorna han är intresserad av.(Finns i säcken)



Han har önskat ett set påslakan som han såg i Jysk. Han har ju nu en säng i full storlek så tuffa påslakan skulle sitta bra. (Finns i säcken)



Annars skulle han behöva en mjuk och skön badrock (obs, inte barnslig) för den gamla är flera nummer för liten. Storlek 128.

Han har en skateboard som väntar på våren så skateskydd för knän, armbågar och händer kunde vara bra att ha.

Han har också en väldigt gammal cykelhjälm så en ny ordentlig skulle vara bra om han ska skatea och så älskar han ju att cykla. Hjälmen får inte bara barnslig och om den har MIPS är det ett plus. Hjälmen på bilden är från XXL och märket Scott.


Annars gillar han att läsa. Pokemon Go är pop. Brädspel kunde vara kul, t.ex. Labyrinth.

Just nu är han väldigt intresserad av sin fars elgitarr så något som har med gitarrspelande kunde vara nice.

Både Kevin och 3jorn skulle behöva en ny gemensam rakapparat att raka av håret med. Den gamla håller på att säga upp kontraktet.
---

Melle då? Vi har en massa ”pojkleksaker” så en utökning av tex grejer för hennes Bebis (Babyborn-docka) kunde vara kul (dockan har säng, vagn, potta, tuttflaska).

Till hennes kök skulle behövas lite lekmat och kanske typ tallrikar och sådant. En kaffekokare eller en brödrost eller någon annan hushållsapparat (liten dammsugare) kunde vara kul. Hon ska ju göra allt lika som vi gör. 

En ficklampa. 

Ett paraply. 

En läkarväska.(finns i säcken)

Passligt pussel för hennes ålder.(Finns i säcken)

Modelera brukar vara pop.

Och eftersom några kommer att fråga också av mig vad jag önskar och jag har ju varit ganska snäll så jag kanske också får några klappar. Jag skulle bli glad av ett tyngdtäcke, en locktång som gör större lockar, en aroma diffuser från Muji, nya glasögon, ansiktsbehandling/massage och kramar!

30.10.2019

Ett inlägg jag skrev för någon dag sedan. Om sömnläget.

Ojoj. Dethär håller på att bli en sömnproblemsblogg. Det finns inte så mycket annat i mitt huvud just nu än dethär med Melles sömn. Det känns som situationen blir bara värre. Nu har hon inte sovit en enda hel natt här hemma på två veckor. Och vi är helt slut. Man tappar ju livslusten. 

Jag kunde skriva en roman om allt som hänt men i korthet har vi testat två olika refluxmediciner och just nu är hon på en mjölkfri, vetefri och sojafri diet. Inget har hjälpt. Inga allergier syntes i blodprovet. Utom den möjliga mjölkallergin från tidigare. 

Vi har varit och sovit hos svärmor ibland men man kommer inte så långt med att sova en natt i veckan. Och inte ens då kan jag sova ordentligt för min sömn är nu helt f-ed up. Jag kan somna med hjälp av sömnmedicin men jag vaknar på morgonnatten och kan inte sova. Hemma är jag så uppstressad att jag vaknar om 3jorn svänger på sig i sängen. Nu börjar också 3jorns ork vara slut.  Läget är ju helt ohållbart. Jag känner mig som en skugga av mig själv och vissa dagar skulle jag bara villa ligga under täcket och gråta. 

Jag har pratat med rådgivningen och vår hälsovårdare verkar vara orolig på allvar. Hon har bokat läkartid åt oss så vi kunde komma vidare den vägen någonstans där vi kan få hjälp. Läkartiden är om tre veckor och jag vet inte hur vi ska hålla ihop till det. 

Någon socialrådgivare (eller vad det nu var) kommer hem till oss nästa vecka för samtalsstöd. Kanske har hon några konkreta idéer också, jag vet inte. 

Vi funderar på att sömnskola henne igen. Tredje gången. Vet bara inte varifrån vi ska få energin till det. Men vi vet inte heller om det är rätt beslut om hon har något allvarligt problem som orsakar detta. 

Och förutom allt detta har vi ett till barn här hemma. Han verkar sova igenom nätterna helt okej men nog tror jag att han ibland vaknar till den nattliga hulabaloon. Melle är uppe tidigt på morgnarna och han vaknar ofta till hennes ljud, alldeles för tidigt. Och så har han föräldrar som börjar vara som zombies och vi gör vårt bästa för att ha ork för bara honom och hans grejs också. 




7.10.2019

Sömnevakueringen borde bli en tradition

Alltså nu måste jag bara skriva om detta. Ni vet ju att Melle inte riktigt sover. Och det betyder att inte vi föräldrar heller sover. Men ibland överraskar hon och sover en natt. Tyvärr har jag igen blivit så sovinvalidiserad att jag nu haft väldigt svårt att få sömn eller sova en hel natt. Det hände också under Kevins babyår. Och höll faktiskt på ganska länge. Jag tror mina stressnivåer är så höga att jag inte riktigt kan slappna av när jag väntar och undrar när hon ska börja skrika. 

Nå detta börjar ju märkas i mitt allmäntillstånd och jag mår verkligen inte bra. I lördags körde jag därför hem till min mamma och sov där en natt eftersom deras hem var tomt. 

Jag har inte ätit sömnmedicin på länge (vågar inte ta det hemma när jag inte vet hurdan hulabaloo det blir på natten) men i lördags beslöt jag att ta en tablett. Jag slocknade i deras superbekväma Unikulma-säng och sov som en stock ända till 7 på morgonen. Efter det fick jag inte längre sömn fast jag var trött och gäggig av medicinen. 

Nå sen när jag vaknade till ordentligt så märkte jag att mitt huvud kändes annorlunda. Som att någon kopplat ihop sladdar som varit av i hjärnan. Eller som att nya bortglömda delar av min hjärna plötsligt börjat funktionera igen. Det är svårt att förklara, men jag kände mig mer som mig själv igen. 

Jag har en klocka som mäter min sömn. Förutom att jag sovit en lång snutt utan uppvak så hade jag sovit nästan två timmar mer djupsömn än vanligt. Det händer ju en massa saker med hjärnan medan vi sover. Den putsas och rensas. Något hände helt tydligt med mitt huvud under natten. 

Och det var SÅ SKÖNT! Att känna sig normal och inte som en vars huvud är fullt med bomull eller sirap. Att ha nerver som inte ständigt var på bristningsgränsen. Känns lättande att märka att jag kan komma tillbaka till ett bättre jag. Sen någon gång. När jag får sova igen. Hah! Eller kanske borde man göra sovevakkon till en tradition? 

3jorn däremot var helt sliten när jag kom hem. Stackarn. Och sedan följande natt sov jag knappt något igen. Senaste natt vakade Melle nästan tre timmar och ville stiga upp 5:30. Så vi börjar väl vara tillbaka i ursprungsläget. Gääääsp. 

Hon har alltså varit hos läkare och för tillfället väntar vi på blodprovsresultat. Hon har också en refluxmedicin i test men än så länge har den inte gjort någon förbättring, snarare tvärtom. 

Bild från min ”sovevakko”. Hade med dynor, handduk och neccesär. 



30.9.2019

Morsan som håller på och går i bitar

Foto från Pärnu. Då fick jag sova nästan ostört i en vecka.

Det har varit lite mycket nu. Jag skrev i ett tidigare inlägg om Melles sömnproblem. Jag skrev också: Får se hur det går om hon fortfarande inte sover och jag börjar jobba. Hon vakar ju vissa nätter i flera timmar. Och andra nätter sover hon. Så nu vet jag nog hur det känns med en unge som inte sover när man försöker jobba. För hennes sömn har inte blivit bättre. Det har bara blivit sämre. En natt körde 3jorn iväg med Melle till svärmor klockan 4 på natten. För att någon skulle få sova i detta hushåll.

Jag har nya arbetsuppgifter. Det är precis det jag vill jobba med inom bolaget men mitt huvud hålls liksom inte med. Det är svårt att förklara men när man inte sovit på några år och ska försöka fatta en massa nytt så blir det lite svårt. Det känns som hjärnan fungerar genom sirap, typ. Jag känner definitivt att jag inte lever upp till förväntningarna och vissa dagar stirrar jag bara på skärmen och känner att jag inte får grepp om något.

Jag har blivit en mamma med väldigt kort stubin. En sådan jag aldrig skulle bli. Jag skulle inte skrika (om inte det veeeeerkligen var läge för det) och inte tappa nerverna direkt. Jag skulle vara pedagogisk och allt detdär skitet man läser på nätet numera. Vitsi vilken press man känner som förälder i detta läge. När ens eget ork är helt slut. Och sen kommenterar ännu någon ens agerande som mamma. Shit vad ont det tar.

3jorn har alltid varit klippan i denna familj. Men nu ser jag inte hur han ska orka i evigheter. Vi alla vet att jag far sekasin av sömnbrist men nu hade vi en natt som 3jorn for iväg med Melle kl 4 på natten till svärmor. Dels för att någon i detta hushåll skulle få sova och dels för han inte orkade, han behövde hjälp.

Jag är livrädd för vad som ska hända om inte min klippa längre orkar. Han har alltid varit den som tagit över när jag är ur gängorna.

Vi har konstaterat att detta inte längre håller. På rådgivningen uppmanade hälsovårdaren oss att söka oss till läkare. Jag upplever bara att läkare ofta inte är till någon hjälp. De bara sitter där och lyfter höga löner och behandlar symptom och är inte intresserade av det som orsakar problemet. Och så hör det till deras arbetsbild att säga att "detta är en svår ålder" eller "det är nog bara en fas". Vår fas har snart hållit på i 1,5 år.

Vi bokade tid till en gastro-specialist och släpade oss till Kampens Pikkujätti. Men vet ni vad! Vi satt och väntade i 15 minuter och sedan kom det fram att läkaren glömt komma på jobb. Oj herregud ni skulle veta hur jag tänkte få ett allvarligt nervöst sammanbrott. Vi hade samlat kraft och äntligen efter ett år försökt få hjälp av någon som vet något och så blir det ett platt fall.

Igår vägrade Melle sova dagssömn. Efter en hel natts sömn. Jag var ensam med henne och mina nerver bara for. Vi hade program inplanerat för eftermiddagen men jag bara inte klarade det så 3jorn for ensam med barnen. Jag satt i soffan och drack vin, grät och kände mig som en skitmorsa.

Jag har liksom noll tålamod. Det skrämmer mig. Jag vill inte vara en mamma som exploderar och som barnen måste trippa försiktigt kring. Jag har svårt att hantera Melles eviga skrik. Hon kan ju inte uttrycka sig så bra i ord ännu så det blir mest skrik.  Jag har också funderat om hennes agerande delvis kan bero på att hon inte har det bra, att hon har ont någonstans. Alla våra uppfostringsprinciper har farit åt helvete för vi orkar inte med hennes vrålande. Aldrig att Kevin skulle ha fått bete sig likadant i samma ålder. Och nu låter vi bara Melle leva loppan och diktera för vi inte har krafter. Jag är rädd hur det kommer att bli.

Jag förde Melle till allmänläkaren i fredags bara för att kolla att hon har allt okej. Inget hittades. Läkaren ba: Detta är en svår ålder och faser bla bla bla. Det vanliga. Och jag skulle ha velat slå till henne. Faser in my fucking ass. Jo visst, hon har börjat dagis vilket gjort att saker blivit värre. Men problemen har ju börjat långt innan det.

Denna vecka har vi tid till gastrospecialisten som glömde komma på jobb. Jag hoppas att jag hålls i skinnet på hennes mottagning och att hon ska ta oss på allvar. För om hon inte har något att komma med så vet jag inte vad vi ska ta oss till.

Jag fuckin orkar inte mer... Stressnivåerna är så höga av att aldrig veta när man får sova eller när någon exploderar. Jag skulle behöva en semester från mitt liv och bara få sova och sova och sova. Det är konstigt hur ett liv som är väldigt bra kan kännas så skit och tungt när man har sömnbrist.

Nåja. Det var lite svammel det! Om jag bara orkar så ska jag försöka hålla er uppdaterade vad som händer när vi varit till läkaren.

Hon är så ljuvlig när hon är vanlig. Men hennes explosioner och mitt korta stubin går liksom inte ihop just nu.

9.9.2019

En tumisresa med den förstfödde

Förra veckoslutet for det stora barnet och jag på en extempore trip. Vi körde till min mammas och hennes mans landeställe. Och jag säger bara att vitsi det var lätt att resa med ett stort barn. Det gjorde så gott för oss båda med lite tumistid.

Mumi och Kevin på skogsäventyr.

Lillasyster Melissa är i en intensiv ålder nu. Massor vilja och fart har hon. Men inte ännu så mycket förstånd. Och hon är ju ljuvlig men nog blir man lite slut.

Som storebror kan det också vara ganska tungt. Han är en härlig storebror och har väldigt mycket förståelse med den lilla och leker mycket med henne. Men oftast gör vi ju saker på hennes villkor och följer hennes tider. Och vissa saker gör vi inte alls just nu. Som t.ex. spelar brädspel. Det är helt hopplöst för hon ska vara med och grejerna bara flyger.

Så vackert.
Därför var det så bra att vi kom iväg på tumis. K fick all min uppmärksamhet. Och dessutom min mammas och hennes mans uppmärksamhet. Det blev riktigt show på kvällen och han njöt verkligen av det.

Det var så lätt att vara på landet när man inte behövde hålla reda på det lilla yrvädret som möjligen kunde falla ner från någon klippa eller hitta på något annat farligt. Jag hann till och med jobba lite, blåsa ner barr från stugtaken.

Huoltonainen.
Det var skönt att vara i bastun i lugn och ro och sitta och diskutera och fundera tillsammans. Att gå på promenad i skogen och undra över saker tillsammans. Att gå och lägga sig utan en himla show. Att få sova i samma mysiga utrymme med barnet och inte behöva vara på sin vakt över när det börjar skrikas. Att vakna och kunna ligga i sängen och dra en god stund innan man steg upp. Att åka bil utan att någon skriker och härjar på i baksätet. Att handla utan att någon drar ner allt från hyllorna. Att inte hela tiden behöva vara beredd på följande toddlerexplosion. Att märka hur enkelt det är att packa åt bara ett stort barn.

Jag hann också träna.
Ja, det var verkligen värdefullt och Kevin älskade vår lilla resa. Men visst saknade vi lillasyster också. För fast det är intensivt så är hon nog så himla gosig och rolig. Hon börjar prata allt mer och sjunger väldigt fint. Hon ska ju vara som hon är, en toddler. Det hör ju till.

Formula och tårta.
Men det är också bra att göra saker på det stora barnets villkor ibland. Nu fick ju båda barnen dessutom en förälders odelade uppmärksamhet. Melissa och 3jorn hade haft det riktigt bra här hemma medan vi var borta. Faktiskt så hade det varit mindre explosioner och det mesta hade gått riktigt smooth.

Min kära smarta ljuvliga roliga sjuåring.
Och jag njöt av tystnaden, friska luften, den fina utsikten och vågornas skvalp. Att känna kärlek och lugn istället för att ständigt vara på alerten och redo att hindra en katastrof. Det var härligt! I vardagen hinner man liksom inte riktigt stanna upp. Där på stugan kände jag mig mentalt närvarande.
Hoppas vi kan göra en liten trip på tumis snart igen!


26.8.2019

Skumpapicknick födisen till ära

Who's the queen! Hahahaa!

Idag fyller jag år. Jag brukar inte orka fira min födis hemskt mycket för barnens födisar suger musten ur mig. Men i år fixade jag barnvakt och bjöd vänner till Koffens park på skumppapicknick. Ungefär hälften av dem kunde komma så vi blev ett riktigt kiva gäng och vi spenderade hela kvällen i parken. Väldigt skönt. Till och med 3jorn var med som ända man i sällskapet. Det kändes kiva att han också var med för han har inte varit med och firat mina födisar sen vi fick barn.

Tack alla ni som kom och firade mig! Det var roligt!

Här syns även minsta gästen som hälsade på och charmade alla oss.

Gruppfoto.

Augustibarnen.

Härligt solsken hela kvällen.

Skål!

Det blev ukulele-performans! SÅÅÅ BRA!

Vi sjöng också Tomas Ledins Lika hopplöst förälskad.

Med inlevelse såklart!

Skumppan dracks också med inlevelse.

I slutet av kvällen sheikades det booty!


5.7.2019

Midsommarens fotoskörd


I år firade vi en traditionell Paradismidsommar. Då var det ännu sommar och varmt till skillnad från nu. Vi hängde mycket på stranden och på den nya trampolinen. Härligt med kompisar både för barnen och oss vuxna. Här kommer en bildkavalkad. De är fotade av 3jorn. Jag är osäker om jag hann fota ett enda foto med min egen kamera, hahaaa!

Kändes som riktig sommar och hon älskade stranden och att vara ute hela dagarna.

Vattnet var så varmt att jag simmade. Det händer inte ofta!

Det blev också båttur med kusiner och småkusiner.

Kusinerna på Björnsö. De trivdes så väldigt bra ihop.

Spännande!

Min midsommartjej!

Farbror är alltid en hit!

De envisades med att dricka ur likadana glas som vi vuxna.

Jag köpte krocket som jag såg fram emot att spela. Men inte hann jag. Hon däremot spelade mycket.

Strandliv. Här står jag och övervakar.

En glad liten.

Ibland hann han kramas lite.

Och några gånger hann jag testa mitt bräde!

Kusinlyfe!

Kusinlyfe!

Ute med Famos båt.

Hon älskar Famos uppmärksamhet.

När barnen lagt sig på kvällen stod jag på brädet en stund. Skönt!
Tack igen till svärmor och alla i sällskapet för en fin midsommar!

20.6.2019

Bra att tömma det negativa ur huvudet innan semestern

Jag är en av de människorna som tycker man ska få dela med sig även av sämre fiilisar om man känner för det. Någon kanske tycker att man är en klagare och jåmare om man gör det men i dagens digitala flöde behövs det nog en mer realistisk bild av livet än den som många ger på some.

Ungefär så här känner jag mig. Den här stackars bilen står på Degerö vid gamla köpcentret.

Man ska få klaga. Visst är man tacksam över allt man har men livet är inte endast lätt och kiva och städigt och snittblommor konstant. Jag är verkligen ingen människa som lever på rosa moln hela tiden. Visst händer det ibland men oftast är jag mer av en realist. Kanske också en pessimist ibland.

De senaste veckorna har varit otroligt tunga för mig psykiskt. Jag vet inte riktigt varför. Kanske alla de sömnproblem som den lilla har och två års nattuppvaknanden i bagaget. Jag har liksom ingen reserv att ta ifrån och ibland känns det ärligt sagt att jag ska gå under efter en natt då jag vakat med henne i flera timmar. Jag känner att jag inte kommer att klara följande dag.

Igår var det riktigt hemskt. Jag hade lust att vråla så hårt jag kan och slå alla aggressioner ur mig. På Facebook skrev jag att jag skulle behöva ett ljudisolerat mjukt rum där jag kunde härja på en stund. Det skulle säkert kännas så bra efter det. Man förväntas ju bara ta emot barnens vrålande och så ska man vara så jäkla vuxen och sansad fast man känner att man håller på att explodera. Sen ska man ännu lyckas med alla vardagssysslor där emellan. Mitt stubin blir så jäkla kort om jag har sömnbrist.

Jag hatar att jag blir sådan. Vi har försökt allt med hennes sömn. Det känns liksom att man inte alls har någon kontroll över detta.

När jag är slut och trött märker jag också att jag får andra problem. Jag lider ju av någon form av social fobi ibland. Det är svårt för jag har ett stort behov av sociala kontakter och interaktion med människor men samtidigt lider jag av social fobi. Jag njuter av att få diskutera med en eller två människor men större grupper med människor jag inte känner bra är svåra för mig.

Jag var på en firmafest i fredags och där kände jag väldigt stor ångest. Delvis pga. tröttheten men också det att jag varit borta i två år och inte hade riktigt någon grupp som jag hörde till och det kändes att jag inte hade någon att hänga med. Jag ville väldigt mycket gå på festen men det var en tung kväll för mig i slutändan. Jag var väldigt ledsen hela helgen efteråt.

På firmafest

Det känns liksom att jag inte längre vet hur jag ska vara i sådana sammanhang när jag varit hemma så länge. Och det blir inte lättare av att jag inte riktigt känner att jag hör någonstans på jobbet. Jag hoppas detta är något som kommer att lätta när jag i augusti får börja med nya arbetsuppgifter i ett nytt team. Min arbetsbild har varit så splittrad i många år att jag verkligen saknar att få jobba i ett team där man har något med varandra att göra.

Idag är faktiskt min sista normala hemmamammadag. Nu börjar semestern och för en hemmamamma innebär det ju tyvärr mer jobb. Jag har inget ekorrhjul att ta paus ifrån utan det känns som semester blir mer jobb för mig än den vanliga hemmamammavardagen varit. Det är så tråkigt att det känns så.

Måste hitta på sätt att få det att kännas roligt men det är svårt att satsa på det när man är så trött. Vi får se hur det blir.

Hur mycket jag än älskar mina barn så är jag inte uppbyggd så att jag skulle orka vara med en annan person 24/7. Jag behöver lite luft. Jag behöver andra intryck.

Därför är det väldigt bra att jag börjar jobba mer i augusti. Vi behöver nog alla det. Det känns ändå skönt att jag hade möjlighet att vara hemma så länge att det blev tillräckligt. Att jag inte behövde börja jobba ännu då när det inte kändes bra (Visst har jag jobbat en dag i veckan vilket nog varit en stor räddning för orket). Men i augusti har jag varit i huvudsak hemma i ca. två år och två månader. Nu behöver jag något mer. Hur det sen blir med att jobba om hon fortfarande inte sover på hösten så vet jag inte.

Idag är vår sista dag!

Det blev nu en liten avautuminen för att få ut det som snurrat i mitt huvud den senaste tiden. Har skrivit detta med tårar i ögonen och känner mig verkligen fragil. Men det är säkert bra att spy ut lite innan semestern. Tömma hjärnan liksom lite. Den brukar ju gå på övervarv.

Nu hoppas jag på en såndän Instagramvänlig semester. Fint väder, glada och snälla barn, smältande glassar, kärlek, skumppa med härliga vänner, lite resor, blommor osv. Vem vet, kanske semestern ändå gör bra för mig fast det nu känns tungt. Kanske är det bra att bryta de vanliga vanorna och rutinerna lite. Vi får hoppas det blir så. Samtidigt vet jag att livet aldrig är Instagramvänligt konstant.

Ha en riktigt skön midsommar alla ni som orkat läsa och hoppas ni får en fin sommar! Men kom ihåg, det är okej att det inte alltid är perfekt och fint och Instagramvänligt! Så är det i riktiga livet.