9.9.2019

En tumisresa med den förstfödde

Förra veckoslutet for det stora barnet och jag på en extempore trip. Vi körde till min mammas och hennes mans landeställe. Och jag säger bara att vitsi det var lätt att resa med ett stort barn. Det gjorde så gott för oss båda med lite tumistid.

Mumi och Kevin på skogsäventyr.

Lillasyster Melissa är i en intensiv ålder nu. Massor vilja och fart har hon. Men inte ännu så mycket förstånd. Och hon är ju ljuvlig men nog blir man lite slut.

Som storebror kan det också vara ganska tungt. Han är en härlig storebror och har väldigt mycket förståelse med den lilla och leker mycket med henne. Men oftast gör vi ju saker på hennes villkor och följer hennes tider. Och vissa saker gör vi inte alls just nu. Som t.ex. spelar brädspel. Det är helt hopplöst för hon ska vara med och grejerna bara flyger.

Så vackert.
Därför var det så bra att vi kom iväg på tumis. K fick all min uppmärksamhet. Och dessutom min mammas och hennes mans uppmärksamhet. Det blev riktigt show på kvällen och han njöt verkligen av det.

Det var så lätt att vara på landet när man inte behövde hålla reda på det lilla yrvädret som möjligen kunde falla ner från någon klippa eller hitta på något annat farligt. Jag hann till och med jobba lite, blåsa ner barr från stugtaken.

Huoltonainen.
Det var skönt att vara i bastun i lugn och ro och sitta och diskutera och fundera tillsammans. Att gå på promenad i skogen och undra över saker tillsammans. Att gå och lägga sig utan en himla show. Att få sova i samma mysiga utrymme med barnet och inte behöva vara på sin vakt över när det börjar skrikas. Att vakna och kunna ligga i sängen och dra en god stund innan man steg upp. Att åka bil utan att någon skriker och härjar på i baksätet. Att handla utan att någon drar ner allt från hyllorna. Att inte hela tiden behöva vara beredd på följande toddlerexplosion. Att märka hur enkelt det är att packa åt bara ett stort barn.

Jag hann också träna.
Ja, det var verkligen värdefullt och Kevin älskade vår lilla resa. Men visst saknade vi lillasyster också. För fast det är intensivt så är hon nog så himla gosig och rolig. Hon börjar prata allt mer och sjunger väldigt fint. Hon ska ju vara som hon är, en toddler. Det hör ju till.

Formula och tårta.
Men det är också bra att göra saker på det stora barnets villkor ibland. Nu fick ju båda barnen dessutom en förälders odelade uppmärksamhet. Melissa och 3jorn hade haft det riktigt bra här hemma medan vi var borta. Faktiskt så hade det varit mindre explosioner och det mesta hade gått riktigt smooth.

Min kära smarta ljuvliga roliga sjuåring.
Och jag njöt av tystnaden, friska luften, den fina utsikten och vågornas skvalp. Att känna kärlek och lugn istället för att ständigt vara på alerten och redo att hindra en katastrof. Det var härligt! I vardagen hinner man liksom inte riktigt stanna upp. Där på stugan kände jag mig mentalt närvarande.
Hoppas vi kan göra en liten trip på tumis snart igen!


26.8.2019

Skumpapicknick födisen till ära

Who's the queen! Hahahaa!

Idag fyller jag år. Jag brukar inte orka fira min födis hemskt mycket för barnens födisar suger musten ur mig. Men i år fixade jag barnvakt och bjöd vänner till Koffens park på skumppapicknick. Ungefär hälften av dem kunde komma så vi blev ett riktigt kiva gäng och vi spenderade hela kvällen i parken. Väldigt skönt. Till och med 3jorn var med som ända man i sällskapet. Det kändes kiva att han också var med för han har inte varit med och firat mina födisar sen vi fick barn.

Tack alla ni som kom och firade mig! Det var roligt!

Här syns även minsta gästen som hälsade på och charmade alla oss.

Gruppfoto.

Augustibarnen.

Härligt solsken hela kvällen.

Skål!

Det blev ukulele-performans! SÅÅÅ BRA!

Vi sjöng också Tomas Ledins Lika hopplöst förälskad.

Med inlevelse såklart!

Skumppan dracks också med inlevelse.

I slutet av kvällen sheikades det booty!


5.7.2019

Midsommarens fotoskörd


I år firade vi en traditionell Paradismidsommar. Då var det ännu sommar och varmt till skillnad från nu. Vi hängde mycket på stranden och på den nya trampolinen. Härligt med kompisar både för barnen och oss vuxna. Här kommer en bildkavalkad. De är fotade av 3jorn. Jag är osäker om jag hann fota ett enda foto med min egen kamera, hahaaa!

Kändes som riktig sommar och hon älskade stranden och att vara ute hela dagarna.

Vattnet var så varmt att jag simmade. Det händer inte ofta!

Det blev också båttur med kusiner och småkusiner.

Kusinerna på Björnsö. De trivdes så väldigt bra ihop.

Spännande!

Min midsommartjej!

Farbror är alltid en hit!

De envisades med att dricka ur likadana glas som vi vuxna.

Jag köpte krocket som jag såg fram emot att spela. Men inte hann jag. Hon däremot spelade mycket.

Strandliv. Här står jag och övervakar.

En glad liten.

Ibland hann han kramas lite.

Och några gånger hann jag testa mitt bräde!

Kusinlyfe!

Kusinlyfe!

Ute med Famos båt.

Hon älskar Famos uppmärksamhet.

När barnen lagt sig på kvällen stod jag på brädet en stund. Skönt!
Tack igen till svärmor och alla i sällskapet för en fin midsommar!

20.6.2019

Bra att tömma det negativa ur huvudet innan semestern

Jag är en av de människorna som tycker man ska få dela med sig även av sämre fiilisar om man känner för det. Någon kanske tycker att man är en klagare och jåmare om man gör det men i dagens digitala flöde behövs det nog en mer realistisk bild av livet än den som många ger på some.

Ungefär så här känner jag mig. Den här stackars bilen står på Degerö vid gamla köpcentret.

Man ska få klaga. Visst är man tacksam över allt man har men livet är inte endast lätt och kiva och städigt och snittblommor konstant. Jag är verkligen ingen människa som lever på rosa moln hela tiden. Visst händer det ibland men oftast är jag mer av en realist. Kanske också en pessimist ibland.

De senaste veckorna har varit otroligt tunga för mig psykiskt. Jag vet inte riktigt varför. Kanske alla de sömnproblem som den lilla har och två års nattuppvaknanden i bagaget. Jag har liksom ingen reserv att ta ifrån och ibland känns det ärligt sagt att jag ska gå under efter en natt då jag vakat med henne i flera timmar. Jag känner att jag inte kommer att klara följande dag.

Igår var det riktigt hemskt. Jag hade lust att vråla så hårt jag kan och slå alla aggressioner ur mig. På Facebook skrev jag att jag skulle behöva ett ljudisolerat mjukt rum där jag kunde härja på en stund. Det skulle säkert kännas så bra efter det. Man förväntas ju bara ta emot barnens vrålande och så ska man vara så jäkla vuxen och sansad fast man känner att man håller på att explodera. Sen ska man ännu lyckas med alla vardagssysslor där emellan. Mitt stubin blir så jäkla kort om jag har sömnbrist.

Jag hatar att jag blir sådan. Vi har försökt allt med hennes sömn. Det känns liksom att man inte alls har någon kontroll över detta.

När jag är slut och trött märker jag också att jag får andra problem. Jag lider ju av någon form av social fobi ibland. Det är svårt för jag har ett stort behov av sociala kontakter och interaktion med människor men samtidigt lider jag av social fobi. Jag njuter av att få diskutera med en eller två människor men större grupper med människor jag inte känner bra är svåra för mig.

Jag var på en firmafest i fredags och där kände jag väldigt stor ångest. Delvis pga. tröttheten men också det att jag varit borta i två år och inte hade riktigt någon grupp som jag hörde till och det kändes att jag inte hade någon att hänga med. Jag ville väldigt mycket gå på festen men det var en tung kväll för mig i slutändan. Jag var väldigt ledsen hela helgen efteråt.

På firmafest

Det känns liksom att jag inte längre vet hur jag ska vara i sådana sammanhang när jag varit hemma så länge. Och det blir inte lättare av att jag inte riktigt känner att jag hör någonstans på jobbet. Jag hoppas detta är något som kommer att lätta när jag i augusti får börja med nya arbetsuppgifter i ett nytt team. Min arbetsbild har varit så splittrad i många år att jag verkligen saknar att få jobba i ett team där man har något med varandra att göra.

Idag är faktiskt min sista normala hemmamammadag. Nu börjar semestern och för en hemmamamma innebär det ju tyvärr mer jobb. Jag har inget ekorrhjul att ta paus ifrån utan det känns som semester blir mer jobb för mig än den vanliga hemmamammavardagen varit. Det är så tråkigt att det känns så.

Måste hitta på sätt att få det att kännas roligt men det är svårt att satsa på det när man är så trött. Vi får se hur det blir.

Hur mycket jag än älskar mina barn så är jag inte uppbyggd så att jag skulle orka vara med en annan person 24/7. Jag behöver lite luft. Jag behöver andra intryck.

Därför är det väldigt bra att jag börjar jobba mer i augusti. Vi behöver nog alla det. Det känns ändå skönt att jag hade möjlighet att vara hemma så länge att det blev tillräckligt. Att jag inte behövde börja jobba ännu då när det inte kändes bra (Visst har jag jobbat en dag i veckan vilket nog varit en stor räddning för orket). Men i augusti har jag varit i huvudsak hemma i ca. två år och två månader. Nu behöver jag något mer. Hur det sen blir med att jobba om hon fortfarande inte sover på hösten så vet jag inte.

Idag är vår sista dag!

Det blev nu en liten avautuminen för att få ut det som snurrat i mitt huvud den senaste tiden. Har skrivit detta med tårar i ögonen och känner mig verkligen fragil. Men det är säkert bra att spy ut lite innan semestern. Tömma hjärnan liksom lite. Den brukar ju gå på övervarv.

Nu hoppas jag på en såndän Instagramvänlig semester. Fint väder, glada och snälla barn, smältande glassar, kärlek, skumppa med härliga vänner, lite resor, blommor osv. Vem vet, kanske semestern ändå gör bra för mig fast det nu känns tungt. Kanske är det bra att bryta de vanliga vanorna och rutinerna lite. Vi får hoppas det blir så. Samtidigt vet jag att livet aldrig är Instagramvänligt konstant.

Ha en riktigt skön midsommar alla ni som orkat läsa och hoppas ni får en fin sommar! Men kom ihåg, det är okej att det inte alltid är perfekt och fint och Instagramvänligt! Så är det i riktiga livet.

18.6.2019

Barnens födisönskemål anno 2019

Det börjar vara den tiden på året då barnens födisar närmar sig och därmed också deras gemensamma kalas. Stackars Melle blir firad över en månad innan hon fyller men det spelar knappast någon roll nu när hon ännu är så liten. När hon är äldre är det sen kanske en annan sak.

Men frågorna om gåvoönskningar börjar komma så jag tänkte igen fixa ett inlägg om vad barnen önskar sig, kan tänkas uppskatta eller behöver.

Vi börjar med Kevin.

Pokemon är stort i hans liv fortfarande. Pokemonkort är alltid uppskattade men han fick MASSOR av dem på sitt kompiskalas.

Alla Pokemon-leksaker är säkert pop. Dessa Pokemon Battle-set har han tittat på på Itis Stockas leksaksavdelning. Men OBS, Pikachu är inte in. Det är en så sliten karaktär, hahaha.
Förutom Pokemon så har han egentligen inte önskat så mycket leksaker. Vissa sorts mjukisar gillar han, t.ex. Squeezamals.

Något spel kunde vara kul för semestern. T.ex. Arvaa kuka kunde han gilla eftersom han spelat ett LasseMaja spel på ipaden som har samma princip.

KLOCKAN SKAFFAD. Annars har han i något skede sagt att han skulle villa ha ett nytt armbandsur för hans förra klockor är slutanvända. Men obs, han ska alltid vara cool så något som inte är hemskt barnsligt kommer troligen att komma bäst i användning, heheee. 

HALSBAND SKAFFAT. Han har också önskat sig ett halsband för han har inte ett enda.

ÅKARMBAND SKAFFAT. Han skulle säkert också uppskatta ett åkarmband till Borgbacken. Om han fick ett armband i gåva kanske vi skulle ha råd att föra honom dit. :D

Och sedan Melle! 

Hon har inte så många egna önskningar men jag har funderat vad hon kunde tänkas gilla.

Hon är intresserad av djur, särskilt hundar. Så jag tänkte att hon kunde gilla Schleichs små djur. Hundar då speciellt, men också andra "vanliga" djur. Katter, kossor, får, grisar etc. Annat hundrelaterat gillar hon säkert också.

Hon sköter om sina dockor. Oj så hon sköter om dem och kramar dem och pussar dem. Så något som har med dem att göra kunde också vara kul för henne. Hon har Kevins gamla BabyBorn-docka så kanske något till den skulle vara kul. En dockvagn har hon redan.

Hon tycker också om att leka i sitt kök så något till köket kunde vara kiva. Lekmat, eller kärl, eller kanske någon hushållsapparat. En brödrost har hon men den är sönder och fungerar inte.

Kanske kunde hon snart gilla modellera? Men kanske då en giftfri variant för det finns säkert ännu risk att hon sätter det i munnen (t.ex. Ailefo?). Man lär ska också kunna göra giftfri modellera själv, men tror ni att jag orkat? Hahaa.

Annars har hon ju mycket hår, så alla hårsnoddar (små!) och spännen är välkomna. Hon gillar också halsband och armband.

För håret skulle hon behöva en till Tangle Teaser. Vi har en men den är ju alltid på villovägar när den behövs.
En led-ficklampa för barn kunde hon gilla.
Vi har haft mycket problem med att få hennes tänder borstade. Kanske skulle hon bli mer intresserad om hon hade en eltandborste, precis som brorsan sin.

HALARE SKAFFAD. Till hösten skulle hon också behöva en ordentlig halare när hon ska börja dagis. Jag är ganska förtjust i denna Reimas halare som heter Bloom

Ett par ordentliga skor skulle också vara bra för hösten. Just nu har hon någo begagnade som jag köpt för fem euro. Reimas Patter-skor är fina. Vikings skor brukar också vara bra.

Oj så det ska vara roligt med kalas. Även Melle verkar förstå konceptet med paket för hon ville öppna sin kusins alla paket. Kusinen som fyllde ett år var inte själv alls intresserad, hehee.


7.6.2019

Avvänjningen av tutten (nappen) gick inte som på Strömsö

Vi tog bort tutten (nappen) av Melle förra lördagen. Hon är ju nu ett år och tio månader gammal. Vi tänkte att vi måste ta bort den nu i god tid innan dagisstart eller då vänta till slutet av året. Vi tänkte om hon skulle sova bättre när hon inte kanske skulle vakna till att tutten faller ur munnen. Dessutom har hon aningen öppet bett som jag blev oroad över (kan ju hända att det inte beror på tutten utan bara på att hennes tänder är så).

Kevin var 2,5 år när han gav sina tuttar åt julgubben. Jag minns inte att det skulle ha varit hemskt mycket problem då. Men nu! Oj shide! Hon har svårt att somna och komma till ro när hon tidigare somnade utan problem. Några nätter har hon sovit helt men de flesta har hon skrikit. Nu har hon några morgnar vaknat vid fem och inte somnat om. Förr vaknade hon 7-8-tiden. Visst, idag kanske hon vaknade för hon hade varmt för det är väldigt varmt. Man kan ju inte veta vad problemet var.
Sista bilden på henne med tutten i munnen. 


Så nu funderar jag hur länge man ska hålla ut? Tog vi bort tutten i ett dåligt skede då hon inte själv var färdig för det? Eller är det bara hennes temperament som gör det svårare denna gång. Kevin var ju nog lite äldre och förstod att tuttarna skulle till tomtebebisarna. Melle kanske inte skulle ha förstått, jag vet inte?

Pratade om saken med 3jorn i morse och han tyckte att vi inte kan ge upp nu. Bra att han håller fast vid vårt beslut när jag nästan är färdig att ge upp för att ha lättare kvällar och få sova på morgonen. Jag blir ju helt sjuk i huvudet om jag inte får sova. 

Dessutom har hon nu tagit tillbaka kvällsmjölken i sängen som vi ren en gång avvänjt henne från. Argh! Men det har varit enda sättet att få henne att lugna ner sig och tillslut somna. Det har liksom blivit ett substitut till tutten. Så vad är nu sen värre för hennes tänder? Inte vet jag. 

Puuh giv mig styrka! Om läget inte blivit bättre inom en vecka så ger jag upp. 

21.5.2019

Vår vardag kommer att suga i höst - Om dagvårdssituationen i Helsingfors

Nu har vi hunnit smälta dagvårdsbeslutet en stund och jag måste säga att ju längre jag smälter på det så desto sämre känns det. Melle fick alltså inte plats på det första alternativet, det vill säga, det svenskspråkiga dagis som ligger närmast oss och finns i samma byggnad som Kevin kommer att gå i skola och i eftis. Hon fick plats på det nästnärmaste.

Det låter ju bra, eller hur? Och jag måste direkt säga att jag vet att det gått riktigt dåligt för många familjer angående dagvårdsplatserna. Melissa kunde ju ha hamnat ut till Landbo i värsta fall och det hade varit en katastrof. Det är de flesta Helsingforsfamiljers mardrömsscenario.

Nå, varför är det då inte bra med den platsen som hon fick? Vårt familjs problem är min långa arbetsväg och det är den enda dåliga saken med stället där vi bor. Annars är allting här perfekt för oss. Min arbetsväg ena vägen är tyvärr nästan en timme lång. Och det är utan att man för eller hämtar på dagis. Och därför skulle det ha varit ytterst viktigt att få en plats på det närmaste dagiset som ligger på arbetsvägen OCH för att ha båda barnen på samma ställe.

Jag satt just och knäppte in i Reittiopas hur mina arbetsresor kommer att bli i höst. Kolla här. Först en bild på en helt vanlig morgon när jag far iväg till jobbet, utan att jag för någon till dagis eller skolan:

Ser väl helt "trevligt" ut redan utan dagislämning, visst? Nu råkar jag veta att om jag tar metron ända in till Järnvägsstationen och byter till tåg där så sparar jag några minuter, så i bästa fall kan jag klara mig till jobbet på 45 eller 50 minuter.

Ska vi sen ta och kolla hur det ser ut om jag far från jobbet klockan 16 och ska hämta båda barnen från olika ställen. Först tar vi och åker till Melles dagis:

Sidu! Om allt går bra så hinner jag fram PRECIS när dagiset stänger.

Sen ska Kevin hämtas från eftis. Vi rusar vidare:

Jaha. I heeeeelt bästa fall är jag framme 20 minuter efter att eftis stängt. Troligen senare för det tar ju tid att plocka upp Melle innan man hinner tillbaka till busshållplatsen.
Sen ska vi ju ännu hem från eftis med två trötta och hungriga barn:

Så kanske är vi hemma innan 18? 
Jag vill bara gråta. Och visst, läget är dåligt överallt i Helsingfors. Fy fan så ni trasslat in det för oss barnfamiljer! Folk blir erbjudna dagisplatser som gör vardagen till ett helvete och samtidigt tas kommuntillägget bort för över två-åriga barn som sköts hemma!!! Jag blir så jäkla bitter! Barnfamiljsvardagen är ett galet ekorrhjul redan som det är och så ska det trasslas till ännu mer.

Så nu köar vi efter en plats till vårt närmaste dagis. Det var vi tvugna att göra också när Kevin började och jag hoppades vi skulle slippa denna gång. Kevin fick plats efter bara några månader vilket var en otrolig lättnad. Och då hade vi INTE ENS TVÅ BARN på olika ställen. Det är så synd om barnen också att de rycks ur det som de just blivit trygga med. För Kevin var det väldigt tungt. Får se hur Melle tar det.

Melle har ju besökt vårt närmaste dagis nästan dagligen och hon är redan bekant med stället och folk där vet vem hon är. Vår familj är redan trygg med den härliga personalen och vi har haft ett väldigt bra samarbete.

Jag vet att det är ett jäkligt pusslande av dessa dagvårdsplatser men jag önskar ändå att man kunde se varje familjs situation som en helhet när man placerar ut barn på daghemmen. I ansökan kunde man uppge var man jobbar och hur lång arbetsväg man har. Har familjen en bil eller två bilar. Etc. För någon som har två bilar i familjen är det kanske inte så stor grej om dagiset inte ligger helt på vägen till jobbet. Det kanske skulle gå att placera lite fler barn på vettiga platser på det sättet och det skulle kanske inte vara lika många som köar och sedan ska skyfflas vidare till ett bättre beläget dagis om man skulle ha funderat på detta från första början.

I vårt fall skulle problemet vara löst om jag hade råd med en bil. Min arbetsväg är hälften snabbare med bil än kollektivt (i väntan på spårtrafik från Fiskehamnen till Böle!). Jag skulle hinna hämta båda barnen från olika ställen. Men jag har inte råd och vi bor i Helsingfors, jag tycker man i princip borde klara sig utan bil.

Nu är det ju vi själva som valt att flytta just hit, delvis just på grund av närdagiset och lågstadieskolan. Och vi har varit medvetna om min arbetsväg. Så tough luck! Skit på er, kanske ni tänker. Flytta mer centralt och sluta jåma. Men det är inget alternativ just nu. Plus att även då kan man ha oturen med dagisplats.

Enligt min logik borde Melle stå väldigt långt fram i kön eftersom vi haft inne vår ansökan i hela 1,5 år just för att vi visste att vi inte får det att gå ihop om hon hamnar på något annat dagis. Men jag vet inte om ansökningsprocessen har alls någon logik för vi kan inte få veta på vilken plats hon är i kön. Hon kan vara nummer ett eller hon kan vara nummer femton. Och så är jag ju nog medveten om att vissa går förbi i kön, socialfall t.ex.

Vi skulle också ha kunnat flexa med starten om det skulle ha gett någon större möjlighet till en plats på närdagiset. Börja en vecka tidigare t.ex. Men det verkade inte heller vara någon skillnad, eller jag vet inte. Fick aldrig några svar av föreståndaren.

Och det som gör detta ännu mer "humoristiskt" är att om man skulle ha möjlighet att sätta barnet på ett privat dagis som är bättre beläget för familjen medan barnet köar så tappar barnet platsen i kön till det kommunala dagiset. Så man tvingar familjerna att leva med dessa dagisplatser som gör vardagen väldigt svår.

Så under denna vecka som jag hunnit fundera på saken så har jag bara blivit mer uppgiven. Jag vet inte ännu hur vi ska lösa saken? Jobba distans? Sitta och jobba alla kvällar för man inte hinner jobba under arbetstid? Låna massa pengar för en till bil? Leasa en bil tills situationen löser sig? Byta jobb? Stanna hemma ännu längre med barnet? Låta 3jorn sköta både förandet och hämtandet (han måste väl också hinna jobba!)? Be om hjälp av far- och morföräldrar? Tvinga Kevin att komma hem självständigt från eftis (det vill han inte och jag tycker inte han måste heller för han är så liten)? Nog får vi detta säkert detta att funka tillfälligt, men roligt blir det ju inte. Jag skulle också villa att vi har möjlighet att i första hand själva rulla vardagen utan att vi behöver be om hjälp konstant.

Ja, ja bla bla man gör det bästa man kan med de resurser som finns. Men det tröstar nu inte oss barnfamiljer hemskt mycket när vardagen inte tänker gå ihop.

Snälla ni, håll tummarna för att hon skulle få en plats på närmaste dagis snabbt. Och hur har det gått för er andra som ansökt om dagisplats till hösten i Helsingfors? Jag har som tur hört att ens några fått den plats de önskat men jag har också hört om andra familjer som kommer att få det tufft i höst. Jaa, jaa flytta hit bara barnfamiljer! Här funkar det bra! Och ni som funderar på att skaffa barn, skaffa bara! Helsingfors sköter det finfint! Not.

Nåja. Nu har jag fått detta ur systemet. Detta var nu bara vår familjs historia. Vi får nu försöka njuta av sommaren. Lugnet före stormen. Usch, jag ser inte längre alls fram emot hösten.