keskiviikko 26. huhtikuuta 2017

Vårt förlossningssjukhus stänger

Oj det kom nya spännande svängar som kanske gäller oss när nyheten om att Barnmorskeinstitutet stänger på grund av mögelskador. Vi har tre och en halv månad till beräknat så det kan ju hända att de inte stängt ännu då det är dags för oss.

Jag tycker det är otroligt bra att det äntligen görs något åt saken. Har själv på nära håll fått erfara en person som blev sjuk på sin arbetsplats, där allt nekades och senare kom det fram en massa grejer som hållits i skymundan. Jag tycker det är förkastligt med tanke på att det är många människors hälsa det gäller.

På Barnmorskeinstitutet föds 5500 babysar per år. Det gör mig nervös. Vart ska alla de rymmas? På sommaren är det ju dessutom väldigt fullt på förlossningssjukhusen så ifall Kättären nu stängs med racerfart så blir man ju nervös för sin egen del.

Vi får bara hålla tummarna för att allt löser sig på bästa möjliga sätt. Både för oss och alla andra som ska föda på huvudstadsregionen.

Min pappa skickade också en länk till detta. Det har tydligen inte varit helt problemfritt då när Barnmorskeinstitutet började byggas i mitten av 1950-talet. Intressant.

Två fina typer chillar på Barnmorskeinstitutet en het sommardag i juli 2012.

tiistai 25. huhtikuuta 2017

Om att gissa babyns kön

Vem är det som gömmer sig under handen på ultrabilden?
Visst är det roligt att försöka gissa babyns kön. Vi har haft en stark känsla av att det är en pojke där inne i magen. Jag samlade ihop myter om hur man vet babyns kön av preggokrämpor. Tog även med förra graviditeten som jämförelse.

Snabbare hjärtljud hos flickor
Flickornas hjärtljud är över 140 slag per minut, pojkarnas under.

Första graviditeten
De gånger som hjärtljuden mättes så var slagen 140 slag per minut eller under. = pojke

Andra graviditeten
Det som mätts hittills har varit 160, 150 och senaste 140 slag. Helt tydligt högre värden än förra gången. = flicka

Söt- eller saltsug
Vill man äta sött så väntar man en flicka, salt så är det en pojke.

Första graviditeten
Jag har alltid varit sugen på sött. Gravid eller ej. Så även under första graviditeten. = flicka

Andra graviditeten
Jag som hade blivit av med sötsuget har fått det tillbaka. Ibland är det riktigt hemskt och jag har ätit väldigt mycket sötsaker på sistone. = flicka

Illamående
Har man starkt illamående i början av graviditeten så väntar man sannolikt en flicka.

Första graviditeten
Inget illamående. Ever. = pojke

Andra graviditeten
I början hade jag ett svagt konstant illamående som blev ganska hemskt om jag blev hungrig eller drack kaffe. = flicka

Finnar
Det sägs att flickan stjäl mammans skönhet. Så får man mycket finnar under graviditeten så väntar man sannolikt en flicka.

Första graviditeten
Jag har alltid haft problem med finnar. Hela mitt vuxna liv. Har inget minne av någon drastisk ändring här. = ?

Andra graviditeten
Jag har haft underligt lite finnar hittills. = pojke

Hormonrand
Har man en stark och lång hormonrand, upp till revbenen så väntar man en pojke. En mindre och svagare rand är en flicka.

Första graviditeten
Ingen hormonrand. = ?

Andra graviditeten
Nyligen har en svag kort rand dykt upp som jag inte lagt märkte till tidigare. = flicka

Sovställning
Sover man på vänster sida så väntar man flicka och på höger så väntar man pojke

Första graviditeten
Har inget minne men eftersom vi sov på samma sidor i sängen som nu så misstänker jag att jag sov mer på vänster sida. Jag föredrar att sova mot det hållet där det finns luft, inte alltså med näsan fast i mannen. Men detta är oklart eftersom jag inte minns.

Andra graviditeten
Vänster sida. = flicka

Halsbränna
Om man lider av halsbränna så väntar man troligen en kille. Lider man inte desto mer av halsbränna så väntar man flicka.

Första graviditeten
Jag vet inte vad halsbränna är. = flicka

Andra graviditeten
Jag vet fortfarande inte vad halsbränna är. = flicka

Matnojor
Har man många konstiga matnojor, dvs. cravings efter underliga saker, så väntar man sannolikt en pojke.

Första graviditeten
Har inget minne av matnojor. = flicka

Andra graviditeten
Inga underliga matnojor nu heller. Jag var otroligt sugen på Cocis Zero den första tiden men tycker inte det är en matnoja. = flicka

Magens form
Detta är också en klassisk grej, pojk- eller flickmage. Eftersom jag har svårt att avgöra formen på magen så lämnar jag det tomt tillsvidare. Kan ju uppdatera senare om magen är en tydlig pojk- eller flickmage.

Resultat
Jag räknade inte ihop resultatet för första graviditeten eftersom det var så många oklara grejor.

Resultat för denna graviditet
Pojke 1
Flicka 7




















Enligt det andra ultrat är det en flicka som för tillfället hickar i min mage. Så resultatet blev ju rätt, mer rätt än första graviditeten ifall könet stämmer. Men det kan givetvis aldrig vara säkert så i augusti ser vi. Det är ändå skönt att kunna tala om "lillasyster" här hemma, blir liksom mer konkret för hela familjen.

Jag var tvungen att köpa detta ursöta set efter ultranyheterna. Helt utopistiskt. :) 




maanantai 24. huhtikuuta 2017

Min gamla kompis, förlossningsrädslan, är fortfarande kvar

Jaha. Det börjar vara den tiden i livet då man ska börja fundera på sin förlossningsrädsla. Suck. Om jag skulle få välja så skulle jag inte villa gå igenom en förlossning igen, men då är det väl lite svårt att få ut barnet.

Senast jag var gravid besökte jag pelkopoli (Polikliniken för patienter med förlossningsrädsla) men upplevde inte att det var till någon hjälp. Man kan diskutera saken hur länge som helst men det ändrar inget. Inte för mig. Ni som följt med mig en tid minns kanske att min förlossning verkligen inte var något drömscenario. Den erfarenheten hjälpte inte min förlossningsrädsla ett dugg...

Och nu är jag här igen, i denna situation. Vad ska hända denna gång? Jag har nyss fått två tider inbokade till pelkopoli, till maj och juli.

Skrattade till högt när jag läste brevet som kom med. "Rädslan kan liksom andra känslor hanteras och kontrolleras. Man kan förvandla rädslan till en kraftresurs." Blev nästan ledsen när jag läste det. Det fixade jag verkligen inte senast... Suck och stön.

Resepaniken

Här ruvas det för fulla muggar. Om några dagar går vi in i vecka 26. Jag hinner inte riktigt hänga med i veckorna, under förra graviditeten visste jag exakt vilken vecka vi var i. Märkligt.

Efter att vi blev gravida fick vi panik. Nämligen resepanik. Nu är vi ju i ett skede då det är roligt att resa. Kevin är så stor och ett otroligt roligt resesällskap. Paniken berodde på att vi insåg att det tar ganska många år innan vi är i samma läge igen. Alla som rest med en toddler vet vad jag menar. Det är liksom ett enda yrande. Så vi panikbeställde en resa. Den sista resan för oss tre. Fattar inte hur vi ens ska ha råd att resa sen när vi är fyra i familjen, hahahaa. 

Nu är det inte många dagar innan vi reser till Playa de las Americas på Teneriffa. Jag har aldrig varit på Teneriffa så det ska bli intressant.

Snart är vi där!
Vi ska bo på ett familjevänligt hotell, eller nå familjehelvete brukar jag kalla det, hahahaa. Det blir Lollo & Bernie och all inclusive och hela faderullan. Där kommer vi alla nog att trivas ypperligt bra. 

Nu får vi bara hoppas att alla är friska, Kevin har IGEN varit krasslig. Jag lider endast av resefeber och preggokrämpor. Vi behöver verkligen den här resan. Mannen har jobbat som en dåre, innan det var det jag som hade mycket på jobbet och sedan alla sjukdomsfall. Ska bli så skönt med värme och sol och chill. CAN'T WAIT!!!

Det finns mycket som måste göras innan avfärden. Min kropp har fått en annan form sedan jag använde mina sommarkläder senast. Kevin har vuxit och shorts- samt skogarderoben måste uppdateras. Sandalerna ska grävas fram från förrådet. Försäkringar ska kollas. Kvällarna fylls av förberedelser, sedan ska vi fira lite valborg och sedan bär det av.

Vi brukar låna reseväskor av min mamma och hennes man. De står redan uppradade i hallen och väntar på packning.

lauantai 15. huhtikuuta 2017

Alla andra barnen var påskhäxor men K ville gå på bilutställning

Det känns ofta som Kevin inte är den typiska fyraåringen. Om han får välja mellan Blixten McQueen eller Top Gear på tv så väljer han alltid Top Gear. Det känns som han hellre väljer det som är "på riktigt" än något animerat.

Han är inte alls förtjust i barnmusik. Han väljer alltid vuxnare musik. Det kan till exempel vara Trolls soundtracket (som har väldigt bra låtar!) eller Skrillex. Vi brukar släpa honom på Arne Alligator-konsert en gång i året vilket han tycker är kul men han brukar inte villa lyssna på musiken hemma. 

Om han får välja mellan en barnbok om bilar eller en biltidning, så väljer han nästan alltid tidningen. 

På iPaden väljer han nästan aldrig barnspel utan ett bilspel som har en lite äldre målgrupp. Han är otroligt bra på det. Ingen chans att vi skulle vinna honom.

Han har också börjat fråga "är det här på riktigt". Tycker han att barngrejer är fejk på något sätt? Han är väldigt skeptisk till alla maskotar där det finns en människa inuti. Ni vet Arne Alligator, Ville Viking, Mumin etc.

Idag har han igen valt annorlunda. Flödet fylls av små påskhäxor men han ville inte "virpo". Inte ens fast vi tänkt gå endast till folk vi känner. Inte fast han visste att han skulle få godsaker som han älskar. Vi frågade många gånger men beslöt att låta hela grejen vara när han alltid sa att han inte ville. Det är ju inte roligt att tvinga till något sådant heller. Han ville hellre fara till American Car Show. Vi skulle ju ha hunnit med båda. 

Oh well, det passade mig ypperligt. Jag är ju inte den största fanet av virpomistraditionen. Och de fina glänsande bilarna fick det att pirra lite i mellangärdet, hahaha. Det blev en rolig eftermiddag och Kevin var nog i sjunde himlen. 

Monsterbilen var hans favorit. Fast han tyckte lite synd om Mitsubishin som hamnat under.

Jag fattar inte att folk orkar fixa och duuna för att få bilarna så här fina. Bilarna som var från 1950-talet var ju i bättre skick än vår Mazda som inte ens har tio år på nacken.

Min favorit var den här blingblingbilen :D Imponerande!

keskiviikko 12. huhtikuuta 2017

Graviditeten hämtade med sig ryggbesvären

Senast jag skrev handlade det om Kevins sjukor. Nu handlar det om mina krämpor. Något som verkligen kastar mörka moln på himlen gällande denna graviditet är mina ryggproblem.

När jag väntade Kevin så hade jag också ont i ryggen men det kom först i slutet av graviditeten. Nu har jag haft ryggont redan i flera månader och vi är först lite över halvvägs. Och det känns nästan som det blir värre hela tiden. Jag börjar ha svårt att klara av en vanlig dag och då gör jag inte ens något fysiskt jobb. Bara att ta mig till och från jobbet med två byten av färdmedel känns tungt. På morgonen brukar ryggen kännas relativt okej men sedan under arbetsdagen får jag mer och mer ont. På hemvägen hämtar jag ofta Kevin från dagis och så kommer vi hem, ska laga middag, leka och allt det vanliga och jag skulle bara helst ligga ner. På kvällen kan det vara riktigt ont.

Jag har inte motionerat på länge för det känns som det blir värre av ansträngning. Jag hade en övertidsledig måndag förra veckan då jag bara låg på soffan hemma. På kvällen hade jag nästan inte alls ont. Jag önskar att jag hade möjlighet till bil eftersom det skulle underlätta mycket.

Så jag är faktiskt ganska orolig över hur det ska bli när jag är höggravid. Senast kom ju krämporna mot slutet. Magen är givetvis större nu andra gången. Jag är fem år äldre, är det kanske mer påfrestande för kroppen? Livet är också annorlunda denna gång när man redan har ett barn och inte bara kan ligga i soffan och kolla Netflix när man kommer hem från jobbet.

Jag skaffade ett stödbälte för länge sedan men har haft lite svårt att använda det. Jag är kissnödig konstant och det känns nästan obehagligt med bältet som trycker på.



Förra veckoslutet besökte jag osteopat. Det var en intressant upplevelse. Hon studerade min nedre rygg en stund och frågade om jag fallit på rumpan. Och visst, några dagar efter första ultrat var det världshistoriens halaste dag här i Helsingfors. Hela marken var isig och det hade kommit ett nytt lager snö på. Jag halkade och föll på rumpan när jag promenerade hem från den öppna rådgivningen.

Jag blev skrämd och det tog lite ont men sen glömde jag bort hela grejen. Osteopaten sa att något hade hamnat lite snett i fallet och hon jobbade mycket för att fixa det. Jag märker en viss skillnad men tyvärr är det sjukt fortfarande. Jag vet inte om det skulle krävas fler besök eller vad grejen är.

Så, nu vet jag inte riktigt vad jag borde göra. Går jag till läkare så är säkert sjukledighet ungefär den enda hjälpen jag kan få därifrån. Skulle ogärna bli sjukledig, åtminstone för längre tider. Jag skulle bli så galet uttråkad. Kunde en fysioterapeut hjälpa mig? Ett osteopatbesök till? Någon sorts massage?

Min nästa rådgivning är direkt efter påsk. Och jag är inbokad i en fysiogrupp till slutet av månaden. Men det känns som en evighetslång väntan.

Snälla kommentera gärna om ni har erfarenhet av liknande preggobesvär. Hjälpte något?

Magen för några veckor sedan. Halvvägs i graviditeten.

maanantai 3. huhtikuuta 2017

Den första spysjukan och några andra sjukor därtill

För en tid sedan drabbades Kevin av sin första spysjuka. Jag som nästan redan trodde att hans superimmunförsvar skyddar honom mot alla sådana bobbor. Men denna bobba fälde honom totalt.

Tänk att han ändå klarat sig så här länge utan spysjuka. De har haft epidemier på dagis och både 3jorn och jag har varit smittade en gång samtidigt med Kevin fick inget.

Nu vaknade han vid 22 till att han hade spytt ner sig själv och sin säng. Vi vakade vid hans säng och försökte bonga spyorna i ett fat. Så jäkla hemskt. Och värst var nog att se hur han led. Det fortsatte hela natten och följande dag hölls inget inne. Det var svårt att få honom att dricka och sen när han plötsligt ville dricka större mängder så kom det ut direkt. Han sa knappt något på hela dagen. Febrig blev han också.

Sedan efter en hel natts sömn började han må bättre. Ville fortfarande inte äta men fick i honom lite dricka. Han babblade på om bilar konstant. Då visste vi att han mådde mycket bättre redan. På kvällen åt han sedan lite. Popcorn sjönk ner bra. Lite glass. Två knackkorvar.

Sedan fick han ha ännu en sjukledig dag då han redan var normal.

En sjukling och en mage sover päikkäre tillsammans. Otroligt mysigt.

Men oj så man uppskattar den vanliga vardagen efter något sådant. Vi fungerade också som ett så otroligt bra team. Fast vi aldrig varit med om ett barns spysjuka så bara agerade vi i sync. När vi vaknade till spyorna i sängen agerade båda genast. Ena tog hand om barnet och tvättade honom rent. Den andra skötte om att få det rent i sängen och städa efter katastrofen så att barnet hade en ren säng att återvända till. Den som hade möte följande morgon fick sova större delen av natten. Den andra vakade vid Kevins säng med ett ämbare. När den andra kom hem fick vakaren sova en stund. Och sedan byttes rollerna till följande natt som redan var lugn. Byk- och tvättlogistiken funkade utmärkt.

En storstor klapp på axeln åt oss superföräldrar :)



Men tyvärr tog det inte slut där. Någon vecka senare fick han feber. En dag hade han det och sedan stegring och så var det över. En vecka senare fick han diarré. Så det har varit galet mycket nu för en som typ aldrig är sjuk. Nu hoppas vi att det var nog.

Som jag tidigare skrev så har jag haft två arbetsresor här i samma veva. Så lite galet har det nog varit. Vi har ett bra skyddsnät men nu fick vi riktigt fundera hur vi skulle fixa förra fredagen då jag var bortrest och 3jorn hade ett viktigt jobbmöte. Alla de vanliga barnvakterna var bortresta, alla på samma gång. Vilken lycka att min mammas man kunde flytta på ett möte så han kunde vara några timmar hos oss. Så otroligt tacksamma vi är för de underbara människorna vi har runt oss som hjälper i nöd (och utan nöd).

3jorn har också fått pussla mycket för det var ju tänkt att Kevin skulle vara på dagis de dagar jag var bortrest. Plötsligt var han hemma och som den egenföretagare 3jorn är så måste han ju ändå få saker gjorda. Men deras teamwork hade fungerat riktigt bra. Lite spel- och Top Gear-pauser mellan varven då 3jorn kunde jobba.

Så de senaste veckorna har verkligen varit en ny erfarenhet för oss. Aldrig har vi behövt pussla så här mycket tidigare för att få vardagen att fungera. Det har varit mycket intressant och givande. Att se hur vi fungerar i krissituationer.

Veto veks.
Tänkte ännu länka till Hannah Norrenas inlägg från två år tillbaka. Snälla föräldrar, håll barnen hemma från dagis när de är sjuka. PLIIIIIIS!

sunnuntai 2. huhtikuuta 2017

Resor och grejer de senaste veckorna

Oj vilka veckor det varit. Två arbetsresor tätt inpå varandra och sjukdomar som avlöst varandra här hemma i en och samma veva. Men WE DID IT!

Jag tänkte uppdatera lite bilder från arbetsresorna. Det var väldigt givande och roliga keikkor.

Första resan gick till Köpenhamn där jag skulle delta i ett seminarium. Sådan resa har jag typ aldrig fått åka på.

Jag reste redan en kväll innan seminariet för att jag inte ville ha väckning klockan 4 för att hinna till morgonplanet. Jag tog in på ett billigt hotell som nog var rent och bra men kanske lite klaustrofobiskt. Nå, jag skulle ju egentligen bara sova och sedan dra vidare.

Seminariet ordnades i DR:s (Danmarks Radio) utrymmen.

De hade väldigt fina lokaler. Mycket finare än vi har på Yle. Två dagar satt vi och lyssnade på väldigt intressanta presentationer. Coola grejer.

Turista hann jag inte alls men promenerade längs Strøget två gånger.

Världens sötaste kaffekärra stod utanför DR den andra morgonen.

Sedan var det dags att flyga hem med ett försenat plan. Blev sugen att åka till Köpenhamn för att turista lite.

Följande resa gick med tåg till Vasa och Pampas Nationaldag där vi skulle göra promo samt köra sändningar. Jag jobbade som en dåre på tåget och resan upp gick huxflux förbi.

Hotellets säng var så ooooootroligt skön. Sov väldigt bra i den.

Roliga saker man ibland får göra på jobbet: Packa goodiebags...

... göra planscher...

... och blåsa upp massor ballonger.

Vi sände från Havtornen på eftermiddagen.

På kvällsfesten var det Linda Bengtzing som stod på scen först.

Jag sprang på toaletten ofta pga. preggostatuset.

De vet du var de andra på scen.

Här min bästaste kollega som mitt i natten packar paketbilen med grejer. Jag konstaterade att detta nog börjar vara de sista tyngre keikkorna för mig för denna gång. Kände mig mycket gravid och min rygg är nog ganska sjuk utan roudande också. Då tog de andra ändå de tyngsta grejerna.

Trött och nöjd på väg till rummet. Jag älskar dessa keikkor trots att de sliter på. Också roligt att iaktta de festande studerandena och konstatera att jag är riktigt nöjd med mitt livsskede just nu. Längtar inte tillbaka fast det var en av de roligaste tiderna i mitt liv. Och det är ju bra! Nu är det roligt men på ett helt annat sätt.

Aprilmånad blir galen för 3jorn så det är ju tur att det lugnar sig lite för mig nu. Killarna har klarat sig superbra här hemma. Det är så skönt att man kan resa iväg och man vet att de har det bra tillsammans.

sunnuntai 26. maaliskuuta 2017

Frukosttips i Danmark: Valle Dalle

Hälsningar från Köpenhamn. Eller nu är jag ju nog redan hemma. Jag vill tipsa er om frukostbuffé. Jag bodde första natten på ett litet skruttigt hotell. Hade först tänkt ta frukost på hotellet men tur att jag började googla lite. På Tripadvisor var det någon som skrev att det lönar sig att gå till köpcentret i närheten och äta där. Stället som rekommenderades hette Valle Dalle.

Så dit for jag på morgonen. Shit sådant frukost/brunschbufféurval där fanns! Jag var totalt bland molnen och åt mig proppmätt. 



Buffén kostade 79 kronor (10 euro). Betalde lite därtill och fick en cafe latte och stort glas juice. 



Valle Dalle tycks vara en kedja och finnas på många ställen. Jag var i Amager köpcentret men rekommenderar varmt att äta frukost på en av deras restauranger. Slurps! Jag blir så lycklig av just sådana frukostar.

keskiviikko 22. maaliskuuta 2017

Äntligen sopsorterar vi. Bättre sent än aldrig.


Vi har varit väldigt dåliga på att sortera sopor. Det mesta har hamnat i blandavfallet. Har liksom inte riktigt haft kapacitet att göra något åt saken.

Visst, tidningar, glas och batterier har vi nog sorterat. Bioavfall har vi haft skillt nu i några år. Men resten har gått i blandavfallet.

Vårt husbolag har fina möjligheter för sortering så det känns dumt att vi inte utnyttjat det. Men nu plötsligt fick jag energi att möblera om i köksskåpet så att det finns olika kärl för olika avfall. Ganska stolt är jag.

Det jag är mest överraskad av att vi har så otroligt mycket plastavfall. Det mesta är ju packat i plast. Det är alltid plastkärlet som är fullt först. Usch.

Nu gäller det ännu att få männena i familjen med på detta. Lite grejer går nog i fel kärl ibland men det är inte hela världen. Hoppas Kevin växer upp med tanken att sopsortering är en självklarhet. Det kommer det säkert att vara för deras generation.

Sorterar du? Vissa verkar ha sysslat med det länge medan andra inte ägnat saken en tanke. Intressant.

maanantai 20. maaliskuuta 2017

Plötsligt en dag kändes tanken om ett andra barn inte längre helt absurd

De senaste åren har tankar om antalet barn snurrat i våra huvuden. Både 3jorn och jag har syskon. Han har hela tre stycken och jag har en bror samt två mycket yngre halvsyskon. Vi har nog alltid haft en bild i huvudet om att Kevin ska ha ett syskon. Men det har faktiskt känts helt omöjligt fram till nu.

När Kevin var 2-3 år gammal började många som hade barn i samma ålder redan på andra varvet. Jag iakttog förskräckt hur småsyskon ploppade fram här och där. Tanken på att vi skulle ha haft en baby i familjen när Kevin ännu var så liten fick mig att kallsvettas. Ändå hade jag en känsla av att "nu borde vi nog börja på andra varvet för alla andra gör ju det". Och ni vet, "det är bra om barnen har liten åldersskillnad så kan de sen leka med varandra och bli bra kompisar".

Nu många år senare är jag så väldigt tacksam över att vi inte gjorde det "för att alla andra gjorde det". Jag var ganska långt nere i gropen. Det var just innan jag sökte hjälp och höll på att braka ihop på allvar. Jag kände att jag inte hade någon kontroll över mitt liv. Jag mådde så himla dåligt och jag försökte bara prestera på alla fronter på en gång. Herregud tänk om det ännu skulle ha varit en nyfödd inblandad i den soppan.

Fast jag kände att vi borde ha åstadkommit ett syskon åt Kevin senast då han var i tre års ålder så har jag nog egentligen aldrig känt så i mitt hjärta. Den känslan har varit något som kommit utifrån. När jag följt med familjer med två små barn så har jag aldrig varit avundsjuk eller känt att jag skulle villa ha det som de har utan mest bara känt lättnad över att vi inte har en sådan rumba.

I dagens läge när jag redan ser saker mycket klarare än för tre år sedan så förstår jag helt tydligt att den modellen inte skulle ha varit den rätta för vår familj. Det finns så himla många orsaker till det och väldigt mycket har att göra med hurdana vi är och allt vi gått igenom.

Mitt mående är givetvis något som spelat stor roll. Jag vet inte heller riktigt hur vårt parförhållande skulle ha klarat det. Det har varit kämpigt men vi har kommit så himla långt och lärt oss så mycket. Det skulle vi knappast ha gjort om vi hade haft en baby därtill. Vi skulle ha fortsatt försöka hålla huvudet ovanför ytan. Hur länge skulle det ha funkat? Nu har vi haft tid att lära oss de bästa tillvägagångssätten för just oss. Vad behöver personerna i vår familj för att må bra?

De senaste åren med Kevin har varit så otroligt härliga och lätta. Liksom idylliska. Han är en sådan ljuvlig unge! Vi har verkligen kunnat njuta av att se honom växa upp och utvecklas. Vi har alltid haft tid för honom och det är något vi satsat stort på. Att vi ska lyckas fylla de mentala behov han har. Det har känts extra viktigt för han är ett känsligt barn. Så att han får en bra start i livet och möjligtvis kan undvika de saker jag gått igenom. Jag ser så mycket av mig själv i honom. Han har behövt oss mycket och det har varit skönt att kunna stöda honom och ha tid för honom.

Hur det blir sedan när babyn kommer så får vi ju se. Kommer vi att kunna erbjuda alls samma åt hen? Och hur blir det sen med Kevin och den tid han behöver av oss. Det återstår att se men jag tror verkligen att förutsättningarna är bättre nu än för några år sedan. Vår familj fungerar väldigt bra nu och jag hoppas det är en bra grund till den kommande omvälvningen. Kevin blir ju också allt mer självständig och behöver inte längre likadant stöd i vardagen. Jag tror definitivt att den större åldersskillnaden är en fördel för just oss.

Givetvis är jag så hjärntvättad att jag oroar mig över hur nära syskonen kommer att bli då de kommer att ha fem års åldersskillnad. Min bror och jag har 3,5 års skillnad. Vi har alltid lekt med varandra och kommit bra överens. 3jorn och hans följande bror har nästan 4,5 års åldersskillnad och de är väldigt nära nu i vuxen ålder. Jag vill alltså tro att det inte bara har med åldern att göra. Givetvis kommer barnen att ha lite olika intressen på grund av olika åldrar men jag tror ändå att mycket har med familjedynamiken att göra och den fiilis, kärlek och respekt man har i familjen. Ett syskonskap är ju inte heller något som endast finns när barnen är små, det finns livet ut. Åldersskillnaden är ingenting då de är 30 och 35 år gamla. Kanske har de sedan samma intressen fast de inte hade det när de var 5 och 10 år gamla.

Sedan plötsligt i slutet av förra sommaren eller i början av hösten kom känslan av att ett till barn skulle vara så himla välkommet. Att vi hade de mentala resurser som krävs. Jag trodde verkligen att den dagen kanske aldrig skulle komma. Nu är jag så himla tacksam för att vi ändå ska kunna bli fyra om graviditeten bara framskrider som den ska. Så som det kändes från början men på grund av alla guppar på vägen har varit en absurd tanke. Vi har lärt oss så himla mycket de senaste åren. Om varandra. Om vad som är viktigt för oss. Om livet.

Givetvis känns allt fortfarande skrämmande. Men jag tror vi ska klara det. Kanske vi får mer ut av denna gång när vi vuxit som personer och som föräldrar. Det ska bli så spännande!

Summa summarum. Gör inte som alla andra gör. Gör det som känns rätt för just er. Lyssna på magkänslan, den har oftast rätt.
Vi tre har haft det så himla kul den senaste tiden. Men den fjärde fjanten fattas.

maanantai 13. maaliskuuta 2017

Varifrån härstammar dina beteendemönster? Har du funderat på det?

Har du någonsin funderat varför du agerar som du gör i ditt parförhållande? Varifrån du omedvetet tar modell? Varför du beter dig som du gör i konfliktsituationer? Börjar du skrika och vråla? Eller blir du butter och säger ingenting fast hela jordklotet märker att du är sur? Agerar du martyr? Eller kanske du hanterar konfliktsituationer fint?

Jag läste boken Vanhempieni kaltainen av psykologen Marianna Stolbow. Hon är specialiserad på skilsmässor. Jag tror att det är en av de bästa böckerna jag läst i mitt liv.



Det finns så otroligt mycket jag skulle kunna skriva nu när jag läst boken, men ska försöka uttrycka mig kortfattat och inte alltför personligt eftersom dessa saker ju också gäller personer i min närhet. Vi som är unga nu vet ju att våra förfäder varit med om krig och hemska saker. Vi har svårt att relatera till det för vi har ju det ganska bra i dagens läge. Våra egna fammon och moffan har varit barn eller unga då Finland krigat. Deras föräldrar har varit ute på fronten och många har stupat och familjer har splittrats. Barn skickades till Sverige helt ensamma för att komma undan kriget. TÄNK!

När kriget sedan var över så var man tvungen att börja bygga upp landet. Det jobbades otroligt hårt. Det fanns inte tid för att bearbeta trauman och man kunde inte heller klaga för grannen kanske hade mist ännu fler nära och kära i kriget. Människorna kämpade vidare och begravde de hemska sakerna djupt inom sig.

Dom här generationerna har gjort ett otroligt jobb för att vi ska kunna ha det så bra. Men tyvärr kan även vår generation känna av dessa saker än idag.

Generationerna innan oss har varit ganska kyliga. Det har inte funnits utrymme för känslor. Helst skulle man inte visa sådana alls. Våra föräldrar har vuxit upp i hem där deras föräldrar upplevt krig. Det har varit ett kyligt klimat. Många har varit traumatiserade efter allt de varit med om. Det att man inte ska fundera på saker som har hänt tidigare är något som hållit i sig starkt. Att inte bearbeta trauman, känslor och funderingar utan bara trycka ner dem någonstans djupt inne i sig.

Vår generation kallas för "terapigenerationen". Kanske det äntligen gått tillräckligt lång tid sen kriget. Saker börjar ändra. Vi bearbetar det som under åren tryckts under ytan. De som är äldre tycker att detta "bara är onödigt tjafs, inte gjorde man så förr i tiden heller och bra gick det ju ändå".

Vi har vuxit upp i hem med en viss atmosfär och kultur. Vi har sett hur våra föräldrar agerar, reagerar och kommunicerar. Det har de fått från sina barndomshem. Vi för det lätt vidare med oss till vårt eget parförhållande och vår egen familj. En som aldrig sett sina föräldrar gräla kanske är otroligt konflikträdd och börjar tjura eller avlägsnar sig i en konfliktsituation. En som vuxit upp i ett hem där det vrålats eller använts psykiskt våld kanske för det vidare själv, alternativt blir den konflikträdd och undviker konflikter på samma sätt som i exemplet ovan. Om vi inte sett vuxna klara upp konflikter på ett vettigt konstruktivt sätt så har vi inte heller själva lärt oss det. Barn avläser så himla mycket saker i sin familj som ligger under ytan. De avläser också hur föräldrarna talar med varandra, hur och om de respekterar varandra etc.

Men de goda nyheterna är alltså att vi börjat inse att vi kan ändra på våra beteendemönster. Första steget är att känna igen dem, fundera hur det var i barndomshemmet och hur generationerna innan betett sig. Först sedan kan man förstå saker i en större skala och aktivt göra något åt saken.

Boken handlar ju väldigt mycket om skilsmässor och man kan lätt känna att det kanske kommer kritik mot skilsmässor. Och det kommer det också till en viss del. Men det poängteras också att en familj där föräldrarna hållit ihop också kan ha dåliga beteendemönster eller en dålig skadlig atmosfär för ett barn.

För boken har författaren intervjuat 50 stycken personer, mellan 20 och 70 år gamla som berättar om sina erfarenheter från barndomshemmet samt sitt eget förhållande. Så otroligt intressant att läsa.

För mig var boken en stark upplevelse. Jag har ju i och min egen terapi funderat mycket på dessa saker. Genom boken fick jag en större förståelse för generationerna innan mig. Varför de varit så? Vad de upplevt och hur de hanterat saker? Det kändes lite som att klossar föll på plats, saker jag inte riktigt kunnat förstå tidigare. Grejer som de äldre sagt men som jag inte hållit med om eller kunnat relatera till. Men nu förstår jag lite bättre varför.

Vår "terapigeneration" har möjlighet att ändra på saker och jag tror också att många av oss insett det. Det är så himla många som nu kämpar med sina känslor och sitt huvud och väldigt många går i terapi. Vi håller på och öppnar knutar och om det fortsätter i positiv riktning så kanske våra barn inte behöver vara en så stor kostnad för samhället i och med terapiutgifter. Kan vi lära våra barn att hantera känslor? Lära dem att det är okej med känslor, både positiva och negativa. Kan vi lära dem nya konstruktiva modeller att hantera konfliktsituationer? Kan vi lära dem respektera sina närmaste? Kan vi lära dem att man inte alltid måste vara stark?

De tidigare generationerna har gjort ett helt otroligt jobb för att få landet på fötter igen, kanske är det nu vår tid att jobba med det mentala som det inte fanns resurser till förr?

Är det här saker du funderat på så rekommenderar jag boken varmt. Jag är hundra procent säker att alla kan få ut något av den. Både äldre och yngre. De som upplevt skilsmässor och de som inte har det. De som går i terapi och de som inte gör det. De flesta känner säkert igen situationer i berättelserna. Läs!
FATTA! Vi kan ändra på det emotionella klimatet i detta land.

torstai 9. maaliskuuta 2017

Årets moderskaps(?)låda = najs!

I år var det ju extra spännande att se den nya mammalådan (Eller föräldralåda borde det väl heta? Eller babylåda?) eftersom vi själva kommer att få en. Jag är faktiskt positivt överraskad för jag tror nästan alla plagg kommer till användning.

Nå visst finns det ju risk att vi får den tidigare lådan också. Senast fick vi 2011-lådan fast Kevin föddes sommaren 2012.
Foto: FPA

Här kommer mina favoriter ur lådan:
Sovpåsen är sååå fin i år!
Foto: FPA
Så söt pipo!
Foto: FPA
Collegeoverallen är helt ny för i år. Kul! Jag hade ändå föredragit den grå utan mönstret.
Foto: FPA

Just sådana här babykläder älskar jag. Randigt och grå-vitt.
Foto: FPA
Nästan alla bodyn är fina i år. Denna regnbågsbody är ju en ljuvlig färgklick.
Foto: FPA
Ääääh gråa byxor! Jag älskar gråa byxor! Dessutom har de dumpat sparkbyxorna, de var helt onödiga i Kevins låda. Nu finns det endast ett par sparkbyxor.
Foto: FPA.
En sovpåse har vi aldrig ägt så det blir ju kul om vi får en sådan.
Foto: FPA

Vad tyckte ni om årets moderskapslåda? Bu eller bä?

maanantai 6. maaliskuuta 2017

De första rörelserna

Igår när jag gick och lade mig så satte jag som vanligt händerna på magen för att känna om babyns rörelser skulle märkas. Och plötsligt hände det, där yrade den lilla på! Jag låg där hur länge som helst och glömde nästan andas. Det känns nog helt lika underligt som förra gången. 3jorn hade redan somnat så jag kunde inte berätta den stora nyheten förrän på morgonen. Ja, och på morgonen var jag väääldigt trött för jag hade legat så länge och känt efter. Inte så bra när jag redan lider av hemsk trötthet.

Det sägs att när man är gravid andra gången så kan man känna rörelserna tidigare. Jag bläddrade i mitt gamla preggohäfte och där har jag skrivit om de första rörelserna i vecka 18, dock med ett frågetecken. I vecka 19 har jag känt rörelserna bra. Nu var jag i gravidvecka 16+4. Så kanske det blev lite tidigare då.


PUSS!

Kvällsljuset!!!

Alltså TÄNK att man efter middagen kan fara ut på lenkki och att det är LJUST!!! Herrejestas vad glad man blir!

Ja, inte hade jag något annat ärende. Ville bara berätta denna fantastiska nyhet ifall ni inte skulle ha märkt. 

Ett trött preggo vars jacka spände över magen.

lauantai 4. maaliskuuta 2017

Borttappade viktiga fax på HUS

I ett tidigare inlägg nämnde jag att jag var med om en tråkig incident i och med första rådgivningsbesöket. Själva besöket gick bra men det som hände sedan med ultran var det tråkiga.

Min vanliga hälsovårdare var på semester när jag besökte rådgivningen för första gången. Jag fick alltså gå hos en annan hälsovårdare. Jag kände att hon var aningen yr och jag märkte senare att jag inte riktigt hade fått klara instruktioner med vissa grejer.

Hon sa att hon ska faxa mina papper till barnmorskekliniken och därifrån skulle jag sedan få en kallelse till första ultraljudet per post. Redan då tänkte jag inte tro mina öron. FAX! Finns det verkligen inga elektroniska system som talar med varandra vad gäller rådgivning och sjukhus? Jag visste inte ens att fax ännu används. Faxen plus hälsovårdarens yrhet väckte då redan mina varningslampor. Vet inte riktigt varför jag la märkte till det så starkt.

Nå, veckorna gick och inget hördes från Barnmorskeinstitutet. Tiden då första ultrat brukar äga rum närmade sig men jag visste inte riktigt hur mycket tidigare kallelsen brukar komma.

Eftersom vi skulle vara bortresta en del så beslöt jag mig för att ringa Barnmorskeinstitutet och bara kolla om pappren kommit fram och när jag kan vänta mig att få kallelsen. Ville ju inte att vi missar ultrat om brevet skulle ligga i postlådan medan vi var på skidsemester.

Nå en dag tog jag sedan tag i telefonen för att kolla saken. En dam svarade i andra ändan och jag förklarade att det borde ha kommit fax från min rådgivning för mååånga veckor sedan och att jag skulle villa kolla om det kommit fram eftersom jag inte hört något.

Damen svarade mycket otrevligt verkade väldigt störd över att jag hade ringt och frågat detta. Hon sa att de får in allt med fax och att de läggs i en hög enligt beräknat datum och sedan skickas kallelserna till ultrat i den ordningen. Det kommer nog, snäste hon.

Ooookej. Nå men kan du kolla i dina högar om mina papper finns där? Undrar jag vänligt.

En fnysning igen. Nå okej, vad är ditt namn, frågade hon. Jag berättade och hon gick och tittade i sina högar.

Efter en stund kom hon tillbaka och fortsatte i den ovänliga tonen och sa att det inte fanns några papper med mitt namn.

Jaha. Vad ska man göra då, undrade jag. För det borde nog ha kommit för länge sedan.

Så berättade hon att vissa fax far direkt vidare till Kvinnokliniken. Men tydligen fanns det ingen info om mina papper någonsin kommit in och ifall de faxats vidare. Så hur ska jag nu veta om saken är under kontroll och var mina papper finns, undrade jag. Jag förklarade att vi kommer att vara bortresta en del och jag vill inte riskera att vi missar ultrat ifall kallelsen kommer väldigt sent. Att brevet liksom ligger i postlådan medan vi åker slalom många hundra kilometer ifrån. Hon fnös och sa att det kommer nog inte att finnas något brev där i postlådan för det har inte skickats någon kallelse till mig för mina papper finns inte där.

Först verkade hon vara av den åsikten att jag skulle börja ringa runt efter mina papper men när jag stod på mig så gick hon med på att gå in i något system och kolla mina uppgifter. Jag tror att hon såg mitt beräknade datum där och då insåg hon att jag nog redan borde ha fått det där brevet och att det är någon annan än jag som klåpat.

Plötsligt gick hon med på att boka båda ultratiderna åt mig. Helt huxflux.

Men fy fan så blodet började koka av detta. För det första: bemötandet. Hur fan kan man vara så jävla otrevlig? Hur kan en sådan människa få svara i telefon ens? Jag fick känslan av att det är mitt fel att någon slarvat bort mina papper. Hon medgav sen att de ibland får tomma fax och att de inte kan veta varifrån de kommer. Ultrat är ändå en ganska viktig och stor sak för en som väntar barn.

Hur kan HUS ha ett så här föråldrat system? Helt otroligt.

När samtalet avslutades grät jag en skvätt för jag var så ledsen och arg. Jag skrev direkt feedback till HUS om hur jag hade blivit bemött och om att de kanske kunde fundera på deras system som ju helt tydligt inte fungerar.

Jag fick ett jättebra svar från dem och de medgav att faxandet är från reven och att de är medvetna om problemen. Hon var verkligen ledsen för hur jag hade blivit bemött. Jag kan väl ändå förstå att misstag händer men fixa nu någon dit och svara i telefon som vet hur man beter sig och hur man talar vänligt med folk. Om det är något jag blir förbannad av så är det personer i kundservicearbete som verkligen inte borde finnas där.

Senare kom det fram att rådgivaren nog hade faxat pappren men att det då tydligen hade skickat ett tomt fax.

Som tur var hon som sedan gjorde ultrat väldigt vänlig och trevlig. Och allt var som tur i ordning med babyn, det är ju det viktigaste. Det räddade lite av situationen, den trevliga damen som gjorde ultraundersökningen, jag som känner en sådan förlossningsrädsla att jag får ångest av hela stället.

Nu har jag hört att det tydligen är helt allmänt med faxande inom HUS. Året är liksom 2017. Jag misstänker att ett annat fax inom HUS också kommit på villovägar. Jag har bett att få mina barndoms sjukjournaler och det verkar som något fax igen slarvats bort eftersom arkivet aldrig fått någon begäran som skickats vidare från ett annat arkiv inom HUS.

Suck.

Kolla nu också på den här nyheten från Sverige från mitten av februari. Att huh huh liksom.

En fax. Länge sedan jag sett en IRL. Foto: CC/KlausAires