29.2.2012

Den flummiga rådgivaren

Jag skulle skriva om rådgivningen (egentligen borde jag redan vara i säng). Vi har alltså en helt trevlig kvinna som rådgivare men hon är helt veke. Om jag skulle vara rådgivare så skulle jag skriva upp några rader efter varje besök om vad som har diskuterats och vad som inte ska glömmas bort följande gång. Och läsa det snabbt före jag har mottagning. Men hon verkar inte göra det.

Nu hade hon totalt glömt bort att kolla familjeförberedelsekurserna åt oss som hon lovade göra under vårt första besök förra året. Vi har ju ingen aning om när vi ska gå på sådant, det här är ju vår första graviditet. Idag frågade jag om kursen bara för att jag undrade när på våren den kommer att komma. Först sa hon "Aijaa men kollade vi inte dom där tiderna, eller hade dom inte kommit ännu då?". Eh, nä och nä. Hon gav glatt tiderna till följande kurs och jag frågade om kursen var på svenska (vi talade i början mycket om att vårt modersmål är svenska och att 3jorn inte känner sig bekväm på finska). Men hon hade tydligen helt glömt bort det.

Nå hon skulle kolla upp den svenska kursen och det visade sig att den första gången VAR IGÅR! Okej, det är inte hela världen att vi missar den första gången, verkligen inte, men hur mycket annat "glömmer" hon att berätta som vi inte fattar att fråga om?

Hon frågar också varje gång något i stil med "Gav jag dom där blanketterna åt er senast som ni skulle fylla i?" Borde hon inte veta själv vad hon gett till oss? Och så känns det inte som man riktigt får några ordentliga svar på frågor. Jag talade om den molande värken som jag kan ha på eftermiddagarna/kvällarna runt hela magen. Och om ryggsmärtorna som dykt upp under de senaste veckorna. Men hon bara gick till följande fråga utan att säga något. Jag vet att det säkert inte är något farligt, men hon kunde ju kanske berätta det för mig då? Man känner sig liksom helt tomhänt då man kommer ut från hennes rum. Eller nå, några blanketter ger hon ju alltid som hon sedan glömt bort följande gång.

Grrrr... Nä nu ska jag lugna ner mig och inte gå upp i varv. Månne inte vår bebis kommer ut som den ska fast tanten är råddig. Jag blir bara så irriterad på yra människor.

Vad har ni för erfarenheter med rådgivningen? Har ni varit nöjda?

Klättringschmättring

Ikväll har vi klättrat i Salmisaari. Det var sjukt kul, men lite tungt efter en arbetsdag. Jag tror jag måste acceptera att jag inte är lika stark och uthållig längre. Men killarna lyfte nog hatten åt mig. De funderade på hur det skulle vara att klättra med en ryggsäck på framsidan.

Upprörd preggo

Vi var på rådgivningen i morse. Allt såg bra ut, men jag är faktist lite upprörd. Ska försöka hinna skriva mer om det ikväll. Hoppas jag inte håller på att bli ett hispigt preggo.

28.2.2012

Oh joy!

Vi panikfyller rådgivningens blanketter. Vi ska dit imorgon på morgonen. Jag hoppas man skulle få ut något av besöket imorgon, de tidigare besöken har nämligen kännats ganska onödiga. Men åtminstone har vi lyssnat på hjärtljud en gång och pissat i en burk. Imorgon kommer jag att få spaka för att jag ätit enligt lchf och 3jorn för att han dricker en öl nu och då. Det ska bli roligt! Hoppas hon glömt bort blanketterna.

Klänningslån

Idag har jag gästat Catariinas garderob. Jag har lånat en klänning till fredagens årsfest. Alla de klänningar jag har hemma råkar vara en modell som är spänd om magen. Men nu behöver jag inte gå nakiger på årsfest. Tack Catariina!

Väskpremiär

Min thailändska Mulberry har Finlandspremiär idag. Den är väldigt mycket bekvämare än Pradan.

Har du preggokläder?

Råkar någon av er ha preggokläder i ert klädskåp som ni inte längre behöver? Som ni gärna skulle sälja vidare?

Jag är främst i behov av en vårjacka, klänningar och kjolar. Jag är storlek 36-38 eller S/M lite beroende på.

Kommentera gärna eller maila muffinaround(a)hotmail.com om ni har något.

27.2.2012

Behind the preggo-scenes vol. 2

Jag vill tacka för alla kommentarer som mitt Behind the preggo-scenes inlägg fick av er. Tänkte skriva lite tankar kring era kommentarer, konstateranden och frågor. Försöker skriva personligt men utan att vara alltför privat.

Orsaken till att vi lyckades hålla det hemligt var nog det faktum att vi inte riktigt trodde att det var sant att jag var gravid. I vecka 12 fick vi bekräftelse då vi var på första ultrat. Dessutom måste jag kämpa med frilansjobbet vilket innebar att det inte var tal om något dåkande och festande eftersom jag måste orka jobba på veckosluten. Och det är ju lite kul att ha en så stor hemlis för sig själva.

Vi har alltid vetat att vi vill ha barn. Vi talade om barn typ första dagen vi var ett par. Nå, kanske inte första, men andra dagen. Heh. Men först har vi velat leva vår ungdom och njuta av att det är bara vi två. Vi har hunnit göra så himla mycket kul tillsammans under våra snart 6 år tillsammans. Dessutom bytte jag bort mitt fastanställda jobb och då kändes det aktuellt att vänta tills vi vet något mer om min jobbsituation. Efter vårt bröllop (09/2009) började vi få höra frågor om när vi ska skaffa barn. Och jag blev ganska irriterad på det. För oss kändes det inte aktuellt just då.

Våra liv har ändå lugnat ner sig rejält de två senaste åren. Vi trivs mera hemma än tidigare och det har funnits en känsla av att något fattas. En ny person skulle kanske rymmas in i vårt liv snart? Vi talade om det en del och båda var lika rädda men ändå förväntansfulla. Att bli föräldrar. Hur skulle vi klara det? Tanken fick mogna i bådas huvuden en tid och sedan gick det ganska snabbt efter att vi började försöka som vi fick plusset. Någon gång runt vecka 10 fick jag dessutom höra att jag får fast anställning. Jag måste gråta en skvätt av lycka eftersom en stor sten hade lyfts från mitt hjärta. Jag skulle ha ett jobb att återvända till.

Och om det faktum att jag uttalat mig såhär: Jag är inte en babymänniska. Det är sant, jag är rädd för barn. Babyn är kanske inte så farliga men lite större barn. Jag vet inte hur jag ska vara med dem. Men det faktum att man får se sitt eget kött och blod växa och utvecklas och man får vara med hela vägen gör att jag inte kommer att vara rädd för vårt eget barn. Jag kommer att känna personen. Dessutom kommer 3jorn och jag att bli bra föräldrar, det vet jag. Och jag kunde inte ha valt en bättre, snällare, mer barnkär man till mitt barns pappa. Det är klart att det kommer att bli tungt, men vi står på en stadig grund. Det är dags för en ny era. Och vi är så redo som man bara kan vara!

41 megapixel???

Alltså dagens Nokia-nyhet: Den nya Nokia Pure View 808-telefonen har en kamera med 41 megapixlar. FÖRTTIOEN MEGAPIXLAR!? Inte ens professionella fotografer som fotar med systemkameror behöver sådana mängder, varför skulle en telefon behöva det?

Jag har jobbat i fotoaffär i många år och där märkte man nog vilka kunder som förstod något av kameror på riktigt och vilka inte gjorde det. Iltasanomat skrev det ganska bra:

"Hurjat megapikselimäärät eivät perinteisesti ole tehneet vaikutusta valokuvauksen ammattilaisiin ja megapikselimäärien mainostaminen koetaan lähinnä asiaan perentymättömien kuluttajien houkutteluna uuden kalliin laitteen äärelle."

Om man läser sig in lite mer så får man veta att det verkligen finns 41 megapixlar men att de alla inte sparas, 7 megapixlar slås ihop till 1 megapixel. Alltså motsvarar bilden egentligen ca. 5 megapixlar, som ju inte är något konstigt antal i kameratelefoner nu mera. Liksom vah?


Ovan ser ni en bild som är tagen med 808:an (från Nokias Flickr-sida). Alla deras testbilder är så klart tagna i bra ljusförhållanden. Kameratelefoners problem brukar vara foton i mörkt. Blixten gör bilderna galet fula. Men t.o.m. min iPhone 4 som redan är en flera år gammal modell tar bra bilder i dagsljus.

Om man sen tänker på hur mycket problem Nokia har haft så känns det som att de skulle ha så mycket viktigare grejer att förbättra än kameran. Nå vi får hoppas att de lyckats med telefonen så att folk verkligen vill köpa den. Det är ju svårt att säga hur den fungerar om man inte testat. Man vill ju verkligen att Nokia ska lyckas rycka upp sig men den här grejen låter ju lite underlig och Nokias aktier har ju rasat idag. Sorligt.

Dagens preggoinsikter:

- Nys försiktigt. Annors exploderar äggstockarna (tror jag).

- Acceptera att du promenerar långsammare än tidigare.

-Bli inte förvånad över ditt förändrade yttre varenda gång du ser dig själv i en helfigurspegel.

Ljusrött & turkost

Hah. Lyckades matcha naglarna, koftan och halsduken idag. Helt av misstag.

26.2.2012

3jorn multitaskar

Man brukar ju lite mobba män för att dom inte kan göra många saker samtidigt. Men titta så min man kan! Han ser på film från en telefon och spelar på en annan telefon. Jag är imponerad!

Preggomagen på klättringsväggen

Idag testade vi klättring efter en månads paus. Jag har dubbelt större mage än senast och så var det lite spännande med helkroppsselen.

Selen kändes helt okej fast tyngden fördelades på ett annat sätt. Men min muskelstyrka har nog försvunnit. Blev liksom riktigt utmattad. Magen var inte ännu i vägen och jag höll mig till lätta och korta rutter.

Däremot hade jag stora problem med handsvett. Och så kände jag mig lite töntig i "min halare". Hade nästan lust att sjunga lite I'm sexy and I know it och göra snygga moves till.

Glassälskaren

Här en bild från igår då vi väntade på att UMK-finalen skulle börja. Jag odlar min mage med pehmis.

Psyk

Jag försöker psyka mig själv att frilansjobba. Det är så lite kvar nu! Idag ska de två sista avsnitten översättas och efter det är det bara finslipning kvar inför nästa vecka. Men jag har så svårt att ta tag i det nu. Jag tittar ut och det är härligt soligt och jag skulle helst bra gräva fram flataskidorna och gå ut. Men nej. Inte idag heller. Borde ha köpt choklad att muta mig själv med, det brukar fungera ganska bra.

Dessutom är jag himla sömnig. Jag minns inte när jag skulle ha lagt mig runt midnatt senast. Men NU! NU SKA JAG BÖRJA! *psykar*

Eurovisions-fånen öppnar sig

Gårdagens UMK-final var alltså en upplevelse. Eurovisions-nörden i mig har alltid velat se en final, men de har alltid ordnats i Tammerfors tidigare. UMK är ett nytt format eftersom man försöker fräscha upp det gamla Eurovisions-formatet.

Och om ni kommer ihåg hur det såg ut ännu förra året, så tycker jag verkligen att de lyckats få ett lyft på hela grejen. UMKs uttagningar var kanske lite förvirrande och man får ju se om det blir lika nästa år, eller om de kommer att ändra på något.

Jag var förvånad över att det var så mycket feelis i ishallen. Folk klappade och jublade och skrek och hejade. Jag var också förvånad över att så många av låtarna var så bra. På grund av vår resa har jag varit lite i skym undan med UMK, men dom lät jätte bra där på den stora scenen och jag fick helt överraskande favoriter. Till och med Stigs låt fick mig att villa dansa och sjunga med.

Dessutom var det sjukt bra att de hade tagit in pausnummer av unga aktuella finska artister. Allt började ju med The Rasmus nya singels världspremiär. Anna Abreu hade en helt fucking amazing show som man sällan ser i Finland. Den begåvade Felix Zenger uppträdde ihop med Paradise Oskar och Frontside Ollie-Robin var pricken på i:et. Han nästan sprängde ishallens tak den 13-åringen. Vi har massor begåvade unga musiker just nu i Finland (kom också ihåg The Voice Of Finland-porukkan) och det gör mig himla glad.

I första omgången röstade jag på Micas feelgood-låt. I andra omgången röstade jag på Ville Eetvartti. Och jag trodde för hela mitt hjärta att Stig skulle vinna. Det var en hurja överraskning då Pernilla blev vinnaren. Jag hade inte trott att hon skulle nå ändra fram pga. språket. Men jag blev himla glad för hennes skull. Vi ska hoppas att hon får sin juttu fram i Baku, det att låten är skriven av hennes bror och handlar om deras mamma är ju så himla fint. Plus att hon sjunger på minoritetsspråk. Och en svenskspråkig låt kan säkert kamma hem mycket röster i norden.

Nu har jag inte sett hur finalen såg ut på teven, men jag vågar nog tippa på att det såg väldigt mycket snyggare ut än förra året. Jag ska ännu kolla på den lite från digiboxen.

En suddig Lauri från The Rasmus.

Framför oss satt Micas största fans. De ropade konstant "Mica", "Hyvä Mica"och då han föll bort stack dem hem och surade. Sjukt underhållande. Dessutom satt Micas pappa några rader framför oss, han hade födelsedag igår.

Anna Abreu hade visst övat länge på sitt nummer.

Det var riktigt "suuren maailman malliin".

Vinnaren utsågs.

Pernilla.

Samtidigt pågick Melodifestivalens fjärde deltävling i Malmö och jag tycker det var lite tråkigt att så många valde att titta på det istället. Det var ju trots allt bara en deltävling medan vi i Finland hade final och dessutom med nytt koncept.

Jag kollade Mello från digiboxen direkt då vi kommit hem och satt nog och funderade vad som är fel med Mello i år då ingen låt riktigt blev en favorit för mig. Visst, det är jätte fint fortfarande och snygga artister och framträdanden, men något saknas. I morse ramlade jag in på Tobias blogg och läste inlägget Sweden 2012: where did the heart go? Tobias funderar i exakt samma banor som jag.

Nå, det ska bli intressant att se artisterna live i Globen om några veckor då vi ska kolla finalens genrep. Kanske man får något mer ut av dem om man ser spektaklet live.

25.2.2012

UMK var en fin upplevelse

Har just kommit hem från UMK-finalen. Jag har massor att skriva om men just nu måste jag kolla Melodifestivalen från digiboxen. Jag återkommer till UMK i morgon.

Blomtipset

Känns det som att di inte får blommor tillräckligt ofta? Då kan du ta saken i egna händer. Du kan köpa blommorna själv. Du kan också vänta tills det är mannens tur att betala i Prisma, utbrista entusiastiskt: "Titta älskling! Tulpaner för bara 3,95! Vitsi så billigt! Kan jag få?" och sedan le vackert. Inte kan han ju säga nej.

UMK ikväll!

Jihuuu, ikväll ska vi se UMK-finalen! Det kommer att bli skoj! Det enda dåliga är att jag måste kolla Mello i efterhand. Får låta bli att läsa era Mello-tweets under kvällen.

Nå, först ska jag frilansjobba. Det börjar vara den sista spurten nu.

24.2.2012

UngInfo ordnar klättringsdag

Jag får Luckans infomail till jobbmailen och märkte att UngInfo ordnar en klättringskurs i Liikuntamylly i Kvarnbäcken den 10.3. Jag vet inte vem som får delta, men om man är intresserad så lönar det ju sig att kolla upp kursen.

UngInfo ordnar en klättringsdag i Liikuntamylly under ledning av klättringsinstruktör Henrik Husberg. I kursen ingår säkring av klättrare, klättringsteckning, säkerhetsfaktorer vid inomhusklättring och hur du skall gå vidare med klättringen efter den här introduktionen. Begränsat antal platser.
Anmälning: helsingfors(a)unginfo.fi tfn. 020 773 8403.

Moleskine-kalendern

Jag beslöt att jag vill ha en mindre kalender. Har haft en lila tegelsten i 2,5 år och det kändes att jag ville byra mot en som ryms med i en mindre handväska.

Det var bara ett problem. Kalendrar är SÅ HIMLA TRÅKIGA i vårt land! Så det blev exakt samma Moleskine-kalender som Catariina har.

Samma gäller plånböcker i Finland. De är så jävla tråkiga. Den ljusröda plånboken på bilden köpte jag i Thailand.

Baby3jorn

Idag insåg jag att märket BabyBjörn blir extra kul i vår familj!

23.2.2012

Behind the preggo-scenes

Jag tänkte alltså berätta lite om vår höst och vinter och hur den varit sådär bakom kulisserna.

Då vi sände från Kampen i oktober var jag redan flera veckor in i graviditeten, men hade inte riktigt hunnit fundera på saken. Den veckan köpte jag också nya dyra tighta jeans i rekordliten storlek.

Dagen före plusset gick vi på födistuparefest i Rödbergen. Jag drack en hel skumppaflaska (jo, jag har dåligt samvete) och 3jorn var kusk. Vi bodde ute i Paradiset denhär veckan.

Dagen då vi plussade var vi väldigt förvirrade. Vi bytte vinterväck till bilen och packade ihop vårt stuff i Paradiset och flyttade hem.

Dagen efter plusset gick jag på kaffe med mina gamla vänner, varav en var gravid. Herregud jag hade svårt att hålla mig. Den här veckan ringde jag också till rådgivningen: Eh. Det verkar som jag är preggo. Vad ska vi göra? Och så fick vi inbokat vår första rådgivningstid. Om jag minns rätt så var vi inne i vecka sex då jag ringde.

Veckan efter plusset hade vi kanalseminarium och tog emot ett pris för hurriksi.fi på Stadshuset. Jag spenderade största tiden där med att koncentrera mig på att INTE dricka upp den goda champagnen och med att gömma mitt glas någonstans så att ingen skulle märka.

Efter seminariedagen blev det svårare då det var dags för party party. Jag skyllde på att jag måste frilansjobba massor nästa dag och inte ville ha krabbis. Sen minns jag inte hur jag blev av med mitt rödvinsglas, tror att herren på bilden kanske drack upp det.

Jag fortsatte dricka mitt älskade vin (i alkoholfritt format) och kunde snabbt konstatera att alkoholfritt rödvin är odrickbart. Jag satt och jobbade med frilansjobbet på helgerna och det var lite svårt att koncentrera sig för man hade tankarna på annat håll.

Jag gick på förlovningsfest på Club Werket dit jag smusslade en liten alkoholfri vinflaska. For igen hem tidigt (skyllde på frilansjobbet) medan 3jorn blev och festade.

Följande dag gick vi på examensfest, där drack jag Pommac/Ginger Ale helt öppet och var kusk.

Åt melon och prosciutto och märkte efteråt till min förskräckelse att man inte fick göra det.

Annors fortsatte vi vårt liv som vanligt. Vi klättrade som förut och det var inga problem med det. I början av januari började selen kännas lite obehaglig och jag visste att det kanske började bli de sista gångerna för min del (nu har jag ju fått låna en helkroppssele som inte trycker på magen). Bilden är tagen i november.

Efter några veckor berättade jag vår hemlighet till Catariina. Vi var på Namu och jag anlände före henne och beställde en alkoholfri drink. Där satt vi och tjattrade i en halv timme och plötsligt vill hon smaka på min drink. Hon tyckte att den var sjukt god och jag sa: Den är alkohofri. Vi ska bli föräldrar. Hon tänkte falla av barstolen. Det var skönt att ha en partner in crime att smussla med.

Fast jag skulle bli mamma så fortsatte jag löjla mig. Dom här tiderna var vi också på första rådgivningsbesöket. Det kändes som värsta polisförhöret.

På Bloggpriset försökte jag ibland lite hålla i mitt skumppaglas, men för det mesta var jag upptagen med iPaden och Twitter.

En första bild på far och son (fast vi visste ju inte att det var en son då ännu). Första ultrat var efter Bloggpriset någon gång.

På julen berättade vi ÄNTLIGEN om graviditeten inom familjen. Alla blev väldigt glada och dessutom fick vi en annan familjeökningsnyhet på köpet. Helt galet bra jul!

Min enda krämppa i början av graviditeten var tröttheten. Och dessutom är jag alltid så himla trött i november-december, så egentligen vet jag inte om jag var tröttare än vanligt.

Nyåret firade vi hemma på tumis. Det kändes jätte underligt eftersom vi alltid varit på någon fest och ganska i gasen kl. 24 då året bytts. Jag var ju flunssig så därför for vi ingenstans. Vi åt gott, såg på en film, tittade på raketerna och drack skumppa. Och kände oss lite förvirrade.

Det nya året, förändringens år 2012 började med EN JOGGINGRUNDA! Dom nya åren har ju alltid tidigare börjat med krabbis.

I början av januari publicerade jag bilden ovan på bloggen. Taikuri fattade direkt att det var ett Bola-gravidsmycke som hängde runt min hals (jag fick det av 3jorn i julklapp). I början av januari berättade jag också på jobbet om graviditeten. Det var så otroligt skönt att få sagt det. Folk verkade bli smått överraskade (jag hade tydligen hållit uppe kulisserna ganska bra). I början av januari började vi också berätta för närmaste vänner och kompisar. Livet blev väldigt mycket lättare.

Sedan var det dags för avfärd till Thailand. Där såg jag för det mesta bara tjock ut, såg ungefär ut som före jag gick ner fem kilo i våras. Men de sista dagarna började preggomagen synas tydligt under sommarkläderna. Då frågade också en thailändsk tant: "How many months?" Det skulle jag inte ha vågat fråga av en okänd människa. I Thailand började rörelsena i magen kännas ordentligt. 3jorn lyckades också bonga en karatespark då han väntade tålmodigt.

Veckan efter Thailand var det dags för andra ultrat. Vi var i så god tid att vi hann äta en fastlagsbulle på Kättärens café. Som sällskap hade vi en naken preggomage.

 För att fira att allt är bra med vår lilla baby och att det blir en pojke så köpte jag den första babygrejen till vårt hus. En likadan rutig skjorta som 3jorn brukar gå klädd i, men i storlek 62. Före det gick jag omkring och fnittrade åt miniatyr-kläderna på barnavdelningen.

Och, ungefär sedan berättade jag för er. Att sådant har vårt liv varit de senaste månaderna. Jag har mått väldigt bra och har nog haft jätte lite krämpor hittills. Jag tycker det tyngsta var att hålla hemligheten. Jag var psykiskt riktigt slut i december och det var verkligen skönt att äntligen få berätta åt sina närmaste. Vi valde ändå att vänta till det första ultrat eftersom allt kändes så himla overkligt och vi trodde nog inte riktigt att där fanns någon bebis före vi såg det med egna ögon.

Sori. Det blev ett riktigt maratoninlägg.

Hungrig som en 3jorn

Jag släpade 3jorn till kebab-stället i vår förort. Stackarn ska på jobb imorgon och han har ju inte ätit sedan i söndags för läkaren förbjöd det. 3jorn var hungrig som en björn och nu får vi hoppas att maten hålls i magen.

Fastlagsbullemagen

Hah! Förlåt, det blir en preggomage igen! Men min outfit passade så bra ihop med zebratavlan. Ja, och sen är min mage sådär liten och fin nu ännu. Nästan så man bara tror att jag åt för många fastlagsbullar.


Jag har funderat på att göra en preggo-recap åt er här på bloggen. Ni har ju liksom missat halva graviditeten. Men vi ska se när jag har tid. Eller nå, vi gör ju typ inget om kvällarna när 3jorn är sjuk och jag lite krasslig. Så tid lär nog finnas.