27.2.2012

Behind the preggo-scenes vol. 2

Jag vill tacka för alla kommentarer som mitt Behind the preggo-scenes inlägg fick av er. Tänkte skriva lite tankar kring era kommentarer, konstateranden och frågor. Försöker skriva personligt men utan att vara alltför privat.

Orsaken till att vi lyckades hålla det hemligt var nog det faktum att vi inte riktigt trodde att det var sant att jag var gravid. I vecka 12 fick vi bekräftelse då vi var på första ultrat. Dessutom måste jag kämpa med frilansjobbet vilket innebar att det inte var tal om något dåkande och festande eftersom jag måste orka jobba på veckosluten. Och det är ju lite kul att ha en så stor hemlis för sig själva.

Vi har alltid vetat att vi vill ha barn. Vi talade om barn typ första dagen vi var ett par. Nå, kanske inte första, men andra dagen. Heh. Men först har vi velat leva vår ungdom och njuta av att det är bara vi två. Vi har hunnit göra så himla mycket kul tillsammans under våra snart 6 år tillsammans. Dessutom bytte jag bort mitt fastanställda jobb och då kändes det aktuellt att vänta tills vi vet något mer om min jobbsituation. Efter vårt bröllop (09/2009) började vi få höra frågor om när vi ska skaffa barn. Och jag blev ganska irriterad på det. För oss kändes det inte aktuellt just då.

Våra liv har ändå lugnat ner sig rejält de två senaste åren. Vi trivs mera hemma än tidigare och det har funnits en känsla av att något fattas. En ny person skulle kanske rymmas in i vårt liv snart? Vi talade om det en del och båda var lika rädda men ändå förväntansfulla. Att bli föräldrar. Hur skulle vi klara det? Tanken fick mogna i bådas huvuden en tid och sedan gick det ganska snabbt efter att vi började försöka som vi fick plusset. Någon gång runt vecka 10 fick jag dessutom höra att jag får fast anställning. Jag måste gråta en skvätt av lycka eftersom en stor sten hade lyfts från mitt hjärta. Jag skulle ha ett jobb att återvända till.

Och om det faktum att jag uttalat mig såhär: Jag är inte en babymänniska. Det är sant, jag är rädd för barn. Babyn är kanske inte så farliga men lite större barn. Jag vet inte hur jag ska vara med dem. Men det faktum att man får se sitt eget kött och blod växa och utvecklas och man får vara med hela vägen gör att jag inte kommer att vara rädd för vårt eget barn. Jag kommer att känna personen. Dessutom kommer 3jorn och jag att bli bra föräldrar, det vet jag. Och jag kunde inte ha valt en bättre, snällare, mer barnkär man till mitt barns pappa. Det är klart att det kommer att bli tungt, men vi står på en stadig grund. Det är dags för en ny era. Och vi är så redo som man bara kan vara!

9 kommenttia :

  1. Grattis helt massor och lycka till med slutgraviditeten, hoppas du klarar dig utan någo värre krämpor! Måste bara kommentera till det där "Jag är ingen babymänniska".

    Det är inte jag heller. Eller barnmänniska kanske mera, som du också skriver. Jag hade inte haft kontakt med barn och visste inte alls hur man skulle vara med barn. Vet inte i dagens läge heller :) Jag kan vara med mina egna barn och det är det som counts tycker jag. Och fastän jag inte "kunde vara" med barn ville jag ändå ha barn. Och nog blir det naturligare att vara med främmande barn också efter att man fått egna :)

    VastaaPoista
  2. Jag måst också kommentera detdär med barnkärlek. Jag har nu tre egna alldeles underbara barn som jag älskar över allt annat, men jag är definitivt ingen barnkär människa ändå. Jag kan bli irriterad på andras barn, tycka att de är störande och irriterande, är inte den som först av allt ska hålla i andras babyn och tyckte tillochmed att det var superirriterande med andra babyns gråt på bb. Men det är helt annat när man har eget, tro mig! Inte vet man hur man skall vara med dem heller, men de lär en! Det bäta är att man behöver inte kunna något, för barnen lär en nog allt!
    Ni kommer att bli världens bästa föräldrar för er lilla!

    VastaaPoista
  3. Jag måst också kommentera detdär med barnkärlek. Jag har nu tre egna alldeles underbara barn som jag älskar över allt annat, men jag är definitivt ingen barnkär människa ändå. Jag kan bli irriterad på andras barn, tycka att de är störande och irriterande, är inte den som först av allt ska hålla i andras babyn och tyckte tillochmed att det var superirriterande med andra babyns gråt på bb. Men det är helt annat när man har eget, tro mig! Inte vet man hur man skall vara med dem heller, men de lär en! Det bäta är att man behöver inte kunna något, för barnen lär en nog allt!
    Ni kommer att bli världens bästa föräldrar för er lilla!

    VastaaPoista
  4. Jag igen vill gärna kommentera det här med baby kontra lite större barn. Jag har också svårt att förhålla mig till lite större barn, några år gamla, och visste inte hur det skulle kännas då den lille blir större - tänk om jag bara var förtjust i babydoft? Det roliga är, det är att det blir roligare (och lite lättare) vartefter de växer - att följa med då han lär sig saker, och sättet hans tal utvecklas - det är så oerhört fascinerande. Jag har inte skrattat så mycket som jag gör nu någonsin tidigare. Och inte känt en sådan här kärlek heller.

    Och med att vara redo, jag diggar din inställning. Man är så redo man bara kan vara och så får man göra så gott man kan. Allt blir ändå så totalt annorlunda än man någonsin kunde tänka sig, så det är lika bra att ta det lite piano.

    Så än en gång, ett stort varmt grattis, det är en underbar resa ni är på!

    Skriver en oinloggad Micaela

    VastaaPoista
  5. Man blir litet rörd när man läser detdär. Megagulligt :)

    VastaaPoista
  6. Alltså det finns inte ett uns av misstanke i min kropp över att ni inte skulle bli de bästa föräldrar ett barn kan få!
    Ser redan framemot att minimuffinsen ska komma ut, tänker vara dendär kaverin som skämmer bort ungen helt och sen far och gör hål i öronen tillsammans utan att mamma vet om det. ;)

    VastaaPoista
  7. Måste också kommentera och först säga Grattis! och sen säga att jag också är livrädd, irriterad och ointresserad av andras barn. Det är verkligen som de andra här säger: det är annat med det egna barnet! :)

    VastaaPoista
  8. Hihiii vilken tuuuuur att det är annat med eget barn! :) Jag ska nog komma över min barnrädsla.

    VastaaPoista

Roligt att du kommenterar!