12.4.2012

"Bara fest räknas"

Idag snubblade jag över Fridas blogginlägg Bara fest räknas. Hon skriver att då folk frågat henne vad hon gjort på påskhelgen så svarade hon - Jag gjorde ingenting!

Sedan räknar hon upp vad hon sysslat med: Tömning av vinden, middag hemma, småbarn på besök, träff med gudmor, släktmiddag hos famo, veckoslut hos mommo, kokkobrasa på landet, kaffe med sambons mommo och några långa länkar. Men eftersom hon inte varit på någon fest eller kramat om vessastolen så svarade hon att hon gjort ingenting. Inget annat än fest räknas.

I och med vår nya livssituation har jag funderat på det där en del, men Frida klädde mina funderingar till ord. Vi brukade festa en del före jag var gravid. Inte lika mycket som för fyra år sedan då vi festade nästan varje helg. Vi orkade ju inte längre i samma takt. Men det är ju sant, om man inte festat i helgen så har man liksom gjort ingenting. Det är kul att skryta över alla ställen man varit på och man verkar så sjukt social på bloggen om man har fart och fläng. Så var det ju förr.

Nu känns det plötsligt som vi gör ingenting. Fast vi ju gör massor. Jag ruvar på en helt riktig människa. Det är ett dygnet runt jobb. Därtill planerar vi vårt kommande liv och försöker ordna saker så bra som möjligt för oss och vårt lilla dyrbara barn. Där emellan försöker vi hinna träffa släkt och vänner. Tänk att det ändå känns som ingenting. Man har liksom inget fart och fläng att skryta med längre. Och vet ni vad. Det är ganska skönt. Jag har anpassat mig väldigt bra till denna stora föränding.

Tänk så livet ändrar i snabba ryck. För fem år sedan var man liksom rädd för att missa årets bästa fest om man inte gick på varenda ett party. Nu bryr man sig inte längre. Man har så mycket annat att tänka på.

Och tänk att det som Frida automatiskt klassade som ingenting i sitt inlägg ju är något mycket viktigare än vessastolskramning, det var släkt och vänner och samvaro (som man kommer ihåg efteråt). Varför har det blivit så?

PS. Ni som ännu orkar och har möjlighet att festa. Ni ska absolut göra det. Jag kanske också gör det någon gång i framtiden. Med ett års mellanrum eller något. Hehee. Man kan väl inte ha krabbis om man har små barn? Det skulle vara döden... byta kakkablöja i krabbis.

8 kommenttia :

  1. är ju inte alls i samma livssituation själv men känner nog igen det där :) sen när man int orkar komma på alla kissanristiäisfester så får man höra "vaffö e du så nihkeeee?" öhhh.jaha :D

    VastaaPoista
  2. Haha :)det ÄR dödens att byta kakkablöja med krabbis :D fast ännu värre är väl nog det dåliga samvetet som gnager för att barnen får lida av ens egen trötthet dagen efter.Så för mej i allafall blir det inte många fester.

    VastaaPoista
  3. Camilla - nu måste jag be dig om lite insikt. Lite goda råd eller helt enkelt dina åsikter - för jag håller på att bli tokig av mina egna tankar...

    Såhär är det:
    Vi fick i förra veckan reda på att min sambos bror+flickvän ska ha barn.
    De har knappt varit tillsammans i två år så vi blev ganska...förvånade.
    Jag och hon kommer helt bra överens men vi är VÄLDIGT olika som personer och jag kan stressa upp mig rejält på henne ibland (och säkert vice versa), men för sambons och hans brors skull är jag tyst. Som bröder är de väldigt nära och stöttar alltid varann, men jag kan inte annat än ibland tycka lite synd om sambons bror, för jag tycker ärligt talat att han förtjänar bättre... =P
    Men det är ju verkligen inte min sak att lägga mig i så jag skulle aldrig säga nåt!

    Grejen är den att jag kan OMÖJLIGT vara glad för deras skull - över att de ska ha barn -för jag är TOTALT övertygad om att detta är nåt som hon har planerat och att hon "råkat" bli gravid och att han inte kan säga att han tycker det är för tidigt...
    Jag är helt enkelt rädd att hon tvingar honom till detta, att det kommer att sluta med att de separerar och så är ännu ett barn fött in i skilsmässo-förhållanden...
    Som sagt så är det ju verkligen inte min sak att säga nåt och jag må ha förmodar mot folk som skaffar barn tidigt men inte ett enda par som jag känner som har blivit med barn under de första 3 åren av förhållandet är tillsammans idag. =P

    Jag VILL verkligen bara försöka vara glad för deras skull och säga "grattis" och faktiskt mena det, men det gör SÅ ont i mitt hjärta.
    Jag kan inte glädjas med dem..!
    Har pratat med min sambo om detta och han har sagt att jag MÅSTE försöka att sätta mitt ego och mina förutfattade meningar om folk som skaffar barn tidigt åt sidan och bara vara glad för deras skull - men när man inte kan...hur gör man då?

    Jag vet inte varför jag vänder mig till dig, kanske för att du som blivande mamma har några tips på hur man som "iakttagare" ska bete sig..?
    Jag är sån som inte kan låtsas vara glad om jag inte är det...så vad ska jag göra?
    Måste ju säga "grattis" i nått skede (de har inte berättat det offentligt ännu) men jag kan ju inte hålla på och skratta och säga "Jamen GUUUUD vad roligt!!" då jag inte menar det...
    Det kommer förmodligen att skina igenom att jag inte tycker att det är speciellt roligt.

    Jag har gått och funderat på detta varje dag sen jag fick reda på det och som sagt, börjar bli lite smått tokig av att jag lägger ner så mycket energi på det.
    Är jag i grund och botten helt enkelt svartsjuk eller är det OK att inte glädjas med de som ska ha barn...?

    VastaaPoista
  4. Oj det var en lång kommentar, tack för den! Nu är jag ju ingen expert men jag kan försöka lägga fram mina tankar om det du skriver om.

    För det första är jag lite nyfiken på hur gammal din sambos bror och hans flickvän är. Det är ganska stor skillnad på om man är 20 eller 35 då det kommer till situationen du beskriver. Folk som är över 30 brukar ju bli lite kvickare i vändningarna då det gäller barn och bröllop och ihopflytt. Man kanske ha lärt sig en del av livet och vet då man råkar träffa den rätta. Jag vet många par som träffats "på äldre" dagar som har varit snabba i svängarna.

    Men jag måste medge att jag känner igen dina känslor. Har känt liknande själv någon gång tidigare. Det är jätte äckligt att ha känslan. Man vill ju så gärna att det ska gå bra för folk och att de ska vara lyckliga. Men man kan ju inte göra beslut för andra människor. Det är deras liv. De måste göra sina egna beslut. Man vill göra sina egna misstag. Men om det är ett misstag som påverkar också ett barns liv så är det ju väldigt sorgligt.

    Har ni talat med din sambos bror? Han måste ju ändå se något i tjejen om han är tillsammans med henne. Vad tycker han om graviditeten? Hade dom diskuterat det före? Kanske brorsorna kunde ta en öl och din sambo kunde försöka tala med honom om saken.

    Och ibland är det bara så att man inte kan fatta folks val. Sen kan man bara hålla tummarna för att dom är lyckliga och att allt kommer att gå bra.

    Hurdan är din livssituation? Kan det handla om svartsjuka? Det är ju svårt för mig att säga. Vill du själv ha barn? Är dom yngre? Finns det något sådant som kan orsaka dina känslor?

    3jorn och jag har nog haft turen att få endast grattisar. Skulle vara väldigt tråkigt att höra att någon inte skulle vara glad för vår skull. Men säkert finns det någon som inte är det. Kanske något ex eller något? Släkt och vänner är nog genuint glada. Och det är ju skönt för man känner stödet och tryggheten. Det skulle vara ledsamt om släkten inte skulle vara glada för vår skull.

    Hmm.. hjälpte mitt svamlande alls? :)

    VastaaPoista
  5. Tack för ditt svar - det hjälper mig jättemycket!
    Jag ska beta av lite svar på DINA frågor också...

    Sambons bror är 29 och flickvännen är 25.
    Hela deras förhållande har hittills gått väldigt snabbt, de träffades väldigt "spontant" och flyttade ihop redan efter nån månad. De sa att det bara var "tillfälligt" men vi visste ju allihop att hon knappast skulle flytta ut efter att ha flyttat in... ;)
    De har båda haft förhållanden tidigare (hon kom direkt från ett 8-års förhållande, där hon var förlovad) och han hade haft ett långvarigt, väldigt struligt förhållande innan de träffades.
    Det kändes jättekul då de träffades, för som sagt så kommer vi bra överens och jag var jätteglad för hans skull för hans förra flickvän var ett riktigt..."rötägg." (i brist på bättre ord)

    Jag tror själv att orsaken till att jag har så svårt att glädjas för deras skull är för att just nu håller min bror på att skiljas. Han har två barn och han och hans (ex)fru hade väldigt bråttom med att skaffa barn.
    Jag var enormt emot det också - och sa det rakt ut till min bror, men vartefter jag lärde känna henne så motbevisade de mina förmodar och de verkade vara enormt lyckliga tillsammans.
    Helt plötsligt rasade sen korthuset och nu ligger de i en fruktansvärt skitig skilsmässa, där (ex)frun använder barnen som spelbrickor mot min bror.
    Min familj har inte fått träffa de två små barnen på snart 3 månader...

    När detta inträffade så tänkte jag ju direkt för mig själv: "Vad var det jag sa..?!" men självklart sa jag inte det till min bror.
    Men mina misstankar och fördomar besannades och även om jag ÄLSKAR min brorsbarn till döds och har gråtit nåt enormt mycket över det som sker, så kan jag inte annat än tycka att det är HEMSKT att min bror och hans (ex)fru inte väntade med att skaffa barn innan de fkatiskt kände varann.
    De träffades, förlovade sig, gifte sig och blev gravida inom 6 månader - så det är ju kanske nåt slags rekord, men iallafall...

    Vi har inte talat med sambons bror angående detta, jag vet att min sambo (precis som jag) är lite tveksam till att de har så bråttom men han kan ändå vara glad över att han ska bli farbror.
    När de väl berättar om graviditeten för släkten så kommer det säkert att komma fram om det var planerat eller inte - men det verkar nog som att det inte var planerat från HANS sida iallafall...
    Som sagt, jag har mina misstankar om att hon planerat detta men jag har ju ingen rätt att säga nåt om det eftersom jag inte vet sanningen.
    (Kvinnor som påstår att de "råkade" bli gravida fast de äter P-piller är jag jääävligt tveksam till.)

    Jag förstår att jag i grund och botten bara måste acceptera att detta är deras val och det är min roll att bara stötta och vara glad.
    Jag och min sambo är rörande överens om att vi inte ska ha barn förrän EFTER att vi är gifta - vi ser båda på det som en självklarhet och så sent som idag pratade vi om att vi inte ska skaffa några barn än på ett par år.
    Så jag kan inte påstå att jag är svartsjuk på hennes graviditet...jag är mer bara irriterad. Tror jag.

    Jag vill ju självklart inte vara den som "inte kan vara glad för andras skull" och jag tror nog att om jag skulle förklara för dem att orsaken till att jag är lite avvaktande är pga allt det som just nu pågår med min bror, så skulle de förstå det...
    Jag antar att jag bara måste släppa det, låta dem göra sina egna val och misstag och fokusera på mig och MITT liv istället.
    Jag vet bara hur mycket jag gråtit över mina syskonbarn och jag vill verkligen inte att fler barn ska behöva gå igenom ett sånt helvete... =(

    Tack för dina råd och tack för att du lyssnade, det känns faktiskt bättre att ha fått ut det ur mitt huvud. Fått det nerskrivet och ventilerat.
    Jag kanske återkommer lite senare och berättar hur det gick när jag försökte fejka min glädje... ;)
    "Fake it 'til you make it."

    KRAM!

    VastaaPoista
  6. Jo det är verkligen jätte ledsamt då barn blir inblandade på det där sättet. Jag är ju själv ett skilsmässobarn och är verkligen tacksam över hur mina föräldrar skötte det. Vi blev aldrig några spelpjäser. Jag tycker det är varje förälders plikt att tänka på barnens bästa, inte vara egoisitisk i sånhäna fall. Det är ju liksom inte barnens fel. Men tyvärr blir ju folk helt irrationella då de är arga och bittra.

    Kanske du kan försöka tänka på hur det skulle ha känts om din sambos bror skulle ha fått barn med det där rötägget som han var tillsammans med före? Det måste ju vara bättre som det är nu. På ungefär två år lär man ändå känna den andra ganska bra.

    Jag kan ju berätta att 3jorn flyttade in i min studielya då vi hade varit tillsammans i under två månader. Det var ganska mycket pga. praktiska själ som det gick så. Han hade precis kommit tillbaka från sin praktik utomlands och bodde hos sina föräldrar i Sibbo. Så då han flyttade in med mig fick vi vara tillsammans mer. Nå, det blev ju givetvis inte några lätta tider, vi kände ju knappt varandra. Kan kännas väldigt dumt i andras ögon. Och stormigt var det verkligen. Men tydligen visste vi vad vi höll på med fast det kan ha verkat idiotiskt utåt. Nu har vi snart varit tillsammans i 6 år, gifta i 3. Det jag försöker säga är att man kanske inte alltid utåt kan förstå vad som pågår i någon annans förhållande.

    Men som sagt, testa om tankeleken om att han skulle ha fått barn med rötägget fungerar :) Visst skulle det ha varit värre? Sen får man bara hålla tummarna att de vet vad de håller på med och att allt går bra. Och man kan ju aldrig veta om något slutar i en skiljsmässa. Allt kan se så annorlunda ut om 10 år. Även det perfekta paret kan råka ut för det.

    Lycka till! Berätta gärna hur det gick :)

    VastaaPoista
  7. Haha - ska faktiskt testa det där med att tänka: "Det är iaf bättre än rötägget!"
    =)

    Jag har nog inte nåt emot att folk flyttar ihop tidigt, för i mitt förra förhållande blev vi sambos efter bara några månder också - och förhållandet höll i 5 1/2 år så jag tror att om man är redo för att bo ihop - varför inte?
    Det är nog just det då man blandar in barn alltför snabbt i ekvationen som det skär i mitt hjärta...

    Men det är ju som sagt så att alla måste få göra sina egna misstag.
    Idag ska jag öva mig på att vara stöttande och förstående och "sköta mig själv" istället för att oroa mig för vad andra gör.

    Återigen - tack för tipsen!
    Du är guld! =)

    VastaaPoista
  8. Jag måste bara påpeka att jag flyttade in hos sambons familj (han bodde hemma då) nästan direkt eftersom jag var hemlös. Två år senare hade vi ett knytt, som kom till fast jag åt piller. Tio år senare (och en separation) senare är vi föräldrar till två till (varav ett också kom till trots kondom). Fortfarande är det stormigt, är helt enkelt en lite väl explosiv människa men tja, vi kämpar.
    Man kan inte veta hur det går. Man kan hoppas och man kan försöka och kämpa men framtiden går inte att spå. Det lönar sig nog inte att slösa energi på att fundera på sådant du anonym inte kan inverka på, för face it, det är deras liv och deras val. Egentligen har det ju ingen skillnad heller om barnet är planerat eller inte, jag hoppas det är lika älskat oberoende den dagen det kommer ut och upp i deras väntande armar. Men du kan stötta (Vakta den lille tex. så de kommer ut ibland på tumis, eller kanske får sova bort lite trötthet som gör att man lätt grälar)den dagen barnet föds för att kanske hjälpa dem till ett starkare och välmående förhållande där allt inte bara kretsar kring barnet. (Som det blivit hos oss..)
    O jag hoppas dina brorsbarns mamma tar förnuftet till fånga snarast möjligt och inser att barn inte ska behöva lida! Kämpa på.

    VastaaPoista

Roligt att du kommenterar!