31.7.2012

Dregelfläck

Om man undrar varför det plötsligt dyker upp en massa snor- och dregelfläckar på den beige soffan så finner man svaret nedan.

Livet

Åh det har varit en så skön kväll! Ingen flytt att stressa med. Istället har vi varit på kvällspromenad med Blanket-Kevin. Hipster-3jorn kröp i kantarellbuskarna (det var svärmor som bongade svamparna) och jag kände mig allmänt fri. Och sen moikkade vi på grannar och tittade på nybyggda hus och terasser.

Bloggningsflow?

Hmm... månne jag snart får tillbaka min bloggningsflow nu när saker och ting börjar lugna ner sig lite? Vi ska se. Just nu är jag ganska tom i huvudet pga. mycket yrande och lite sömn. Men det blir nog bättre

Utomhus (äntligen!)

I Paradiset kan man amma utomhus! Tänk! Nå det blev lite varmt i solen så vi måste förflytta oss till skuggan. Man får liksom lite mer ut av sommaren här.

29.7.2012

Svettig flyttdag!

Vi är helt döda och inflyttade hos svärföräldrarna. Ni kan säkert gissa att det varit en svettig och tung dag. Imorgon borde vi ännu få lägenheten tömd på skrot och städad. Vi har fått massor hjälp av våra härliga familjer. Och jag kan inte fatta att vi har så mycket grejer! Usch!

Rapport slut. Nu ska vi försöka få vår son att somna.

Drömmer mig bort till New York

Flyttdagen har nalkats! Sitter och ammar mitt i kaoset, Kevin har varit skrikig i natt och jag har inte sovit just något. Det blir bra dethär!

Samtidigt skickade pappa en hälsning från New York, en bild från Conversebutiken i Soho. Jag skulle hellre vara där just nu. Jag skulle köpa ett par nya chockrosa Converse.

28.7.2012

Kaoset

Hälsningar från flyttkaoset! Jag är så fed up på att packa. Imorgon på morgonen börjar flyttandet på allvar. Vi har fortfarande inte packat allt så det blir en lång natt. Allt framskrider väldigt långsamt pga. minimänniskan.

Men dagens höjdpunkt var att köra paketbil. Jag älskar att köra paku. Man känner sig som vägarnas konung då man sitter så högt upp.

Min översättning

Igår råkade jag se ett tyskt barnprogram på Yle Fem som jag har översatt. Det är alltså dubbat till svenska. Det kändes konstigt att höra mina texter ur de ritade karaktärernas munnar.

27.7.2012

På keikka

Idag har Kevin varit på keikka. Ja, förutom att vi måste fara hem då bandet började spela eftersom vi inte hade några babyhörselskydd. Men vi hann njuta av kvällssolen och växla några ord med folk. Nu är vi tillbaka i flyttkaoset.

Status: Paus i packandet

Det går framåt

Idag har svärisarna hjälpt oss att packa. En släpkärra med grejer har transporterats bort. Nu finns det bara lite grejer kvar i köket. Kläder och möbler finns det ännu mycket av. Men det känns väldigt skönt att vi blivit av med lite grejs och att vi ryms och gå i lägenheten igen.

Bara en hel dag kvar i detta hem. Jag levde på det i natt då övre grannen stökade kl. fem på morgonen. Snart har vi inga övre grannar längre.

26.7.2012

Vi lär oss tillsammans

Som jag tidigare berättat så är jag rädd för barn (och hundar och gamla människor). Jag har aldrig vetat hur man ska handskas och umgås med barn. Det skrämmer mig att jag inte vet hur mycket de fattar av vad jag säger till dem. Dom är liksom så oförutsägbara.

Men tydligen är det en helt annan sak att ha ett eget barn. Nu babblar jag på om saker mellan himmel och jord utan att Kevin förstår ett skvatt av vad jag säger. Men det gör inget, för någon dag kommer han ännu att förstå. Någon dag kan jag föra en diskussion med honom.

Ett eget barn är liksom en så annan sak. Man ser sig själv i barnets ögon. Man är med från början. Han och jag lär oss det nya livet tillsammans. Och det är inte ett dugg skrämmande.

Snurrig i huvudet

Jag är visst lite stressad och snurrig i huvudet av de korta sovetapperna. 3jorn berättar alltid på morgonen vad jag yrat på natten. Förra natten hade jag förklarat på finska att någon har bajs på kinden. När 3jorn började skratta så blev jag arg på honom. För två nätter sedan trodde jag att mitt täcke var Kevin och så yrade jag också något om Kevins täcke. Och jag kommer inte ihåg något av mitt yrande.

Undrar vad som händer i natt?

Myspys!

Alltså det är så himla hemtrevligt och mysigt hemma hos oss nu. Det är så mysigt att vi knappt ryms in i vardagsrummet. Eller ser teven från soffan.

Släpärter

Släpärter är nog något som jag aldrig ätit före jag träffade 3jorn. Så himla gott!

Koka 20-30 minuter i saltat vatten. Häll bort vattnet. Sätt salt på släpisen, dippa i smält smör och "dra ut" innehållet mellan tänderna. Slurp!

En minimal sömntuta

25.7.2012

Utrotningshotad?

Ja, alltså om bloggarnas släkte dör ut så är det mitt fel. Ingen vill föröka sig efter att ha läst min förlossningsberättelse (inte skulle jag själv heller villa). Ni kan ju läsa Hannahs inlägg, försöka finna tröst och hoppas att ni är mer som hon än jag. För inte ska vi ju dö ut inte!

Packa, amma, packa, amma

Jag är helt slut av att packa, amma, packa, amma, packa, amma... Nu förtjänar jag en kall cider medan jag väntar att Kevin ska somna.

Brunsan

Eftersom vi var inom fyra väggar hela dagen igår så måste vi ut och vädras idag. Vi åkte till Brunsan och njöt av solen och lite godsaker.

Nu borde vi fortsätta packa. Bara mina tissar skulle bli lediga någon gång.

Seriefiguren

Vår son liknar ganska ofta en seriefigur. Hans miner brukar vara sjukt roliga. Men nu har han också börjat låta som Maggie från Simpsons. Så siisti!

24.7.2012

Dagens saldo

Idag har vi packat. Eller vi har liksom börjat. Kevin sov länge på eftermiddagen, vi packade, skrattade så jag nästan kissade på mig och sedan somnade vi. Men sju lådor har vi packat och så har vi slängt en massa skräp.

Nu tittar jag på Allsång på Skansen, och min all time favourite artist är med, Tomas Ledin! Whohoo!

Saker och ting ändras

Samma hiss med tre veckors mellanrum.

Stör inte, jag sover!

23.7.2012

Tummen ur reven

Alltså nu inser jag hur mycket grejer jag har som jag borde sälja vidare, men jag har inte fått tummen ur reven. Jag skulle sälja min brudklänning för länge sedan men har inte gjort något åt saken. Jag skulle sälja min Compaq minilaptop då vi skaffade MacBooken, men inte har jag gjort något åt det heller. Jag skulle sälja ett oanvänt Darlinks-armband, men näe, det ligger fortfarande i lådan. Ja och så börjar jag ha en hög med preggokläder som jag borde bli av med. Och så har jag massor pocketböcker som jag egentligen inte skulle villa flytta med till nya hemmet, men man kan ju inte bara slänga dem heller.

Nå kanske jag har tid att göra något åt saken i höst för just nu är det lite mycket.

Vi dansade bl.a. lite Thriller på bröllopet i september 2009.

Tool Academy (Renttuakatemia)

Om det är något jag har koll på just nu så är det teveutbudet. Ja, eller närmare sagt har jag koll på en massa sådana serier som man kan titta på med ett öga medan jag ammar och talar med Kevin.

Därför tänkte jag tipsa er om att det igår började en ny säsong av Tool Academy (Renttuakatemia) på Liv (sänds söndagar kl. 23). Herreguuuuud sådant drama och sådana idioter! Love it!




Kollegerna har bra flyt

Kolla vad mina kolleger sysslar med medan jag är mammaledig! De har ett bra flyt och jag är så himla stolt över dem!

Svårt dethär med babyns matning

Idag var vi till rådgivningen. Allt var annors bra men Kevin har inte gått upp i vikt alls. Vi ska senare i veckan och väga honom på nytt och ifall vikten inte har ökat då så ska vi ge små mängder ersättning till honom. Suck. Just då vi blev av med det.

22.7.2012

Promenaden

Idag drog jag på mig mina löpskor för första gången på ett halvt år och begav mig ut på en en timmes promenad med vagnen. Eller nå, 3jorn skuffade vagnen och jag promenerade brevid. Och jag promenerade helt på riktigt, inte bara släpade fötterna efter mig.

Det känns helt galet att jag om en månad kan börja löpa igen. Jag var helt slut i kroppen efter halva promenaden. Men då är jag ju inte heller återhämtad än. Men det var himla skönt att använda kroppen lite och att andas den friska kvällsluften.

Stars in your eyes


Härmed förklaras flyttveckan öppnad

Idag är det en vecka tills vi flyttar. Vi har inte packat någonting. Jo visst, jag radade några cd-skivor i en låda idag.

För att förklara flyttveckan öppnad så körde vi till Bauhaus och köpte flyttlådor och packningsplast. Nu ska man ännu fylla lådorna. Med en baby hängandes i tissen.

Familjen

Mor & son.

Far & son.

Puss på er!

Tusen tack för alla fina kommentarer som ni skrivit efter att ha läst min förlossningsberättelse. Tänk att folk har orkat läsa storyn fast den blev så himla lång. Jag blir så glad!

Puss på er!

21.7.2012

Eftermiddagsmolnen

Det känns som att solen alltid är framme på förmiddagarna då vi ännu sover, vaknar och chillar. Sen när vi äntligen är färdiga för att ta oss ut så har det kommit en massa moln och regn.

Nå, idag hann jag njuta av en Cocis på burk utomhus före de första regndropparna.

Lurviga bilder

Vår lurviga son. Jag kallar denna bild för "Apinamies".
Pic by: 3jorn

Liten baby och mycket lurv.
Pic by 3jorn.

Ung mamma?

Igår diskuterade vi med en kompis om hur man förut fick barn i yngre ålder. T.ex. min mamma var sex år yngre än jag är nu då hon födde mig, sin förstfödde. Så, jag som är 30 är en gammal förstföderska enligt gamla mått (och kanske också enligt biologiska mått?)

Men tiderna har ju ändrat. Och det lustiga är att jag känner mig som en ung mamma fast jag är 30. När jag blir pensionerad vid 65 års ålder tror jag säkert att jag är 50.

20.7.2012

Pastillerna i reven

3jorn förklarade åt sin manliga kompis hur barnbeck (babyns första bajs) är:

"Det är som att du skulle ta massor Sisu-pastiller, tugga på dem en stund och sedan stoppa i reven."

Muahahaaa!

Min förlossningsberättelse - Nästan lika lång som en roman

Du som snart ska föda! Detta är ingen romantiserad story utan en realistisk beskrivning av en jävlig förlossning. Fundera alltså före om du ens vill läsa texten. Om du väljer att läsa så kan du ta lärdom av hur man inte ska göra, hih.



Söndag 1.7
Vi promenerade i Itis och jag sa till 3jorn att jag misstänker att fostervattnet läcker men var inte alls säker. Det var bara liksom annorlunda och det påminde om rikliga flytningar. Nästa dag, på den beräknade dagen, skulle vi ha rådgivning så vi beslöt att fråga där.

Måndag 2.7
På morgonen hade vi rådgivning och allt såg bra ut. Jag frågade om fostervattnet och rådgivaren verkade inte bekymrad. Vår egen rådgivare var på semester så vi träffade en annan, som inte riktigt hade svar på något. Det enda hon sa var att vi skulle ringa till Kättären (alltså BB för er svenska läsare) om vi kände så (liksom vah, säger man så till en förstföderska? Vaddå kände så?).

På eftermiddagen frågade jag min vän Google om fostervattnet. Vad ska det lukta och hur ska det se ut? Mina nackhår började resa sig. Vi åt middag och sedan beslöt vi oss för att ringa till Kättären. Jag lät väldigt ynklig och gråtfärdig och de bad oss komma och testa ifall det var fostervatten som läckte. Barnmorskan i andra ändan sa också att ifall det är fostervatten så blir jag kvar på Kättären.

Jag började panikpacka resten av BB-väskan, men vi lämnade den hemma. På något sätt trodde vi ändå inte att det skulle vara på allvar. Vi åkte till Kättären och var framme runt 20-tiden på kvällen.

De tog in oss och jag fick lägga mig i ett rum och de kopplade mig i apparaten som läser babyns hjärtljud och sammandragningarna. Där låg vi och skämtade lite och trodde vi snart skulle åka hem igen. Sedan kom barnmorskan och gjorde fostervattentestet. Jag var väldigt nervös då vi väntade på resultatet. Jag trodde att jag skulle dö då hon konstaterade att det nog är fostervatten som läcker. Det har blivit ett hål på hinnan någonstans högre upp i magen. Och vi började fatta att det är på allvar. Det var viktigt att vi kunde berätta när vi märkt att det börjat läcka. Jag hade ingen aning men 3jorn kom ihåg att jag dagen före hade konstaterat i Itis att någon är konstigt. Så vattnet hade läckt i över ett dygn vilket gjorde att det fanns infektionsrisk. Det togs blodprov. Om blodproven var okej så skulle jag bli kvar på Kättären över natten för att föda nästa dag. Om det redan fanns någon infektion så skulle de sätta igång förlossningen direkt.


O-OU. Så vi väntade på resultaten för att veta vad som skulle hända. Det var den längsta timmen i mitt liv. Till slut kom en tant och berättade att resultatet var bra men att jag skulle stanna över natten där. Jag visades till ett rum och 3jorn körde hem för att hämta BB-väskan. Efter 23 någon gång var han tillbaka och vi sade gonatt. Det var hemskt att bli kvar där ensam med alla tankar i huvudet.


I rummet där jag sov fanns tre sängar. Där fanns redan en kvinna då jag lade mig, men hon förflyttades ganska snabbt till förlossningsavdelningen. Jag hade rummet för mig själv i fyra timmar men sov inte en blund. På morgonnatten kom en ny kvinna till rummet. Hon hade redan sammandragningar och man hörde att hon hade ont och andades igenom värkarna. Själv hengaile jag bara där och det kändes helt fjantigt att vara på sjukhuset. Natten kändes evighetslång, men samtidigt ville jag inte att den skulle ta slut eftersom jag visste vad nästa dag skulle hämta med sig.


Tisdag 3.7
Sedan blev det morgon och jag väntade på att 3jorn skulle anlända till Kättären. Herregud så jag saknade honom. Han kom runt kl 9 och då hade jag redan ätit frukost. Lite efter att 3jorn hade kommit (han var helt yr och hade inte sovit hemskt mycket) så kom läkaren för att kolla mig. Jag kopplades till antibiotikadropp pga. infektionsrisken och till oksitosindropp som skulle sätta fart på förlossningen. Läkaren spräkte hinnorna och det sade FLUSCHHH och hela sängen var dyblöt. Det var precis som då fostervattnet går i filmer. 3jorn höll på att svimma i det skedet. Också grejen som man lyssnar på babyns hjärtljud kopplades fast i babyns huvud.


Sen var det bara att vänta. Jag hade inte ont men värkarna började komma sakta men säkert. Oksitosindroppen ökades med jämna mellanrum och vi väntade på att en förlossningssal skulle bli ledig. Här börjar min tidsuppfattning ta slut och jag minns inte saker så bra.


Förlossningsberättelsen som vi fick med oss från Kättären är sex sidor lång, så det skulle bli en lång dag och natt. 12:30 blev vi förflyttade till förlossningsavdelningen. Vi fick sal 1 som var en stor sal med badkar och grejer. Jag hade redan lite värkar i det skedet. Jag tog en dusch varefter jag kopplades till hjärtkurvan (trådlöst) och jag var också kopplad till dropp.


Ungefär kl. 14 börjar värkarna ta mer ont och komma med jämna mellanrum. Jag är fortfarande på fötter eftersom det känns lättare att ta sig igenom värkarna stående lutandes mot ett bord.


Kl. 15 vill barnmorskan undersöka mig men jag börjar ha så ont att jag inte kan slappna av så att hon kan göra undersökningen. Jag får lustgas innan undersökningen. Jag var öppen 2,5 cm. Jag får en spruta med något som ska hjälpa mot värkarna (Oxanest) och 3jorn värmer min vetekudde. Nu är det liksom inte så kul längre.

Efter sprutan blir det längre mellanrum mellan värkarna (8-9 minuter) och de ökar på oksitosindroppen. Sprutan hjälpe inte mot värken men eftersom pauserna blev längre så blev det lite lättare för mig.

Kl. 16 kommer två läkare för att kolla läget och då är jag öppen 3-4 cm. De konstaterar att jag nu kan få epidural om jag vill, men jag tror att jag aldrig riktigt kunde svara på det eftersom jag hade så ont. Men jag hade sagt tidigare att jag gärna tar all hjälp jag kan få, så de beslutar att ge epidural. Kl. 16:30 har anestesiläkaren fortfarande inte kommit och värkarna kommer i snabb takt, med 1-2 minuters mellanrum, och jag är riktigt borta. Kl. 16:45 får jag äntligen epiduralen.


Det blev lite lättare att stå ut med värkarna, men det lättade inte så mycket som jag hade väntat mig. Jag använde fortfarande lustgas för att ta mig igenom värkarna. Epiduralen höll i ca. två timmar varav endast en halv timme kändes effektiv mot värktopparna.


Kl. 18:45 börjar det ta riktigt ont igen. Det rinner mycket ljusrött fostervatten då de undersöker mig. Jag är 6 cm öppen. Jag får en epiduralbedövningsdos till. Barnmorskan säger till 3jorn att barnet nog föds under detta dygn (Hah!).

Kl. 19:40 är det skiftesbyte och vi får en ny barnmorska.

Efter kl. 20 börjar epiduralen avta. Vi ringer på klockan och vår barnmorska kommer in och kollar mig men måste hjälpa till i en annan sal ”för en stund”. ”En stund” visade sig till slut vara ungefär en timme. Under den timmen ringde vi på klockan igen och en tant som 3jorn trodde att var receptionisten kom och frågade hur läget var. Jag kunde inte tala för jag hade så ont. Hela livet kändes som en enda värk. Hon undersökte mig och konstaterade att det ännu finns kanter kvar. Vi får ännu vänta på vår barnmorska. I det här skedet är jag riktigt yr av all lustgas som jag andats i timtal och jag är inte kapabel till att säga någonting, men jag minns att tårarna rann ur mina ögon. Jag ser 3jorn i ögonen och ser att han har väldigt svårt att vara och är rädd. Slutligen rusar vår barnmorska in och ber massor om ursäkt för att hon inte kunde komma genast. Hon ställer i ordning nästa epiduraldos med fart och lite efter 21 får jag den tredje dosen och värkarna lättar lite.

Kl. 21:45 ska jag till toaletten för att tömma blåsan. Mina ben är helt bortdomnade så 3jorn och barnmorskan hjälper mig till toaletten. Jag lyckas kissa efter en stund men har en känsla av värdens största bajsbehov.

Kl. 22:10 är jag 9 cm öppen.

Kl. 22:45 börjar värkarna komma tillbaka och det finns inte riktigt någon paus mellan dem. Kl. 23:20 får jag min FJÄRDE epidural.


Kl. 00:40 lyckas jag ta mig till toaletten för att tömma blåsan. Benen är inte lika bortdomnade som tidigare. Jag är nästan 10 cm öppen förutom en liten ”skinslamsa” som barnmorskan skuffar åt sidan medan jag krystar lite. Jag ligger på sida i sängen och det är meningen att jag ska krysta lite så att babyn flyttar sig neråt i kanalen. Jag vet inte först hur jag ska göra men barnmorskan hjälper och peppar. ”Som att du skulle bajsa!”


Kl. 01:30 får jag pudentalbedövning inför det aktiva krystningsskedet. Det är svårt att sätta bedövningen eftersom jag har svårt att hålla benen öppna, hållas still och hålla rumpan mot sängen. Men det lyckas slutligen. 3jorn håller i mig och kanske också någon annan barnmorska?

Kl. 02 är jag helt i pisset. Jag vågar inte krysta fast jag verkligen borde. Det kändes som jag skulle försöka hålla världens bajsbrott. Varken barnmorskan eller 3jorn får någon kontakt med mig. Jag hör att 3jorn undrar när det blir kejsarsnitt om jag inte klarar av det och jag tänkte att jooo snälla skär upp mig nu genast så jag slipper detta helvete.

Kl. 02:30 får barnmorskan  och 3jorn flyttat mig på ett ”ämbare”(potratiivi på finska) och sitta. Detta ska underlätta babyn att röra sig neråt med tyngdkraften och sittandes är mina ben lite mer öppna så att det blir utrymme för babyn. Jag håller fortfarande på med lustgasen och ingen får någon kontakt med mig. Jag satt där en timme men för mig kändes det som 10 minuter. Jag är helt slut och svettig.


Kl. 03:20 är jag tillbaka på sängen. Jag ligger på sida för jag vill inte vara på rygg eftersom det känns obehagligt. Benen är fortfarande tätt ihop och hela kroppen är spänd hela tiden.  Tjugo minuter senare får de mig på rygg och mina ben öppnas också lite.


Kl. 04 börjar det aktiva krystandet. Jag har alltså varit fullt öppen i flera timmar (varför kunde jag bara inte krysta genast så skulle allt redan ha varit över?). Mina ben är fortfarande inte helt öppna vilket försvårar det hela. Jag har kissbrott så de katetrerar mig (100 ml).

Kl. 04:30 håller varsin barnmorska i mina ben uppe i luften. Jag tror de får ganska mycket blåmärken av mitt sprattlande. Sen får jag också benstöd för att hålla benen öppna. Jag krystar och benen hålls öppna lite bättre. Jag spänner fortfarande hela kroppen så allt går långsamt. Jag låter som ett monster då jag krystar och en hel del energi går säkert till spillo pga. det. Efter en timmes krystande syns huvudet. Läkaren kallas för att kolla situationen. De beslutar sig för att hjälpa till med sugkopp eftersom jag är helt slut. Barnmorkan lägger bedövning och gör ett snitt för att hjälp ut babyn.  

Babyn börjar äntligen komma ut men har ena axeln i konstigt läge och det hörs ett knax. Han kommer liksom ut med näven före axeln. Kl. 05:22 är han ute. I pappren står det att babyn är skrämd men att han kvicknar till snabbt. Jag fattar ingenting. Jag tror att 3jorn gråter och försöker berätta åt mig att han äntligen är född.


Babyn lyfts upp på mitt bröst men jag fattar fortfarande inget. 3jorn påstår att mina första ord till babyn var: ”Kevin, du får tyvärr inga syskon!”. Babyn lyckas amma och är vid bröstet ganska länge medan barnmorskan syr ihop snittet. Jag får inga andra ”repeämiä”. Jag blöder väldigt mycket så de måste trycka på min livmoder för att kolla mängden som kommer ut (typ en liter tror jag). Jag skriker och sprattlar eftersom det gör så ont. De klämmer flera gånger med ungefär halv timmes mellanrum och före sista gången säger jag att det känns som jag har jävlig kissbrott och jag hjälps till toaletten. Jag lyckas ändå inte kissa så barnmorskan katetrerar mig. Till vår förvåning får hon ut 700 ml kiss. Inte undra på att klämmandet kändes hemskt. Barnmorskan misstänkte också att kissblåsan kan ha försvårat krystningsskedet, att den kan ha varit i vägen. Nästa gång hon trycker på livmodern är det inte alls lika hemskt.


3jorn badar babyn och jag får duscha. Sängen ser ut som från en scen från en horrorfilm, helt röd av blod och fostervatten. Vi får frukost till förlossningssalen. Vi stannar väldigt länge i förlossningssalen, troligen pga. blödningen. Men allt visar sig vara bra med både babyn och mig så vi blir flyttade till den andra avdelningen. Jag åker rullstol eftersom jag fått så mycket bedövningar att de är rädda att jag ska svimma. 


På den andra avdelningen väntar vi i flere timmar på besked om familjerum, och slutligen förvandlas rummet som vi var i till ett familjerum. Detta troligen pga. att jag haft en så lång och tung förlossning. Jag var väldigt glad att 3jorn fick stanna hos oss och jag har ingen aning om hur jag skulle ha klarat mig utan honom. Jag var själv så sjuk i musklerna att jag knappt kunde lyfta Kevin.



Jag gav vitsordet 7 av 10 till min förlossning. Allt skulle ha varit mycket lättare om jag skulle ha varit kapabel till att slappna av. Men det var något jag redan visste på förhand att skulle vara ett problem. Jag förstår inte heller varför jag inte fick öva på att krysta under den sista epiduralen då jag redan var öppen. Jag kanske skulle ha vågat mer. Det är inte sagt att jag skulle ha varit kapabel till det pga bedövningen, men man kunde ha testat. Istället väntade vi på att det skulle ta jävligt ont igen. Jag skulle också gärna ha haft barnmorskan mer närvarande mot slutet då jag var helvetes rädd, men pga lite personal var det inte möjligt. Alla barnmorskor vi hade (tror det var tre skiftesbyten under den tiden vi var inne i förlossningssalen) var helt härliga, och hon som var med oss i slutskedet peppade mig som en dåre.


Den värsta chocken börjar lägga sig nu. Det tog nog mer ont än jag hade förväntat mig. Jag har absolut ingen dålig fiilis av att de hjälpte babyn med sugkoppen. Jag gjorde mitt absolut bästa och kan fortfarande inte riktigt fatta att jag har klarat av en förlossning och fött en riktig människa. Att nog är ju kvinnokroppen fantastisk. Jag borde kanske bara ha litat på min kropp aningen mer.


Amning på terassen

Det känns lite mer som sommar efter ett besök till Kievarens terass. Jag måste göra min första publika amning så det var lite nervöst. Det finns ju folk som inte diggar att man ammar på en allmän plats så jag vågade inte titta på folks miner. Men det gick riktigt bra. Jag tycker inte heller om att någon har tissarna out there mitt bland andra människor, men har man amningsskjorta så är det ganska diskret.

Vad tycker ni om amning på allmän plats?