9.7.2012

Ingen kall mamma

Jag har alltid haft en sådan bild i huvudet att då man fött sitt barn och fått lillen på sitt bröst så ska man gråta av lycka.

Jag grät inte av lycka. Jag var riktigt snurrig i huvudet och fattade knappt att det var vårt barn jag hade där. Då vi flyttade oss ner till avdelningen så tänkte jag att jag är en himla kall mamma som inte ens grät i det fina ögonblicket. Jag hade fullt upp med att vara riktigt slut och kanske smått chockad av allt vi just hade gått igenom.

Först några dagar senare blev jag riktigt känslomässig. Det var tidig morgon och jag hade just fått den hungriga Kevin lugn. Han låg där och åt och plötsligt såg det ut som att han log mot mig. Troligen berodde det bara på att han lyckades släppa en riktigt bra prutt men han var så otroligt fin att mina tårar började rinna. Min härliga son! Inte är jag någon kall mamma! Jag är bara lite snurrig efter allt vi gått igenom.

Hurdana känslor har ni haft direkt efter era förlossningar?

Jag har förresten fortfarande inte hunnit skriva någon förlossningsberättelse, men den är nog på kommande. Och jag misstänker att den kommer att bli ganska lång.

11 kommenttia :

  1. Ser inget fel med att INTE gråta en skvätt, kommer inte ihåg att jag skulle ha gjort det. Kommer inte ihåg att jag skulle ha stannat upp i början, speciellt inte på bb. Var mest konfunderad, funderade mest på när hon åt senast, ska blöjan bytas, kanske man får sova en stund osv.
    Var nog så inne i bubblan de första veckorna att jag inte förstod att stanna upp och beundra ungen. Ser inte att det skulle gjort mig till någon sämre mamma.

    VastaaPoista
  2. Jag grät då de lyfte ut henne ur mig.. men efteråt har jag konstaterat att man inte alls var så där fylld av fyrverkeri och dunder och brak känslor som alla pratar om och som förväntas av en. Då tänkte jag också att usch vad hemskt att jag inte känner totalt lyckorus i hela kroppen. Men jag vet att mitt barn betyder allt för mig och att jag älskar henne ändå! Tror det är fullt normalt att man upplever sina känslor olika och att man skall skita i vad folk säger och vad som förväntas av en. Man vet bäst själv ändå!

    VastaaPoista
  3. Int behöver man gråta just då vi d förlossningen!! Jag grät inte med första barnet för det var så spännande o nytt o man va just helt snurrig. Med andra grät jag fär jag var så himla rädd då det gick så snabbt och utan bedövning, så mest grät jag sen då det var över. Mest har jag alltid gråtit först dagarna efterförlossning, utav lycka eller trötthet ;)

    VastaaPoista
  4. Tror att det är bäst att bara acceptera sina känslor som de är och inte fundera så mycket på hur andra känner/har känt. Brukar ju finnas många förväntningar och krav på hur "man ska vara och känna" men det är alltid viktigast att låta sig själv bara känna det man nu känner :)

    VastaaPoista
  5. Kände inte heller något lyckorus då jag första gången träffade sonen 4 h efter födseln! Hade dåligt samvete och kände mig som värsta mamman som INTE hade de omtalade känslorna för min son. Tyckte dessutom att jag deffinitivt borde ha dem för att vi först träffades så länge efter födseln. De känslorna kom faktiskt först långt efteråt då vi redan hade varit hemma en tid. Tänkte bara att detta kan jag inte säga åt någon, för var endå så enormt rädd för att någon skulle ta honom ifrån oss! Tänkte visst att socialen kommer genast och hämtar bort honom. :) Komiskt i dagens läge, men inte just då, då det kändes som om det faktiskt var sant! Dessutom var jag så enormt trött och ville helst av allt bara sova, hade i princip gått igenom en hel förlossning som först efter 1,5 h krystande slutade med akut snitt. Så inte underligt att jag var trött! Hade dessutom förlorat alldeles för mycket blod och fick blodtransfusion dagen efter, då började även tröttheten försvinna och livet började även kännas en hel del lättare! Vi var dessutom hela sjukhus vistelsen på olika avdelningar, så lyckan och känslorna hann liksom inte med, utan allt gjordes bara för att det skulle vara så. Efteråt vet jag att dessa omtalade känslor som uteblir inte gör en till en sämre mamma för det, men då jag inte visste det var ganska hemskt. Trodde liksom att de aldrig typ duker upp, men de gjorde de nog och det finns inget bättre än vår son i dagens läge! :)

    VastaaPoista
  6. Jag grät inte vid någondera förlossning och tänkte någon gång att är jag känslolös eller nåt. Men bara för en kort förbigående stund.

    Efter första förlossningen var jag så förbryllad över hela situationen, vad som hade hänt och hurdant det skulle vara med babyn äntligen här. Efter andra förlossningen, som var lite tyngre och svårare (krystningen), var jag bara så slut och matt och nöjd att jag fått ungen, som visade sig vara 1 kg större än förväntat, krystat ut och inget snitt behövdes.

    VastaaPoista
  7. finns nog inget rätt eller fel så där på riktigt. men det enda man har att gå efter är väl just en sån där aning om att "så här ska det vara", vad det sen grundar sej på - hollywoodfilmer kanske? tänkte precis som du efter min förlossning, var alldeles yr och forslades till operationssalen på skrapning direkt efteråt. sen var jag mest trött och ledsen för att jag var tvungen att dela ett svettigt rum med tre andra, saknade min sambo och var förtvivlad för att amningen var så jobbig, så jag grät nog mest på grund av dom orsakerna. minns att jag var arg och besviken för att inget blev som jag tänkt mig.

    efter en vecka eller två infann sig lugnet och den där kärleken som svepte sig om mig som ett varmt täcke. sen dess har jag hunnit både skratta, gråta, kramas och klättra längs väggarna i flera omgångar på grund av tösen min. :)

    -puva

    VastaaPoista
  8. När första föddes kom det nog en tår eller två. Han föddes med snitt och jag minns hur han skrek till när han var ute och jag tänkte att jag förstår precis varför mammor är så hispiga ibland. Jag var inte alls slut, hade haft lite milda värkar i några timmar före det kom beslut om snitt.

    Med första kom känslorna sen när mjölken steg. Hade ångest över hela situationen - vad vi gjort?! Kände att jag aldrig sku klara av det här. Saknade min sambo och bara grät. Inte roligt. Men det svängde ju nog sen.

    När andra föddes var första känslan bara lättnad över att det hela var över. Inga glädje eller orostårar eller annat. Då var jag slut, hade krystat i nästan 1 timme och ville bara vila. Killen hamnade i syreskåp och var ganska dålig - men jag var inte det minsta orolig. Bara trött och ville vila.

    När tredje föddes var jag riktig euforisk, grät nog inget. Hela förlossningen tog kring en halv timme så var inte det minsta trött. Kände en otrolig glädje och var alldeles ofantligt lycklig.

    VastaaPoista
  9. Jag grät inte nåndera gången på bb. Men tänkte som du - e jag kall? Borde man gråta? Kännde inte heller starkt att "jag älskar dig" genast och var lite orolig för det.

    Som många andra oxo nämner så är man inte helt sig själv dom två första veckorna. I början var jag som överkörd av en traktor och så grät jag massor (av hormonerna och trötthet tror jag känslorna gick upp och ner). Efter två veckor började jag känna att jag lite vet vem denhär typen är och att jag älskar honom.

    Med första pojken, som var en lätt baby, var jag som i en eufori från att han var ca 8veckor tills jag började minska på amningen vid 8mån. Det var härligt!, jag kännde SÅÅ stor kärlek, tacksamhet och stolthet.

    VastaaPoista
  10. Tack för att ni delar med er av era erfarenheter! Det betyder mycket för mig.

    VastaaPoista
  11. Hej, ja hade lite samma sak, ja hade kejsarsnitt, och då jag hörde babyn skriva första gången så fråga jag argt av läkaren att vad är det för ljud, inga tårar kom hos mej tills nästa Morgon efter ha ammat.

    VastaaPoista

Roligt att du kommenterar!