20.7.2012

Min förlossningsberättelse - Nästan lika lång som en roman

Du som snart ska föda! Detta är ingen romantiserad story utan en realistisk beskrivning av en jävlig förlossning. Fundera alltså före om du ens vill läsa texten. Om du väljer att läsa så kan du ta lärdom av hur man inte ska göra, hih.



Söndag 1.7
Vi promenerade i Itis och jag sa till 3jorn att jag misstänker att fostervattnet läcker men var inte alls säker. Det var bara liksom annorlunda och det påminde om rikliga flytningar. Nästa dag, på den beräknade dagen, skulle vi ha rådgivning så vi beslöt att fråga där.

Måndag 2.7
På morgonen hade vi rådgivning och allt såg bra ut. Jag frågade om fostervattnet och rådgivaren verkade inte bekymrad. Vår egen rådgivare var på semester så vi träffade en annan, som inte riktigt hade svar på något. Det enda hon sa var att vi skulle ringa till Kättären (alltså BB för er svenska läsare) om vi kände så (liksom vah, säger man så till en förstföderska? Vaddå kände så?).

På eftermiddagen frågade jag min vän Google om fostervattnet. Vad ska det lukta och hur ska det se ut? Mina nackhår började resa sig. Vi åt middag och sedan beslöt vi oss för att ringa till Kättären. Jag lät väldigt ynklig och gråtfärdig och de bad oss komma och testa ifall det var fostervatten som läckte. Barnmorskan i andra ändan sa också att ifall det är fostervatten så blir jag kvar på Kättären.

Jag började panikpacka resten av BB-väskan, men vi lämnade den hemma. På något sätt trodde vi ändå inte att det skulle vara på allvar. Vi åkte till Kättären och var framme runt 20-tiden på kvällen.

De tog in oss och jag fick lägga mig i ett rum och de kopplade mig i apparaten som läser babyns hjärtljud och sammandragningarna. Där låg vi och skämtade lite och trodde vi snart skulle åka hem igen. Sedan kom barnmorskan och gjorde fostervattentestet. Jag var väldigt nervös då vi väntade på resultatet. Jag trodde att jag skulle dö då hon konstaterade att det nog är fostervatten som läcker. Det har blivit ett hål på hinnan någonstans högre upp i magen. Och vi började fatta att det är på allvar. Det var viktigt att vi kunde berätta när vi märkt att det börjat läcka. Jag hade ingen aning men 3jorn kom ihåg att jag dagen före hade konstaterat i Itis att någon är konstigt. Så vattnet hade läckt i över ett dygn vilket gjorde att det fanns infektionsrisk. Det togs blodprov. Om blodproven var okej så skulle jag bli kvar på Kättären över natten för att föda nästa dag. Om det redan fanns någon infektion så skulle de sätta igång förlossningen direkt.


O-OU. Så vi väntade på resultaten för att veta vad som skulle hända. Det var den längsta timmen i mitt liv. Till slut kom en tant och berättade att resultatet var bra men att jag skulle stanna över natten där. Jag visades till ett rum och 3jorn körde hem för att hämta BB-väskan. Efter 23 någon gång var han tillbaka och vi sade gonatt. Det var hemskt att bli kvar där ensam med alla tankar i huvudet.


I rummet där jag sov fanns tre sängar. Där fanns redan en kvinna då jag lade mig, men hon förflyttades ganska snabbt till förlossningsavdelningen. Jag hade rummet för mig själv i fyra timmar men sov inte en blund. På morgonnatten kom en ny kvinna till rummet. Hon hade redan sammandragningar och man hörde att hon hade ont och andades igenom värkarna. Själv hengaile jag bara där och det kändes helt fjantigt att vara på sjukhuset. Natten kändes evighetslång, men samtidigt ville jag inte att den skulle ta slut eftersom jag visste vad nästa dag skulle hämta med sig.


Tisdag 3.7
Sedan blev det morgon och jag väntade på att 3jorn skulle anlända till Kättären. Herregud så jag saknade honom. Han kom runt kl 9 och då hade jag redan ätit frukost. Lite efter att 3jorn hade kommit (han var helt yr och hade inte sovit hemskt mycket) så kom läkaren för att kolla mig. Jag kopplades till antibiotikadropp pga. infektionsrisken och till oksitosindropp som skulle sätta fart på förlossningen. Läkaren spräkte hinnorna och det sade FLUSCHHH och hela sängen var dyblöt. Det var precis som då fostervattnet går i filmer. 3jorn höll på att svimma i det skedet. Också grejen som man lyssnar på babyns hjärtljud kopplades fast i babyns huvud.


Sen var det bara att vänta. Jag hade inte ont men värkarna började komma sakta men säkert. Oksitosindroppen ökades med jämna mellanrum och vi väntade på att en förlossningssal skulle bli ledig. Här börjar min tidsuppfattning ta slut och jag minns inte saker så bra.


Förlossningsberättelsen som vi fick med oss från Kättären är sex sidor lång, så det skulle bli en lång dag och natt. 12:30 blev vi förflyttade till förlossningsavdelningen. Vi fick sal 1 som var en stor sal med badkar och grejer. Jag hade redan lite värkar i det skedet. Jag tog en dusch varefter jag kopplades till hjärtkurvan (trådlöst) och jag var också kopplad till dropp.


Ungefär kl. 14 börjar värkarna ta mer ont och komma med jämna mellanrum. Jag är fortfarande på fötter eftersom det känns lättare att ta sig igenom värkarna stående lutandes mot ett bord.


Kl. 15 vill barnmorskan undersöka mig men jag börjar ha så ont att jag inte kan slappna av så att hon kan göra undersökningen. Jag får lustgas innan undersökningen. Jag var öppen 2,5 cm. Jag får en spruta med något som ska hjälpa mot värkarna (Oxanest) och 3jorn värmer min vetekudde. Nu är det liksom inte så kul längre.

Efter sprutan blir det längre mellanrum mellan värkarna (8-9 minuter) och de ökar på oksitosindroppen. Sprutan hjälpe inte mot värken men eftersom pauserna blev längre så blev det lite lättare för mig.

Kl. 16 kommer två läkare för att kolla läget och då är jag öppen 3-4 cm. De konstaterar att jag nu kan få epidural om jag vill, men jag tror att jag aldrig riktigt kunde svara på det eftersom jag hade så ont. Men jag hade sagt tidigare att jag gärna tar all hjälp jag kan få, så de beslutar att ge epidural. Kl. 16:30 har anestesiläkaren fortfarande inte kommit och värkarna kommer i snabb takt, med 1-2 minuters mellanrum, och jag är riktigt borta. Kl. 16:45 får jag äntligen epiduralen.


Det blev lite lättare att stå ut med värkarna, men det lättade inte så mycket som jag hade väntat mig. Jag använde fortfarande lustgas för att ta mig igenom värkarna. Epiduralen höll i ca. två timmar varav endast en halv timme kändes effektiv mot värktopparna.


Kl. 18:45 börjar det ta riktigt ont igen. Det rinner mycket ljusrött fostervatten då de undersöker mig. Jag är 6 cm öppen. Jag får en epiduralbedövningsdos till. Barnmorskan säger till 3jorn att barnet nog föds under detta dygn (Hah!).

Kl. 19:40 är det skiftesbyte och vi får en ny barnmorska.

Efter kl. 20 börjar epiduralen avta. Vi ringer på klockan och vår barnmorska kommer in och kollar mig men måste hjälpa till i en annan sal ”för en stund”. ”En stund” visade sig till slut vara ungefär en timme. Under den timmen ringde vi på klockan igen och en tant som 3jorn trodde att var receptionisten kom och frågade hur läget var. Jag kunde inte tala för jag hade så ont. Hela livet kändes som en enda värk. Hon undersökte mig och konstaterade att det ännu finns kanter kvar. Vi får ännu vänta på vår barnmorska. I det här skedet är jag riktigt yr av all lustgas som jag andats i timtal och jag är inte kapabel till att säga någonting, men jag minns att tårarna rann ur mina ögon. Jag ser 3jorn i ögonen och ser att han har väldigt svårt att vara och är rädd. Slutligen rusar vår barnmorska in och ber massor om ursäkt för att hon inte kunde komma genast. Hon ställer i ordning nästa epiduraldos med fart och lite efter 21 får jag den tredje dosen och värkarna lättar lite.

Kl. 21:45 ska jag till toaletten för att tömma blåsan. Mina ben är helt bortdomnade så 3jorn och barnmorskan hjälper mig till toaletten. Jag lyckas kissa efter en stund men har en känsla av värdens största bajsbehov.

Kl. 22:10 är jag 9 cm öppen.

Kl. 22:45 börjar värkarna komma tillbaka och det finns inte riktigt någon paus mellan dem. Kl. 23:20 får jag min FJÄRDE epidural.


Kl. 00:40 lyckas jag ta mig till toaletten för att tömma blåsan. Benen är inte lika bortdomnade som tidigare. Jag är nästan 10 cm öppen förutom en liten ”skinslamsa” som barnmorskan skuffar åt sidan medan jag krystar lite. Jag ligger på sida i sängen och det är meningen att jag ska krysta lite så att babyn flyttar sig neråt i kanalen. Jag vet inte först hur jag ska göra men barnmorskan hjälper och peppar. ”Som att du skulle bajsa!”


Kl. 01:30 får jag pudentalbedövning inför det aktiva krystningsskedet. Det är svårt att sätta bedövningen eftersom jag har svårt att hålla benen öppna, hållas still och hålla rumpan mot sängen. Men det lyckas slutligen. 3jorn håller i mig och kanske också någon annan barnmorska?

Kl. 02 är jag helt i pisset. Jag vågar inte krysta fast jag verkligen borde. Det kändes som jag skulle försöka hålla världens bajsbrott. Varken barnmorskan eller 3jorn får någon kontakt med mig. Jag hör att 3jorn undrar när det blir kejsarsnitt om jag inte klarar av det och jag tänkte att jooo snälla skär upp mig nu genast så jag slipper detta helvete.

Kl. 02:30 får barnmorskan  och 3jorn flyttat mig på ett ”ämbare”(potratiivi på finska) och sitta. Detta ska underlätta babyn att röra sig neråt med tyngdkraften och sittandes är mina ben lite mer öppna så att det blir utrymme för babyn. Jag håller fortfarande på med lustgasen och ingen får någon kontakt med mig. Jag satt där en timme men för mig kändes det som 10 minuter. Jag är helt slut och svettig.


Kl. 03:20 är jag tillbaka på sängen. Jag ligger på sida för jag vill inte vara på rygg eftersom det känns obehagligt. Benen är fortfarande tätt ihop och hela kroppen är spänd hela tiden.  Tjugo minuter senare får de mig på rygg och mina ben öppnas också lite.


Kl. 04 börjar det aktiva krystandet. Jag har alltså varit fullt öppen i flera timmar (varför kunde jag bara inte krysta genast så skulle allt redan ha varit över?). Mina ben är fortfarande inte helt öppna vilket försvårar det hela. Jag har kissbrott så de katetrerar mig (100 ml).

Kl. 04:30 håller varsin barnmorska i mina ben uppe i luften. Jag tror de får ganska mycket blåmärken av mitt sprattlande. Sen får jag också benstöd för att hålla benen öppna. Jag krystar och benen hålls öppna lite bättre. Jag spänner fortfarande hela kroppen så allt går långsamt. Jag låter som ett monster då jag krystar och en hel del energi går säkert till spillo pga. det. Efter en timmes krystande syns huvudet. Läkaren kallas för att kolla situationen. De beslutar sig för att hjälpa till med sugkopp eftersom jag är helt slut. Barnmorkan lägger bedövning och gör ett snitt för att hjälp ut babyn.  

Babyn börjar äntligen komma ut men har ena axeln i konstigt läge och det hörs ett knax. Han kommer liksom ut med näven före axeln. Kl. 05:22 är han ute. I pappren står det att babyn är skrämd men att han kvicknar till snabbt. Jag fattar ingenting. Jag tror att 3jorn gråter och försöker berätta åt mig att han äntligen är född.


Babyn lyfts upp på mitt bröst men jag fattar fortfarande inget. 3jorn påstår att mina första ord till babyn var: ”Kevin, du får tyvärr inga syskon!”. Babyn lyckas amma och är vid bröstet ganska länge medan barnmorskan syr ihop snittet. Jag får inga andra ”repeämiä”. Jag blöder väldigt mycket så de måste trycka på min livmoder för att kolla mängden som kommer ut (typ en liter tror jag). Jag skriker och sprattlar eftersom det gör så ont. De klämmer flera gånger med ungefär halv timmes mellanrum och före sista gången säger jag att det känns som jag har jävlig kissbrott och jag hjälps till toaletten. Jag lyckas ändå inte kissa så barnmorskan katetrerar mig. Till vår förvåning får hon ut 700 ml kiss. Inte undra på att klämmandet kändes hemskt. Barnmorskan misstänkte också att kissblåsan kan ha försvårat krystningsskedet, att den kan ha varit i vägen. Nästa gång hon trycker på livmodern är det inte alls lika hemskt.


3jorn badar babyn och jag får duscha. Sängen ser ut som från en scen från en horrorfilm, helt röd av blod och fostervatten. Vi får frukost till förlossningssalen. Vi stannar väldigt länge i förlossningssalen, troligen pga. blödningen. Men allt visar sig vara bra med både babyn och mig så vi blir flyttade till den andra avdelningen. Jag åker rullstol eftersom jag fått så mycket bedövningar att de är rädda att jag ska svimma. 


På den andra avdelningen väntar vi i flere timmar på besked om familjerum, och slutligen förvandlas rummet som vi var i till ett familjerum. Detta troligen pga. att jag haft en så lång och tung förlossning. Jag var väldigt glad att 3jorn fick stanna hos oss och jag har ingen aning om hur jag skulle ha klarat mig utan honom. Jag var själv så sjuk i musklerna att jag knappt kunde lyfta Kevin.



Jag gav vitsordet 7 av 10 till min förlossning. Allt skulle ha varit mycket lättare om jag skulle ha varit kapabel till att slappna av. Men det var något jag redan visste på förhand att skulle vara ett problem. Jag förstår inte heller varför jag inte fick öva på att krysta under den sista epiduralen då jag redan var öppen. Jag kanske skulle ha vågat mer. Det är inte sagt att jag skulle ha varit kapabel till det pga bedövningen, men man kunde ha testat. Istället väntade vi på att det skulle ta jävligt ont igen. Jag skulle också gärna ha haft barnmorskan mer närvarande mot slutet då jag var helvetes rädd, men pga lite personal var det inte möjligt. Alla barnmorskor vi hade (tror det var tre skiftesbyten under den tiden vi var inne i förlossningssalen) var helt härliga, och hon som var med oss i slutskedet peppade mig som en dåre.


Den värsta chocken börjar lägga sig nu. Det tog nog mer ont än jag hade förväntat mig. Jag har absolut ingen dålig fiilis av att de hjälpte babyn med sugkoppen. Jag gjorde mitt absolut bästa och kan fortfarande inte riktigt fatta att jag har klarat av en förlossning och fött en riktig människa. Att nog är ju kvinnokroppen fantastisk. Jag borde kanske bara ha litat på min kropp aningen mer.


32 kommenttia :

  1. Sånt här ska man inte läsa när man själv ligger där om någon månad :/

    VastaaPoista
  2. Herrejävlar säger ja bara, man önskade ju att du skulle få en enkel förlossning pga dina rädslor du hade under graviditeten! FAN du e duktig, tänk vilken upplevelse fastän den inte var av det roligare slaget!! :)

    VastaaPoista
  3. Jo alltså förlossningen var ingen trevlig upplevelse för mig, men jag överlevde :)

    Sandra - Tänk positivit, det blir säkert bättre för dig om du inte är en likadan jännittäjä som jag :) Kom ihåg att slappna av! Lycka till!

    VastaaPoista
  4. Herregud,jag lyfter på hatten åt dej kvinna!mina förlossningar har inte varit ens i närheten så där smärtsamma och utdragna..du måtte vara gjord av stål som överlevde :)

    VastaaPoista
  5. Duktiga du som tog dig igenom denna händelse! Jag låg i samma sal 9 månader tidigare men hade inte ens nära på sådana krämpor som du hade. Jag fick en epidural oxå och alla krämpor försvann så jag lyckades sova 1,5h precis innan krystvärkarna kom...
    Men det var inget roligt med lite personal på natten inte, vi var det tredje paret som förlöstes inom 3h mittinatten, så man såg ju inte till så värst mycket personal när det behövdes. Det fick de poängavdrag för från oss.
    Men annars var nog Storkboet en fin upplevelse.
    Grattis ännu en gång och duktigt kämpat!

    VastaaPoista
  6. Duktiga du som klarat av detta! Och otroligt nog glömmer man faktiskt bort hur ont man haft fast man hållit på i flera dygn, åtminstone jag kommer inte ihåg mera exakt hur jävligt det var! Bra kämpat Cia!

    VastaaPoista
  7. Duktiga du! Tänk vilken ansträngning din kropp utsattes för och vad du klarade av. Det kan säkert ta en tid att processa alltihopa. Eller int vet jag ju hur du funkar men minnen från min egen förlossning dök upp lite nu och då under det första året. Vid ett skede tänkte jag på att kontakta barnmorskan som förlöste mig för att gå igenom allting en gång till för jag tyckte det var så jobbigt. Men gjorde det sen aldrig. Hoppas du fixar att bearbeta det här enorma som du gått igenom med hjälp av folk nära dig. Det är mäktigt, ju!

    VastaaPoista
  8. Bloggläsare21.7.2012 15.42

    Spännande läsning! Jag födde på Kvinnis dagen efter dig och min förlossningsberättelse är heeelt olik din. Utom att jag nog också lät som ett monster :-D
    Bra kämpat vi! Och grattis igen!

    VastaaPoista
  9. Vilken förlossning!

    Om det nångång ändå sku bli en förlossning till så rekommenderar jag att ha med en doula. Då har man hela tiden någon med i förlossningen som kan stöda. Via folkhälsan kostar det helt jättelite och var i alla fall för mig till enormt stöd vi andra förlossningen. (http://www.folkhalsan.fi/startsida/Var-verksamhet/Barn--familj/Doula-stodperson-vid-forlossningen/<)

    Inte kanske en så aktuell kommentar men det är väl alltid bra att veta vilka möjligheter som finns.

    VastaaPoista
  10. men Cia vad du har kämpat!! och vad utdragen förlossning!! Viggo tog nog tid men ej sådär länge och inte såna där smärtor, eller så har jag förträngt allt! tvåan brukar komma snabbare!! =) men njut av ettan nu först!! hörde att kjell sett er med eran guldklimp *avis* vi är i kalkis hela veckan så hör av er igen om ni är på krogbesök =)

    och DU klara ju det!! helt otroligt hur allt funkar och att man påriktigt kan föda ut en människa!!
    sköt om er
    Tina

    VastaaPoista
  11. Wow, vilken förlossning! Bra kämpat, kroppen är nog helt otrolig!

    Tänkte också direkt på att en doula sku kanske vara er grej nästa gång, om det blir en sådan. :)

    VastaaPoista
  12. Wow vilken kämpe du är som klarade av det! Låter ju onekligen väldigt jobbigt. Tur att du fick nåt så fantastiskt som en liten son av det iaf!
    O jag kan inte komma över hur vacker du är på den sista bilden, alltså helt jättefin!

    VastaaPoista
  13. Tack för era kommentarer! Jo, tänk att jag överlevde! Hur sjukt är inte det! :)

    Kanske vi ska fundera på en doula om det blir en till förlossning. Och tänk att man efter tre veckor redan lite börjar glömma hur hemskt det var! Man har ju den fina belöningen att beundra varenda dag :)

    kairi - Tack ska du ha! Fast jag ser nog mest bara väldigt sliten ut :D

    VastaaPoista
  14. Tack att du delade med dig om din förlossning! Det var jätteintressant att läsa för mig som inte vet mycket alls om sånt! O jag uppskattar ärligheten! Jag tycker de är viktigt att ha en realistisk uppfattning om hurdana förlossningar är! Hoppas du har återhämtat dig? STORT GRATTIS ännu till hela familjen! Tänk att ni nu har en liten pojke som heter Kevin!! <3

    VastaaPoista
  15. Tack för en ärlig och bra förlossningsberättelse! Du är nog verkligt duktig du! Jag har själv blivit snittad med båda mina barn och ibland har det känts lite tråkigt att inte ha fått uppleva en "riktig" förlossning. Efter att ha läst om din tunga förlossning, känns det åtminstone för tillfället inte så farligt att ha gått miste om det :)

    VastaaPoista
  16. Oj nej, vad tråkigt att höra att du haft det så jobbigt. Verkligen trist att du hamnade lida så där mycket. :( Samtidigt vill jag ändå berätta åt alla er där ute som läser detta att ALLA FÖRLOSSNINGAR ÄR INTE SÅ HÄR JOBBIGA! Man kan också ha relativt lugna förlossningar där det hela går mycket lättare. Så även om du hamnade ut för en riktig helvetesresa behöver det inte bli så.

    VastaaPoista
  17. Tack ska ni ha!

    Jo Hannah har nog rätt, ni ska inte bli rädda då ni läst detta. Jag hoppas på att min (eventuella) nästa förlossning är lite lättare :)

    VastaaPoista
  18. Nånej, du e ju helt hurja vacker! Men man säger ju också att nyblivna mammor rikit utstrålar skönhet :)

    VastaaPoista
  19. Med facit på hand så var varningen i början av förlossningsberättelsen helt på sin plats :) Nummer ett i detta hus väntas inom 4-6 veckor, å det är rätt pirrigt! Men som många kloka kvinnor här skriver, alla förlossningar är olika. Tack för att du delade med dej av din berättelse!

    VastaaPoista
  20. Läste detta och satt och grät- för sju månader sen på Kättären var jag med om samma sak! Lika överraskande med fostervattnet, lika helvetiskt ( om dock mycket snabbare för jag var helt opp då vi kom till sjukhuset den sista gången)samt lika ont och lika med sugkopp sen till sist då jag var så slut.

    Jag tycker du är jättestrong som skriver om det nu. För mig själv tog det låååång tid förrän jag klarade av att prata om det utan att lipa mig genom allt.

    Tuffing! grattis till lillkillen, ljuvliga foton :)

    VastaaPoista
  21. Laura - Lycka till! Det går säkert bra! :)

    Heidi - Oj det är tråkigt att höra att det var tungt för dig, men samtidigt lite skönt att höra att jag inte är den enda! Jag har tydligen inte blivit traumatiserad av min förlossning, eller då fattar jag bara inte det än.

    VastaaPoista
  22. Snyft och snörvel.
    Jag valde ändå att läsa din berättelse trots att jag ska föda vilken dag som helst här nu. Jag menar, om jag utgår ifrån din kommer jag med stor sannolikhet att få det lite enklare verkar det som.
    Shit, jag tycker du verkar ha varit superduktig oberoende av vad du tänker nu i efterhand.
    Tack för att du delade med dig!

    VastaaPoista
  23. Herregud säger jag bara. Bra kämpat! Jag får flashbacks från den egna förlossningen för 6månader sedan. Minns plötsligt saker jag trodde jag hade förträngt. Helvetiskt var det. Intressant att läsa om hur du verkade reagera på lustgasen, det låter mycket bekant. Eller, jag blev först jätteglad, lite full feelis liksom, sen började jag svära som en borstbindare (jag svär normalt inte speciellt ofta) sen tappade jag i princip talförmågan och började tänka en massa konstiga, obehagliga tankar. Dock vet jag inte hur mycket som var pga av gasen och vad som förorsakades av smärtan.
    Återigen, bra jobbat! Otrolig upplevelse är det att gå igenom och nu är den ju som tur bakom dig och ni har er fina son att njuta av! :)

    VastaaPoista
  24. Wow kvinna vad du har klarat av!!! Jag trodde min förlossning skulle sluta i en massa panik men på nåt sätt så klarade jag av det utan att råka i panik. Och nu har jag det framför mig igen i januari. Jaiks!!!

    VastaaPoista
  25. Jag länkade till din förlossningsberättelse...så här på tal om barnafödande. Hoppas det är jees? :)

    VastaaPoista
  26. till att börja med; grattis!! det e nog det bästa i hela världen att få ett eget barn. har själv åxå ett o tänker INTE skaffa fler. inte pga av nån dålig förlossning eller så, utan bara för att jag e lite väl gammal nu ren. ingen rolig upplevelse du varit med om. usch nej! jag var jätte rädd för att min förlossning skulle vara nåt i den där stilen. istället blev det en snabb o så gott som smärtfri sak fastän jag inte tog nån epidural. "det här e inte rolit mera o jag vill hem", va det värsta jag sa under hela tiden. hoppas nu bara den här upplevelsen inte skrämmer dej från att skaffa flera barn. nästa förslossning kan gå hur lätt som helst...

    o en sista sak; vilken snygg man du har ;)

    VastaaPoista
  27. helt sjukt, jag skäms nästan för att min förlossning var så enkel. JAg var tydligen "gjord för att föda barn" sa de när de såg mig liggandes där och kryssta.. 15 minuter tog det..

    VastaaPoista
  28. Naja - Lycka till! Det blir säkert lättare för dig!

    Linn - Bra jobbat själv! :)

    Petra - Mycket bra att inte få panik! Och lycka till!

    Camilla - Huh lyckans du! Man vet ju aldrig hur det kommer att bli. Och tack tack, jag vet att min man är sjukt snygg! :)

    signedbymali - Inte ska du skämmas. Du är lyckligt lottad som är gjord för att föda barn :)

    VastaaPoista
  29. Voj jessus, jag födde i samma sal och höll på lika länge. Det var för jävligt! Och sen var jag ännu till operationssalen då moderkakan inte lossnade... Och fick blodtransfusion.

    Men vet du vad, man kommer över det! Det tar sin tid, men kroppen och sinnet läker nog. Vårt andra barn föddes väldigt enkelt, plopp sade det!

    Kom ihåg att slappna av hakan nästa gång! Jag lovar, that'll do the trick!

    K

    VastaaPoista
  30. Hej

    Hur länge tog det innan du blev gravid, vi är mitt i denna eviga vänterumban?

    VastaaPoista
  31. Anonym - Hmm. Nå inte tog det egentligen så länge. I några månader försökte vi utan att räkna dagar och sen då vi verkligen började hålla reda på dagarna så tog det bara några månader. Tror jag. Fast det kändes ju som en eeeeeevighet då när man var mitt i det :) Lycka till, hoppas det nappar snart!

    VastaaPoista
  32. Intressant berättelse! Duktigt jobbat! :)
    Synd att inte barnmorskan er kunde vara där hela tiden!
    Jag minns att jag åxå fick panik när barnmorskan lämnade rummet.. som tur var hon aldrig bort nån lång stund.
    De hade fullt med födande mödrar där då vi fick vår son. 6 st. barn e födda samma dag, å 4 av dem kom under samma tid på em.. 5 förlossningsrum fanns där så det var ganska fullt :)
    Jag födde åxå med sugklocka å tur var nog det.. var åxå slut i slutet (vem är nu inte det av mycket krystande som int går nån vart :P )
    Har int hittat din sida förut, men idag fann jag den å nu har jag läst hit å skulle gärna läsa vidare men måste nog gå å sova nu.
    Får fortsätta en annan dag.
    Tack för en trevlig blogg!! :)

    VastaaPoista

Roligt att du kommenterar!