26.7.2012

Vi lär oss tillsammans

Som jag tidigare berättat så är jag rädd för barn (och hundar och gamla människor). Jag har aldrig vetat hur man ska handskas och umgås med barn. Det skrämmer mig att jag inte vet hur mycket de fattar av vad jag säger till dem. Dom är liksom så oförutsägbara.

Men tydligen är det en helt annan sak att ha ett eget barn. Nu babblar jag på om saker mellan himmel och jord utan att Kevin förstår ett skvatt av vad jag säger. Men det gör inget, för någon dag kommer han ännu att förstå. Någon dag kan jag föra en diskussion med honom.

Ett eget barn är liksom en så annan sak. Man ser sig själv i barnets ögon. Man är med från början. Han och jag lär oss det nya livet tillsammans. Och det är inte ett dugg skrämmande.

4 kommenttia :

  1. Hoppas på att samma sak händer mig. Jag är inte direkt rädd för barn men jag tycker att vissa barn (speciellt små barn) är FRUKTANSVÄRT irriterande och jobbiga och äckliga och...USCH!

    Jag är liksom rädd för att mitt tålamod kommer att brista om/när min unge aldrig slutar skrika och att jag får ett nervöst sammanbrott...
    Men som sagt - jag hoppas man har ett helt annat tålamod med sina egna barn.
    ;)

    VastaaPoista
  2. Jenna - Hehee jag känner igen det där! Men jag kan säga att man har ett helt annorlunda tålamod då det gäller egen baby :)

    VastaaPoista
  3. Oj vad fint sagt :) Jag har aldrig riktigt fatta små babysar, men det ger mig hopp att jag en gång kommer att förstå sen när det är dags.

    VastaaPoista

Roligt att du kommenterar!