20.9.2012

Om sömn - en bristvara

Tidigare kunde jag inte förstå mammor som hela tiden bloggade om hur mycket deras baby sovit. Varför rabbla upp så onödig info? Vem orkar läsa det?

Men nu då sömn är en bristvara så kan jag förstå det. Om Kevin t.ex. sover ett tre timmars pass så är det HUGE i min värld.

Sömn är ju ändå ganska viktigt. Vi kan inte fungera utan sömn. Jag är väldigt överraskad av hur bra jag orkat. Redan före jag blev gravid hade jag problem med trötthet. Jag var alltid trött. Jag testade med att äta annorlunda, motionera och diverse trick, men det mesta hjälpte nog inte. Jag var t.o.m. hos läkaren och hos neurolog pga. tröttheten. Sen blev jag gravid och undersökningarna blev på hälft.

Jag skulle gissa att jag senast sovit en ordentlig natt i april-maj. I slutet av graviditeten kunde jag gå på toaletten t.o.m. sju gånger under en natt. Så det blev en hackig sömn. Efter att Kevin kom så har jag en gång sovit ett sju timmars pass. Det var i början av augusti. Annors är nätterna ett enda töcken med sömn i max tre timmar i ett streck, oftast mindre. Men jag har klarat mig bra ändå. Vilket förvånar mig.

Det måste vara hormoner jag lever på. Och varje gång Kevin börjar gråta på natten så kan jag först känna mig väldigt irriterad, men sen då jag ser honom och hans gullighet så glömmer jag det. Vi har försökt göra det lätt för oss så vi alla sover i samma säng för tillfället. Då behöver jag nästan inte ens vakna för att amma och då är jag lite mer utvilad än om jag skulle stiga upp hela tiden.

Jag är ändå lite orolig. Vad händer då väggen kommer emot? Vad händer då dessa superhormoner försvinner? Hur ska vi få Kevin att sova i egen säng i något skede? För att inte tala om eget rum? Jag kommer inte att sova ordentligt en enda natt förrän han sover i eget rum, så lätt vaknar jag till alla små ljud. På nätterna är det nämligen en ganska trevlig show just nu då jag har en snarkande man och en härjande/ätande bebis i samma säng.

Hela familjen sover päikkäre

Ja, eller mamman vakar oftast medan de två snarkar.

6 kommenttia :

  1. Kanske han börjar sova hela nätter vid 1, som vår 2-åring gjorde. Eller så kryper han upp mellan er fortfarande som 4-åring, som storebror gör.

    Vi har varit SKITTRÖTTA, men ändå är vi helt okej. Oberoende av hur det blir så lönar det sig att stressa så lite som möjligt och göra det så bekvämt som möjligt för just er specifika familjs sömnmönster, precis som ni gjort med nattammningen. För mig är det så att kroppen sakta men säkert har vant sig vid sämre sömn, så amningshormonernas avtagande har varken gjort till eller ifrån.

    Jag rekommenderar också småbarnsförälderns bästa vän, öronpropparna. Dämpar snarkningar och filtrerar bort små barnljud som man inte behöver reagera på.

    Det blir nog bra!

    VastaaPoista
  2. Jag brukar också ligga och lyssna på den ena som snarkar som en tok och den andra som grymtar på och har konstiga läten så att jag tror att han vaknar hela tiden. Men vi får som tur sova bra om nätterna. Jag vet inte hur jag skulle orka annars, jag är så beroende av sömn. Det är bara att kämpa och göra det så bekvämt för sig som möjligt. Hoppas ändå han skulle börja sova bättre hos er. Kanske det hjälper när han får börja äta annat. Det är ju jobbigt om han inte sover på dagen sen heller så du hinner aldrig vila.

    VastaaPoista
  3. Åh, guuuuuh va jag känner igen mig! Blev också begåvad med en snuttsovare till baby och det första året sov vi i samma säng. Maximera antalet sömntimmar, det var min överlevnadsstrategi så då spelade det nog ingen roll med fina principer om egen säng osv.

    Sen vid nåt skede anade jag ett mönster: Allt är faser. Det är en fas som sen tar slut och övergår i nånting annat. Gäller också sömn. Efter ett halvår kom en vändpunkt och sömnperioderna blev längre, nästa tror jag vid 9 månader osv. Men då när jag var som tröttast trodde jag att det skulle vara för evigt (för att en vecka kändes som en evighet då jag var som mest zombie) och så hade jag heller inte riktigt hiffat det här med faser ännu, så det var väldigt stressande.

    Har nu bara erfarenhet av den här ena bebisen (som nyss fyllde 3 och sover hela natten i sin egen säng, förutom då hon drömmer mardrömmar och smyger över till vår säng med sitt mumintroll under armen) men jag kan nästan lova dig: Det blir bättre med tiden. Sen då ett år, två år har gått, sen glömmer man hur det var. Så försök hålla ut och under tiden maximera mängden sömn, fast Kevin skulle sova mellan er två i ett år : han kommer nog att lära sig sova i egen säng han också.

    (Det finns en hel teori om att samsova. Jag är helt för samsovande så länge det funkar för alla inblandade.)

    VastaaPoista
  4. Tack för kommentarerna!

    Anonym - Jag har helt tydligt någo skitöronproppar, måste skaffa bättre!

    kaaarins - Jo jag hoppas också på att han skulle sova bättre då han får lite stadigare föda.

    puva - Soulsister! Hey vad hette dendär boken om bebisarnas sömn som du tidigare skrev om?

    VastaaPoista
  5. Elizabeth Pantley: Somna utan gråt, så hette den. Kan låna ut mitt ex om du vill!

    VastaaPoista
  6. puva - Tack, men jag hittade den på bibban! :)

    VastaaPoista

Roligt att du kommenterar!