29.10.2012

Önskeinlägget: Förlossningsrädsla

"Kan du då skriva om vad din förlossningsrädsla handlade om och hur/om du blev av med den för förlossningen, hur du tycker det påverkade förlossningen och ifall du känner nåt liknande inför en till förlossning."

Hmm... det här är ett svårt ämne. Jag antar att jag mest var rädd för den nya situationen jag skulle hamna i, smärtan, att jag inte skulle veta hur jag ska göra, att jag skulle tappa kontrollen. Att det skulle rymmas ett barn ut ur mig var ganska obegripligt.

Jag blev nog aldrig av med förlossningsrädslan, snarare lärde jag mig leva med den. Jag besökte Barnmorskeklinikens pelkopoli en gång där jag fick tala med en barnmorska. Tack vare henne fick jag reda på massor saker som jag inte visste, hon försökte också lite beskriva hur det känns att föda och hur man krystar. Det var definitivt ett nyttigt besök. Jag fick också gå på ett extra ultraljud på pelkopolin ungefär två veckor innan det beräknade datumet. Där checkades att allt var i skick.

Jag har svårt att nu minnas hur rädd jag var veckorna innan förlossning. Jag tror att jag hade så svårt att vara att jag i det skede bara ville ha ut babyn.

Jag tror att förlossningsrädslan absolut påverkade min förlossning och det faktum att den blev så jobbig. Jag är en som spänner mig ganska lätt och hade omöjligt att slappna av under värkarbetet. Förlossningen sattes ju i gång med oxitosin och värkarna kom som en slap in the face (inte alls så att intensiteten skulle ha ökat sakta som med normala värkar). Dessutom hjälpte inte epiduralen så mycket som den kunde ha hjälpt. Jag har hört om folk som somnat då de fått epidural. Jag hade fortfarande så ont att jag inte kunde slappna av fast jag hade fått smärtlindring. Så min kropp har varit riktigt spänd igenom hela förlossningen och därmed var jag också helt slut. Nästa dag hade jag sådan träningsvärk i hela kroppen att jag knappt kunde röra mig.

Om jag skulle gå igenom en förlossning till så har jag definitivt nytta av det jag nu vet. Jag vet att min kropp verkligen klarar av att göra jobbet och jag behöver inte tvivla på det. Jag lever också i hoppet om att en förlossning till skulle vara lite lättare. Men just nu vill jag nog helst inte tänka på att måsta gå igenom en förlossning. Jag har fortfarande inte glömt hur det var (när månne man gör det?).

Foto av 3jorn. Stulet härifrån.

Nå, men slutresultatet var ju bra. Och jag är så HIMLA STOLT över mig själv, fast jag tog all smärtlindring som gick att få och fast Kevin måste hjälpas ut med sugkopp. Helt otroligt att jag har fött ett barn!

4 kommenttia :

  1. Jag har läst din blog ett tag nu med stort intresse, var gravid samtidigt som du och fick en pojke i september. Har känt igen mig i mycket som du skriver, bl a om förlossningsrädslan. Tack för en bra blog! Anyway, vår pojke kom också med sugkopp till sist efter en lång förlossning, och vid tre veckor började han också bli väldigt rastlös, gnällig och skrikig. Vi tog då snabbt kontakt med en zonterapeut, vilket jag läst att kunde hjälpa, jag trodde det var ngt med magen. Men hon konstaterade genast att det som felades honom var att han hade ont i huvudet, spänd nacke och diafragman fast p g a förlossningen, och att detta också påverkade magen. Hon sade att det är så för alla sugkoppsbebisar, eftersom den sortens förlossning är så jobbig för dem, vilket ju känns logiskt. Nu har vi gått på behandling några gånger, och det verkar faktiskt ha hjälpt åtminstone lite! Han känns mer avslappnad i kroppen, och har faktiskt sovit bättre stundvis, han verkar också vara på bättre humör. Nå detta är förstås bara vår historia, men tänkte skriva det hit som tips, att zonterapi kan vara värt att prova på också, om det jobbiga fortsätter.

    VastaaPoista
  2. Jag tror att det är väldigt olika hur snabbt och lätt man glömmer förlossningen. Jag glömde rätt snabbt. Visst kommer jag ännu ihåg att det gjorde helt super ont, obeskrivligt ont och att jag trodde jag sku dö där ett varv. Men på ett sätt har jag ändå glömt känslan och sku jag måsta gå igenom en förlossning nu igen sku jag säkert bli förvånad över hur ont det tar. Men rädd för förlossningen är jag inte längre. Nog för att jag hade en ganska så lätt och snabb. Iaf om man jämför med tex dej.

    VastaaPoista
  3. Våga tro att det kan bli helt annorlunda om det blir en andra gång. Jag hade en lång och seg och tuff förlossning första gången och var därför faktiskt betydligt mera rädd inför min andra förlossning än inför min första. Men det blev så otroligt mycket bättre och snabbare och smidigare andra gången! Jag kunde till och med slappna av under första delen av värkarbetet, jag kände att jag andades rätt och att jag gjorde som man ska (vilket jag aldrig någonsin kände under första förlossningen). Alla som föder barn får vara hur stolta som helst över sig själva! Smärtlindring minskar på inget sätt rätten att vara stolt!

    VastaaPoista
  4. Jessica - Tack för att du delade med dig!Och grattis sill bebisen! Jag har också hört om zonterapi och har funderat att pröva på det.Vi ska se hur sovandet och Kevins beteende utvecklar sig.

    Mymlan - Jo hoppas man glömmer snart :)

    Amanda -Vad roligt att höra att det finns hopp om att komma lättare undan nästa gång :)

    VastaaPoista

Roligt att du kommenterar!