Erilaiset äidit

Det senaste avsnittet av Erilaiset äidit var på något sätt väldigt rörande (går att se på Katsomo ifall du missade det). Det var ett par som hade försökt bli gravida länge och slutligen lyckades med hjälp av provrörsbefruktning. Paret var så härligt ärliga. Efter att babyn var född så berättade mamman att det nog varit mycket tyngre än hon tänkt sig. Att det är tungt då babyn hela tiden ska vara vid bröstet. Att det varit ganska fittigt. Att hon är trött. Att det var naivt att tro att livet inte skulle ändra så mycket. Jag kände nog igen mig.

Och sen kämpade hon med dom känslorna och tankarna och hade den fiilisen att hon inte skulle få känna så då de äntligen lyckades få ett barn.

Förr kunde jag ju inte se på förlossningsscener i dylika program. Jag fick himla dåligt att vara och en hemsk ångest. Men nu efter min egen förlossning går det hur bra som helst. När babyn väl kommit till världen i programmen brukar jag gråta en skvätt. Det är så fint och otroligt och jag kan inte fatta att jag själv varit med om det. Allt som hände känns så overkligt i mitt huvud. Som att jag skulle ha drömt allt. Det stör mig fortfarande att jag inte grät av lycka då jag såg min son för första gången. Nå, det gick ju inte annars heller enligt manuset. Tur att jag nu fyra månader senare börjar vara lite klarare i huvudet. Känns som om jag skulle ha gjort en väldigt lång dykning och äntligen fått mitt huvud ovanför ytan.Tweet Follow @camillateresa