21.11.2012

Försöker leva i nuet

Igår då jag var på jobbet så insåg jag att jag nog saknar det, att jobba. Jag saknar att umgås med vuxna människor. Jag saknar mina kolleger. Jag saknar att få använda min hjärna. Jag saknar alla roliga projekt. Jag saknar att ibland få ett tack för det jag gör.

Att vara hemmamamma är nog den mest otacksamma syssla som finns. Man gör allt för att en liten människa ska ha det bra. Man är dens slav. Man oroar sig massor för olika grejer. Och som tack spuglar, dreglar, kisir och kakir dom på en. Dom skriker i ens öra så man får tinnitus. Dom låter inte en sova. Och ändå älskar man dessa otacksamma småkryp av hela sitt hjärta. Jag hoppas bara att man någon gång får ett tack och massor kärlek tillbaka. Eller ens någon som tar hand om en då man är gammal och gäggig. Eller kanske barnbarn?

Och egentligen kommer ju vardagen då man arbetar aldrig att vara sig likt. Ser nog inte fram emot morgonrumban med att få ett barn levererat till dagis och att se till att man hinner hämta typen därifrån. Har på känn att det kommer att bli riktigt hulabaloo. Därför försöker jag njuta här och nu. Just nu är ju allt ganska enkelt och lugnt. Om jag bara skulle få sova lite mer så skulle det här ju vara ganska chill. Nästan som semester men ändå inte alls. Nu börjar jag känna min son lite och vi börjar ha någon ordning på dagarna. Det känns som en lättnad.

Då jag försökte slutföra detta inlägg (började skriva redan i morse) använde Kevin mig som Mount Everest. Han klättrade på mig, rev i mitt hår, skrek i mitt öra och dreglade på mig. Kärlek.





6 kommenttia :

  1. Jag hade lite samma fiilis när jag var hemma med första barnet. Jag saknade vuxna, saknade rutiner, tyckte det var långtråkigt att vara hemma etc etc. samma dag jag började jobba igen tyckte jag det var hemskt att vara borta från ellen, och vara med henne så få timmar per dag. tyckte det var synd att jag inte hade kunnat njuta av mammaledigheten med henne mer. och så att vara i det där ekorrhjulet: lämna och hämta på dagis. pust.
    nu när jag är hemma med milton går dagarna så sjuttons snabbt... och jag förstår att på ett annat sätt uppskatta tiden hemma och med barnen. PUST vill aldrig till jobbet igen. kan man bli en icke desperat housewife...?

    VastaaPoista
  2. Han ville ju oxo blogga! De är ju inte bara för mamma längre, han har säkert mycke att berätta ;)
    Tessan

    VastaaPoista
  3. Lillen - Jo mitt huvud säger att jag har det lätt nu (förutom sovandet) så jag försöker verkligen njuta.

    Tessa - Jo kanske han snart startaren egen blogg. :D

    VastaaPoista
  4. Precis så kände jag med första barnet. Sedan kom följande snabbt på och efter 3 år som hemmamamma så var det himmelriket att gå på jobb. :) Efter att ha jobbat en tid och provat på hela dagisrumban och nu igen ha turen att vara hemma så tycker jag att jag har det mycket bra nu. Njuter verkligen av att vara hemma och saknar inte jobbet ett dugg. Tänka sig: jag som älskade mitt jobb och vuxenkontakten som man hade där trivs hemma. Livet tar sig konstiga svängar ibland. P

    VastaaPoista
  5. Samaa olen mietiskellyt itsekin, varsinkin, kun täällä Hollannissa äitiyslomat ovat niin lyhyitä. Minulla tuo dagis-rumba alkaa (tosin osa-aikaisesti) jo melko pian. Nyt yritän vain nautiskella näistä hitaista päivistä lapsen kanssa, vaikka myönnettäköön, välillä minullakin on vähän ikävä aikuisten seuraa.

    VastaaPoista
  6. P - Det är nog jännä det! :)

    Bisquits - Miten lyhyt äitiysloma on siellä? Olisi muuten kiva jos joskus kirjottaisin blogiisi Hollanin ja Suomen eroista näissä lapsiasioissa. Just tuosta äitiysloman pituudesta, saako tukia, mitä lapsen ensimmäiseksi ruuaksi suositellaan ja milloin jne jne.

    VastaaPoista

Roligt att du kommenterar!