5.1.2013

Vår färd mot en lyckad sömnskola

Jag har redan en tid tänkt skriva ner mina tankar kring sömnskolan som vi började med direkt efter jul. Kevin var ju en bebis som vaknade med 1-2 timmars mellanrum och vi kände att vi var tvungna att göra något åt saken. Sömnskolan lyckades förvånansvärt bra och jag har funderat på det ganska mycket. Vad det var som gjorde att Kevin sov så dåligt? Jag insåg att vi nog hade börjat jobba med sömnen redan då Kevin var tre månader gammal. Jag är övertygad om att själva sömnskolan därför blev så lätt.

Kevin somnade alltså vid bröstet, kunde inte somna annars. Han vaknade precis hela tiden och vi samsov för att jag skulle kunna ens vila lite då jag ammade nätterna igenom.

Vårt första steg var nog att lära Kevin somna i vaggan. Vi använde oss av Elizabeth Pantleys milda metod eftersom han var så liten. Jag ammade på sängkanten och just före han höll på att slumra lossade jag bröstet och lade honom i vaggan. Han började så klart skrika. Jag ammade igen. Då han började slumra till lossade jag bröstet och lade honom i vaggan. Detta upprepade jag. Först kvällarna tog det jätte länge. Säkert flera timmar. Det var jätte tungt. Han lärde sig det till slut men han hade nog oftast svårt att somna i vaggan.

När Kevin var ungefär 5 månader gammal slutade jag amma på natten. Eller jo visst jag ammade på morgonnatten. 3jorn gav flaska de första gångerna och ungefär mellan 2-4 tog jag Kevin i sängen och ammade och han sov med oss (fast i bröstet) resten av natten. I något skede gav vi också vatten från flaskan.

Själva sömnskolan började vi 1,5 vecka före Kevin fyllde 6 månader eftersom 3jorn var ledig då. Vi använde Tassu-metoden. Kevin flyttade till eget rum och till en spjälsäng. Vi ändrade också lite kvällsrutinerna. Och resultaten var ju väldigt bra. Han grät aldrig mer än 10 minuter. 3jorn gick som mest 4 gånger in i rummet för att lugna ner honom och tredje natten behövde vi inte gå in alls, förutom för att ge mjölk på morgonnatten.

Som sagt så har jag funderat mycket på hur det kunde vara så lätt. En orsak är säkert det jag skrev tidigare, att vi lärde honom somna utan bröst och i sin vagga. Jag tror också att avsaknaden av nattamning hjälpte en del. Nu ammar jag först på morgonen.

Jag har funderat om det var något med vaggan som Kevin inte tyckte om. Något med madrassen? Störde fönstret bredvid honom? Störde nattlampan? Störde vi med våra ljud? Tog vi upp honom för tidigt då han hade ljud? Jag tror att han helt enkelt inte visste hur han skulle somna om själv och fick inte en möjlighet till att komma på det heller eftersom vi var så nära hela tiden.

Som sagt så sover han nu i en spjälsäng med en ordentlig madrass. Rummet är helt mörkt och vi stänger dörren efter sagan och mjölktankningen. Han kan skrika till ibland men lugnar ner sig själv på några minuter. Vi hör inte heller alla hans små ljud som tidigare. Han känner igen sina mjukiskaniner och sängens sidovaddering från vaggan.

Förut ammade jag honom alltid i samma hörn i soffan, både dag och kväll. Fast vi hade kvällsrutinerna så tror jag att det kan ha råddat till honom. Nu får han sin kvällsgröt och pyjamas och efter det går vi in i hans rum, läser saga i fåtöljen och ger mjölkflaskan i fåtöljen. Jag ammar aldrig där dagtid utan fåtöljen har ganska så långt använts endast för kvällsrutinerna så jag tror att han lättare då vet vad som ska hända. Ofta känns det som att han tittar mot spjälsängen och väntar på att få lägga sig där.

Han får ju fem mål om dagen så vi vet att han klarar sig en längre tid utan mat. Vi har ändå valt att ge flaska en gång på morgonnatten någon gång 03-05 tiden. Jag hoppas att detta är något som han kommer att växa ut ur senare.

Vi hade förberett oss på det värsta. Hade hört om bebisar som skriker i 40 minuter och vi hade peppat varandra som bara vad. Kanske det också därför kändes väldigt lätt. 3jorn var den som alltid gick in för att lugna eftersom han inte doftar mjölk. Han var stark och gjorde det bra. Vi var ett bra team och ofta var också jag vaken utanför rummet för att 3jorn inte skulle bli ensam. Jag är så glad att vi tog i sovandet och att det gick så bra. Nu borde jag själv lära mig sova. Hah.

Jag rekommenderar alltså varmt att sömnskola bebisar. Det är åtminstone värt ett försök om man bara har krafterna till det. I Elizabeth Pantleys bok Somna utan gråt finns det flera andra metoder som är lite mildare och kan ta en längre tid. Det viktigaste är väl ändå att vara konsekvent. Att inte förvirra bebisen. Som jag skrivit tidigare så tror jag starkt på att man ska lära sitt barn sova, precis som man lär sitt barn att äta, prata eller klä på sig. Hur ska babyn annars veta hur den ska göra? Sen kan det givetvis vara olika svårt med olika bebisar. Vissa sover ju hur bra som helst utan att man behöver göra något åt saken och på andra kanske sömnskolan inte hjälper? Och vissa föräldrar kanske inte upplever en dåligt sovande bebis som ett problem? Jag är i alla fall glad över det fungerade för oss eftersom det nog började vara ett problem hos oss med en slutkörd morsa.

Vad tycker ni om att sömnskola bebisar? Har ni gjort det? Eller inte gjort det? Hjälpte sömnskolan?

2 kommenttia :

  1. Såg du det här: http://amandas.papper.fi/2013/01/05/det-rad-jag-skulle-ge/?

    VastaaPoista

Roligt att du kommenterar!