Mitt klättrande fungerade lite bättre än senast men jag blev lite bitter på att det fanns så lite lätta rutter i stora hallen. Det som är lätt för en 180cm lång man är inte alls lika lätt för en 160cm lång pätkä som jag. Jag brukar oftast tycka om att vara kort, men ibland på klättringsväggen önskar jag att jag skulle vara lite längre. Och ha mindre handsvett.
Efter klättringen blev vi bjudna på middag och väl hemma visade Kevin igen att han har klättring i generna.
I hear you! Jag är ju ungefär lika kort som du (faktiskt under 160 tror jag) och ibland är det så himlajobbigt! För det mesta är man ju van vid det, som t.ex. att ofta måsta trakassera långa mänskor i butiken då det man ska ha är placerat på den högsta hyllan, eller att vara beroende av kökstrappan i köket etc. Men ibland är det helt oerhört orättvist, som t.ex. då man ska köpa matbord. Hittade inget som var både snyggt o tillräckligt lågt, så nu har vi ett vars ben borde förkortas. Tills vi får det gjort sitter jag antingen så att jag har ena benet under mig och det andra utsträckt på stolen brevid (och får ont i knäet), eller med mina kilakorkkare på fötterna (o känner mig superjunttig i kotiverkkare o klackskor).
VastaaPoistaÅ andra sidan har jag inga problem att hitta en bekväm ställning i bussar o flygplan =).
Nica
Hehee nå jag har inte upplevt problem men någo bord, som tur :)
Poista