7.8.2013

Jag ska vara kunnon zen!

Jag tycker att allt är himla enkelt med Kevin så länge vi är hemma (och på gården eller i parken). Nästan varje gång vi far någonstans så känns det som jag tar ett steg utanför min comfortzone. Och det är ju lite tråkigt. Det stressar mig alltid när man inte kan göra saker som vi gör hemma. Som t.ex. dagssömnen, Kevin sover så bra i sin säng att jag ogärna far någonstans innan hans dagssömn. Men sen när han vaknar så har ju nästan hela dagen farit. Och ingen av oss är så morgonpigg att vi gärna skulle fara någonstans på förmiddagen.

Ibland gör vi det ändå och jag blir stressad för Kevin ska sova i vagnen. Jag vill helst inte freestylea med hans tider och rutiner för det blir oftast bara skit. Som idag. Vi freestylade lite, vilket ledde till att han somnade i bilen utan att ha ätit lunch. Han sov så klart bara en halv timme för han hade sovit över sin lunchtid. Vi måste sedan sätta honom på en andra dagssömn på eftermiddagen och efter det var han riktigt gnällig. Jag tycker att han reagerar direkt när något går på annat sätt än vanligt. Små kast i tider är inte så farliga, men just det där att det blir en annan ordning än vanligt.

Men vi kan ju inte bara vara hemma heller. Nog far vi ju till ställen varje dag. Men jag har på något sätt svårt att njuta av det just nu. Kevin har ju inte tålamod att sitta i vagnen och dessutom har han börjat uttrycka sin vilja väldigt starkt. Han exploderar om han inte får som han vill. Han lugnar nog ner sig väldigt snabbt men jag är helt förvirrad med hans explosioner som är ganska häftiga men ganska ofta visar sig som något slags fejkgråt som slutar lika plötsligt som det började.

Jag börjar nog vänja mig men det har varit svårt för Kevin var ju en väldigt nöjd och fridfull bebis. Visst är han en väldig glad liten typ och älskar att härja och busa och skrattar mycket. Men det verkar som han är lite tuuliviiri. Kanske jag därför blir stressad när vi ska fara med honom någonstans för jag fortfarande har svårt att hantera det. Och visst, det är bra att han visar känslor, det ska han ju göra. Det är bara jag som borde lära mig hantera dem.

Kanske det bara tog extra hårt på mig idag eftersom jag hade bara skött om mig själv i två dygn innan. Jag behövde inte planera fem steg framåt hela tiden (fast kanske jag gjorde det ändå?), se till att ungen inte rymmer eller skadar sig och behövde bara sköta om mitt eget stuff. Det blev väl en för stor kontrast.

Nå, imorgon är en ny dag och Kevin får sova dagssömn hemma innan vi far iväg. Då har vi de bästa förutsättningarna för en lyckad dag. Och jag ska försöka att inte ta stress. Jag ska vara kunnon zen!

4 kommenttia :

  1. Alla barn är olika... Vår Noah är precis som er Kevin, blir upp och ned av ändrade rutiner. Och Noah fyller snart två år. Han ska äta och sova på sina bestämda tider, och trivs allra bäst med att snurra på här hemma. Visst går det att åka iväg, men det brukar straffa sig på ett eller annat sätt, oftast blir han mera motsträvig.

    Vår dotter, mellanbarnet som snart fyller 13 år!, var precis tvärtom. Det var bara att stoppa henne under armen och åka iväg, aldrig några problem. Hon åt och sov närsomhelst och hade inga problem alls med ändrade rutiner. Så barn är olika och fast jag tycker det är tråkigt så mår både Noah och jag bäst hemma. Tyvärr är det bara en månad kvar av den lyxtillvaron, Vardagen med jobb och dagis knackar på. Hoppas ni klurar ut era dagar så att både son och mamma mår bra!

    VastaaPoista
  2. Spännande så olika det kan vara! Kevin brukar nog vara glad och nöjd när vi är borta hemifrån. Han tycker det är spännande. Men det där sovandet är problematiskt. Och ibland känns det som han blir stressad och drar sig åt sidan från grupper med mycket folk och leker själv på sidan om. Som om han skulle behöva en lugn stund. Han har också svårt att lugna ner sig för natten om det varit mycket hössel och mycket folk på kvällen. Och ibland trivs han hur bra som helst fast det är mycket folk. Det är svårt att försöka klura ut hans personlighet :)

    VastaaPoista
  3. Det där med utbrott känner jag igen. Det har börjat nu när han blev ett år och han kan ha ett grymt temperament ibland. Får han inte ha den sak han vill eller gå dit han vill så skriker han och springer runt och slår omkring sig. Jag har också svårt att hantera det här nya humöret, jag har ingen kontroll alls känns det som. Fejgråt är det hos oss också och det slutar oftast lika plötsligt som det började. Sen kan han skratta en stund och så plötsligt börjar han igen. Svårt är det, men det går väl över eller så vänjer man sig :)

    Karin

    VastaaPoista
    Vastaukset
    1. Jag hoppas det skulle jämna sig lite. Kevin måste ju ändå lära sig att han alltid inte får som han vill.

      Poista

Roligt att du kommenterar!