5.9.2013

Ledsna hemmamammatankar

Det blev en bra hemmadag idag. Vi var i lekparken i två omgångar, lagade fisksoppa och hämtade hem lite begagnade Duplon. På kvällen var hela familjen på en löprunda. Nu verkar det tyvärr inte vara så lätt att få Kevin att somna. Suck. Vad har han riktigt för sovproblem på gång?

Det gör inte saken bättre att jag känner mig lite nere. Har gjort det en tid redan men vet inte varför. Det känns som jag så småningom skulle behöva lite annat innehåll i mitt liv än denna hemmamamma vardag. Jag skulle gärna också hinna träffa mina vänner oftare men Kevins ålder gör det inte lätt att träffa folk när han är med. Det är ett konstant yrande liksom. Och samtidigt vill jag inte offra den korta familjetid som vi har på kvällarna.

Nå om fyra veckor börjar jag jobba igen. Då klagar jag väl på att jag inte hinner se Kevin tillräckligt. Men jag tror faktiskt att jag skulle vara en bättre mamma om jag lite skulle få pausa från honom ibland och använda hjärnan till något annat än fundera vad han ska äta till nästa måltid och vad vi ska hitta på för program på dagarna för att vi inte ska bli galna. Undrar om jag kan något annat mer? Min hjärna känns som en grå degklump.

Missförstå mig inte. Kevin är härlig på alla sätt. Det är inget fel på honom. Men alla ni som haft en livlig ettåring vet säkert vad jag menar. Det krävs myyycket energi. Och jag skulle behöva tanka den energin någonstans ifrån. Samtidigt skulle jag villa njuta av de sista veckorna hemma och det känns tråkigt att det känns så här just nu i slutet av min vårdledighet.

Ja suck. Folk tycker väl att jag är en dålig mamma när jag skriver så här. Tyck det då. Vi alla har olika behov. Kevin kommer att ha det hur bra som helst när jag börjar jobba. Han ska ju hänga med sin fantastiska pappa.

Känner någon av er igen mina känslor och tankar? Eller tycker ni att det är fantastiskt att vara hemma och skulle helst vara det i många år?

22 kommenttia :

  1. Oroa dig int, det finns många här ute som tänker exakt so du!! Hemmamammalivet passar inte alla, vissa kan ju vara hemma med barnen i år o dar o påriktigt njuta av det medan andra längtar tillbaka till jobbet redan efter ett halvt år. Och lika bra mamma är man till sitt barn oavsett vilken grupp man hör till!! Jag är lite in between, dagar som har bra flyt, barnet är nöjt o sover bra o man har någo kiva program då känns hemmalivet riktigt gött, men sen igen sådana dagar när barnet är gnälligt, trött, svårt med sömnen, o man sitter ensam hemma hela dagen utan någo program, då känns det nog bland tungt o tråkigt..

    Kram på dig från en annan hemmamamma med mycket ups and downs ;)

    VastaaPoista
    Vastaukset
    1. Jo jag har nog lite samma. Dom dagar som allt löper bra så är det nog helt kiva att vara hemma. Men alla dagar har inte varit så lätta på senaste tiden. Hoppas vi får bra flow snart igen.

      Poista
  2. ja jösses ja. på ngt sött var det nog så jäkla skönt att förskolan började...

    VastaaPoista
  3. Du är absolut inte en dålig mamma!!! Jag har också samma tankar ibland, som jsg också ibland skriver. Jag har ibland hoppat in o jobbat extra på jobbet under dessa 15månader vilket varit ganska skönt, även om jag tänkt på och saknat Alicia hela arbetstiden. Nu när Alicia är på dagis är det skitjobbigt att lämna henne men hon har det bra och även jag. Det är skönt att få prata o umgås med vuxna och rensa hjärnan om än för några timmar från hemmamammalivet. Det kommer säkert kännas svårt att börja jobba men du kommer troligtvis må lite bättre av att byta miljö och Kevin kommer ju ha det super med sin pappa. Styrkekramar! Angående sömnen så måste det återigen vara nån fas på gång?! A somnar men gnäller i sömnen(?) tror jag, ibland flera gånger under natten o man måste gå upp till henne. Förra natten typ 5ggr på 10min. Tystnar när man kommer dit men börjar sen igen. Har K tänder på gång? Ja vet hur tungt allt är ibland och detta låter kanske hemskt, men det känns bra att msn inte är ensam med sina tankar o känslor. Du är inte en dålig förälder!

    VastaaPoista
    Vastaukset
    1. Det skulle nog ha varit kul att jobba lite då och då. Känna att man kan göra något annat också. Jag har nog inte bongat några tänder. Han har ju först 6 stycken så man skulle ju tro att dom börjar komma snart! Konstigt dethär med alla faser som kommer och går!

      Poista
  4. Inte är du en dålig mamma för att du skriver så! Att vara ärlig är nog bara bra, och tro mig, de flesta av oss har PRECIS samma tankar. Och som mamma har man alltid dåligt samvete. V-P talar fortfarande om hur jag såg ut första dagen när jag kom hem efter jobbet då jag varit hemma med Alva ett år. Han hade inte sett mig lika lycklig på läääänge :)

    VastaaPoista
    Vastaukset
    1. Hehee. Hoppas jag också mår bra av att jobba. Ska nog bli kul! Tänk att man alltid ska måsta gå runt med dåligt samvete. Det är ju helt skit.

      Poista
  5. Jag ville vara hemma tills Adrian var minst två år, men så blev det så att jag måste börja jobba redan nu och först kändes det förjävligt men sen började jag längta efter att jobba. Att komma bort hemifrån, få använda hjärnan, umgås med vuxna människor, äta lunch i lugn o ro mm. Nu efter bara en vecka jobb kan jag redan säga att vi alla mår mycket bättre så här. Visst är det väldigt lite tid tillsammans med Adrian, men man lär sig uppskatta tiden mera och orkar faktiskt lite bättre med allt gnäll och utbrott när man inte behöver höra det hela dagarna. Jag trodde att jag skulle njuta så av att vara hemma men hemmalivet var nog ändå inget för mig. Jag tror nog att det är ganska många som känner så men inte talar om det högt. Försök ta ut allt av dina sista veckor hemma. Sen blir det stressigare men ändå skönare ;)

    Karin

    VastaaPoista
    Vastaukset
    1. Ja man kan ju faktiskt inte veta i förväg hur man trivs hemma. Bra att den nya vardagen känns bra för er! Jag ska nog försöka njuta av den sista tiden jo!

      Poista
  6. Jag känner nog också igen mig i det du skriver. Och trivs nog bättre hemma nu med flera barn, det är inte ensamt på samma sätt. Ses ev på måndag om vi är i skick då.

    VastaaPoista
    Vastaukset
    1. Jo det är säkert sant! Jag tycker inte att det var ensamt tidigare när jag kunde ha Kevin att sova i vagnen. Man kunde ju träffa folk mer och så. Men nu funkar det ju inte alls på samma sätt längre.

      Poista
  7. Ja sku aldrig orka vara hemmamamma i år och dar!! I november ska jag börja jobba lite igen (bara 10h/v men det räcker liksom till) och då är Leon vara 10 månader!! Han kommer att vara med sin mommo eller pappa, så det går nog bra! Du är inte alls någon dålig mamma bara för att det börjar vara mycket :)

    VastaaPoista
    Vastaukset
    1. Det blir säkert skönt att jobba lite mellan varven! Låter väldigt bra!

      Poista
  8. Du är den bästa Mamman Kevin kan få! Det att du erkänner för dig själv att du är nere och behöver annat också gör det bara till en ännu bättre Mamma tycker jag. Och klart man behöver annat när man går hemma, oberoende hur mycket man älskar sina små. Senaste dagarna har Maken jobbat sent varje dag och jag har skött allt själv. Igår kom han hem i någorlunda ok tid (kl.19) och jag fick fara ut på lenkki. Herregud så skönt det var! Bästa på hela veckan :) Ifall du sku vilja ta en playdate nån dag så tycker jag det sku vara jättekiva :) Vi kan byta bebis, jag kan springa efter Kevin så får du ta det lugnt en liten stund i all fall , haha! Vi kan fast komma till er, eller så kan ni komma hit?!

    VastaaPoista
    Vastaukset
    1. Jo jag antar att det är bra att man kan erkänna detta för sig själv. Huh du är strong. Jag skulle nog inte klara av att vara ensam från morgon till kväll med Kevin som det är nu. Fast 3jorn kommer ju hem först närmare 18 från jobbet och det är helt tillräckligt sent :(
      Ja en playdate skulle ju vara kul! Vi kan ju återkomma med det!

      Poista
  9. Tror dom flesta känner sådär - åtminstone gjorde jag det! Dessutom är 1-1,5 en ganska tröttsam ålder för mamman. Barnet far omkring och man rusar efter och säger nej, nej , nej. Och så gör dom samma sak snart igen. Dessutom har åtminstone våra hängt ganska mycket i byxbenet den tiden. Tiden då barnet vill börja leka, men inte riktigt ännu kan det själv (och mamman orkar inte). Kommer ihåg att det var svårt att hinna med hushållsarbete den tiden... Och detdär med att fixa 5mål/dag...huhu...

    VastaaPoista
    Vastaukset
    1. Jo verkligen, det är en tröttsam ålder. Det var ju nästan som semester tidigare! :D Skönt att höra att det troligen går över :D

      Poista
  10. Nu får alla tycka vad dom vill om mig men när barnen var 1 mån längtade jag ren tillbaka till jobbet. Jag led, verkligen led, hemma tills dom båda var 1 år innan dom for på dagis och det var så skönt att gå på jobb! Jag trivdes inte hemma, mina barn trivdes inte hemma med mig. Dessutom var Oliver (nu 1 1/2 år) värre än sin syster och om jag ännu skulle måste vara hemma med honom skulle jag gå under.

    Därför blir jag så ledsen för det var dom tänker göra åt den subjektiva rätten till dagvård. Jag mår illa av tanken att jag sku ha måsta vara hemma med båda när Oliver föddes. Jag har en historia med förlossningsdepression och blir mycket lätt ångestfylld och deprimerad, speciellt under småbarnsåren. Så att riva Ellen bort från sin trygga dagismiljö och ta henne hem till en deprimerad mamma och en nyfödd skulle inte ha varit rättvist för nån. Lite off topic men måste få skriva av mig.

    Jag förstår dina känslor och du är inte en dålig mamma. Oj vad många gånger jag ännu också gråter att jag är en dålig mamma när jag känner att jag inte klarar av att ta hand om mina barn. Men sen klarar jag mig ändå och tar mig ur svackan. Vad jag nu läst i din blogg har du en lite mörkare period och Kevin har en livskris på gång. Många kramar och kämpa på. Om du vill prata så kan jag nog ge min e-mail/telefonnummer.

    VastaaPoista
    Vastaukset
    1. Tack för din kommentar! Ja kanske han har en livskris. Det känns som det hänt så mycket under de senaste månaderna. Han är liksom inte en bebis längre utan en liten pojke. Och samtidigt känns det som mammarollen har ändrat, man måste börja ha kuri liksom.

      Poista
  11. Japp, här har du en annan som _längtade_ till dagisstarten igen efter den eeeevighetslånga sommarpausen. En livlig 1,5-åring tar ju musten ur vem som helst. Tror det är sunt att tänka som du gör - ingen älskar ju någon av sina roller hela tiden. Jag har själv märkt att jag tycker det är svårt att tillåta mej att tänka på mej själv i första hand emellanåt, precis som om det skulle göra mej till en sämre mamma- Moderskapet verkar dock vara något som vi alla uppfattar som något som bör kännas konstant härligt för att inte vara en dålig mamma och rädslan för att vara just en dålig mamma kanske ändå är en "bra" rädsla? Men det är ju såklart jättemycket enklare att rationellt tänka dessa tankar än att styra sina känslor åt det hållet. Ibland kanske det bara måste få vara okej att känna dessa motstridiga känslor. Har du förresten läst Raisa Cacciatores Äitiyden kielletyt tunteet? (eller nåt i den stilen). Om inte kan jag rekommendera den, som referenslitteratur till moderskapets mörkare sidor :)

    Kämpa på där! :)

    VastaaPoista
    Vastaukset
    1. Tack för boktipset! Kanske det är en bra rädsla som du säger. Men innerst inne vet jag nog att jag är en bra mamma. Men som jag skrev i föregående kommentar så har min mammaroll ändrat så mycket under de senaste månaderna så kanske det också är det som påverkar.

      Poista

Roligt att du kommenterar!