5.10.2013

Visst var det lätt förut?

En sak har jag märkt under det gångna året. Om man tycker att något är jobbigt så kommer det att komma något ännu jobbigare.

Som exempel, när jag tyckte att det var tungt att sitta och amma jämnt och ständigt så var det nog bra mycket tyngre att förbereda mat, mata ungin och städa efter maten (som plus kan ju nämnas att ungin blev gladare när den fick lite mera mat).

Om man tyckte det var jobbigt när babyn började kräla och sedan krypa och bara for runt i lägenheten som en liten hazard så var det inget jämfört med när typen började dra sig upp i stående ställning och klättra. Och springa in i dörrkarmar.

Om man tyckte att det var lite jobbigt att byta bajsblöjor på en liten en som låg på skötbordet och sprattlade så var det inget jämfört med att byta kakkablöja på en springande toddler.

Om man tyckte det var jobbigt att gå i butiker eller träffa någon på ett café med en baby som kunde börja skrika när som helst så är det inget emot att gå i butiker eller sitta på café med en överaktiv toddler.

Om man förra vintern tyckte att det var tungt att klä yllehalare + halare på sin bebis så är det bra mycket tyngre att i vinter klä samma setti på en protesterande ettåring.

Om man överhuvudtaget tyckte att något var tungt tidigare så känns det inte så farligt efter att barnet fått en egen vilja. Och barnet vill oftast något annat än föräldern. Puuust.

Etc etc.

Visst finns det massor saker som blivit lättare och roligare (typen äter och dricker själv, somnar själv, har humor, förstår saker, tycker om böcker, kan leka, börjar säga sina första ord etc etc.).

Min point är den att jag nog nu förstår många av dom "Njut nu!"-kommentarer som jag fått under årets gång. Synd nog har dom kommentarerna aldrig hjälpt just då. Hur ska man kunna njuta när man inte vet hur det blir sen? Man kan inte ens föreställa sig. Men många kommentarer fattar jag nu efteråt.

Jag tröstar mig själv med att det säkert blir lättare någon gång. Tidigast efter den värsta trotsperioden. Senast när barnet är 25. Kanske? Just nu är det nog väldigt intensivt och så lär det vara i några år till. Och så ska det ju vara. Då vet man att man har en toddler som fungerar som den ska. Hehe.

10 kommenttia :

  1. Oj nej vad tungt att känna så där! Jag som hela tiden tyckte att det blev lättare allt efter tiden. När de är små är de så beroende av en, man ska amma, bära omkring etc. Sen lär de sig krypa och kan ta sig fram till sina egna leksaker istället för att ligga och vara missnöjd nånstans. När de kan gå behöver man inte bära dem hela tiden eller ha golvet så himla städat. Det enda som jag kände att blev tyngre var det där som du sa då man vill gå ut och äta, eller ut på kaffe, men det kände jag att vi får väl ha paus med det då så länge dottern är alltför ivrig för att sitta still mer än 5 minuter.

    VastaaPoista
    Vastaukset
    1. Hahaa ja det kanske lät som att jag hatar tillvaron. Inte alls. Jag älskar Kevins nyfikenhet och rörlighet. Det är bara positivt. Och visst finns det saker som är lättare nu (precis som jag skrev i inlägget).

      Jag märker det t.ex. på babycaféer, mammor med små bebisar sitter där lungt, diskuterar och dricker kaffe. Sen ammar dom lite emellan men fortsätter sitta, diskutera och dricka kaffe. Medan man själv springer efter ett yrväder som tar leksaker ur andras händer, försöker välta allas kaffekoppar och tänker snubbla över alla bebisar. Man hinner liksom inte riktigt andas ut. Och så är ju tillvaron just nu för det mesta. Men när jag själv var en nybliven mamma med en liten bebis så tänkte jag på ett helt annat sätt. Jag kunde inte ens föreställa att jag ett år senare skulle springa runt som en dåre. Borde liksom ha njutit av lugnet. (Fick en kommentar på bloggens FB-sida om att man förstår att njuta mer när andra barnet kommer eftersom man redan varit med om det en gång).

      Våra bebisar har helt tydligt varit olika eftersom Kevin oftast var helt nöjd på golvet tills han blev hungrig. Och vi har inte heller varit tvugna att bära på honom sådär hemskt mycket. När han var typ 6 mån så ville han inte vara i famnen utan skulle ner med våld. Och först nu som lite på ettåring så vill han upp i famnen för korta stunder. Han var alltså mycket lättskött.

      Just nu känns det som att dagarna har ett otroligt tempo. Men jag vet att det hör till. Bäst bara att se till att få lite andningspauser :)

      Poista
    2. Nå vi hade ju en flicka med kolik och då den gick över vid 2-3 månader ålder var de ändå mest famnen som dög så vi hade ju ingen lättsköt liten. Kanske det är därför allt känns så lätt nu då hon är dryga 1,5 år. Men jo, vi skippar lite restaurangbesök för tillfället för det går helt enkelt inte. Man hinner inte äta i lugn och ro och det känns bara stressigt.

      Poista
    3. Jo jag kan förstå det så bra. Vi har inte upplevt hur det är med kolik men det måste vara väldigt tungt. Vi brukar ha barnvakt om vi går på restaurang. That's the only way to do it right now :)

      Poista
  2. Min Farmor säger alltid små barn små problem,stora barn stora problem!! Hon har så Rätt! Babyn var en pice of cake!!

    VastaaPoista
    Vastaukset
    1. Hihii det tycker jag också. Åtminstone efter denhär ena babyn :)

      Poista
  3. Oj vad det kan vara olika. Jag har också upplevt att det bara blir lättare och lättare. Vår tös var missnöjd så länge, aldrig en som man som liten bara kunde ta med och som snällt satt i famnen eller i sitter eller låg på golvet. De var famnen och kånkande som gällde- om det ens hjälpte.
    Nu, vid 1 år 9mån så känns det som att hon är glad och nöjd för det mesta eftersom hon klarar av så mycket själv. Visst är det en hel del springande efter henne men känns samtidigt som att det är lätt att avleda hennes intresse och väcka nyfikenheten på nåt annat vid behov och så förstår hon ju så otroligt mycket och man kan förklara och berätta varför man gör/inte gör si eller så vilket också underlättar i många situationer i vilka hon tidigare bara protesterat. Och så hjälper det förstås enormt att hon själv verbalt kan säga och berätta vad hon menar eller vill/inte vill. Så jo- de första 5 månaderna var helt klart de tyngsta för oss och sen har det bara blivit lättare och lättare. Ska bli otroligt intressant att se vad det är för ny typ som anländer om några veckor. Är det en chill-baby som är nöjd för det mesta eller blir det favorit i repris. Det lär visa sig.

    VastaaPoista
    Vastaukset
    1. Hon är ju halvt år äldre än Kevin och det hinner säkert hända en hel del med utvecklingen under den tiden. Kevin förstår ju inte så mycket ännu, han bara vill göra. Och inte kan han utrycka sig verbalt heller.

      Hoppas nykomlingen blir en chillpill :)

      Poista
  4. Tycker att just alla åldrar har sina lättare och tyngre delar. Vissa saker går mycket lättare med vår snart 3-åring, fast han har ett häftigt temperament och 3-årstrots! Och vissa saker är mycket lättare med vår 2månaders baby.

    Men joooo, man tar nog mycket mer vara på babytiden nu med andra barnet. Fast det oxå kan vara lite svårare att få ut allt av det, då man har ett äldre syskon som kräver uppmärksamhet, lite extra mycket vissa dagar oxå.

    Fast det vissa dagar känns tyngre med trots, skrik osv. Så kommer jag säkert om några år sitta och önska att de vore små igen, för den här tiden går så fort. Får ofta påminna mej att det är lillebror jag har i famnen, för tycker att storebror ännu borde vara så här liten! Fattar inte att han fyller 3år om mindre än 2 månader!!

    VastaaPoista
    Vastaukset
    1. Jo du har så rätt, det är olika saker under olika tider. Och jo det är nog skrämmande hur snabbt tiden går nu! Ibland skulle jag villa bromsa den lite.

      Poista

Roligt att du kommenterar!