2.5.2014

Vi saknar dig

Idag är det ett år sedan svärfar helt plötsligt togs ifrån oss. Det är ofattbart att det gått ett år redan. Det känns som igår. Det känns som man inte alls hunnit processera händelserna. Livet med en toddler håller en upptagen. Ibland när jag stannar upp så slår det mig som en kalldusch i ansiktet. Kommer klumpen i halsen och tyngden i hjärtat någonsin att lätta? Visst, jag har förstått vad som hänt… men ändå inte.

Svärfar var snäll. Han hjälpte oss med allt. Kanske det är därför jag fortfarande ser honom överallt? Han fixade med vår lampa i taket och hans fingeravtryck finns fortfarande där, i vårt tak. Han sa att vi kunde fixa en buktande planka i vårt balkongsbord med en skruv. Vi har inte gjort det men jag tänker alltid på honom när jag ser bordet. Det var han som kopplade vår tvättmaskin. Hjälpte oss att flytta. Många gånger. Fixade en skåpdörr. Han kunde reparera allt. Världens snällaste och händigaste människa.

I Paradiset finns han också överallt. Hans hantverke omringar oss där. Han sitter och läser en bok på terassen. Han går bland svärmors odlingar. Han fixar i verkstaden. Han står vid grillen. Han sitter i soffan med sin minilaptop. Han sitter vid sin dator i sitt arbetsrum och läser en manual. Lär sig ständigt att använda någon ny teknisk grej. Han står med kameran i högsta hugg och fotar sina barn och barnbarn. Han tittar kärleksfullt på sin hustru och ler.

Jag hoppas att minnet av honom alltid hålls så levande. Att vi alltid kommer att minnas hur han talade, hur han skrattade och hur han var...

Idag har hela stora familjen samlats i Paradiset. Det har varit talko och mycket har fixats inför sommaren. På kvällskvisten rodde två bröder ut på havet där de lade ner en minneskrans. Havet ger och havet tar. Så vackert men så farligt. 

Vi saknar dig. 


2 kommenttia :

Roligt att du kommenterar!