23.6.2014

Respektlös unge

Idag hade jag en ledig dag. Vilket var skönt för jag sov till 10. Kevin började på sommardagiset idag så det kändes som en bra idé att vara on hold ifall det skulle vara några problem. Men det var det inte. Lite förundrad hade han varit på morgonen men sen hade allt gått riktigt bra. Det är kul att stället är bekant och både hans gamla och hans nya egenvårdare är på jobb denna vecka.

Jag hämtade honom med cykel och vi stannade i en lekpark där vi inte brukar vara. Jag hade reashoppat på Lindex innan dagishämtningen vilket inte var så bra när jag var med cykel. Tur att Kevin så gärna ville cykla runt i parken med min påse.


Man får ju säkert inte säga såhär, men i parken fanns en liten kille som var riktigt pain in the ass. En riktig mobbare och skitstövel. Jag skulle gissa att han var cirka tre år gammal och han kunde över huvudtaget inte bete sig och hade ingen respekt för andra barn eller vuxna.

Kevin cyklade med en cykel och pojken kom och sitta bakpå cykeln. Kevin hoppade genast bort som han brukar för han tycker ju inte om att barn bara sådär kommer tätt inpå honom. Innan Kevin hoppade av så sade jag åt pojken att hördu, du får vänta på din tur eller ta en annan cykel. Den här är upptagen nu. Han reagerade inte alls. Nå Kevin lämnade ifrån sig cykeln och gick vidare.

När Kevin satt inne i ett litet hus och lekte för sig själv så kom pojken igen. Han satte sig på bänken bredvid Kevin och började slå honom i huvudet. Jag skrek argt åt pojken men kunde inget göra just då eftersom jag stod på andra sidan huset. Stackars stackars Kevin förstod inte alls vad han gjort för fel. Pojken sprang iväg innan jag hann gå runt huset. Skulle nog ha tagit i hans hand riktigt ordentligt och sagt till på skarpen.

Senare såg jag att pojken kastade sand på folk. Sand in i en barnvagn där en bebis låg. Slog en annan pojke. Tog leksaker av andra barn. Alltså han var som direkt från Supernanny-programmet. Har nog aldrig sett någon bete sig så i riktiga livet.

Pojkens mamma svansade efter honom men hade inte riktigt koll på vad han höll på med. När hon såg något så sa hon nog till men han brydde sig inte alls, sprang bara vidare. Lyssnade inte. Respekterade inte. Hur kan det bli så? Visst förstår jag att vissa barn kan vara vilda, men nog måste man väl ändå lära dem att respektera folk? Eller går det inte att lära alla barn? Usch så jag fick dåligt att vara.

Kevin lät sig ändå inte störas utan glömde bort incidenterna snabbt, som tur. Han var en riktig solstråle idag.

9 kommenttia :

  1. Tyvärr ser man liknande beteende hos många barn nuförtiden. Men det är ju inte barnets fel, det är föräldrarnas. Föräldrarnas ansvar att se till att barnet förstår vad som är rätt och vad fel.
    Är själv en liten nazimorsa och hoppas innerligen att Elliot kan uppföra sig hos andra även om han trotsar hemma. Han har förtillfället en riktig jobbig fas och har svårt att uttrycka sig själv då han blir arg. Men det är föräldrarnas uppgift av vägleda barnet från aggressionen, en 2-3 kan inte själv det. En bekant som är psykolog sa att barnet är som aggressivast i sitt liv som 2-3 år gammal, och man inte då får stopp på det så ja.. Pojken i parken är säkert ett bra exempel. Eller så har det aldrig förnekats tillräckligt skarpt för pojken. Är själv riktigt noga med att även om det kan vara ett misstag som Elliot stöter till någon så måste man ve om ursäkt.
    Men det är ju vårt ansvar som föräldrar, men tyvärr har inte alla den kuri på sina barn man skulle önska sig.

    VastaaPoista
  2. Vi var på kryssning till Tallinn i helgen och spenderade sgs hela hemresan i lekutrymmena och där var två så aggressiva barn. Den ena slog vid uppprepade tillfällen vår dotter och den andra knuffade henne åt sidan eller bara "körde över" henne jämt, trots att jag gormade till. Som tur brydde sig min dotter inte märkvärt, men man blir ju ändå bara så arg!

    VastaaPoista
  3. Voi vitsi jag blir störd på såndäna barn - eller först blir jag jättearg på barnet, men i eftertanke på föräldrarna. Då våra barn i den åldern betedde sig dåligt, gjort ens NÅGOT av dedär sakerna (okej, int de värre, men kanske "kilat" i kön eller tagit någons leksak eller kanske dorvat till nån) - så sa vi till SÅ på skarpen och om de inte förstod att sluta så gick vi därifrån. Nuförtiden är våra pojkar (ganska ;) snälla - så tydligen hjälpte det. Förstår mig inte på föräldrar som inte gör något åt dåligt beteende!!

    Vi hade en grannhuspojke som var otroligt vild - hade t.o.m nyckelbenet i något skede brutet. Han fick då inte klättra eller busa runt. När jag sa åt mamma "hei, Sami kiipeilee tuolla, hänhän ei saanut?", så ropa mamma gulligt "Saaamiii, älä kiipeile" - och så fortsatte han klättra. Mamman ba: "no, hehe, ei sille voi nyt mitään kun Sami on noin villi..."!!! SUCK! (våra pojkar gick på samma jumppa som han, och i något skede ville inte vår yngre till jumppan "för Sami är där, och han är dum" :( Pojken förstörde allas jumppa då han bara busa och inte lydde läraren på något sätt :(

    VastaaPoista
  4. Många barn reagerar med aggressivt beteende på t.ex. våld de själva vittnat eller annat obehagligt de utsatts för. De här "skitstövlarna" har alltså ännu inte ord för de svåra känslorna och med det utagerande beteendet söker de gränser, dvs trygghet från en vuxen. Tyvärr ör det många som inte inser att felet sgs alltid ligger hos föräldrarna eller andra som står barnet nära.

    VastaaPoista
  5. Ja, inte får barn bete sig som den elaka pojken i parken. Å andra sidan hur ska man göra som förälder för att ens barn inte ska bli ett sådant elakt barn? T.ex. när vårt två-åriga barn slår lillasyskonet eller tar leksaker ur handen säger vi till, "så får man inte göra, bebisen blir ledsen och börjar gråta, säg förlåt och ge tillbaka leksaken". Nå inte hörs det något förlåt, möjligtvis en lite besvärad min eller så bara att högt skrik. Från första början har vi varit nogranna med att inte tillåta elakheter, men är inte förvårnad om än nog besviken och arg på mig själv om vårt barn en dag är elaka skitungen i parken, även om alla säger att våra barn är så snälla och lugna.

    VastaaPoista
    Vastaukset
    1. Ett skarpt NEJ! eller Stopp! skall räcka för att barnet skall stanna upp och inse att något är fel. Sen kan man korrigera med ett man får inte slå/klättra/springa/ta andras leksaker.
      Ett barn i tvåårsåldern förstår inte heller innebörden av ordet förlåt, så det är bättre att barnet ska ge en kram åt den personen den gjort fel emot.
      Hos oss sitter man i sitt rum, på sängen tills man är beredd att ge en kram, och jag frågar alltid om barnet förstått vad det gjort fel, alternativt förklarar det.

      Det är tungt att vara sträng och ha full kontroll, i synnerhet ensam med två barn, men jag tänker att det betalar sig tillbaka den dag som barnen är vana vid att regler både hemma och i samhället ska följas och att det har konsekvenser om man bryter emot dem. Jag låter som en arg hund när jag säger till, folk ser lite lustigt på mig i t.ex. butiken, men det är det värt i slutändan!

      Hoppas det här är till någon hjälp! :)

      Poista
  6. Jo det är sant att det inte är barnets fel utan föräldrarnas.

    Och visst är alla barn out of control ibland, men detta var nog extremt.

    VastaaPoista
  7. Våra barn hade träffat på en liknande skitstövel i parken idag, då de var där med sin famo. Fick riktigt illa att vara när jag lyssnade på dottern som berättade om flickan som skrek rakt i ansiktet på henne, knuffade henne mot en stolpe, förbjöd och stoppade henne att åka i rutschbanan, viftade med kvistar i ansiktet mm. Flickans mamma hade tydligen varit upptagen med att tala med en annan mamma och titta efter lillebrodern.

    Jag är troligen också lite av en nazimorsa, säger till skarpt och har regler som skall följas. Men så känns det också att våra barn är så vilda att de verkligen behöver strickta regler och bestämd och skarp ton. Förstås försöker vi be/säga till snällt till en början ifall det bara är möjligt. Att be om förlåtelse är också vi noga med, man kramar om den andra då man säger förlåt och ifall det inte nappar sitter man på jäähy tills man är redo att göra det.

    Men jag vill i alla fall tro att det varit till nytta, barnen vet ganska långt vad som är rätt och vad fel, är snälla mot andra (visst gör de också tokigheter ibland, men inte på det där sättet som pojken i parken på flit) och speciellt den äldre har en enorm empatiförmåga, vilket jag beundrar hos henne. Mot oss föräldrar trotsar de ju förstås och är helt omöjliga, men hos andra brukar de kunna bete sig ;)

    VastaaPoista
  8. Sen får ju vissa av dessa "bråkiga" barn faktist någon diagnos senare i livet... som en av besökarna i vår park som gjorde att vår mellanson knappt ville gå dit. O ja, kan inte föräldrarna själva uppfosta och säga till så får man väl hjälpa till, så brukar jag göra. Sen får de blänga bäst de vill. :D

    VastaaPoista

Roligt att du kommenterar!