8.6.2014

Tankar kring ett andra barn

Det har inte gått att missa det faktum att många som har barn i Kevins ålder redan är på andra varvet. Alltså att de fått ett till barn eller är gravida och ska få sitt andra barn snart. Och det är ju härligt!

Men att detta händer i min omgivning har fått mig att fundera på saken mycket. Att skaffa ett barn till. Och när jag tänker på det får jag ångest. Jag vill verkligen inte gå tillbaka till babyåret. Med ett äldre barn att ta hand om dessutom. Varför skulle jag villa det, just nu när saker blivit lättare, livet roligare och Kevin är en helt riktig person. Just nu när vi alla trivs med dagis- och jobbvardagen så bra. Jag börjar kallsvettas lite av tanken att jag skulle bli hemma med en baby, just när jag börjat jobba och fått lite andra intryck än kakkablöjor, babymat och spugel. 

Synd nog så var babytiden inte min favorittid i livet. Jag var en rookie och nervös över föräldraskapet. Jag saknade att göra något annat också. Inte bara vara mamma. 

MEN! För det finns ju alltid ett men. Eftersom både jag och 3jorn har syskon så vet vi hur viktiga de är. Vi vill ju inte att Kevin ska gå miste om en sådan relation. 

Och visst vet jag att babytiden bara är en begränsad tid. Men när man är mitt inne i det så känns det inte så. 

Och är man säkrare på sin sak andra gången? Eller är man inte det för det andra barnet kan vara helt olika än det första? Och hur har man tid för det första barnet när babyn kräver konstant uppmärksamhet? Och hur orkar man när man inte kan vila när babyn råkar vila för att man har ett annat barn att ta hand om? Räcker kärleken jämnlikt åt två? Och när man inte i dagsläget har så hemskt mycket tid över att vårda sitt parförhållande, så hur ska det hålla när man har ännu mindre gemensam tid?

Det lustiga är att jag inte är rädd för förlossningen (led ju av förlossningsrädsla och genomgick en hemsk igångsatt förlossning). Nu är jag rädd för tiden efter. Den där tiden när man inte får sova och är helt duvig i huvudet. 

Men det känns som att familjen inte är komplett. Men kommer det att vara så att jag aldrig är redo och att man bara måste slänga sig i det och sedan har man inga andra alternativ än att klara sig. Så var det ju första gången också. Inte var jag redo och skulle nog aldrig ha varit det om vi bara blivit och väntat. Och vi har väl klarat det riktigt bra ändå.

Två barn. Dubbelt mera kärlek? Dubbelt mera oro? Hälften mindre tid? Dubbelt roligare?

Ni som har två barn eller har ert andra på kommande, kan ni inte berätta lite om hur ni tänker och känner? Och hur livet har varit när det andra barnet har anlänt.

En sak är säker. Jag är inte redo än.

Detta är den första bilden på Lill-Kevin som ni fick se.
Okej, pikilite babyfeber man kanske får av att se på gamla bilder.

36 kommenttia :

  1. Herregyy, du beskrev just ångesten ja nu har me första, o då har vi ju bara haft henne i en vecka. Förstår mig inte alls på det kivoga av det här när man inte vet hur någo o lillisen bara skriker.. men kanske det sen är så att man glömmer allt negativt o sen bara njuter av kidsen när de är betydligt äldre?
    Vem vet.. hittils har det bara varit jobbigt. nu undrar ja bara om man får sova inatt.
    Men ta o lyssna på ditt inre o skaffa fler sen när tiden e rätt o njut nu av livet som det är :) ..säger dr Phil.
    -pupps-

    VastaaPoista
    Vastaukset
    1. Yhyy jag minns hur lost man var! Men hoppeligen lär ni känna henne snart och sedan börjar det rulla på. Och hoppeligen är hon en som börjar sova långa pätkir tidigt!
      Tack för ett bar Dr. Phil-råd :)

      Poista
  2. Vet du, har tänkt skriva om EXAKT samma grej, för precis samma tankar och känslor upplever jag. Har många vänner som bara har ett barn, men så är det många nya bekantskaper som har lika gamla barn som Isla, som ska få ett till barn i höst. Och jag bara tänker herregud, sku aldrig klara av det just nu! Just som jag börjat njuta att jag inte är fastvuxen i barnvagnen, kan cykla och gå tillsammans med henne och i vilken härlig ålder hon just nu är. Att jag sen skulle dyka in i babyåret igen och tappa bort mig själv? Nej tack. MEN så finns ju åldern och knackar på... Fyller ju 40 om några år och fast jag vet att många över 40 får barn, så kanske man inte ska räkna med det självklara... Svårt!

    VastaaPoista
    Vastaukset
    1. Hahaa jag känner så igen detdär "Herregud, sku aldrig klara av det just nu!". Jo verkligen svårt detdär med att åldern kommer emot. Men kanske det är så att man sedan klarar det hur bra som helst när man väl är inne i situationen. Men just nu känns tanken absurd :D

      Poista
  3. Våra barn har 4,5 års åldersskillnad och det är just bra! Storasyster är tillräckligt gammal att förstå sånt som att varför hon måste vänta, hon hjälper till, man vågar lämna barnen på tumis då man själv går på wc osv. Och att inte syskon med större åldersskillnad kunde leka och vara nära vänner? Pyttsan, det beror ju helt på personligheter och temperament. Jag började önska mig ett syskon till dottern då hon var 2,5. Nå, alltid går det inte helt som man vill, men bra såhär! Visst får man hitta lite kreativa lösningar ibland och man blir trött och så, men allt som allt har de 5 första månaderna gått över förväntan! Mycket beror på att jag stressar mindre, men också på att lillasyster är en sån lugn och nöjd bebis. Vi har verkligen haft tur och jag är lycklig över att hon är så glad och lättskött. Men jag var inte det minsta nervös över att sköta henne sen då hon väl kom. Allt kändes bekant, och vissheten om att allt bara är tillfälligt underlättar oerhört.

    Njut av ert familjeliv som ni har det nu! Ingen vits att stressa med syskon innan det känns som att det är dags. :)

    VastaaPoista
    Vastaukset
    1. Ja det låter verkligen som en bra åldersskillnad. Min bror och jag har 3,5 år och jag upplever nog också att vi kunnat leka tillsammans fast vi haft så stor åldersskillnad. Och tänk att hon redan funnits i fem månader! Det är ju liksom halva babyåret nästan. Man kan ju bara hoppas på att om man lyckas få ett barn till så skulle det vara av den lättskötta varianten. Kevin har ju varit en lättskött bebis (har jag förstått). Det enda vi hade problem med var sovandet. Och sen har han såklart varit väldigt rörlig och har alltid haft max fart på, vilket blev ganska tungt där vid 1-1,5 års ålder :D Tack för din kommentar!

      Poista
  4. Har också haft mycket funderingar kring detta men är nog inne på att man klarar det om man vill. Dagar då Alicia är på sitt värsta humör tänker man puh, att jag inte har flera! MEN, när hon är glad, rolig och man kan faktiskt göra grejer och förstå varandra önskar jag att jag hade flera redan nu! :)
    Jag tror nog att man känner när man är redo för att ge det ett försök med flera..

    VastaaPoista
    Vastaukset
    1. Jo hoppas man känner sig redo någon gång. Helst innan man är 50 :D :D

      Poista
  5. Vaikeita ja isoja päätöksiä. Onneksi te olette vielä nuoria ja teillä on aikaa odottaa. Tilanne on varmasti aivan eri parin vuoden päästä, jolloin aika on jo kullannut vauvavuoden ja Kevin voi osallistua vauvan hoitoon ylpeän isoveljen innolla. Eikä tarvitse kuin katsoa veljeksiä todetakseen, että 4 vuoden ikäero ei tunnu missään:)

    Mirka

    VastaaPoista
    Vastaukset
    1. Niin Nalle on nuori. En minä :D Munasolut homehtuu, hehee. No ei, vitsi vitsi. Niin ajattele että aika on jo kullannut synnytyksen, ehkä se sit myös kultaa sen vauvavuoden. Paha puoli on vaan se että täällä blogissa säilyy tuo vauvavuosi aika realistisena :D. Joo totta, ei se 4 vuotta ole mikään kauhea ikäero. :)

      Poista
  6. Har tänkt skriva lite om det här med att ha två barn på bloggen! håll utkik ; )
    syskon är nog härligt, hjärtat smälter när de leker tillsammans och milton ropar Ellaaa åt ellen ; )

    VastaaPoista
    Vastaukset
    1. Jess jag ser verkligen fram emot din text. Ska bli intressant att läsa!

      Poista
  7. Känner att jag borde kommentera här men samtidigt tänker jag att du redan vet det mesta om våra tankar kring det här ämnet. Så jag säger det mest väsentliga enligt mig;
    Jag känner igen den där känslan av att "något saknas", vår familj var inte hel utan Ivar. Vad skönt och tillfredsställande det är att slippa den känslan och "vara hel". Allt är som det ska liksom.
    Min andra tanke är att inte ha så bråttom, ni hinner nog senare också, när känslan blivit ännu starkare :)

    VastaaPoista
    Vastaukset
    1. Jo det är härligt när du är så ärlig om hur det är. Och jag är nog helt övertygad att det kommer att vara sjukt kul att de har så liten åldersskillnad. PS. Hoppas vi skulle hinna ses snart! Heeeeelt senast när vi har semester! Jooko? :)

      Poista
  8. Vårt första barn var verkligen lättskött. Åt, sov och var jäääätte lugn och snäll! En dröm! Antar att det gjorde att jag nästan bums hade kunnat skaffa en till ;) haha! Nä, men visste från början att jag ville ha minst två barn. Kanske fler :) Så då vår äldre var 1år och 9 mån började vi försöka. Storebror var sen 2år och 9mån då lillebror föddes. Det gick som på räls! Men tur att sambon var hemma första veckan så att storebror fick vänja sej lite sakta med den nya typen i huset :) En ängel till baby även lillebror! Visst inte är alla dagar som en dans på rosor, vissa dagar är sjukt tunga! Vid 6mån ålder hade yngre en period där han kunde vakna upp till 15ggr/natt. Plus att storebror haft helt sjukt hemskt 3årstrots. Varit jätte avundsjuk i perioder. Men i det stora hela har det inte varit så hemskt, inte såååå tungt och stressigt som jag trodde! Tiden blir knapp och det är jobb att hinna få den delad så jämt som möjligt mellan alla! Baby tiden med andra går sjuuuukt mycket fortare! Verkligen!

    Hur ni än gör och om/när ni skaffar ett syskon så går det nog bra! Bara ( haha lätt att säga bara) att stå ut de tunga perioderna (om det kommer såna) och ta vara på de bra dagarna och tänka framåt. Komma ihåg att det äääär okej att fråga om hjälp (är själv sjukt dålig på det). Man måste komma ihåg att ta egen tid åt sej att man inte kör slut sej helt! Allt brukar ha en tendens att lösa sej :)
    Kram!

    VastaaPoista
    Vastaukset
    1. Vilken tur ni haft som fått så lättskötta barn! Och jo, garanterat blir det tuffa perioder fast de är lättskötta. Vi har ju också haft tuffa perioder och då lär Kevin ska vara ett lättskött barn

      Men kanske det är bra att förbereda sig på det värsta så kanske man hoppeligen blir positivt överraskad. Jag tror det kommer att vara min taktik sedan när det är dags, hah.

      Jo jag tror nog att sen när man är i den situationen så löper det nog bra. Men just nu kan jag inte för mitt liv förstå varför jag skulle vara i den situationen. :D Men hoppas det kommer en tid senare då det inte känns så. Tack för dina råd!

      Poista
  9. Och kärleken räcker gott till flera! :) Tycker jag fick ännu mera kärlek att rymmas inom mej :):)

    VastaaPoista
  10. Oj, så intressant, bra inlägg! Vår bebis är sju månader o jag funderar nu redan på nästa och när jag/vi är redo. Inte för att det skulle ha varit lätt (fast hon nog varit rätt så lättskött, tror jag) o så utan för att jag längtar efter en komplett familj med barn man kan göra en massa med o diskutera med. Jag är lite dålig på att leva i nuet och rädd för att sen bli bekväm o få den där angsten du nu upplever. För fast jag nog njuter av bebistiden o vår bebis förstås är underbatast i världen för mig så har den här bebistiden nog inte varit riktigt lika rosaskimrande som jag tänkt mig. Fast jag nog väntat mig att det skulle vara ännu tyngre. Månne jag alls kan förklara nu 😊. Men jag förstår dina tankar så bra. Njut av det ni har nu, månne inte den där längtan efter en bebis kommer i nåt skede. Och om inte det så känns tanken om en bebis kanske iaf inte lika främmande i något skede som nu.

    VastaaPoista
    Vastaukset
    1. Hihii kanske jag hunnit bli bekväm på några månader, alltså efter att livet lättat :D. Jo jag förstår nog precis vad du menar med bebistiden. Alltid skönt att höra att det finns andra som känner lika som man själv gör.

      Poista
  11. Jag har just plussat med tvåan, om detta löper hela vägen ut så kommer storasyster att vara 2 år och 1 månad när lillis föds. Jag upplevde babytiden (dom 4 första månaderna) som väldigt tunga med allt vakande och ammande. Men nu känner jag mig mycket tryggare och säkrare, jag är faktiskt lycklig över plusset. Med första var jag mera skraj och känslorna var mera som att hur skall vårt liv bli..? Nu vet jag med erfarenhet av första att ALLT GÅR OM, inget är för evigt, när det är jobbigt är det bara att hålla ut. Och andra gången tror jag att vi har ens lite bättre koll på hur man tar hand om en babys :)

    VastaaPoista
    Vastaukset
    1. Jeee GRATTIS! Vad roligt! Jag kan nog föreställa mig att man känner sig säkrare andra gången. Och just det, man VET ju nu att alla faser går om :)

      Poista
  12. jag känner ju inte dej, men tänkte ändå skriva. Vi har en son på två år och fyra månader, och hela den här tiden har jag känt att nej, vi ska inte ha flera. Av olika orsaker. Vi kan inte heller vänta och se hur länge som helst, jag e 35 och pappan 40...Jag tänker som så att om jag riktigt får en LÄNGTAN efter ett till, så då. Annars får det vara. Känner absolut inget socialt tryck, bara stolt att jag vågar agera efter eget huvud. (han är givetvis fantastisk).h Cajsa

    VastaaPoista
    Vastaukset
    1. Vad skönt att ni ändå gjort ett beslut och att ni inte känner något socialt tryck. Måste vara skönt!

      Jag känner kanske nog inte så mycket socialt tryck… eller nå kanske lite. Det är ju alla andra som nu fått mig att fundera på detta. Men mest tänker jag på Kevin och att vi gärna vill att han ska få en syskonrelation.

      Poista
  13. Våra barn har 3,5 års åldersskillnad som kan verka mycket men enligt oss perfekt. Nu då dom är sju och snart fyra så leker dom massor, konstaterade just på lande vilken lyx det är. Och skönt då dom är så stora att man inte behöver vakta varje steg. Lillasyster var en dröm som bebis medan storebror är genuint snäll mot henne, så måste faktiskt säga att vi aldrig hade en endaste jobbig period. Våra jobbigaste tid var då storebror var under ett år gammal med kolik etc, men det gick över och kom då inte alls med tvåan.

    VastaaPoista
    Vastaukset
    1. Jag och min bror har också 3,5 års skillnad och jag upplever att det varit jätte bra. Men det beror säkert också på vår relation. Vi har nog alltid lekt tillsammans och min lillabror har t.o.m. fått hänga en del med mig och mina kompisar. Måste vara hiiiimla skönt när det är sådär gamla att de leker tillsammans! och härligt att höra att det inte varit jobbigt för er! :)

      Poista
  14. "Två barn. Dubbelt mera kärlek? Dubbelt mera oro? Hälften mindre tid? Dubbelt roligare?" skriver du. Har en pojke 2 år 8 mån och lillebror 2 år yngre. Och jag skulle nog svara ja på alla frågorna här ovan. Det är hektiskt, hemskt, jobbigt och riktigt tungt ibland men så blir man ändå van, att såhär ska det vara. Just dehär typerna i just denhär familjen. Just nu. I och för sig har det säkert fördelar att barnen har lite större åldersskillnad, men ser verkligen fram emot tiden då de leker tillsammans. Och det börjar synas att det kommer att ske så småningom, snart är det inte längre mamma/pappa som är den viktigaste, utan syskonet, kan jag tänka mig. Nu fick man liksom småbarnsskedet undanstökat i en och samma veva, känns det som. Men ja...alla enligt sitt eget smak och tycke. Kan inte rekommendera ett eller annat.

    VastaaPoista
    Vastaukset
    1. Jo jag antar att man blir van. Lite som med första barnet, livet kastade ju nog kullerbytta men man blev van. Och lika stor omvälvning är kanske inte det andra barnet för allt rullar redan på?

      Poista
  15. Vi har 1 år 7 mån mellan barnen, och det var ju kanske inte helt planerat... Var svinrädd när stickan blev blå andra gången, då mitt kolikbarn var 9 månader. Fick ett diskbråck samma vinter och var trött grå och hängig. har kanske fyra minnen från 2008 och 2009 sammanlagt. Nya babyn kom med buller och bång och var en väldigt gemytlig prick. Han var väldigt allergisk och sov inte på nätterna, men var alltid på gott humör. Jag upplevde aldrig andra barnets babytid som lika tung som med första. Med vanan inne, ett bättre mammasjälvförtroende och det kalla faktat att man inte kunde göra allt, gjorde det egentligen lättare. Ribban var på en vettig nivå, och det första året bara rusade iväg. Så tur att jag aldrig fick välja, för jag hade nog stått över en till baby så tidigt, men med facit i hand var det ju den största lyckoträffen någonsin! Lycka till, bra blir det hur du än väljer!

    VastaaPoista
    Vastaukset
    1. Skönt att höra det där med mammasjälvförtroendet! Och skönt att det blev så bra för er tillslut! :)

      Poista
  16. Vet inte hur snabbt du blev gravid efter att ni bestämt er för att skaffa barn men man vet ju aldrig hur länge det kommer att räcka. Vi har nu försökt i 4 år få barn. Två missfall 2013, en abort i graviditetsvecka 24 i januari 2014 o nu e jag på vecka 15. Efter aborten vågar vi inte ens glädja över denna graviditet före vi får bekräftelse i rakenneultran att allt är ok. Förra gången fick vi veta först i rakenneultran att babyn hade hjärtfel och "huuli- och kitalakihalkio". Vi har lärt oss nu att man ska aldrig ta det för givet att man blir direkt gravid när man vill o att ungen är frisk!!! Sorry att denhär kommentaren är lite deppig men som sagt kan det också ta tid om ni nu börjar försöka.... Jag vet ju inte hurdant det är att ha barn mm. men själv anser jag att 2-3 års skillnad är helt passlig. Jag o min äldre lillasyster har 5,5 års skillnad o med minsta systern 7 år. Jag började förskolan efter att jag blev storasyster o tyckte att jag var lite utanför. Lillasystrana däremot, som har bara 1,5 års skillnad, har gemensamma kompisar o har alltid varit "paita ja peppu" :)

    VastaaPoista
    Vastaukset
    1. Jag blir ledsen över att höra vad ni gått igenom. Jag hoppas verkligen att det nu bär ända till slut! Jag förstår att man alltid inte blir gravid direkt, för oss tog det kanske några månader efter att vi började på allvar. Men samtidigt så kan man ju inte börja försöka på ett barn innan man är psykiskt redo. Vet du sådär att man tänker att det KAN ju ta fyra år innan vi har ett barn så vi måste börja försöka nu. Man måste ju ändå ha psykiskt ställt in sig på det.

      Jo 5 och 7 år känns nog som en ganska stor åldersskillnad.

      LYCKA TILL och hoppas allt är bra i ultran!

      Poista
  17. Oj fy, efter det här inlägget läste jag din förlossningsberättelse och fick lite illa att vara. Kom just hem från Kättären med vårt första barn, och min förlossning var liknande jobbig, 30 timmar tog den och vi for också in för att kolla läget med hamnade sedan att stanna kvar och det liksom fick allt att spåra ur. Jag skulle ha velat vara hemma tills typ sista sekunden, men nu blev det ju inte så. Vi har i förväg hoppats och planerat på ett syskon så fort som möjligt, men vete sjutton om jag vill gå igenom en till förlossning.

    VastaaPoista
    Vastaukset
    1. Oj oj I feel you! Hoppas våra eventuella följande förlossningar är trevligare. Lycka till med bebisen! :)

      Poista
  18. Jag upplevde de första fem månaderna med första barnet som jätte tunga. Hon hade kolik första månaderna och var oftast väldigt missnöjd och gnällig om dagarna också. Men sen vände det och jag förträngde tydligen fort hur jobbig den första tiden var för inom ett knappt år bestämde vi oss för att försöka på ett syskon. En orsak till att vi gärna ville ha barn i nära ålder är delvis för att vi båda har syskon som är knappt två år äldre/yngre och har upplevt det som väldigt positivt. Sen kände vi också att vi inte vill hinna bli för bekväma utan ta småbarnsåren på en gång då vi ändå är inne i det.
    Ett år och tio månader är det mellan barnen. Storasyster är 2,5, lillebror 7 månader. Första tiden har gått över förväntan. Lillebror är en nöjd grabb som mest hänger med och älskar att följa med storasysters upptåg. Som föräldrar är vi absolut tryggare och stressar inte upp oss på samma sätt som med första barnet.
    Men visst är det intensivt. Med första barnet hade man ju massor med små pauser då man kunde pusta ut då barnet sov. Nu existerar egentligen inga såna pauser utan det är fullt ös hela dagen lång. Och visst är det tungt att ha två blöjbarn och två barm som behöver hjälp med nästan allt (även storasyster kräver ofta att man hjälper till en del med maten eftersom hon annars nästan int äter alls, hon behöver hjälp med påklädning, avklädning, tvätt etc) Iblnd känns det som att jag intågar nånting annat än att matar, byter, blöjor, byter kläder, nattar, ammar, matar, you get it. Ibland känns det tungt men för det mesta så rullar det på helt bra för jag har ändå varit inställd på att det kommer vara intensivt nu och ett tag framöver. Men roligt är det också, man hinner inte ha en tråkig stund ;)
    Allt har för och nackdelar och jag tror nog att det blir riktigt bra hur det än blir för er. Måste ännu tillägga att jag själv, förutom syskonet nära i ålder, bland annat har en syster som ät 10år äldre och vi har alltid varit nära trots åldersskillnaden. Vi träffas i princip varje dag sen hon nu också flyttat nära och före vi bodde nära hade vi kontakt flera gånger i veckan. Så även större åldersskillnad kan bli hur bra som helst (och på många sätt säkert lättare då barnen är små och äldre syskonet klarar av det mesta själv och dessutom kan hjälpa till).

    VastaaPoista
    Vastaukset
    1. Tänkte nästan missa din kommentar pga mycket spam som jag får just nu. Jag kan tänka mig att det är tungt på ett annat sätt med andra barnet när man inte får någo pauser. Tur att man redan har vanan inne och att dte inte var så första gången :D. Skönt att det ändå löpt bra för er! Och ett jättebra val att fixa bort småbarnstiden sådär på en gång. Jag tror att vi redan hunnit bli lite för bekväma :D

      Poista

Roligt att du kommenterar!