5.9.2014

Trotschocken

Just när jag undrat över att Kevin inte trotsat just alls så tycks det börja. Men det händer endast i situationer då han måste till toaletten för att byta blöja/kläder för han har bajsat/han ska till dagis/han ska i säng. Denna vecka har han dragit större raivare än någonsin. Värst är det på morgonen innan dagis och på kvällen innan han ska lägga sig.

Jag känner att vi gett ganska mycket frihet åt honom och vi har oftast kunnat vänta på att han själv kommer till toaletten. Ingen tycker ju om skriket. Men nu inser jag att vi allt mer måste börja visa åt honom att det är vi som bestämmer och inte han. Och det kommer att innebära mycket skrik.

Det är svårt i raivosituationen, i synnerhet på morgonen när man borde komma iväg. Liksom vad göra? Bara klä på en sprattlande rasande toddler och sedan bära honom skrikande till bilen? Vilken härlig start på dagen.

Mig brukar det hjälpa att jag tänker att det finns en orsak till att han reagerar som han gör. Det hör till hans utveckling. Jag försöker också alltid hållas lugn och sansad och tala mjukt. Om jag blir arg och skriker så blir det inget bättre. Jag vill inte heller lämna honom och skrika på egen hand för då känner han sig övergiven och att hans känslor inte är okej att känna.

I kväll hade vi igen ett galet skrikkalas när blöjan skulle bytas och pyjamasen på. Jag satt mig med honom i min famn och talade lugnt, tittade honom i ögonen och han riktigt försökte få ögonkontakt med mig, han ville att jag skulle lyssna när han berättade snyftande något om sin bmw fast han var ganska arg på den också. Jag nickade och svarade något och han kände väl att jag lyssnade på honom. Sedan lugnade han ner sig.

Men fy fan vad det är tungt att hålla sig lugn och sansad mitt i stormen. Och jag är faktiskt lite chockad över att se Kevin vara sådan, han har ju alltid varit så glad och nöjd och inte klagat i onödan. Som att det inte alls skulle vara han.

2 kommenttia :

  1. Jag vet precis vad du menar! Just detdär att man inte nästan känner igen sitt eget barn när det skriker. Isla började tydligt trotsa nu vid 1,5-års åldern, och det är nog just som du säger, en utmaning att hålla sig lugn i sådana situationer, speciellt om man själv är trött just då... Voimia!

    VastaaPoista
  2. Ja ibland får man nog räkna många gånger till tio för att inte få likadan raivare själv. Hos oss går det inte alls att prata med honom när han är som värst, han lyssnar överhuvudtaget inte. Roligt är det inte att försöka få kläder på en ilsken mask men ibland måste man bara :)

    VastaaPoista

Roligt att du kommenterar!