Vänskap som tar slut när ett barn föds

torstaina, marraskuuta 06, 2014

Läste idag detta inlägg på Runaway Mama, om vänskap som tar slut. Hon skriver ett en långvarig vän gjorde slut med henne. Vännen var barnlös och hade inte riktigt förståelse för livet med ett litet barn. Intressant inlägg, gå och läs.

Jag har ofta tänkt på det där att jag har så himla lite tid för mina vänner. Jag har också tänkt på hur min umgängeskrets krympt de senaste åren. Jag har jobbat mycket för att försöka ha tid för mina vänner, men ändå hinner jag inte träffa alla dem jag skulle villa träffa och så ofta jag skulle villa träffa dem.

Ingen av mina allra närmaste vänner har barn och ibland kan det kännas att man inte riktigt kan förstå allt vad ett barn innebär om man inte har ett eget. De ser ju mig så väldigt lite i mitt vardagliga liv eftersom jag strävar efter att träffa dem utan att Kevin är med så att jag ska få ut det maximala av den korta stunden jag har med dem.

Men det gör egentligen inte så mycket eftersom de är ljuvliga ändå. I och med Kevin har jag ju fått många nya mammakompisar som man sedan kan ventilera barnfamiljstuff med.

Ja alltså det kanske inte var en så bra vänskap från början om man gör slut när den andras levnadssätt ändras och inte ha någon förståelse för det.

Men samtidigt undrar jag inte alls om vänskaper tar slut när någon blir mamma. Jag har ju varit i min familjebubbla i typ två år och först nu börjar det kännas att jag ser saker lite klarare igen. Liksom saker utanför bubblan. Jag har nog inte varit någon bra vän under de senaste åren känner jag. Så visst, man kanske inte sitter och väntar i flera år på att ens vän ska bli normal igen. Hah.

Har någon av er varit med om att en vänskap tagit slut när någondera parten fått barn?

You Might Also Like

2 kommenttia

  1. Jo, det där är nog bekant. Jag vara endast 20år då vi fick vår första son. Helt planerat och vi var redo att bli föräldrar. Vi ville vara unga föräldrar och längtade efter att bilda familj. Var färdig med festandet mm. Och redo att "slå oss till ro". I det skedet "miste" vi båda många vänner. De förstod oss inte alls och inte heller vår längtan efter barn. Våra liv blev så olika. Vi flängde inte längre runt på samma sätt och med tiden blev det allt mindre kontakt. Och nu i dag ingen kontakt alls. Ärligt så kan de inte ha varit riktiga vänner, för då hade de försökt förstå oss och ändå velat umgås på någon nivå. Men med åren har man funnit nya vänner. Många med egna barn. Som bättre har förståelse och vet hur livet med små barn är. Ångrar inget och är glad för de sanna vänner man fått nu. Några har vi återfått lite kontakt med då de oxå nu fått barn. Och de har haft dåligt att vara för att de "bröt" kontakten bara pga att vi skaffade barn medan de fortsatte festa loss. Nöjd med livet så som det är :)

    VastaaPoista
  2. Låter skrämmande bekant! Har en dotter på 1,7 år och kan säga att jag har en vän kvar! Tur har jag 3 systrar, ena systern har också barn. Jag är vårdledig ännu 5 månader och det är så otroligt ensamt, men ändå har jag inte tid att träffa min vän och de semi-vännerna som jag har kvar.
    Camilla

    VastaaPoista

Roligt att du kommenterar!

Like my blog on Facebook

Instagram