30.4.2015

Vlog: Vappenångest på dagisparkeringen

Lite vappenfiilisar kommer här (obs inte festliga).

Jag vill tacka helt SJUKT mycket för alla kommentarer som jag fick till mitt förra vlog-inlägg. Det var väldigt naket och det känns konstigt att ni sett det. Ni är så fina!


27.4.2015

Vlog: Tårar och snörvel (förlåt)

Mitt andra vlog-inlägg är här. Funderade länge på om jag ska publicera det eller inte, men sen tänkte jag att what the hell, varför inte.

Det är tungt att bete sig normalt när man är bland folk, lättast är det om man gör något så att man inte måste stanna upp. Men hemma är muren lägre, och när jag är ensam så brister den helt. Försöker ändå hålla god min framför Kevin, men när man är ensam så behöver man inte göra det. I dag var en sådan dag.

Antiperspirantskräcken

Det händer med jämna mellanrum att jag blir riktigt rädd. Rädd för alla kemikalier som vi utsätts för. Enklast vore ju att bara blunda och leva med det eftersom det verkligen finns så mycket skit runt oss som vi utsätter våra kroppar för. Hur kan man någonsin undvika allt? Men känns det överväldigande så kan man ju alltid ta ett litet steg i taget. Gör en förändring åt gången.

Den senaste tiden har jag funderat på deodorant (närmare sagt antiperspirant) och det faktum att nästan alla antiperspiranter innehåller aluminium. ALUMINIUM!!! Det har jag trottat i mina armhålor helt frivilligt i snart tjugo år. Usch.

Aluminium täpper till porerna så att svetten inte kommer ut. Vilket ju är bra om man inte vill svettas, men mindre bra för kroppen i överlag, det finns ju en orsak till varför vi svettas, för att bli av med slaggprodukter till exempel. (Läs mer t.ex. här)

Redan för en tid sedan köpte jag en aluminiumfri deodorant på apoteket, men när man är van med giftbomberna till vanliga deodoranter så känns den inte så värst bra. Jag luktar nog svett ungefär efter en halv dag fast jag bara varit hemma och inte gjort något speciellt. Så jag har fortfarande aluminium i armhålorna inne i veckan och på veckoslutet får armhålorna vila och då får jag lukta lite. Men jag skulle definitivt villa bli av med antiperspiranten.

Orsaken till varför jag nu skriver om detta är att jag stötte på otroligt fina blogginlägg av Caroline. Hon har gjort egen deodorant och testat saltsten i armhålorna. Nu har jag bestämt att jag också ska testa andra alternativ. Acos deodorant innehåller ju fortfarande kemikalier men är kanske ett steg åt rätt riktning. Hoppas bara det inte blir en stekhet sommar, då ber jag redan om ursäkt för att jag luktar lite. Hehehe.

En liten del av vår deodorantsamling.

Acos deodorant håller nog inte 24 timmar för mig. Men kanske en halv dag.



24.4.2015

Vlog premiär: Sjukhusångest och bilterapi

Mitt tidigare vlog-inlägg blev aldrig till något, fast det nog blev färdigt men kom aldrig ända till nätet. I går spelade jag in ett nytt. Ni får ursäkta min tröghet. Har sovit 3-4 timmar i otaliga nätter så huvudet fungerar lite långsamt. Därför blev det aningen långt klipp.

PS. Det är hemskt att se på sig själv på video :D

22.4.2015

Nya medicinen

Dagarna avlöser varandra. Efter en bra vecka har jag nu en tröttare vecka än på länge. Misstänker att det är den nya medicinen som gör det nu till en början. Det riktigt svider i ögonen och jag är helt råddig. Står ganska ofta stilla i huvudet och i dag lyckades jag tappa bort vår bil. Inte alls typiskt mig.

Den sociala fobin har ökat lite igen, säkert just på grund av tröttheten. Skulle inte riktigt orka ha med folk att göra men anstränger mig till mitt yttersta för att orka med de nödvändiga sociala kontakterna. Helst skulle jag bara vara för mig själv.

Har också sovit väldigt dåligt trots den starka melatoninen som jag drogat ner mig med på kvällarna.

Känns faktiskt väldigt skit. Hoppas det bara är medicinen som gör det. Har gått nu några dagar med den fulla dosen. Ska man någonsin få må bra? :(

17.4.2015

Fredagsinlägget

Det har varit en bra vecka. Lite extra ledigt, specialjobb och annars också lite bättre fiilis. Idag snackade jag med vår psykhälsovårdare och det var en riktigt intressant diskussion. Fick mycket att tänka på. 

Jag som tränat relativt aktivt tidigare har haft noll ork för det nu i några månader. I dag lyckades jag ändå delta i kuntopiirin som vi brukar ha med kollegerna på jobbet på fredagar. Var väldigt skönt att svettas lite. 

Veckoslutet har inga massiva planer vilket är skönt. 3jorn har en fotokeikka och vi ska till Paradiset och byta till sommardäck. Och så är vi alla lediga på måndag. 3jorn har nämligen fått sitt drömjobb mitt i all denna skit, så det är ju tur att det händer bra saker också. På tisdag börjar han där. Spännande. 

Nya jobbet firades med champagne för en månad sedan. 

Han är världens sötaste som vanligt. 

14.4.2015

Resetipset: Badhotell

Jag har inget minne av att jag skulle ha varit på ett badhotell någonsin. Visst har jag varit i olika vattenparker när jag var liten men oftast kanske övernattat i husvagn.

Att vara på Eden var helt perfekt för oss. Otroligt lätt med ett litet barn. Vi satsade lite och bodde i en svit med två stora rum, två badrum och en bastu. Det var väldigt bra så fick alla sin sovro, eftersom Kevin sov i det ena rummet och vi i det andra. Det fanns också utrymme för lek.

Det fanns lite extra treats på rummet när vi anlände. 

Inte så hemskt modernt men rummen var rymliga. Kevin sov i det här större rummet eftersom vi ville ha rummet med minibaren och ytterdörren.

Det fanns mängder med intressanta saker för Kevin på hotellet. Det fanns ett rum fullt med olika spel. Där satt han och "körde bil" hur länge som helst. Det fanns också två olika lekrum, ett med klätterställning och bollhav och ett annat med leksaker.

"Bilarna utan hjul" kallade han dessa.

En gång körde vi på riktigt men annars satt han bara och lekte att han körde.

Ena lekrummet.

Man kunde klättra.

Och bada i bollhavet.

Men simmandet var nog det roligaste. Vi var två nätter på hotellet och jag tror vi var fyra gånger och simmade. Kevin har alltid varit ganska försiktig och rädd men under den andra gången åkte han redan en liten vattenrutschbana. Han fullkomligt älskade barnpoolen.


Det fanns två barnpooler, en stor pool där det varje jämna timme kom vågor, en utepool (så coolt att simma ute när det var kallt och varma poolen ångade), tre jacuzzin varav en med 37gradigt vatten och en iskall liten pool. Det fanns massor olika vattenrutschbanor. Kevin åkte i den minsta och vi föräldrar turvis i den största. Jag ville åka om och om igen i en av de stora. Kände mig som ett barn igen.

Det var så lätt när man bara tog på sig badkläderna på rummet och gick ner till poolen.

För oss vuxna fanns det spa och vi båda gick på massage. Det fanns också ett gym som 3jorn gick till några gånger.

Massaaaaaaage….

Det enda dåliga var egentligen det att eftersom vi var på hotellet mitt i veckan och det inte var högsäsong så var den "riktiga" restaurangen stängd. Man fick nog mat från grillrestaurangen, men inget hälsosamt. Det var egentligen inte så sjukt farligt eftersom vi var där så kort tid. Ena dagen åkte vi till Nokia och åt på en kinesisk restaurang.

Ibland fick han myror i byxorna.

På kinesisk restaurang.

Kevin var helt ljuvlig. Han var så himla medgörlig under hela resan. Lite gnäll blev det i bilen i bland men inget vrål. Tog lite på två timmar att köra från Helsingfors.

Det känns som man äntligen kan göra en massa saker med honom när han förstår så mycket. Det där galna yrandet är liksom över. Vi kunde äta på restaurang vilket vi inte sysslat med så värst mycket tillsammans med honom. Det var inte heller så noga med mattider och han sov ingen dagssömn under dagarna vi var där. Han uppskattade helt tydligt resandet och hotellivet. Känner att vi ska göra något liknande under vår sommarsemester.

13.4.2015

Att vara öppen med sitt mående

Här rullar det på som det gjort redan en tid. Jag tänkte skriva ner lite tankar om mitt tillstånd. Min medicin blev bytt iför några dagar sedan eftersom den förra inte hade någon effekt, så nu har jag igen höga förhoppningar om att måendet ska bli bättre.

Jag har märkt att det finns folk som förstår vad depression handlar om och folk som inte gör det. Jag är ganska bra på att läsa av människor och ibland får jag känslan när man talar om depression så tänker en del: "För fan, ryck upp dig. Far ut på lenkki det hjälper. Ligg inte bara i soffan utan gör något." Eller "Jaha, nu har hon papper från läkaren på att hon får vara slö och apatisk. Som om vi alla inte skulle vara det i detta gråa vårväder.". Många vet inte heller riktigt vad de ska säga.

Och jag kan förstå det. Det är inte länge sedan jag inte själv heller förstod vad depression handlade om. Helt ärligt förstår jag inte ännu heller helt vad grejen är men jag förstår mycket mera. Jag tycker definitivt att man borde tala mera öppet om detta. Det är så många som råkat ut för det.

Min situation är sådan att folk kanske inte utanpå märker något på mig. I synnerhet om de inte känner mig bra. De kanske tänker att jag annars bara är trött för att jag är en småbarnsmorsa. Jag håller ihop ganska bra under dagen, men ungefär all min energi går åt till att vara som folk på jobbet och få mitt arbete gjort. När jag kommer hem så är jag helt slut. Har bara legat på soffan på kvällarna. Har noll inspiration eller ork. Tanken om att fara någonstans, ens på kaffe med en nära vän känns ganska tung. Min familj har alltså endast fått min sämsta sida. Jobbet tar den bästa. Lite bakvänt känns det ju för nog är ju familjen viktigare än jobbet.

Därför var det otroligt bra med semester vid påsken. När vi var i Badhotell Eden kände jag att det fanns lite mer energi över för familjen. Fast livet där var lätt eftersom det inte fanns några vardagens måsten och tidtabeller. Man gjorde precis det man kände för.

Om jag själv kunde välja skulle jag så klart välja att vara satans glad. Mest hela tiden. Att jag skulle vara sjukt energisk och orka göra saker. Att jag skulle orka ta tag i saker och få min initiativförmåga tillbaka. Att jag skulle motionera som förr. Att jag inte skulle vara så nerstämd eller ha en mild social fobi. Nog skulle ju livet vara trevligare då. Men jag kan helt enkelt inte välja. Det är nu så här det är. Och tanken är att medicinen ska hjälpa med att höja energinivåerna och om de höjs så kommer hoppeligen resten att fixa sig när jag orkar med livet igen. Jag har ingen aning om det gör det men jag själv känner att om energinivåerna bara skulle vara högre så skulle jag orka göra saker som gör mig glad. Och det måste väl hjälpa en aning?

Men för att återgå till andra människor. Det finns som tur många i min närhet som förstår vad depression är. Det är jag tacksam över. Jag förstår inte heller varför man inte skulle berätta om sitt mående, att det är så tabubelagt. Det att jag berättar beror inte på att jag vill ha en massa sympati. Det beror helt enkelt på att jag själv har bättre att vara om folk i min närhet vet. Att jag får vara den nedstämda jag som jag är och inte behöver dra någon roll konstant. Att de förstår att det inte är deras fel om jag är apatisk och ledsen eller inte tar initiativ till något. Det beror på annat. Hur människor orkar hålla sin depression som en hemlis förstår jag inte.

Jag berättar också gärna om medicinbytet för folk eftersom jag fick sådana hemska ångestattacker av den förra medicinen när jag började ta den. En dag for jag på jobb trots måendet. Jag var där tio minuter men måste fara tillbaka hem för jag insåg att jag inte klarar av att vara där hela dagen. Det var hemskt. Och jättekonstigt. Det går liksom inte att förklara. Så, nu är jag bättre förberedd på sidoeffekterna om de kommer igen och jag vet att megaångesten går över på en vecka.

Och på tal om detta så tycker jag att alla ska läsa Maaret Kallios nyaste blogginlägg Hyvässä elämässä saa mennä myös huonosti. Jag läste det och konstaterade att sablar vad den kvinnan säger bra saker.

Mor och son på spasemester.


Mat och musik

Det är roligt att märka att Kevin nu också intresserar sig för annat än bilar, som han haft dille på i över ett år. 

Nu tycker han massor om att leka att han lagar mat och sen ska vi äta tillsammans. Han leker det både ute i sandlådan och här inne. 

Musik är också pop. Att spela gitarr och sjunga. Ibland står han och sjunger i singstar-mikrofonerna. Och det är så otroligt härligt att lyssna på hans sjungande. 


7.4.2015

"två paa prympöö åt lillelillebror..."

Den lilla fick en Mumin-gitarr i gåva i somras. Han var inte så intresserad av den då men nu tog vi in gitarren från förrådet. Och jestas sådan konsert det varit i några dagar. Kevin uppträder med Bääbää vita lamm ungefär 147 gånger per dag. Ibland kan man få sjunga någon annan sång. 

Vi har också lekt Arne Alligator-konsert. Kevin har varit "en gubbe" och jag var Arne som spelade trummor. Ibland måste man springa runt eftersom Arne och spöket gjorde så. Helt sjukt underhållande. Fast jag hoppas han byter låt snart. 

Här har vi blivande Isac Elliot! Hahhaaa!

Diagnos: Mild depression

Som vi alla vet så finns det väldigt ofta skit bakom en perfekt fasad. När jag tittar på mitt instagramflöde så inser jag att mitt liv ser riktigt trevligt och mysigt ut. Och visst är det trevligt och bra och jag har allt jag någonsin önskat mig.

Men det man inte ser på ytan är att jag för några månader sedan blev diagnostiserad med mild depression och utbrändhet. Hur man kan vara milt utbränd vet jag inte men jag antar att det var på god väg käpprakt åt helvete. Men jag sökte hjälp och fick hjälp i tid.

Jag fick medicin som gav mig som biverkning helt otroliga ångestattacker i en veckas tid. Har aldrig känt något liknande. Men det gick över som tur. Jag har löst på tyglarna, går för det mesta över där staketet är som lägst, kräver inte så mycket av mig själv, men det känns fortfarande inte riktigt bra. Är lika trött som förut, energinivåerna är väldigt låga och någon sorts livsglädje saknas fortfarande. Kanske är medicinen inte den rätta? Kanske är dosen för liten? Kanske behandlas jag för fel sak? Jag vet inte men följande läkartid hämtar kanske med sig något nytt.

Jag har också fått tala ut med en professionell utomstående människa vilket kändes totalt pällit första gången men nu mera känns det ganska bra efter varje gång.

Men bara att få höra en läkare bekräfta att det inte är meningen att man ska må som jag gjort. Att livet inte ska vara så här. Att det möjligtvis finns hjälp att få, gör att den liten tyngd lyfts från hjärtat. Också det att jag kunnat ventilera detta med några av mina närmaste har känts skönt och gett en lättnad. Jag kanske inte är ett pisshuvud som aldrig är glad eller pigg utan kanske det verkligen ligger något bakom mitt mående. Jag hoppas verkligen att det finns något som kan hjälpa. Ens pikulite. Så att vardagen inte skulle vara ett evigt kämpande.

Jag måste få mig själv i skick så att jag kan vara den bästa möjliga mamman åt min underbara son.

5.4.2015

Att gräla i en barnfamilj

Karoliina som skriver Kolmistaan-bloggen skrev nyligen ett tänkvärt inlägg om att gräla i en barnfamilj. Och hon tänker ungefär som jag. Visst är det fint att kunna säga att man aldrig sett sina föräldrar gräla eller reda ut en konflikt. Men det jag funderar är att hur ska man som barn kunna lära sig att hantera konflikter på ett vettigt sätt, förstå att konflikter inte är farliga, hur man reder ut saker, om man aldrig sett det hända? Man blir troligen ganska konflikträdd och drar sig undan så snabbt man kan ifall en konflikt eller ett gräl verkar vara på kommande.

Och det är definitivt bra att ha förmågan att dra sig undan onödiga strider. Håller du till exempel på att hamna i en situation där du riskerar få på käften på Steissin (Järnvägsstationen i Helsingfors) så är det vettigt att dra sig undan i stället för att ösa på och hamna i ett slagsmål. Onödiga gräl och konflikter finns det ju mängder av. Vissa väljer att dra sig undan och andra kan inte låta bli att ge sig i "leken".

Men att sedan vara konflikträdd också med sina käraste är inte bra. Man låter alltid små saker vara. Om man märker att det börjar hetta till så drar man sig undan i stället för att reda ut skiten. Om man alltid drar sig undan så samlas alla de små sakerna någonstans bak i huvudet och gnagar. Och visst då kan man stolt säga att man aldrig grälar men troligen kommer belastningen av ouppklarade saker i något skede att bli för stor och då med katastrofala följder.

Om man redan som barn får se att ens föräldrar kan gräla, de kan säga förlåt och klara upp saken så lär sig barnet att en konflikt inte är världens ände. De ser att allt blir bra igen och kanske märker att stämningen i hemmet inte är lika tryckande som innan grälet. Vi som föräldrar är ju rollmodeller och de tar det de lärt sig hemifrån till sina framtida parförhållanden. Och då är det väl bättre att de lärt sig ventilera, kanske fått en konstruktiv modell att gräla och argumentera. För hur lär de sig annars? Från teven? Av kompisarna i skolan? Eller då lär de sig inte och väljer att varenda gång dra sig undan. Det kanske inte är det bästa sättet i längden.

Nu menar jag inte att barnet ska se alla strider och i synnerhet inte de värsta. Men något kan de få se. Jag är själv från en skilsmässofamilj så jag förespråkar verkligen inget evigt skrikande. Barnet får inte känna sig otryggt i sitt hem. Men konstruktivt grälande och argumenterande kan ändå ge en bra färdkost på vägen när de väl själva ska ta hand om sina förhållanden och kunna säga ifrån sig i framtiden. Och säga förlåt.

Hur är det i era familjer? Grälar ni så att barnen ser? Lämnar ni dem utanför? Grälar ni alls?