5.4.2015

Att gräla i en barnfamilj

Karoliina som skriver Kolmistaan-bloggen skrev nyligen ett tänkvärt inlägg om att gräla i en barnfamilj. Och hon tänker ungefär som jag. Visst är det fint att kunna säga att man aldrig sett sina föräldrar gräla eller reda ut en konflikt. Men det jag funderar är att hur ska man som barn kunna lära sig att hantera konflikter på ett vettigt sätt, förstå att konflikter inte är farliga, hur man reder ut saker, om man aldrig sett det hända? Man blir troligen ganska konflikträdd och drar sig undan så snabbt man kan ifall en konflikt eller ett gräl verkar vara på kommande.

Och det är definitivt bra att ha förmågan att dra sig undan onödiga strider. Håller du till exempel på att hamna i en situation där du riskerar få på käften på Steissin (Järnvägsstationen i Helsingfors) så är det vettigt att dra sig undan i stället för att ösa på och hamna i ett slagsmål. Onödiga gräl och konflikter finns det ju mängder av. Vissa väljer att dra sig undan och andra kan inte låta bli att ge sig i "leken".

Men att sedan vara konflikträdd också med sina käraste är inte bra. Man låter alltid små saker vara. Om man märker att det börjar hetta till så drar man sig undan i stället för att reda ut skiten. Om man alltid drar sig undan så samlas alla de små sakerna någonstans bak i huvudet och gnagar. Och visst då kan man stolt säga att man aldrig grälar men troligen kommer belastningen av ouppklarade saker i något skede att bli för stor och då med katastrofala följder.

Om man redan som barn får se att ens föräldrar kan gräla, de kan säga förlåt och klara upp saken så lär sig barnet att en konflikt inte är världens ände. De ser att allt blir bra igen och kanske märker att stämningen i hemmet inte är lika tryckande som innan grälet. Vi som föräldrar är ju rollmodeller och de tar det de lärt sig hemifrån till sina framtida parförhållanden. Och då är det väl bättre att de lärt sig ventilera, kanske fått en konstruktiv modell att gräla och argumentera. För hur lär de sig annars? Från teven? Av kompisarna i skolan? Eller då lär de sig inte och väljer att varenda gång dra sig undan. Det kanske inte är det bästa sättet i längden.

Nu menar jag inte att barnet ska se alla strider och i synnerhet inte de värsta. Men något kan de få se. Jag är själv från en skilsmässofamilj så jag förespråkar verkligen inget evigt skrikande. Barnet får inte känna sig otryggt i sitt hem. Men konstruktivt grälande och argumenterande kan ändå ge en bra färdkost på vägen när de väl själva ska ta hand om sina förhållanden och kunna säga ifrån sig i framtiden. Och säga förlåt.

Hur är det i era familjer? Grälar ni så att barnen ser? Lämnar ni dem utanför? Grälar ni alls?

3 kommenttia :

  1. Jag tror absolut att konflikter är en del av livet och att barn mår bra av att lära sig att folk kommer ihop sig ibland men att det inte är så farligt. Hur ska man kunna lära dem att det är okej att visa känslor om mamma och pappa alltid biter sig i läppen och har sån jäkla bra fiilis fast de märker att allt inte står rätt till. Vi är alla människor och ibland blir det inte klockrent men no big deal. Huvudsaken att man kan reda upp det, kiss and make up.

    VastaaPoista
  2. "Och då är det väl bättre att de lärt sig ventilera, kanske fått en konstruktiv modell att gräla och argumentera. För hur lär de sig annars?"

    Ja-a. Kanske av sin första riktiga partner? Det var jag som fick lära min sambo att gräla, eftersom han vuxit upp i ett av domdär hemmen med tryckande stämning där inget reddes ut o konflikter unveks. Han visste helt enkelt inte hur han sku reagera när jag försökte ventilera lite problem, och gick bara bort. Jag o andra sidan undrade varför han inte stod på sig då han helt tydligt var av annan åsikt. Det var otroligt tufft att komma igenom dendär fasen, men nu ventilerar han fritt o jag har lärt mig att kanske inte ventilera varje minsta detalj.

    Så snälla, låt barnen se gräl (med måtta), men ännu viktigare - låt dem se er göra upp o be om förlåt efteråt.

    N

    VastaaPoista

Roligt att du kommenterar!