Att vara öppen med sitt mående

maanantaina, huhtikuuta 13, 2015

Här rullar det på som det gjort redan en tid. Jag tänkte skriva ner lite tankar om mitt tillstånd. Min medicin blev bytt iför några dagar sedan eftersom den förra inte hade någon effekt, så nu har jag igen höga förhoppningar om att måendet ska bli bättre.

Jag har märkt att det finns folk som förstår vad depression handlar om och folk som inte gör det. Jag är ganska bra på att läsa av människor och ibland får jag känslan när man talar om depression så tänker en del: "För fan, ryck upp dig. Far ut på lenkki det hjälper. Ligg inte bara i soffan utan gör något." Eller "Jaha, nu har hon papper från läkaren på att hon får vara slö och apatisk. Som om vi alla inte skulle vara det i detta gråa vårväder.". Många vet inte heller riktigt vad de ska säga.

Och jag kan förstå det. Det är inte länge sedan jag inte själv heller förstod vad depression handlade om. Helt ärligt förstår jag inte ännu heller helt vad grejen är men jag förstår mycket mera. Jag tycker definitivt att man borde tala mera öppet om detta. Det är så många som råkat ut för det.

Min situation är sådan att folk kanske inte utanpå märker något på mig. I synnerhet om de inte känner mig bra. De kanske tänker att jag annars bara är trött för att jag är en småbarnsmorsa. Jag håller ihop ganska bra under dagen, men ungefär all min energi går åt till att vara som folk på jobbet och få mitt arbete gjort. När jag kommer hem så är jag helt slut. Har bara legat på soffan på kvällarna. Har noll inspiration eller ork. Tanken om att fara någonstans, ens på kaffe med en nära vän känns ganska tung. Min familj har alltså endast fått min sämsta sida. Jobbet tar den bästa. Lite bakvänt känns det ju för nog är ju familjen viktigare än jobbet.

Därför var det otroligt bra med semester vid påsken. När vi var i Badhotell Eden kände jag att det fanns lite mer energi över för familjen. Fast livet där var lätt eftersom det inte fanns några vardagens måsten och tidtabeller. Man gjorde precis det man kände för.

Om jag själv kunde välja skulle jag så klart välja att vara satans glad. Mest hela tiden. Att jag skulle vara sjukt energisk och orka göra saker. Att jag skulle orka ta tag i saker och få min initiativförmåga tillbaka. Att jag skulle motionera som förr. Att jag inte skulle vara så nerstämd eller ha en mild social fobi. Nog skulle ju livet vara trevligare då. Men jag kan helt enkelt inte välja. Det är nu så här det är. Och tanken är att medicinen ska hjälpa med att höja energinivåerna och om de höjs så kommer hoppeligen resten att fixa sig när jag orkar med livet igen. Jag har ingen aning om det gör det men jag själv känner att om energinivåerna bara skulle vara högre så skulle jag orka göra saker som gör mig glad. Och det måste väl hjälpa en aning?

Men för att återgå till andra människor. Det finns som tur många i min närhet som förstår vad depression är. Det är jag tacksam över. Jag förstår inte heller varför man inte skulle berätta om sitt mående, att det är så tabubelagt. Det att jag berättar beror inte på att jag vill ha en massa sympati. Det beror helt enkelt på att jag själv har bättre att vara om folk i min närhet vet. Att jag får vara den nedstämda jag som jag är och inte behöver dra någon roll konstant. Att de förstår att det inte är deras fel om jag är apatisk och ledsen eller inte tar initiativ till något. Det beror på annat. Hur människor orkar hålla sin depression som en hemlis förstår jag inte.

Jag berättar också gärna om medicinbytet för folk eftersom jag fick sådana hemska ångestattacker av den förra medicinen när jag började ta den. En dag for jag på jobb trots måendet. Jag var där tio minuter men måste fara tillbaka hem för jag insåg att jag inte klarar av att vara där hela dagen. Det var hemskt. Och jättekonstigt. Det går liksom inte att förklara. Så, nu är jag bättre förberedd på sidoeffekterna om de kommer igen och jag vet att megaångesten går över på en vecka.

Och på tal om detta så tycker jag att alla ska läsa Maaret Kallios nyaste blogginlägg Hyvässä elämässä saa mennä myös huonosti. Jag läste det och konstaterade att sablar vad den kvinnan säger bra saker.

Mor och son på spasemester.


You Might Also Like

11 kommenttia

  1. Tycker det är så guld att du skriver öppet om ditt mående. blev själv diagnostiserad med djup depression för tre år sedan. Kunde inte ens gå ut ur lägenheten på över ett halvt år. Behövde någon träffa mig fick de ringa på dörren för jag gick bara dit jag absolut måste gå såsom till psykiatern. Kunde inte jobba och satte skolan på paus. jag bara städade hemma hela tiden. Hade inte ens ro att se en film. Tyckte att alla var jobbiga som ville träffa mig. Ville bara vara ifred. Efter över ett halvt år hemma bröt jag och min långvariga sambo upp och samtidigt började jag jobba och nu några år senare orkar jag jobba fulltid igen och har slutat med min medicinering. Det tar den tid det tar och man måste bara acceptera att just nu mår jag såhär och orkar ingenting, nästa månad kanske det är pikulite bättre, om ett halvt år kanske jag är helt frisk. Du klarar det här! Pikulite i taget!

    VastaaPoista
    Vastaukset
    1. Huh låter jobbigt men tur att det redan går bättre! Tack för att du delade med dig.

      Poista
  2. När jag var runt 20 år fick jag depression. Jag fick hjälp och åt mediciner. Efter ett halvår slutade jag med medicinen, men det var för tidigt. Fick fort börja med medicinen pånytt och ett drygt halvår senare (alltså ett drygt år efter att jag ursprungligen började med medicinen) slutade jag helt och har mått bra efter det (det är nu nästan 10 år sedan). Nu fungerar vardagen fint, men jag är uppmärksam på alla tecken av nedstämdhet. Ifall jag känner mej ens lite nedstämd, så pratar jag om det och jobbar för att det inte ska bli värre, hittills har det fungerat bra.
    Kämpa på! Hoppas du snart börjar må bättre :)
    H. Regelbunden bloggläsare, som idag väljer att kommentera anonymt :P

    VastaaPoista
    Vastaukset
    1. Tack för din kommentar! Skönt att du mår bättre, nog blir det bra för mig också i något skede. Måste bara kämpa igenom det tyngsta.

      Poista
  3. Olet rohkeampi kuin tiedätkään. Ja ihana juuri sellaisena kuin olet<3
    -M

    VastaaPoista
  4. Hoppas du snart få mer ork och livsglädje igen! Kan (som tur) inte alls känna igen mej själv i ditt mående, men har flera andra i närhet och bekantskapskrets som nog är drabbade. Skönt nog har de alla fått hjälp av både terapi och medecin. Anti-depressiva läkemedel är nog något som jag tror är betydligt vanligare än vi ens förstår. Bra att tala öppet om detta! Och stora styrkekramar till dej <3

    VastaaPoista
  5. Det är så bra att du delar med dig, tror att det också gör att allt blir enklare och att det är ett steg mot att få må bättre. Jag har inte själv varit deprimerad men maken har varit utbränd för ett par år sen och åt antidepressiva mediciner ca 6 månader. Han har berättat åt alla som undrat hur det varit och det hjälpte honom mycket. Idag är han mycket snabbare med att säga "Nej" och fokusera på sig själv. Själv har jag haft två missfall på raken och berättar öppet om det liksom att jag har mått dåligt nu när jag e gravid, varför skulle jag ljuga och svara "Bra" när folk undrar hur jag mått?! Det vinner ingen på liksom. Styrkekramar till dig som så öppet berättar om hur du mår! /Tanja

    VastaaPoista
  6. Jag försökte kommentera då på ditt förra inlägg angående din depression, men den publicerades inte då vårt internet strulade och sedan orkade jag inte skriva om allt. Fint att du skriver och är öppen om ditt mående! Depression borde absolut inte vara ett "förbjudet" samtalsämne. Jag tror om det talades mer öppet om att vara nedstämd, derpimerad och inte orka kanske det kunde bli lättare att söka hjälp i ett tidigt skede. Det ska ju inte vara något att skämmas för om man mår dåligt. Alla har vi våra svackor, vissa lindrigare andra djupare. Jag har också en nära som genomlidigt depression, ätit medicin, pratat med professionel och numera är utan medicinering med lyssnar extra noga på sin egen kropp och sitt eget ork. Hoppas din medecin hjälper och du småningom hittar tillbaka till ditt eget jag. Kram

    VastaaPoista
  7. <3 jag hoppas det svänger snart! Tänker själv att det är skönt att läsa att det inte alltid e så glittrigt när man kommer igenom ytan som det kan verka på sociala medier. Jag får i alla fall press och angst av att hänga på facebook för länge och mycket och försöker komma ihåg att logga ut när jag märker att jag påverkas negativt av det.

    Sku så gärna ge dig en dag på landet där du får vara slö o apatisk hur mycket du vill men förstår bra att du kanske inte orkar ta dig nånstans. men du vet var vi finns om du orkar o känner för en lande-tur.

    Hoppas medecinen hjälper, dock hoppas jag att du hittar nåt annat än piller som håller dig uppe bara du börjar känna att du har mera ork.

    Dela redan denhär en gång idag till en annan kompis men känner att den passar bra här igen;

    "The tiny seed knew, that in order to grow, it needed to be dropped in dirt, covered with darkness, and struggle to reach the light."

    Styrkekram!

    VastaaPoista

Roligt att du kommenterar!

Like my blog on Facebook

Instagram