7.4.2015

Diagnos: Mild depression

Som vi alla vet så finns det väldigt ofta skit bakom en perfekt fasad. När jag tittar på mitt instagramflöde så inser jag att mitt liv ser riktigt trevligt och mysigt ut. Och visst är det trevligt och bra och jag har allt jag någonsin önskat mig.

Men det man inte ser på ytan är att jag för några månader sedan blev diagnostiserad med mild depression och utbrändhet. Hur man kan vara milt utbränd vet jag inte men jag antar att det var på god väg käpprakt åt helvete. Men jag sökte hjälp och fick hjälp i tid.

Jag fick medicin som gav mig som biverkning helt otroliga ångestattacker i en veckas tid. Har aldrig känt något liknande. Men det gick över som tur. Jag har löst på tyglarna, går för det mesta över där staketet är som lägst, kräver inte så mycket av mig själv, men det känns fortfarande inte riktigt bra. Är lika trött som förut, energinivåerna är väldigt låga och någon sorts livsglädje saknas fortfarande. Kanske är medicinen inte den rätta? Kanske är dosen för liten? Kanske behandlas jag för fel sak? Jag vet inte men följande läkartid hämtar kanske med sig något nytt.

Jag har också fått tala ut med en professionell utomstående människa vilket kändes totalt pällit första gången men nu mera känns det ganska bra efter varje gång.

Men bara att få höra en läkare bekräfta att det inte är meningen att man ska må som jag gjort. Att livet inte ska vara så här. Att det möjligtvis finns hjälp att få, gör att den liten tyngd lyfts från hjärtat. Också det att jag kunnat ventilera detta med några av mina närmaste har känts skönt och gett en lättnad. Jag kanske inte är ett pisshuvud som aldrig är glad eller pigg utan kanske det verkligen ligger något bakom mitt mående. Jag hoppas verkligen att det finns något som kan hjälpa. Ens pikulite. Så att vardagen inte skulle vara ett evigt kämpande.

Jag måste få mig själv i skick så att jag kan vara den bästa möjliga mamman åt min underbara son.

14 kommenttia :

  1. De blir nog bra. Men låt det ta sin tid. Sköt om dig!

    VastaaPoista
  2. Så fint att du skriver om det! Jag fick samma diagnos för 12 år sen och precis som du sökte jag hjälp i tid, som tur. Medicinerna byttes vid nåt skede, men jag kände aldrig att de hjälpte. Terapin var också sådär, kanske det helt enkelt inte var rätt person? En lång process var det hur som helst men så en dag märkte jag att jag igen kände igen mig själv och kände mig bra med mig själv. Du har ju även en härlig egen familj som kanske lite underlättar processen, jag var singel och verkligen led av ensamheten då. Stor kram!

    VastaaPoista
    Vastaukset
    1. Tack Catta! Fast jag svarade redan åt dig via FB :) Puss!

      Poista
  3. Bloggläsare5.4.2015 15.16

    Heja dig!

    VastaaPoista
  4. Jättefint att du skriver! Styrkekram till dig <3

    VastaaPoista
  5. Fint att du kunnat söka hjälp, och fått det! Stor styrkekram till dig!! <3

    VastaaPoista
  6. Fint att du kunnat söka hjälp, och fått det! Stor styrkekram till dig!! <3

    VastaaPoista
  7. Det är strongt av dig att skriva om detta för även om vi lever i år 2015 är liknande ämnen tabu-belagda, tyvärr.
    Det är annars vanligt med ökad ångest som en biverkning i början av antidepressiv medicinering, men det kommer inte all vårdpersonal ihåg att berätta. Jag brukar alltid säga det just därför att man inte direkt ska känna att de här tabletterna vill ja inte äta, för nu mår jag sämre, men som för dig brukar denna biverkning gå över. Sedan tar det nånstans mellan 4-6v innan man kan se någon effekt av medicinering. Kämpa på det kommer att blir bättre igen!

    VastaaPoista
    Vastaukset
    1. Jo läkaren varnade nog men det var nog en riktigt galen känsla. En dag for jag till jobbet men stack iväg efter att jag hade mött den första kollegan den dagen och jag insåg att mitt pokerface inte kommer att hålla hela dagen. Jag var hemma flera dagar efter det. Har nog aldrig upplevt en sådan känsla. Skrämmande.

      Poista
  8. Tack för era kommentarer. Ni är så fina! Det känns skönt att sitta och ruva på detta längre.

    VastaaPoista
  9. Först nu läste jag det här - tycker som övriga att det är sjukt bra att du skriver om det här, just för att det är så hemskt vanligt men ändå så stigmatiserat. Det kan ju ta tid att bli bra igen men låt det ta den tiden som behövs! Kram på dig!

    -puva

    VastaaPoista

Roligt att du kommenterar!