7.6.2015

Onödig depressionsmedicin?

Just nu funderar jag väldigt mycket på ifall jag äter depressionsmedicin i onödan. Jag märker ingen större skillnad. Visst, stressnivån har sänkts ganska rejält vilket gjort livet aningen lättare och ibland har jag känt mig aningen energisk. Medicin har jag ju ätit sedan februari, två olika sorter och nu en starkare dos av den senare sorten. Det enda märkvärdiga jag märkt är att jag går upp i vikt och svettas massor.

Vad är det riktigt som felar med mig? Sköldkörtenvärdena är normala, dock märkte jag att T3-testet inte hade gjorts. Vet inte om det spelar någon roll.

Nu funderar jag på binjurarna och om det skulle ligga något där. Har läst så otroligt många berättelser på nätet om folk som mått lika som jag och som sedan tydligen haft problem med binjurarna. Men läkarna verkar inte riktigt anse att t.ex. binjureutmattning är någon riktig diagnos.

Jag tror jag vill dra ner på min medicinering eftersom den inte verkar ha någon inverkan. Och jag vet inte alls hur läkaren reagerar om jag tar upp detta med binjurarna.

Allt känns liksom lite hopplöst nu igen. Varför kan jag inte få vara normal och må bra?

PS. Om någon har tips på läkare som vet något om dessa hormonstörningar i huvudstadsregionen så tipsa gärna. Så kan jag söka mig till någon annan läkare ifall min läkare inte vet något om detta. Tackis!

7 kommenttia :

  1. Hej! Jag har inte kommenterat tidigare men följt din blogg och ditt mående med speciellt intresse eftersom jag känner igen mig så mycket. Jag har också mått skit hela våren och kämpat med det och det dåliga samvetet för att jag inte känner mig lycklig. Har en dotter lika gammal som Kevin och är dessutom gravid. Mina symptom var ångest, oro, sömnlöshet. Använde insomningsmedicin när jag var helt i koma av trötthet, läkarna sa att det var ok. Tog också ut 1vka sjukledighet i två repriser, tyckte det hjälpte att få vara för mig själv. Men viktigast av allt var kanske ändå terapin, som arbetshälsovårdens läkare ordinerade. det gör så gott att bolla sina tankar med en helt neutral mänska som kan ge dig helt nya perspektiv! Jag rekommenderar verkligen om du har möjlighet! Och så har jag insett att livet går så där, upp och ner, det kommer vara så. Sänk ribban, erkänn att du inte orkar osv. Min point: vet inget om de där binjurarna men tänker kanske att om medicinen inte hjälper så kanske du kan skippa den?

    VastaaPoista
    Vastaukset
    1. Vad bra om det lättat för dig! Jo jag vet verkligen inte vad som felar, tröttheten har jag ju kämpat med i över fem år redan men nu på grund av stressnivåerna i januari så blev det riktigt illa. Så ja… vet verkligen inte vad som felar med mig :(

      Poista
  2. Kanske du kunde hitta några vinkkar från Kaisa Jaakkolas bok Hormonitasapaino. Tycker den är väldigt bra. Ett besök hos en osteopat kunde också göra gott + samtalsterapi förstås. Troligen vill inte din läkare att du ska sluta med medicineringen ännu men det är ditt val! Om inte det känns bra så varför fortsätta?

    VastaaPoista
    Vastaukset
    1. Jag hade faktiskt lånat den där boken från bibban, men hann aldrig börja läsa den innan jag måste returnera den för någon hade reserverat den :/ Nytt försök senare kanske :)

      Poista
  3. Jag har haft depression, mer eller mindre sedan barndomen och ätit en massa olika mediciner, små och höga doser. Inte känns det ju alltid som att de hjälper, och det sägs ju att det kan ta länge innan man märker av skillnaden.. O inte är de ju någå mirakelmediciner, i alla fall inte för de med bagage som tynger.. Så ibland känns det kanske som att de inte hjälper, fast de hjälper (ens lite). Men det märks ju först sen då man slutar.
    Kämpa på! Det känns som ett helvete. Man har ju det "helt bra", förutom inombords, det viktigaste av allt. Just nu har jag varit utan medicin över ett år, fast det ibland nog känns som att det sku behövas lite hjälp. Men jag har försökt börja tänka på mig själv, ta lite egentid (nu har jag inte gjort det på länge och är därför i mycket tröttare och ledsnare, märker jag genast, då det känns att den andra inte tycker man är värd en paus..) och helt enkelt sänka på kraven och försöka stanna upp vid de bättre stunderna och aktivt fokusera på det.
    Sömn, sport och kosten vet jag ju att också inverkar, men jösses att det ska vara svårt. :D O att gå till psykologer är jättebra, har bara aldrig chansen att fortsätta längre tider, vilket jag sku behöva för att inte alltid börja från scratch.
    Lycka till!

    VastaaPoista
  4. Kirjoittaja on poistanut tämän kommentin.

    VastaaPoista

Roligt att du kommenterar!