30.7.2015

45 timmars digital detox i skogen

Här sitter jag. I ett torp ute in the middle of nowhere utan el eller rinnande vatten. Skymningen håller på att falla över skogen och mörkret här är verkligen kompakt. Jag har tänt ljus och oljelampor. Det är riktigt tyst. En fluga surrar ibland. Någon enstaka bil åker förbi. Ibland kvittrar en fågel.

Jag är här på hermoloma. En evakko. För att få lugn och ro, för att hinna tänka till slut tankar som uppstår i huvudet. Ja, kanske jag får någon ordning på tornadon i huvudet också. Fast det krävs nog mer än två dagar ute i skogen för att reda ut det skräpet.





Jag har stängt av nätet på min telefon. Jag skriver denna text på min iPad och publicerar senare. Så mycket tycker jag om att skriva att jag kände att jag måste göra det nu. Fast elektroniken egentligen är förbjuden.

Vanligtvis är jag ständigt anträffbar via nätet. Jag svarar väldigt snabbt på Facebook-meddelanden eftersom de direkt dyker upp på min skärm. Nu har det faktiskt varit skönt att man inte behöver snegla på telefonens skärm konstant. Så att man säkert inte missat något.

Visst är det absurt att det kändes högtidligt och skrämmande att stänga av nätet? Som att jag stängt ut hela världen. Men man når ju mig fortfarande via sms och telefonen. Det är bara det att jag använder sms och telefonsamtal väldigt lite. Nästan all min kommunikation går via FB-chatten, What's App och epost. Och eftersom jag ogillar att tala i telefon så har det varit skönt att det blivit så. Men samtidigt är det ett ständigt brus runt mig.



Jag älskar att slösurfa runt på Facebook och Instagram. Jag tröttnar liksom aldrig och kan göra det hur länge som helst. Och flödet tar ju liksom aldrig slut. Men VARFÖR behöver jag egentligen veta vad alla andra gör? Varför koncentrerar jag mig inte bara på mitt eget görande? Saker som i verkligheten händer runt mig.

På Instagram är det någon som köpt en String-hylla. Wau. På Facebook är det någon som inte förstår sig på feminism och en annan som frågar något i sin status som hen redan hade fått svar på via Google. Jaha. På en blogg är det någon som berättar om en väldigt fin tårta som hen bakat. På Snapchat är det någon som är i fyllan. På Twitter är det någon som tweetar om en ishockeymatch. 287 olästa blogginlägg väntar i Readern. Måste jag ta del av allt detta? Det kanske inte gör så mycket om jag ibland missar något?

Så mycket brus. Pling, pling, pling säger gruppchattarna. Måste också kolla vad som hänt i nöjesvärlden så att jag vet vad de talar om på jobbet. Och så plötsligt har hela dagen och kvällen gått och jag undrar om jag varit alls närvarande i mitt liv.


Därför har denna tid utan nät varit guld värd. Jag har redan under det senaste året ändrat på mina some-vanor, men jag har aldrig stängt av helt. Vad missade jag under cirka 45 utloggade timmar? Jag misstänker att jag är ganska så många timmar på plus. Timmar som jag varit närvarande för mig själv. Timmar som jag använt för att tänka på mitt eget liv (inte andras). Timmar som jag använt till att titta på trädena som svajar och tränat min hjärna i form av Sudoku. Timmar som jag saknat min familj i stället för att ta en some-paus i smyg i köket.


Jag älskar fortfarande sociala medier. Jag älskar fortfarande att scrolla igenom vad vänner, kompisar och bekanta har skrivit. Jag har ändå insett att jag inte behöver ha koll konstant. Jag har så himla mycket annat som jag också måste ha koll på.

PS. Vad hade jag missat då? En hade fött barn men annars var det väl inte så mycket viktigt i flödet. Jag vet inte riktigt för jag orkar inte scrolla :D Det som jag däremot hade missat var flera textmeddelanden av folk som hade fastnat i cyberrymden som iMessage. Och meddelanden som är riktade till mig personligen är ju alltid viktiga och betydelsefulla.

24.7.2015

Badhotellen Caribia vs. Eden

Om inte Muminvärlden gjorde mig lite nervös så gjorde vårt hotellboende det! Vi hade bokat ett standardrum på Caribia, vilket betydde att vi sov tätt inpå varandra. Det är något vi inte är vana med i vår familj.

Vi har tidigare varit på badhotell, då i Eden. Då bokade vi en svit så att Kevin fick ett eget rum att sova i och så att vi kunde ha lampor på efter att han lade sig. Nu missade man ju hela fina sommarkvällen när man gick i säng vid 21. Men å andra sidan var det ganska avslappnande och skönt att gå i säng så tidigt.

"Måst man vakna?"

Sovandet gick alltså väldigt bra., Kevin sov i hotellets resesäng och ville inte ens vakna den första morgonen. Jag hade öronproppar så jag inte blev störd av de andras ljud. Vi alla sov nog ganska bra.

Spegeltak.

Jag tänkte göra en snabb jämförelse mellan Caribia i Åbo och Eden i Nokia (där vi var i våras). Eden vinner med hästlängder så jag rekommenderar att åka dit. Varför?

- I Caribia fanns endast en barnbassäng, resten var 130 cm djupa. Det harmade lite familjen vi reste med som hade lite äldre barn. I Eden fanns två barnbassänger plus att stora bassängen var grund i ena ändan. Nu i Caribia hände det två gånger att ett barn bajsade i barnpoolen och då måste ju alla bort. Det fanns inte så mycket passligt för treåringarna när den var stängd i två timmar för rengöring.


- Vattenrutschbanorna var bättre i Eden.

- Den enda lunchen man fick på Caribia var från Hesburger eller Kotipizza. Börp. Inte ens ett café med smörgåsar eller dyligt fanns det. I Eden fanns en restaurang som nog hade hamppare och franskisar, men också annat.

På hotellets restaurang.

- Den riktiga restaurangen testade vi aldrig i Eden eftersom den var stängd inne i veckan under lågsäsong. På Caribia fanns restaurangen Havanna som vi måste vänta sjukt länge på att få beställa vår mat fast det var halvtomt. Det uppskattas inte när man reser med barn.

- Personligen tyckte jag mer om lekrummen i Eden. Det fanns mera och mångsidigare stuff där.

- Den ENDA som var bättre på Caribia var lekhörnan vid morgonmålet.

Och vår utsikt från Caribia…….. Voi herregud ändå…… :(


Andra kvällen åt vi middag i Åbo med hela konkkaronkkan. Det blev italienskt.

Efterrätt.
Men det var alltså en succé för vår familj fast jag är lite besviken på själva hotellet. Tur att vi hade bra sällskap och även annat program än att bada.

Muumimaailma-recension

Nåja. Ska vi ta itu med Muminvärlden då? Hur var det?

Getting the crowd ready.

Jag var ju rädd för att det skulle vara sjukt hössligt och lite tråkigt. Men det var ingendera. Fast vi var nog väldigt kort tid där, kanske två timmar eller lite på. Vi hann se muminhuset och skeppet. Sedan åt vi och efter det åkte vi tillbaka mot bilarna.



Vi bodde på hotell i Åbo och på många av dem säljs armband i förköp. Där får man armband som är i kraft två dagar för samma pris som en dags armbanden kostar i Muminvärlden. Det kostade 27 euro för alla som fyllt två år.

Lill-Kusinen (hahaha tänk att han har hett så här på bloggen, nu är han ju helt lika stor som Kevin) vågade titta på Mumin från famnen.

Vi lämnade bilen i Muumiparkki varifrån vi tog bussen. Muumiparkki kostade åtta euro. Man kunde också ha parkerat närmare stranden om vi vetat att vi skulle vara där så kort tid. Promenaden från bussen var relativt lång mätt i toddlerskala. Därför rekommenderar jag varmt att man har en vagn som barnet kan sitta i. Fast det skulle vara fråga om en promenadglatt barn. I Muminvärlden kan man hyra kärror som man kan lägga väskor i som man drar efter sig.

Kevin var fastspänd i vagnen så han kunde inte rymma när Muminmamman närmade sig.

Vi var där på en halvmulen dag och jag var ju orolig över hössligheten. Men fast det fanns mycket folk så kändes det faktiskt inte så farligt hössligt eller hysteriskt. Det fanns nämligen inga extra ljud där, endast besökarnas ljud. Ni vet, om man far till Borgbacken så får man ju något anfall av ljudnivån och de olika musiktrudelutterna från maskinerna plus alla skrik. Här var det inte alls så.

Kevin skrev en roman på Muminpappans skrivmaskin. Fast han trodde nog det var ett instrument.

Kevin var intresserad av Muminhuset. Han gick in där två gånger. Och Muminpappans skepp var väldigt intressant (han har ju en kärlek till båtar just nu). Roligast verkade det ändå vara när han lekte med plastbåtar i vattnet. Likadana båtar som han har hemma.



Muminfigurerna gick omkring på området. Dem var Kevin livrädd för. Han ville inte gå nära utan bara titta på avstånd.

Sommarens första familjepoträtt.

Det fanns ganska många matställen och för det mesta fastfood. Hann inte riktigt kolla utbudet så noga.

Resesällskapet.

Så visst var det helt trevligt men jag antar att ett barn som fanittar Mumin skulle få mer ut av det. Våra små resenärer verkade uppskatta bussskjutsen från parkeringsplatsen mer än själva Muminvärlden. Ja, och vi stannade i S-Market för att köpa glass där dom små fick köra med bilbutikskärror. Det verkade vara höjdpunkten av dagen. Helmiä sioille. :D

Åka buss, WAAAAU! :)

21.7.2015

Vlog: Varför Pärnu är ett så bra resmål (featuring Kevin och 3jorn)



Här kommer ännu en vlog som jag spelade in i Pärnu. Skulle ha kunnat berätta ännu mer om varför Pärnu är ett så bra resmål men redan nu blev det ju ganska långt. Hahaa.


20.7.2015

Muminvärlden for dummies?

Denna vecka blir det Muminvärlden-debut för denna familj. Och jag har lite ångest nu redan. Massor folk och hössel. Och så är det många som säger att det är "rahastuksen meininki" där. 

Så kan inte ni som varit där ge era bästa tips? Vad var lyckat? Vad ska man ens göra där? Kramas med figurerna? Kevin kommer SÅÅÅ inte att kramas med någon. Finns där aktiviteter? Är det alls roligt om man inte är ett Muminfan? Öööh jag är så oinsatt. 

muumimaailma.fi

19.7.2015

9.7.2015

I nattens mörker hinner tankarna och känslorna ikapp mig

Det är mitt i natten och jag sitter i mörkret med huvudet fullt av tankar. Ja, det här livet. Skitlivet. Livet som borde vara riktigt bra men inte är det.

Jag har nu slutat äta mina depressionsmediciner. I tre dagar har jag varit utan. Jag har mått vidrigt. Det snurrar i huvudet, känns som elstötar i hjärnan och på morgnarna är jag så trött och tung att jag tror att jag kunde sova i ungefär tusen år om jag bara fick.

Eftersom jag inte känt någon större effekt av medicineringen så känns det skönt att sluta med den. Att känna hur jag på riktigt mår.

Men nu är jag lite rädd ändå. Har varit ganska avtrubbad vad gäller känslor ända sedan jag började äta medicinerna men nu i natt, helt plötsligt hade jag gråten i halsen. Givetvis funderar jag på vad jag ska ta mig till när inte denna väg verkade ge mig hjälp. Psykoterapidelen är ju fortfarande på hälft… det känns fel med tanke på att jag i desperat behov av hjälp för sex månader sedan. Hur länge ska man få hänga löst?

Jag har börjat googla efter annan hjälp. När läkarna inte tycks ha något att erbjuda mig. Huvudet går på övervarv. Vad ska jag göra? Vad kunde fungera? Varför ska allt kosta så sabla mycket? Har jag fel i huvudet? Eller har jag fel någon annanstans?

Jag vägrar att tro att livet ska vara såhär. Att en människa som har allt riktigt bra i sitt liv mår sämre och sämre för varje år som går. En ung människa som borde ha massor energi. Som borde orka vara i arbetslivet i trettio år till.

Jag känner att mitt liv rinner iväg mellan mina fingrar. Jag får liksom inte grepp om det. Jag är bara tröttare och mer apatisk hela tiden. Min tid går åt till att klara mig till kvällen då jag äntligen får vila. Jag drar mig bort från människor, har svårt att orka föra en diskussion eller vara intresserad av vad en annan människa säger, känner mig allt mer ensam. Börjar ogilla mig själv allt mer, både det inre och det yttre. Är även allt mer övertygad om att människor runt mig snart kommer att känna lika. Hur skulle någon tycka om en lat, sur, apatisk, inåtvänd blobb som mig?

Hur blev det så här? Vad ska jag göra? Hur ska jag orka?

Om jag bara orkar så ska jag skriva om det jag googlat fram som kunde hjälpa mig. Vet bara inte hur jag ska lyckas kämpa mig vidare och söka hjälp på annat håll när jag är helt trasig.


För din skull mitt barn, måste jag försöka hitta en lösning. Jag vill inte att din barndom bara glider förbi mig. Att jag plötsligt i min trötthetsdimma märker att du är 23 år gammal och flyttar hemifrån. Att det enda jag minns från din barndom är att jag bara försökte klara mig genom dagarna till kvällen då jag fick vila.

Nu är klockan tre på natten. Om det i morse kändes som jag kunde sova i tusen år till så kommer det att kännas ännu värre i morgon. Oh what a joy.

7.7.2015

Treårskalaset på stranden

I år hade vi lyckan att fira Kevins födelsedag på stranden i Paradiset. Vi hade otrolig tur med vädret och det blev en lyckad eftermiddag. Här kommer en bildbomb.

Ja må han leva, ja må han leva...

"Ööööh vaffö är här så mycket människor och varför sjunger dom åt mig?"

Racerkaka.

Han rökte lakupipa.

Tre generationer i gungan

Släkt i olika åldrar.

Kära svärmor som gjorde kalaset möjligt.

Alla stolar var upptagna.

Jag sprang omkring som en yr höna.

Det tredje bordssälskapet.

Lek pågår.

Kusiner och småkusiner.

Den yngsta festprissen.

Båtgalningen fick många båtar.

Bryggan är ett favoritställe.

Plask, plask, plask.

Kevins gudmor var på plats. De nygifta var så fräscha.

Trafikmärke.


Vlog: Döden. Fucking döden.

2.7.2015

Bröllop på Åland

På veckoslutet var vi på bröllop på Åland. Det hade jag sett fram emot mycket. Jag hade äran att vara brudfrämma och bröllopet var fantastiskt fint och avslappnat. Och brudparet, oj muschinuschi ändå så de är fina ihop!

Tänkte slänga in några bilder från resan.

Vi var flera som åkte med samma båt från Åbo till Mariehamn. Vi fyra hade frukostdejt.

Ett annat gäng drack vi skumppa med. Och lyssnade på karaoke.

Det blåste mycket.

Där chillaile han.

När vi kom till Mariehamn hade jag krabbisfiilis hela dagen för att jag hade sovit bara fyra timmar natten innan. Det var ganska hemskt.

Men följande dag kändes det redan mycket bättre. Det blev frissa och allt.

Innan vigseln fotade 3jorn brudparet och jag assisterade.

Här stod vi och väntade på brudparet som vi skulle knäppa några foton på.

Fiilisen var väldigt bra när vi fotandet var fixat och vi begav oss till festen.

MOI!


Jag försökte förklara snapchat åt dem. De försökte förstå men jag tror inte att de gjorde det :P

På hemvägen var vädret fint och vi verkligen njöt av att vara på tumis. Nästa gång vi åker färja så spenderar vi tiden i leklandet.