45 timmars digital detox i skogen

torstaina, heinäkuuta 30, 2015

Här sitter jag. I ett torp ute in the middle of nowhere utan el eller rinnande vatten. Skymningen håller på att falla över skogen och mörkret här är verkligen kompakt. Jag har tänt ljus och oljelampor. Det är riktigt tyst. En fluga surrar ibland. Någon enstaka bil åker förbi. Ibland kvittrar en fågel.

Jag är här på hermoloma. En evakko. För att få lugn och ro, för att hinna tänka till slut tankar som uppstår i huvudet. Ja, kanske jag får någon ordning på tornadon i huvudet också. Fast det krävs nog mer än två dagar ute i skogen för att reda ut det skräpet.





Jag har stängt av nätet på min telefon. Jag skriver denna text på min iPad och publicerar senare. Så mycket tycker jag om att skriva att jag kände att jag måste göra det nu. Fast elektroniken egentligen är förbjuden.

Vanligtvis är jag ständigt anträffbar via nätet. Jag svarar väldigt snabbt på Facebook-meddelanden eftersom de direkt dyker upp på min skärm. Nu har det faktiskt varit skönt att man inte behöver snegla på telefonens skärm konstant. Så att man säkert inte missat något.

Visst är det absurt att det kändes högtidligt och skrämmande att stänga av nätet? Som att jag stängt ut hela världen. Men man når ju mig fortfarande via sms och telefonen. Det är bara det att jag använder sms och telefonsamtal väldigt lite. Nästan all min kommunikation går via FB-chatten, What's App och epost. Och eftersom jag ogillar att tala i telefon så har det varit skönt att det blivit så. Men samtidigt är det ett ständigt brus runt mig.



Jag älskar att slösurfa runt på Facebook och Instagram. Jag tröttnar liksom aldrig och kan göra det hur länge som helst. Och flödet tar ju liksom aldrig slut. Men VARFÖR behöver jag egentligen veta vad alla andra gör? Varför koncentrerar jag mig inte bara på mitt eget görande? Saker som i verkligheten händer runt mig.

På Instagram är det någon som köpt en String-hylla. Wau. På Facebook är det någon som inte förstår sig på feminism och en annan som frågar något i sin status som hen redan hade fått svar på via Google. Jaha. På en blogg är det någon som berättar om en väldigt fin tårta som hen bakat. På Snapchat är det någon som är i fyllan. På Twitter är det någon som tweetar om en ishockeymatch. 287 olästa blogginlägg väntar i Readern. Måste jag ta del av allt detta? Det kanske inte gör så mycket om jag ibland missar något?

Så mycket brus. Pling, pling, pling säger gruppchattarna. Måste också kolla vad som hänt i nöjesvärlden så att jag vet vad de talar om på jobbet. Och så plötsligt har hela dagen och kvällen gått och jag undrar om jag varit alls närvarande i mitt liv.


Därför har denna tid utan nät varit guld värd. Jag har redan under det senaste året ändrat på mina some-vanor, men jag har aldrig stängt av helt. Vad missade jag under cirka 45 utloggade timmar? Jag misstänker att jag är ganska så många timmar på plus. Timmar som jag varit närvarande för mig själv. Timmar som jag använt för att tänka på mitt eget liv (inte andras). Timmar som jag använt till att titta på trädena som svajar och tränat min hjärna i form av Sudoku. Timmar som jag saknat min familj i stället för att ta en some-paus i smyg i köket.


Jag älskar fortfarande sociala medier. Jag älskar fortfarande att scrolla igenom vad vänner, kompisar och bekanta har skrivit. Jag har ändå insett att jag inte behöver ha koll konstant. Jag har så himla mycket annat som jag också måste ha koll på.

PS. Vad hade jag missat då? En hade fött barn men annars var det väl inte så mycket viktigt i flödet. Jag vet inte riktigt för jag orkar inte scrolla :D Det som jag däremot hade missat var flera textmeddelanden av folk som hade fastnat i cyberrymden som iMessage. Och meddelanden som är riktade till mig personligen är ju alltid viktiga och betydelsefulla.

You Might Also Like

0 kommenttia

Roligt att du kommenterar!

Like my blog on Facebook

Instagram