I nattens mörker hinner tankarna och känslorna ikapp mig

torstaina, heinäkuuta 09, 2015

Det är mitt i natten och jag sitter i mörkret med huvudet fullt av tankar. Ja, det här livet. Skitlivet. Livet som borde vara riktigt bra men inte är det.

Jag har nu slutat äta mina depressionsmediciner. I tre dagar har jag varit utan. Jag har mått vidrigt. Det snurrar i huvudet, känns som elstötar i hjärnan och på morgnarna är jag så trött och tung att jag tror att jag kunde sova i ungefär tusen år om jag bara fick.

Eftersom jag inte känt någon större effekt av medicineringen så känns det skönt att sluta med den. Att känna hur jag på riktigt mår.

Men nu är jag lite rädd ändå. Har varit ganska avtrubbad vad gäller känslor ända sedan jag började äta medicinerna men nu i natt, helt plötsligt hade jag gråten i halsen. Givetvis funderar jag på vad jag ska ta mig till när inte denna väg verkade ge mig hjälp. Psykoterapidelen är ju fortfarande på hälft… det känns fel med tanke på att jag i desperat behov av hjälp för sex månader sedan. Hur länge ska man få hänga löst?

Jag har börjat googla efter annan hjälp. När läkarna inte tycks ha något att erbjuda mig. Huvudet går på övervarv. Vad ska jag göra? Vad kunde fungera? Varför ska allt kosta så sabla mycket? Har jag fel i huvudet? Eller har jag fel någon annanstans?

Jag vägrar att tro att livet ska vara såhär. Att en människa som har allt riktigt bra i sitt liv mår sämre och sämre för varje år som går. En ung människa som borde ha massor energi. Som borde orka vara i arbetslivet i trettio år till.

Jag känner att mitt liv rinner iväg mellan mina fingrar. Jag får liksom inte grepp om det. Jag är bara tröttare och mer apatisk hela tiden. Min tid går åt till att klara mig till kvällen då jag äntligen får vila. Jag drar mig bort från människor, har svårt att orka föra en diskussion eller vara intresserad av vad en annan människa säger, känner mig allt mer ensam. Börjar ogilla mig själv allt mer, både det inre och det yttre. Är även allt mer övertygad om att människor runt mig snart kommer att känna lika. Hur skulle någon tycka om en lat, sur, apatisk, inåtvänd blobb som mig?

Hur blev det så här? Vad ska jag göra? Hur ska jag orka?

Om jag bara orkar så ska jag skriva om det jag googlat fram som kunde hjälpa mig. Vet bara inte hur jag ska lyckas kämpa mig vidare och söka hjälp på annat håll när jag är helt trasig.


För din skull mitt barn, måste jag försöka hitta en lösning. Jag vill inte att din barndom bara glider förbi mig. Att jag plötsligt i min trötthetsdimma märker att du är 23 år gammal och flyttar hemifrån. Att det enda jag minns från din barndom är att jag bara försökte klara mig genom dagarna till kvällen då jag fick vila.

Nu är klockan tre på natten. Om det i morse kändes som jag kunde sova i tusen år till så kommer det att kännas ännu värre i morgon. Oh what a joy.

You Might Also Like

10 kommenttia

  1. Alltså jag önskar SÅ att jag kunde säga nånting eller göra nånting för dig så du skulle må bättre! Fast vi inte känner varandra! Enda jag kan säga är väl kram, jag tror på dig, du klarar det här. Det är inte ditt fel! KRAM!

    VastaaPoista
  2. Nej usch! Hoppas du hittar nån lösning snabbt! Krams!
    -pupps-

    VastaaPoista
  3. Stor kram! Sänder dej styrka att orka kämpa på. Hoppas att du snart får den hjälp du behöver och som verkligen hjälper dej!

    VastaaPoista
  4. Hej! Har du läst Janina Nylunds blogg? Hon bloggar på Sevendays.fi och skrev igår om nedstämdhet och johanneört. Hoppas du får må bättre snart!

    VastaaPoista
  5. Kämpa på Cia! Jag är jätteledsen över att läsa hur du mår. Det är hemskt att de ska ta så länge i Finland att få hjälp & psykoterapi, de är så långsamt & byråkratiskt att de som kanske behöver mest hjälp helt enkelt inte alltid orkar... Man skulle ju tycka att man skulle få förkörsrätt som småbarnsmamma?! Jag har vänner som genomgått processen över att få hjälp, och jag är totalt upprörd över hur systemet funkkar! Jag tycker också att de är jättemodigt & fint att du så öppet skriver om dina upplevelser, kan säkert vara viktigt stöd för andra i samma situation. Hoppas vekligen att du få hjälp, SNART, så snart som möjligt! Hoppas saker börjar gå åt det bättre hållet! Styrkekramar!

    VastaaPoista
  6. Fy vad tråkigt att du inte blivit något bättre.. det kan ju vara värt att pröva alternativa metoder som du verkar googla runt på, eftersom antidepressiva inte fungerade.. Är det en djungel och du känner dig trött och orkeslös, ta hjälp av de runt omkring dig, kanske någon av dem vet mera om alternativ och till och med kan ringa och boka tid eller liknande så är det åtminstone ett moment mindre för dig. Du ska inte behöva gå omkring och må så där..det kommer att vända men jag vet bara inte när och hur, men jag är säker på att det vänder..kanske ingen tröst i nuläget men ändå! Du är stark som skriver om hur du mår! Styrka!

    VastaaPoista
  7. Jag fick själv hjälp och fort från rådgivningen. Är själv psykolog så vet att det är svårt att få hjälp. Är också själv emot medicinerna men eftersom alternativen inte än så länge är så många så vet jag att det är den enda hjälpen människorna kan få imellanåt. Om du vill prata och höra hur jag klarat mig ur dimman (och in i den emellanåt igen) så kan vi absolut träffas. Tycker allt du berättar här låter så jätte bekant så jag tror att jag sku kunna hjälpa dig. <3

    VastaaPoista
  8. Kirjoittaja on poistanut tämän kommentin.

    VastaaPoista
  9. för mej har det hjälpt att göra lugn yoga regelbundet, försöker göra det varje dag en kvart, några rörelser och andningsövningar.Tar inte bort kaoset men gör det lite mindre snurrigt o lättare att ta emot de dåliga dagarna.

    VastaaPoista
  10. Kirjoittaja on poistanut tämän kommentin.

    VastaaPoista

Roligt att du kommenterar!

Like my blog on Facebook

Instagram