27.9.2015

Lättare att bygga starka barn än att reparera söndriga vuxna

Såg denna bild i mitt Facebook-flöde och delade också själv den.



Ju äldre Kevin blir desto mer orolig är jag över hur vi ska lyckas uppfostra honom till den bästa versionen av sig själv. Att han inte i framtiden ska gå och bära på ett lass som tynger ner honom. Att han ska utvecklas till en vettig och glad vuxen som inte behöver grubbla över det förflutna. Att han ska få en frisk självkänsla.

Världens svåraste uppgift? Att stöda ett barn i hens utveckling. Jag är helt newbie på detta och känner att jag seglar på osäkert vatten. Känner någon annan igen sig? Eller ska man bara låta bli att grubbla för mycket.

Jag antar att mitt grubbleri har att göra med min terapistart och det senaste året då jag funderat mycket på mitt förflutna. Visst, jag hade en helt okej barndom och blev väl en helt okej individ. Men ändå är det så mycket annat. Och idag är jag där jag är. Livet är konstigt.

26.9.2015

Tältutfärd = mindfulness

Jag har alltid gillat att tälta och tänkte att jag måste börja hjärntvätta Kevin så att vi är två i familjen som gillar det. Ni vet, två mot en. Så i dag gjorde vi en tältutfärd till Luuk i Esbo. Och det var en succé för när jag i bilen frågade Kevin vad som var bäst med utfärden så svarade han tältet (som han förresten var övertygad om att var en ubåt till en början).

Vi åt och kokade kaffe och promenerade lite i omnejden. Och tur att vi hade min mamma med, hon är en riktig "eräjorma", brukar vandra i Lappland och så.

Jag älskar verkligen att vara ute i naturen. Varför gör jag det då så lite? Det är en slags mindfulness när man går i skogen och plockar svamp eller ligger i ett tält tillsammans med sitt barn och leker att man sover.

Vårt tält har vi endast använt en gång tidigare, på en fest på Bodö.

Morsan fixade klabbar. 

Till slut fick vi eld att grilla på.

Han blir nog ett bra utfärdssällskap.

Tälthäng.

Dags att koka kaffe.

Köket.

Min fina mamma.

Aj sablar vad kaffet smakade gott där ute.

Vädret var perfekt.

Området var fint.

Vattnet var lite svalt.

Nu ska vi sova!

Efter maten måste man vila lite.

Och efter det härja.

Dags att packa ihop.

Loppisresultat

Lite måste jag skryta nu. Jag hade ett loppisbord denna vecka på ett självbetjäningsloppis. Vad är det nu att skryta om, undrar ni kanske. 

Jo jag fick äntligen tummen ut reven. Har tänkt sälja på loppis i flera år men det har bara inte blivit till något. Men någonstansifrån klämde jag fram lite fananamma och fixade det. 

Gick 110 euro på plus så det var ju riktigt bra. Hade ganska låga pris på det mesta men hämtade ändå hem två Ikeakassar med stuff. En del kläder sålde bra och ungefär alla köks och inredningsgrejer for. Sjukt bra. 

Pengar till terapikassan. Jess!

Nu har jag ännu lite större grejer som jag borde orka sälja på lokala FB-loppiset. 

24.9.2015

Terapi kostar lika mycket som en liten bil

Att fixa terapi åt sig själv är nog inte det lättaste i detta land. Det är nu ungefär nio månader sedan jag sökte vård och fick diagnosen mild depression. Man kan nog verkligen inte vara på bottnet när man ska orka kämpa vidare (efter t.ex. läkares kommentarer om att man inte säkert är så hemskt deprimerad för man har sminkat sig och har rena kläder). För att orka ha samma upprivande utläggning för flera läkare och hälsovårdare.

Men nu har jag då slutligen kämpat mig fram till den punkten att jag har en läkare som kommer att skriva ett utlåtande till FPA. En sista superansträngning är att hitta en terapeut. Fy fan vad tungt det har känts och ärendet har legat på to do-listan en tid. Men nu verkar det fixa sig.

Men nu när terapeuten är fixad börjar jag få ekonomisk ångest. Fast FPA stöder min terapi så blir den månatliga avgiften för mig ungefär det samma som kostnaderna för en liten bil. Inga små summor alltså. Livet skulle vara enklare om jag hade en bil men vi har beslutat att det finns annat de pengarna behövs till.

Ja. Det att man betalar nu är ju på ett sätt som att sätta mentala pengar på banken. Det svider nu men det ska ju leda till att jag mår bättre sen. Men flera år kommer terapin ju att hålla på.

Gäller att kolla över familjens ekonomi lite. Usch sådan ångest jag får. Vi bokade nu ändå en södernresa som vi planerat i flera år. Bäst att resa så länge man kan för sen blir det tighta tider. Dessutom ser jag den efterlängtade resan som en viktig del av min rehabilitering och familjens välmående. En vecka utan bekymmer om vardagsrumba, matlgning, städning i solen och värmen. Ja tack. We need that.

Sen kan det ju hända att jag angstar helt i onödan nu. Det kanske fixar sig till slut på något underligt sätt. Ja, det finns väl inga val för jag behöver verkligen terapin för att resa mig upp från detta.

Ja. Ursäkta att jag gnäller. Om några år kanske ni här får läsa om en rosaskimrande vardag. Sitä odotellessa.



There will be light.

23.9.2015

Ryggsäcken hålls nu på ryggen

Tack vare er är ryggsäcksproblemet fixat. TACK! Inte visste jag att det fanns bröstremmar till Kånken Mini. Det var mycket trevligare för honom att promenera till Mulleskogen idag. 

20.9.2015

Söndagsutfärden

Det är nog konstigt. Hur det plötsligt går hur bra som helst att flänga omkring med Kevin på tumis. 3jorn var på en photoshoot idag och Kevvan och jag stack till Itis där det fanns en massa happening idag. Och han var så himla medgörlig. Liksom superglad när han fick åka metro (som han längtat!) och orkade sitta snällt i vagnen när jag kollade några saker i butikerna. Nå, inte är det ju som man skulle kunna shoppa och prova en massa kläder, men liksom en del ärenden lyckas jag utföra när vi är på tumis. Med min ork och mina nerver har det inte riktigt fungerat tidigare.

Vi hängde där i tre timmar, mycket längre än planerat. Vi var på disco och kollade lekställena. Gick i några butiker. Drack kaffe med min mamma. Skulle redan hem men sedan uppenbarade sig Lillkusinens familj så vi åt med dem istället för att åka hem och äta. Sen blev det ännu metro hemåt.

Ett halvt år tillbaka skulle detta ha varit ganska så omöjigt. Då skulle jag mest bara ha legat i soffan och Kevin skulle ha lekt brevid.



19.9.2015

På trattisjakt

Idag var vi till Paradiset och gjorde en skogsutfärd tillsammans med Lillkusinens familj. Vi letade efter trattkantareller och hittade sjukt mycket av dem. Jag var för en gångs skull den som hittade de första trattisarna. Jag brukar aldrig hitta någon ätbar svamp. Kevin var också en sjukt bra svampplockare, har har ju en supersyn så sen när han visste vad han letade efter så hittade också han svamp.

Det är nog något terapeutiskt med att gå i skogen. Jag gör det alltför sällan.

Det fanns också massor enorma blåbär som vi åt längs vandringen.

Omnomnom sa de.

"Go west, life is peaceful there…"

Saftpaus.

Den yngsta och hans far var en bra hejarklack.

Gänget vandrar hemåt.

I slutet blev det lite tungt att gå och alla ville vara i 3jorns famn.

På gården tittade solen fram.

Jepp. Nu ska vi äta svampsmörgåsar. Slurps.

16.9.2015

Ryggsäck för minimala axlar?

Vi har ett litet problem. Nu när mulleskogen har börjat och kevin går klädd i sin höstjacka så verkar det som han behöver en ny ryggsäck. En hal jacka och minimala axlar är inte den bästa kombon med en Kånken mini och den hålls inte alls på axlarna. Det är synd för jag tycker den är så himla bra storlek när den är så minimal. Men kanske den fungerar bättre när han växer lite. 

Men ja, har ni tips på ryggsäckar som hålls på ryggen på en treåring? Det känns ju att axelremmarna borde ha något antislip material och sedan borde det finnas en rem mellan axelbanden så att de skulle gå att knipsa fast i varandra över bröstet. 

12.9.2015

Sexårsbröllopsdag

Vi lever mitt i vår familjs jubileumstider. Jubileumstider är det därför att det med någon veckas mellanrum är min födelsedag, vår bröllopsdag och sedan 3jorns födelsedag. Ja det blir så mycket på en gång att man nästan inte riktigt orkar fira och köpa gåvor stup i kvarten.

I fjol firade vi vår femårsbröllopsdag i Berlin och detta år firade vi på hotell i hemstaden. Att sova på hotell i staden där man bor är sjukt kul tycker jag. Man kommer bort hemifrån från alla måsten och kan med gott samvete ligga på rummet för man behöver inte springa runt och se på sevärdheter.

Så vi tog in på Klaus K och middagen åt vi på Toscanini i hotellets bottenvåning. Där lunchade vi faktiskt den 09.09.2009 när vi just hade blivit vigda i Magistraten. Så det var ganska kul att äta där igen.

Det blev ett väldigt lyckat dygn, med chillande och långa diskussioner som man inte hinner eller orkar med i vardagen.












Yogahelgen

För en vecka sedan ordnade min kära vän ett Yoga veckoslut på sina föräldrars stuga. Hon är utbildad yogainstruktör och jag tyckte det var en häftig idé. Jag har ju länge velat lära mig mer om yoga.

Så vi var ett gäng tjejer där på stugan, jag kände egentligen ingen från förut. Men det blev flera yogapass, några ute på bryggan och några inomhus. Vi åt god vegemat och gick i bastun. Det var riktigt uppfriskande. Nu borde jag ännu hitta ron till att yoga. Jag har svårt att stanna upp och koncentrera mig på något just nu känns det som.

Yogapass på bryggan.

Vår glada, härliga instruktör.

Det var en stark upplevelse att yoga och meditera där mitt bland naturens ljud.

Mitt nya sup-bräde testades också.

Och ja… varför yogandet så sällan blir till något här hemma så ser ni här. Nå jag försökte åtminstone.

Tack Catta för all inspiration!