27.10.2015

Snart är han trespråkig

Jo, alltså Kevin är smart som fan. Undrar var han fått de generna ifrån, hehe. 

Ibland måste man ju tala lite kodspråk så den lilla inte fattar allt man säger. Det var en helg 3jorn och jag diskuterade huruvida vi skulle ta glass till efterrätt eller ej. Vi använde ordet icecream så Kevin inte skulle fatta vad vi pratade om så han inte skulle bli besviken om vi inte typ skulle haft glass i frysen. Vi sa ordet någon enstaka gång. 

Nå, vi kom slutligen fram till att vi skulle äta glass och då sitter barnet och slevar i sig och utbrister "icecream, icecream icecream..." och ser nöjd ut. Just så, han knäckte det kodordet direkt. 

En kväll överraskde han oss med att sjunga en hel sång på engelska. "Daddy finger, daddy finger where are you? Here I am, here I am, how do you do? Mommy finger, mommy finger where are you? Here I am, here I am, how do you do? Brother finger, brother finger..." osv. 

Tack Youtube!

26.10.2015

Mångalningarna

Jag har ju lite problem med sömnen och har ofta kännt att jag sovit ännu sämre vid fullmåne. Har märkt det för åratal sedan och ofta har jag hiffat att det varit fullmåne först följande dag. 

Nu undar jag om Kevin ärvt lite av min mångalenskap. Han sover oftast bra men ibland har han konstiga vaknätter. De två senaste har råkat sig vid samma tider som fullmånen. 

I natt var igen en sådan natt och hela familjen är trötta som trasor. Han ville helt enkelt inte sova. Det verkar som han haft sin första mardröm också. Om en dum gubbe som kommer och biter honom. 

Undrar om mångalenskap är något som existerar? Märker ni av när det är fullmåne?

Tack vare en bok har han hiffat att vi har skelett inom oss. Här ser ni favoritpyjamasen och -vantarna. 

25.10.2015

Stockholm i mitt hjärta

Detta veckoslut var vi på tumiskryssning till Stockholm. Egentligen skulle vi åka alla tre men efter många om och men, och lite yrande, blev det så här. Och det var nog verkligen bra och behövligt.

Vi fick en gratiskryssning pga. att 3jorn fotat för firman vars fartyg vi åkte med. Så det var ju sjukt bra.




I Stockholm hade vi en ganska chill dag. Vi tog taxi till Abba-museet på Djurgården (läs mer om det i förra inlägget). Och sedan tog vi oss till turistcentrumet på Drottningsgatan. Vi drack kaffe och shoppade lite och efter det tog vi tunnelbanan tillbaka till hamnen.

Stockholm var vackert som fan i solskenet och det var en ganska varm dag.








På hemvägen skippade vi buffén och åt lite seafood istället. 3jorn var i sjunde himlen, han älskar sådant. Sedan blev det lite för många drinkar och vi var helt för sent i säng. Nå det blev ju en rolig kväll och man känner ju att man gjort något roligt igår. Jag sov två dagssömner här hemma. Hahahaa.



På dagen fick vi hem en glad pojke som hade haft roligt hos min mamma och hennes man. Han hade betett sig som en ängel och dom är riktigt kära i honom, hahaaaa.

Abba The Museum är inget tråkmuseum

Igår spenderade vi dagen i Stockholm och jag fick äntligen besöka Abba-museet. Det var verkligen kul. Jag har ju varit Abba-fan sen jag var liten för min mamma brukade lyssna på Abba Gold-skivan. Fattar inte hur någon kunnat göra så sjukt många bra låtar.



Ingen ringde fast jag stod och väntade en stund.

Bänkhäng.

Sjöng en riktigt falsk version av Mamma Mia.

Guldskivor så långt ögat kan nå.

Vaxdockor som såg väldigt levande ut.

Jag rekommenderar museet till alla som är intresserade av Abba. Det var väldigt roligt för man fick sjunga, dansa och göra en massa grejer. Inget tråkmuseum alltså.

Rekommenderar också den svenskspråkiga audioguiden där Agnetha, Frida, Björn och Benny själv berättar en massa storyn.

19.10.2015

En av kvinnorna som går sönder anmäler sig

Jag läste denna text som har rubriken Vi är kvinnorna som går sönder. Och detta är något jag funderat väldigt mycket på. Var det aningen enklare förr? Jag vill på inget vis förminska det jobb som 80-talmammor gjort men jag undrar ändå om trycket och pressen var aningen mindre då? Det var liksom inte så jäkla hysteriskt känns det som.

Det som skribenten inte nämnde i sin text som säkert har stor skillnad är internet. Visst, vi nutidsmammor kan googla svar på allt på en minut (fattar inte hur mammorna tidigare klarade sig utan google :D). Men samtidigt överöses vi med information om "rätt och fel", åsikter och bonade ytor.

Något som jag blivit riktigt allergisk för är när folk ska ha sina åsikter överallt, ni vet, hur många gånger har vi inte läst: "Alltså alla får göra heeeeeelt som dom tycker, men JAG bla bla bla" och så lyfter man upp sig själv en aning för att man inte behöver egen tid/för att man använder tygblöjor/för att ens barn kan räkna till tio när hen är under ett år gammal, eller något annat.

Jag tror åtminstone personligen att allt jag ser på nätet påverkar mig mer än jag tror. Och så får jag ofta för mig att jag är på något sätt sämre för att jag värmt färdig mat åt mitt barn eller för att jag endast varit ute med honom en timme under en vacker söndag.

Jag måste ta på mig mina "bry dig inte om vad andra tycker"-glasögon när jag surfar runt. Och så borde vi morsor stöda varandra istället för att tävla om någon osynlig årets morsa-pokal. Ingen kan ändå vinna i den tävlingen.

Foto: Björn Fagerholm



Det ständiga dåliga samvetet och balanserandet som ändå bara misslyckas

Ända sedan Kevin började på dagis har jag haft en fast arbetstid på 8-16. Innan det har jag hela mitt vuxna liv haft flextid. Redan innan jag bytte arbetsuppgifter till de nuvarande så visste jag att den fasta arbetstiden skulle stressa mig. Att ha exakta klockslag att följa samtidigt som dagisvardagen började och behovet av flex var större än någonsin. Men jag har knallat på i nästan två år nu.

Även mannen har bytt jobb och har en fast arbetstid på 9-17. Och det är ju passande. Han för barnet till dagis varenda morgon och jag hämtar. När min arbetstid tar slut så hinner jag just och just till dagis innan det stängs.

Och det är Kevin som får den längsta dagen. Nästan nio timmar.

Jag har upplevt vardagspusslet som väldigt utmattande. Eller egentligen den jävla enformigheten. Ska jag en enda gång någonstans efter jobbet så måste en barnvakt fixas som kan hämta Kevin. Jag kan alltså praktiskt taget ungefär aldrig göra något efter jobbet. Inte utföra ärenden. Inte träna. Inte träffa en kompis. Nå, inte utan en massa säätö i allafall. Så det får oftast bli.

Jag kommer inom en snar framtid att byta arbetsuppgifter. Jag är både ledsen och glad över det. Jag är även förväntansfull inför det nya eftersom jag då har mycket mer flexibilitet med arbetstiderna. Det skulle alltså vara möjligt att jag skulle föra barnet till dagis till klockan åtta och sedan fara på jobb. För att få omväxling i rusandet. Problemet är ju bara fortfarande det att mannen har sin arbetstid och jobbar ända till 17, vilket är tiden då dagiset stängs. Herregud så det skulle vara skönt om båda föräldrarna hade flextid. Man kunde liksom turas om med att föra och hämta på dagis. Uppfriskande. Nå, en liten lättnad blir det ju nu ändå i och med att jag har flextid. Men ja, slutligen har det ju sedan inte så stor skillnad eftersom mannen ändå inte i regel har flextid.

Vardagskarusellen tar kål på mig. Både på grund av enformigheten men också för att jag så otroligt sällan hinner/orkar göra något jag njuter av. Jo visst, jag njuter av att vara tillsammans med min familj. Men jag har alltid behövt tid för mig själv och möjlighet att göra saker som ger mig glädje. Mina egna saker. Jag har inte en enda hobby kvar, för det finns varken tid eller ork. Jag känner ingen balans i mitt liv.

Samtidigt finns det så otroligt lite tid att vara tillsammans med familjen. Jag blir galen av det ständiga dåliga samvetet och det ständiga balanserandet som ändå bara misslyckas.

Nu ska jag ännu lyckas klämma in två terapibesök i veckan. Good luck with that liksom.

Och vaddå, är detta nu sen livet? Ett sabla rusande. Att spendera några timmar per dag med sitt barn. Samma timmar som man borde hitta tid ifrån att använda på att själv så man mår bra.

Och tänk att man ska ha dåligt samvete på jobbet för att man inte kan vara så flexibel när man har ett barn. Och när man är hemma har man sedan dåligt samvete för att man är så slut efter att man gett sitt allt på jobbet.

Nå, när han är 18 så tycker jag väl att det jag just skrivit är löjligt. Det var ju en så kort stund, tänker jag kanske sen. Och jag är ju inte ens ensamförsörjande. Och vi har ju inget skiftesarbete så vi skulle vara tvungna att pussla som galningar. Och då har jag ju ett jobb som jag verkligen gillar men som krävt väldigt mycket av mig de senaste åren. Ja, ändå är det fittigt tungt.

Ruuhkavuodet. Undrar hur det ser ut när vi kommer ut på andra sidan? Kommer man att ha något vett kvar i skallen efter detta hulabaloo?

En dag slutade regnbågen precis vid vårt hem. *hjärta*

17.10.2015

Däckincidenten

Alltså vitsi sådan dag! Allt gick aningen annorlunda än tänkt. Eller blev mycket säätö liksom.

Jag skulle på I love me-mässan tillsammans med min mamma. Jag körde på österleden lite innan klockan 10 och tänkte att jestas så det är halt. Det kändes liksom att bilen inte hade grepp om asfalten. Jag körde riktigt försiktigt.

När jag närmade mig mässcentrum tyckte jag att det lät konstigt. Jag körde in i parkeringshallen och märkte att ena däcket var nästan tomt. F*ck……..

Jag tror vi har ett reservdäck men är väldigt osäker på det. Vet inte heller om vi har den där grejen som man lyfter upp bilen med. Plus att våra däck har lite olika bultar och allt passar liksom inte ihop. Jag visste att min mamma och jag inte skulle fixa det fast vi i princip visste hur det skulle göras.

Efter lite yrande och planerande slutade med att 3jorn och hans bror kom körandes med ett av våra vinterdäck inpackat i svärmors bil. Kevin var hos svärmor. De fick däcket bytt och körde iväg med båda bilarna till Paradiset där de bytte vinterdäck på alla bilar.

Jag blev ännu kvar för jag var inte färdig i mässcentet. Jag följde sen efter med kollektivtrafik.

Men tänk vilka räddare i nöden alltså! Jag sa åt 3jorn att nästa gång vi byter däck så vill jag försöka få loss ett med handkraft (vi brukar skruva upp bultarna med maskin) för att se om jag klarar av att byta däcket. Vi måste också kolla att vi har all utrustning i bilen som behövs i nödfall.

Tänk vilket TUR att detta inte hände när någondera var någonstans länge bort med Kevin eller att däcket inte poksade i 80km/h utan tycktes tömmas långsamt.

Men Kevin. Han hade hur roligt som helst hos svärmor och har varit ute i fem timmar idag. Hahaa. Och tänk vad bra, nu behöver vi inte fundera på när vi ska byta däck för det är redan gjort. Hahaa.

Tusen tack ännu till alla inblandade! Ni är guld värda!


Kvinna i nöd.

Pffffff…

Mina räddare.

13.10.2015

Rekommenderar: Maria Hintikka Live

Såg just första delen av talkshowen som är riktad till småbarnsföräldrar. Aj vitsi så jag diggade och skrattade. Igenkänningsfaktorn är hög och det är härligt att saker sägs högt. Gäster i avsnittet är Hannah Norrena och Mikael Forsell.

Se första avsnittet här. Och kolla in deras webbmaterial här.


Galan 2015



Det blir bloggala i november och det snackas nu mycket om det i bloggosfären. Sjukt kul att någon engagerat sig och arrangerat en gala. Här kan man gå in och nominera sina favoritbloggar.

Jag har varit ganska ute från bloggosfären de senaste åren. Har liksom inte haft tid att följa med vad som hänt där. Därför har jag heller ingen aning om vilka bloggar som kommer att vara nominerade. Jag har nämligen bara läst några få bloggar vars inlägg kommer in i min reader. 

Det kommer alltså att bli spännande att se vilka bloggar som kommer att figurera där. 

11.10.2015

Det absurda veckoslutet


För några månader sedan skulle jag ha tyckt att detta veckoslut skulle ha varit helt absurt och jag skulle knappast ha klarat av helgen heller. Det var tiden då jag helst bara var hemma och låg i soffan om jag fick. 

Detta veckoslut ja. På fredag var jag på afterwork med en fantastisk kollega. 

På lördag stack vi iväg till Galna Dagarna och efter det handlade jag ensam med Kevin (!!!) veckoslutsmaten medan 3jorn var på annat håll och köpte lite gymgrejer. På kvällen åkte vi ännu till simhallen och Kevin kom med mig till kvinnornas omklädningsrum (!!!).

På söndagen blev det hösttalko i strålande väder i Paradiset. Sedan ännu en extempore middag hos min mamma och hennes man. 

Tidigare skulle jag ingalunda ha klarat av allt detta. Konstigt nog har jag inte ens varit speciellt slut fast vi haft mycket proggis. Inte heller har jag varit irriterad på saker i samma utsträckning som tidigare. 

Så, antingen är min nya medicin en bra drog eller då har det råkat sig att min sömn varit bra kvalitet, eller något... Nå hursomhelst, absurt låter det nog. 

2.10.2015

Vlog: Terapistart


Ser ni. Lyckades banda en vlog. Länge sedan sist. Snackar lite om mina första besök hos terapeuten.