19.10.2015

Det ständiga dåliga samvetet och balanserandet som ändå bara misslyckas

Ända sedan Kevin började på dagis har jag haft en fast arbetstid på 8-16. Innan det har jag hela mitt vuxna liv haft flextid. Redan innan jag bytte arbetsuppgifter till de nuvarande så visste jag att den fasta arbetstiden skulle stressa mig. Att ha exakta klockslag att följa samtidigt som dagisvardagen började och behovet av flex var större än någonsin. Men jag har knallat på i nästan två år nu.

Även mannen har bytt jobb och har en fast arbetstid på 9-17. Och det är ju passande. Han för barnet till dagis varenda morgon och jag hämtar. När min arbetstid tar slut så hinner jag just och just till dagis innan det stängs.

Och det är Kevin som får den längsta dagen. Nästan nio timmar.

Jag har upplevt vardagspusslet som väldigt utmattande. Eller egentligen den jävla enformigheten. Ska jag en enda gång någonstans efter jobbet så måste en barnvakt fixas som kan hämta Kevin. Jag kan alltså praktiskt taget ungefär aldrig göra något efter jobbet. Inte utföra ärenden. Inte träna. Inte träffa en kompis. Nå, inte utan en massa säätö i allafall. Så det får oftast bli.

Jag kommer inom en snar framtid att byta arbetsuppgifter. Jag är både ledsen och glad över det. Jag är även förväntansfull inför det nya eftersom jag då har mycket mer flexibilitet med arbetstiderna. Det skulle alltså vara möjligt att jag skulle föra barnet till dagis till klockan åtta och sedan fara på jobb. För att få omväxling i rusandet. Problemet är ju bara fortfarande det att mannen har sin arbetstid och jobbar ända till 17, vilket är tiden då dagiset stängs. Herregud så det skulle vara skönt om båda föräldrarna hade flextid. Man kunde liksom turas om med att föra och hämta på dagis. Uppfriskande. Nå, en liten lättnad blir det ju nu ändå i och med att jag har flextid. Men ja, slutligen har det ju sedan inte så stor skillnad eftersom mannen ändå inte i regel har flextid.

Vardagskarusellen tar kål på mig. Både på grund av enformigheten men också för att jag så otroligt sällan hinner/orkar göra något jag njuter av. Jo visst, jag njuter av att vara tillsammans med min familj. Men jag har alltid behövt tid för mig själv och möjlighet att göra saker som ger mig glädje. Mina egna saker. Jag har inte en enda hobby kvar, för det finns varken tid eller ork. Jag känner ingen balans i mitt liv.

Samtidigt finns det så otroligt lite tid att vara tillsammans med familjen. Jag blir galen av det ständiga dåliga samvetet och det ständiga balanserandet som ändå bara misslyckas.

Nu ska jag ännu lyckas klämma in två terapibesök i veckan. Good luck with that liksom.

Och vaddå, är detta nu sen livet? Ett sabla rusande. Att spendera några timmar per dag med sitt barn. Samma timmar som man borde hitta tid ifrån att använda på att själv så man mår bra.

Och tänk att man ska ha dåligt samvete på jobbet för att man inte kan vara så flexibel när man har ett barn. Och när man är hemma har man sedan dåligt samvete för att man är så slut efter att man gett sitt allt på jobbet.

Nå, när han är 18 så tycker jag väl att det jag just skrivit är löjligt. Det var ju en så kort stund, tänker jag kanske sen. Och jag är ju inte ens ensamförsörjande. Och vi har ju inget skiftesarbete så vi skulle vara tvungna att pussla som galningar. Och då har jag ju ett jobb som jag verkligen gillar men som krävt väldigt mycket av mig de senaste åren. Ja, ändå är det fittigt tungt.

Ruuhkavuodet. Undrar hur det ser ut när vi kommer ut på andra sidan? Kommer man att ha något vett kvar i skallen efter detta hulabaloo?

En dag slutade regnbågen precis vid vårt hem. *hjärta*

4 kommenttia :

  1. Det där dåliga samvetet känner jag igen. Har själv just under 1h bilväg till jobbet. Jag jobbar 8h. Vilket betyder att mina barn några dagar i veckan har 10h dagar.. stackars barn! Sambon hinner aldrig föra tilleller söka från dagis pga jobbet så allt hänger på mej + de barnvakter som behövs 2-4ggr i veckan de dagar jag har tidig tur och börjar 7 (dagis öppnar 6.30) och de dagar jag har sen tur o slutar 17 (dagis stänger 17.15). Tycker så synd om pojkarna. Men jobb behöver man ju för att kunna leva. O finns det inte jobb där man bor får man åka lite längre bort. Men genast då det är något extra blir allt fucked up och mitt samvete håller på ta kol på mej! Som idag. Hann se kidsen 1.5h på morgonen. Hade möte efter jobbet. Hann se dem 1.5h på kvällen. Så dagens saldo allt som allt blev 3h. 3 fjuttiga timmar! Fml lixom! Sen skulle man kanske någon gång vilja göra något extra på tumistid med gubben någon helg. Men det har man typ inte hjärta med då man ser barnen så lite i veckan.. å fixar man tumistid får man genast illa att vara. Är det så här det underbara livet ska vara. Fullt av dåligt samvete och ångest. .

    VastaaPoista
  2. Jag tycker att arbetsgivare överlag borde vara mer flexibla med mjukare lösningar som flextider, jobbande hemifrån osv. Speciellt som ensamstående är det i princip omöjligt att få det hela att gå ihop om inte arbetsgivaren visar förståelse. Det att man sitter av X-antal timmar är säkert nödvändigt i vissa jobb där man fysiskt hamnar vara på plats men i mitt yrke sker en stor del av tankearbetet mer eller mindre dygnet runt och då tycker jag att en s.k. "urakkapalkka" är bättre. Man ska producera en viss produkt, när man sen gör det är upp till en själv så länge det blir gjort.

    VastaaPoista
  3. Känner igen mig jag också.
    Men det knäppa är att efter att jag började klämma in mina terapibesök (vilket till en början kändes som en absurd tanke att få att lyckas) så har stressen minskat. Och det dåliga samvetet är nästan helt borta! Vardagen rullar ju på som förr och inte har man tillräkligt med tid för någonting men det är så galet skönt att plötsligt veta hur man ska prioritera, sluta tänka vad andra tycker och liksom vara nöjd. Hoppas det samma händer dig. Lycka till med terapin, ljuvligt modigt av dig att orka ta tag i saken!

    VastaaPoista
  4. Tack för era kommentarer!

    VastaaPoista

Roligt att du kommenterar!