16.1.2016

Skitåret 2015

De flesta har gjort årskrönikor på sina bloggar men jag tänker inte göra en. 2015 var ett riktigt pissår. Inte värt att minnas men kanske nog helt bra att ha i bagaget. Men det är jag inte redo att skriva under än men kanske någon gång i framtiden.

Mina populäraste bilder på Instagram påstår ju nog att det var ett relativt fint år. Åtminstone genom instafilter. Visst hände det också bra saker men mest åt nära och kära runt mig. Vilken tur att det ändå funnits någon positivitet under året.

Troligen går året 2015 till min hjärnas arkiv som året då jag misslyckades. Året då huvudet inte fungerade, tröttheten låg som en evig dimma över mig och då jag hade nära till gråt. Året då jag hade svårt att orka umgås med människor. Också människor jag tycker om. Året då min hjärna var så upp i varv att det nästan rykte ur öronen. Året då det brast. Året då jag hatade mig själv för att vara så svag.

Jag vill ju hoppas att 2016 blir ett bättre år. Visst, jag mår ju lite bättre men känner att jag har en lång väg att gå. Att bearbeta alla mina sorger och spöken. Det kommer nog att bli tungt så därför ids jag inte ens prutthurtigt säga att det kan bli bara bättre.

Det här året har minsann inte börjat bra. Set har uppstått gräl, varit problem med bilen som sedan var på svindyr service och en del strul på jobbet. Problem med knäet. Många motgångar. Ångestklumpen i bröstet is back!

Jag har ingen aning om hur livet ser ut om ett år. Har jag hittat ett lugn i själen? Har jag lyckats bearbeta mitt bagage. Har jag blivit snällare mot mig själv? Har jag blivit gladare? Skrattar jag mer? Orkar jag mer? Så många frågor men ingen som har svaren. Det blir intressant att se vart 2016 tar mig.

2 kommenttia :

  1. På hösten 2015 hade jag min allra första panik/ångest attack. Jag trodde att jag var sjuk. Hade ngt fel med lungorna eller hjärta då det tryckte över bröstet och jag hade tungt att andas. De hittade då inga fel. Senare visade det sig att det till 98% handla om en ångestattack. Så skrämmande då jag aldrig upplevt ngt sånt tidigare. Troligtvis har jag haft för höga krav på mig själv. Stressat way too mycket o helt enkelt tagit mej vatten över huvudet. Osv osv.. Har kännt en oändlig trötthet som inte blir bättre varesig jag sovit 5h eller 13h. . Försöker nu att ta det mer "chill" - lättare sagt än gjort. . Tänka mer på mej. Säga nej. Märker att jag blivit mer orolig. Hela tiden rädd att ngt ska hända i familjen. Vågar knappt vara glad ibland för att jag är rädd för att det då kommer skita sig.. just pga att det varit så mycket motgångar under hösten. Varför skulle det nu gå bra? Många vet inte om hur jag känner och mår/har mått. För det syns ju inte på utsidan. Knepigt det här med hjärnspöken. Kram till dig!

    VastaaPoista
    Vastaukset
    1. Tack för din kommentar Marika! Låter tungt och mycket av det du skriver låter bekant. Vi kämpar tillsammans! Stor kram!

      Poista

Roligt att du kommenterar!