28.3.2016

Femte veckans resultat



Femte veckan har gått och jag har utsatts för massor lockelser. Varje dag. Men jag har stått emot. Ni kan inte ana hur stolt jag är över mig själv. Så på det sättet är det skönt att återgå till vardagen, mindre lockelser.

Vikten har således fortsatt gå ner efter förra veckans limbo. Cirka 8,5 kilo har nu försvunnit. 

Jag är fortfarande på nivå tre och äter tre Cambridge-produkter om dagen. I morgon går jag upp en nivå och äter två vanliga mål om dagen plus Cambridge morgon och kväll. Slutet närmar sig.

Ju närmare slutet jag kommer desto mer nervös blir jag. Det var så mycket enklare i början när man inte behövde fundera så mycket.

Jag äter otroligt mycket mer grönsaker nu än tidigare. Mina portioner har också minskat i storlek. Men jag är inte hungrig.

Denna vecka har jag också äntligen lyckats få in motionen i bilden. Visst det har varit lätt när jag varit ledig så nästa vecka blir det igen svårare att hinna och orka med det. Under veckan har jag sprungit två gånger, klättrat en gång och promenerat en del. Känns väldigt bra.

Påsken då jag var normal

Denna påsk har jag inte alls kännt igen mig. Är så van med att jag är någon sorts degig klump som orkar stiga upp ur soffan bara då det är måsta på att göra det. Denna påsk har varit vidunderlig. Jag har orkat med massor grejer. Vi har varit ganska aktiva varje dag, jag har varit på lenkki två gånger och så har vi klättrat med 3jorn. Jag har till och med orkat påskpynta. Och det har inte ens varit tungt.

Heeeeeeeelt underligt. Och så normalt. Haha! Har oftast följt med andras liv och förundrat mig över att folk orkar med så mycket saker. Och plötsligt är jag där själv.

Här kommer påskens fotobomb.



På fredagen var vi bjudna till mina "plastfarföräldrar".

Jag var på lenkki. Alltså och SPRINGA två gånger.

Vi målade ägg.

Vi hade äggjakt.

Kevin var duktig på att orientera. Och jag är glad över att han tycks ha en mycket sundare inställning till choko och godis än jag. Det mesta påskgodiset är fortfarande kvar i det stora ägget.

Vi gick och "virpovarpo" till famo.

Gullunge.


Min morsa med man ville föra barnet till American Car Show och vi tackade inte nej. Vi klättrade efter ett års paus.

Han är en riktig spindelman.

Jag klättrade bättre än någonsin. Jag tror det har med psyket att göra, har tidigare varit ganska skakig och rädd. Men kanske det inverkar när knutarna inom mig börjar nystas upp.

På söndagen var det igen dags att göra sig festfin. Vi firade min 20-åriga bror.

Har ser ni den enda hunden i världen som jag inte är alls rädd för.

På måndagen samlades hela F-klanen i Paradiset. Det blev fart och fläng och himla roligt.

Vädret var härligt så vi var ute en del.

Kevin var redan klädd i vårkläder. Snart står han nakupelle på samma strand.

I morgon är det dags att återgå till vardagen. Jag har varit ledig i en vecka och det har nog varit himla skönt!

24.3.2016

Flickan som inte pratade - Selektiv mutism

Jag tänkte nu skriva om något ytterst personligt från mitt förflutna. Något som jag inte egentligen tänkt på de senaste nästan tjugo åren men som jag numera förstår att påverkar mig starkt än idag.

Orsaken till att jag inte heller behandlat saken i mitt huvud är att jag först nyligen av en slump hittade namnet på diagnosen. Jag vet inte om den fanns på åttiotalet. Och i och med namnet började jag läsa om ämnet. Det har jag aldrig gjort förut. Saken har kommit upp till ytan i och med terapin och det att jag nu har ett eget känsligt barn.

När jag var liten, enligt min mamma något på två år gammal, så slutade jag en dag prata med alla andra vuxna än mina föräldrar. Det hände på dagis och ingen vet varför. Det finns ingen förklaring och jag var inte så verbalt utvecklad då ännu att jag skulle ha kunnat berätta det.

Jag pratade inte med släktingar, inte med dagispersonal och senare inte med lärare. Jag har gått de fyra första klasserna i lågstadiet utan att säga ett knyst åt läraren.

En väldigt tyst dagistjej.

Diagnosen jag hittade nyligen är selektiv mutism. Herregud så skönt det var att få ett namn på det hela. Och att veta att jag ingalunda är det enda barnet som betett mig så konstigt.

I mitt fall misstänker jag att jag blivit riktigt arg eller besviken på något och sedan beslutat att sluta prata. På många ställen har jag läst att ett barn inte kan besluta att inte prata utan hen bara inte klarar av det. Men med tanke på min beslutsamhet överlag så har jag på känn att jag själv beslutade att sluta prata. Kanske tycker jag att jag behandlades orättvist? Kanske någon sårade mig? Kanske någon skrek åt mig? Jag vet inte.

Jag gick hos olika barnpsykologer där jag fick leka men de hade aldrig någon inverkan på mig. Jag sade inte ett knyst åt dem. Ett beslut är ett beslut, juh. Ingen kunde "lura" mig att tala.

Livet var ju aningen svårt när man inte talade med vuxna. Jag har på känn att detta är en av orsakerna (bland många andra) till varför jag till exempel inte är så nära med mina mor- och farföräldrar. Jag sade ju inget åt dem innan jag var tonåring. Jag har ett minne att jag brevväxlade med min farmor och mormor så lite lärde de ändå känna mig via skrift.

När mina föräldrar skilde sig så bytte jag skola. Den uttalade orsaken var att det var lättare att kollektivt åka till skolan från båda hemmen. Den riktiga orsaken var nog att jag hade märkt att mitt stumma tillstånd blev svårare och svårare att leva med ju äldre jag blev. Jag beslutade mig alltså för att börja prata med lärarna. Då gick jag i femte klass. Släktingarna började jag tala med mycket senare.

Av någon orsak kommer jag väldigt dåligt ihåg saker från min barndom. Jag minns till exempel inte hur skolgången upp till fjärde klass fungerade när jag inte pratade. Jag minns inte heller hur det kändes att äntligen börja prata med läraren. Det måste nog ha varit en himla stor lättnad.

Jag är fortfarande väldigt förvånad och tacksam över att mina klasskompisar aldrig mobbade mig fast jag inte pratade. Kanske var vi så små att det inte var något märkvärdigt i det hela. Jag bara inte pratade. Punkt slut. I högstadiet skulle det garanterat ha blivit problem. Men kompisar hade jag alltid och den verbala kommunikationen med dem var på helt normal nivå.

Så jag började prata och det var mitt eget beslut.

Saken var liksom ur världen i ungefär tjugo år. Men först nu har jag börjat bearbeta det hela. Jag har insett att den där terapin jag fick som liten skulle ha varit mycket mer nyttig i tonåren eller överlag efter att jag började prata. Men då insåg jag knappast hur djupt saken hade rotat sig i mig. Det bara sopades under mattan och ingen talade om det mera.

Men ni kan tänka er. En flicka som i 10-15 år varit tyst. Inte kommunicerat verbalt med en stor del av människorna i sitt liv. Varit tvungen att inte uttrycka sina åsikter. Varit den som dragit sig i skymundan för att få så lite uppmärksamhet på sig själv som möjligt. Visst FAN påverkar det mig än idag. Väldigt mycket.

Jag är fortfarande en tystlåten människa. Folk som pratar mycket får mig att bli ännu tystare. Folk jag känner bra så har jag inga problem att prata mycket med. Det är de ytligare bekanta som oftast ser den tystlåtna sidan av mig.

I större grupper har jag inget behov att föra fram mig själv. Jag lyssnar hellre än får all uppmärksamhet. Om jag har något viktigt att säga så säger jag det, men annars låter jag oftast bli. Detta blir aningen tungt på en arbetsplats där största delen av människorna är ytterst extroverta och pratar mycket. Jag har också varit med om situationer där en människa varit ännu mer tystlåten än jag och då har jag plötsligt varit den pratsamma. Så det ändrar lite beroende på situation och människor.

Jag har nog en massa åsikter men har fortfarande svårt att säga dem. Har ju hållit in dem i femton år. Brukar tänka att folk nog inte är intresserade av vad jag har att säga, något som starkt lever kvar från mina stumma tider.

Som sagt så har jag inte tänkt på saken så mycket under min vuxna tid. Jag har alltid haft lite dålig fiilis över att jag är som jag är. I dagens samhälle ska man ju vara så himla utåtriktad, pratsam och social. Jag kan vara allt det, men oftast är omständigheterna inte gynnsamma för det.

Det finns säkert många beteendemönster som härstammar från den tiden.

Men jag har aldrig riktigt funderat på hur den selektiva mutismen påverkat mig och jag börjar nu förstå saken mer och har kanske aningen lättare att acceptera mig själv istället för att konstant försöka omforma mig till en annorlunda människa.

Ja, vad har det riktigt rört sig i den lilla flickans huvud? Jag har riktigt ont i hjärtat när jag tänker på vad jag måste ha gått igenom.

Också det att jag ser mycket av mig själv i Kevin har fått en ständig oro att komma upp till ytan. Jag har inte svårt att tänka mig att han skulle kunna reagera lika som jag gjorde och jag är livrädd för att historien ska upprepa sig. Hur ska man stöda ett känsligt barn så att man inte daltar för mycket men inte heller är för hård? Omg så svårt!

Min styrka som förälder till ett känsligt barn är definitivt att jag har erfarenhet av det. Mina föräldrar är inte känsliga så det har säkert saknats en viss förståelse och så tror jag inte att saken hade undersökts hemskt mycket ännu för trettio år sedan. Alla har säkert gjort allt som kunde göras med den kunskap som fanns.

Har ni någonsin stött på selektiv mutism? Jag har inte träffat någon annan som har det. Nyligen hittade jag en grupp på FB där mutistbarns föräldrar delar med sig av sin oro och sina erfarenheter. Måste vara otroligt svårt för dem också.

23.3.2016

Följande cykel?

Just nu funderar jag febrilt på vad Kevin ska ha för cykel denna sommar. Han har varit otroligt duktig med sin balanscykel de två senaste somrarna och jag tänkte att han kanske skulle vara redo för en cykel med pedaler.

Vi skaffade en begagnad tolv tums cykel med pedaler och det där handtaget som man håller uppe cykeln med, för han kan ju inte cykla med pedaler. Han har nog varit intresserad av cykeln och vill sitta på den, men han vill inte trampa. Så cyklandet har blivit till att vi föräldrar skuffar fram honom på cykeln, och så ska det ju inte vara.


Jag misstänker faktiskt också att cykeln är för liten för honom. Och så är den ju väldigt tung jämfört med Pukyn han är van med.


Så nu överväger vi att ändå köpa ännu en balanscykel åt honom. Han är så duktig på att cykla med en sådan så det känns dumt att ta bort hans iver med pedaler. Kanske han hinner lära sig trampa nästa sommar?


Jag har nu kollat på den största balanscykeln som Puky har. Den har även handbroms vilket är bra. Just nu bromsar han ju med att lägga fötterna i marken vilket måste vara ganska svårt när man har hög fart.
Bilderna i inlägget är tagna i härliga Pärnu förra sommaren. Dit vi förresten IGEN ska denna sommar. Börjar bli tradition.

Fjärde veckans resultat

Denna gång har jag inga stora framgångar att rapportera. Min arbetsresa råddade till lite, fast jag hade planerat allt noga men det kom grejer som jag inte kunde förutse.

Som till exempel det att vi hamnade på en mexikansk restaurang och att där egentligen inte fanns något som jag kunde äta. Åt alltså "fel". Även på hemvägen var jag tvungen att äta en oplanerad snabb middag. Och så drack jag två glas riesling (det kunde jag inte AAAAALLS förutse!).

Det är superenkelt då man kan planera allt. När man bara är hemma eller på jobbet. Men det blir direkt mer utmanande när det blir något speciellt. Därför är jag lite oroligt för påsken och det faktum att vi är bjudna till så många ställen. Jag hoppas att folk är förstående och inte tycker att jag är otacksam om jag inte äter av allt. Tvärtom är jag otroligt tacksam över att vi är bortbjudna till så många ställen.

Popcornskålen innehåller inget popcorn för tillfället.

Så, denna vecka stagnerade vikten. Eller den var på väg ner men gick upp igen. Troligen är det vätskor som försvinner snabbt.

Det som just nu är svårt är att jag försöker låta bli att äta mjölkprodukter och spannmål. Inte ska man göra det för enkelt för sig själv, hahaa!

Dagens frulle: Cambridgegröt, smootie med mango, apelsin och äppel samt kaffe med havremjölk. Observera att jag inte druckit skumppa på över en månad! Skulle ha lust att gå till Alko och göra som Stinky på muggens bild :D

Mitt BMI börjar nu vara inom det normala, men fettprocenten är fortfarande aningen hög. Nu ska jag verkligen försöka få in motionen. Känner att energin nu finns fast jag fortfarande äter ganska lite kalorier.

19.3.2016

Pampas Nationaldag The Work Edition

Så har denna gamyl upplevt Pampas Nationaldag. Elva år sedan senast, hahaa. Det var verkligen en rolig arbetskeikka men väldigt tung nog. Just nu sitter jag i tåget påväg mot Helsingfors. Och jag måste säga att det är skönt att resa ensam. Ni vet, en introvert som måste ladda batterierna efter mycket socialiserande så jag orkar socialisera med min kära familj i kväll.

Men ja. I torsdags transporterade jag allt vår stuff i en paketbil till Vasa. På fredagen jobbades det på torg, hemmafest och kvällsfest där Markoolio hade en galen keikka. Jag tror att jag inte roudat så mycket någonsin i mitt liv som under dessa tre dagar. Så ganska sliten är jag. Tur att jag ska semestera lite nästa vecka.

Men det var ljuvligt att se studerandenas glada fiilis. Vilken fest! Och vilket fint evenemang! Här kommer en bildbomb från de senaste dagarna.

Dags för avfärd.

Färggranna outfits på Vasa torg.

Fiilisen var helt otroligt bra.

Vi delade ut kondomer.

Mannen jag jobbat tätt ihop med de senaste dagarna. Ankka är så bäst!

Innan kvällsfesten blev det dusch och uppfräschning.

Min kollega Janne på scen.

Fredrika och Janne gör Emoji-intervju med Markoolio.

   
Working lady.



Jag var helt wild på snapchat under Pampas-dagarna. Här en liten videodagbok i form av My Story.


14.3.2016

Tredje veckans resultat

Jag sitter här och skrattar för mig själv och undrar hur det kan vara såhär enkelt att gå ner i vikt. Har ju inte tidigare riktigt lyckats med det. Eller jo visst, när jag lchf:ade stenhårt. Detta bevisar att mitt näringsintag varit helt fel. Vilken tur att jag nu kan bygga upp allt från scratch!

Denna vecka har jag ingen träff med min coach eftersom hon har semester. Vågen visar ytterligare två kilo mindre än för en vecka sedan, dock med en annan våg än de tidigare vägningarna. Nu är den totala viktminskningen alltså ungefär sju kilo. Helt galet!

Igår drog jag på mig ett par utebyxor som jag ärvt av min mamma som ännu för några veckor sedan var galet spända. Tänkte tappa hakan när jag märkte hur lösa de nu är.



Just nu äter jag alltså ett riktigt mål om dagen som består av grönsaker och protein. Sedan äter jag ytterligare tre Cambridge-påsar. Har inte varit det minsta hungrig, tvärtom, känns som jag äter massor. Magsäcken måste ha krympt.

Denna veckas utmaning blir min arbetsresa till Pampas Nationaldag. Det blir en riktigt lång arbetsdag och vi beslöt med coachen att jag ska klättra upp en nivå just den dagen. Det betyder alltså att jag kan äta mer (OBS HOTELLFRUKOST!!!).

Jag har också planerat mitt ätande ganska exakt så det ska vara så enkelt som möjligt att genomföra. Jag tror det kommer att gå riktigt bra. Min coach sa också att om det går åt skogen under den långa arbetsdagen så är det ingen skada skedd. Bara att fortsätta normalt följande dag.



Nu ska jag googla efter drinkar med lågt kalorivärde. IFALL jag skulle hamna vid en bardisk på en aw, hahaha.

13.3.2016

Utfärdstips: Kronbergsstrandens öde spökvillor

Vi har länge planerat att åka ut och kolla de öde villorna på Degerö (Helsingfors) och först i dag blev det av. Området heter Kronberg, eller Kronbergsstranden (Kruunuvuori / Kruunuvuorenranta på finska, kolla Google så hittar du massor info). Det var ett fint villaområde under slutet av 1800- och början av 1900-talet. Invånarna visste ändå inte vad som skulle hända med området så de investerade inte i att upprätthålla villorna på grund av den osäkra framtiden. 

Sedan blev det krig och området lär ska ha varit i både tyskarnas och ryssarnas ägo. Businessmannen Aarnio köpte upp området och planerade att bygga ett helt nytt bostadsområde men hans planer gick aldrig igenom. Så där står de gamla villorna fortfarande, helt öde och övergivna. Några är i så bra skick att man kan gå in, några har fallit ner och en del har bränts upp.

Så otroligt sorligt tycker jag. Ännu på 1970-, 1980- och 1990-talet spenderades somrar i villorna. Men nu är de helt förstörda.

Vi gick på spökjakt i villaområdet. Tur att det var en solig fin dag så att vi inte såg några spöken. Men stämningen var underlig.

Villa Hällebo är den byggnaden som bevarats bäst.

Vi vågade oss in och titta.

Det fanns mycket konst på väggarna.

Från fönstren var det havsutsikt.

Kevin tyckte det var SJUUUKT spännande att gå inne i huset.

Villa Kissinge lär ska ha varit den största och finaste villan. Kolla här. Så himla sorgligt.

Utsikten genom Villa Kissinges tak.

Denna lilla villa vet jag inte namnet på.

Vi drack kaffe på det soliga berget.
Mina killar.



"Mamma det är lite snett!"

Där skulle man inte riktigt våga gå in.

Det faller ihop riktigt snart.
Vi såg inte alla villor och har lovat Kevin att vi far på nytt till spökvillorna på sommaren.

Kronberg är verkligen ett vidunderligt utfärdsmål som jag rekommenderar. Man kommer nära med buss nummer 88 eller med bil. Vägen att promenera är inte lång och jag tror man tar sig fram med barnvagn eller cykel på vägarna om man vill (den lila rutten på kartan nedan).

Det byggs nya bostäder i Kronbergsstranden så jag är osäker på vad som händer med villorna. De kanske inte finns kvar så länge mer?

Här en karta. Vi lämnade bilen ungefär där i ändan av Huvudvägen. Den lila rutten är enklare att gå än den blåa.