Flickan som inte pratade - Selektiv mutism

torstaina, maaliskuuta 24, 2016

Jag tänkte nu skriva om något ytterst personligt från mitt förflutna. Något som jag inte egentligen tänkt på de senaste nästan tjugo åren men som jag numera förstår att påverkar mig starkt än idag.

Orsaken till att jag inte heller behandlat saken i mitt huvud är att jag först nyligen av en slump hittade namnet på diagnosen. Jag vet inte om den fanns på åttiotalet. Och i och med namnet började jag läsa om ämnet. Det har jag aldrig gjort förut. Saken har kommit upp till ytan i och med terapin och det att jag nu har ett eget känsligt barn.

När jag var liten, enligt min mamma något på två år gammal, så slutade jag en dag prata med alla andra vuxna än mina föräldrar. Det hände på dagis och ingen vet varför. Det finns ingen förklaring och jag var inte så verbalt utvecklad då ännu att jag skulle ha kunnat berätta det.

Jag pratade inte med släktingar, inte med dagispersonal och senare inte med lärare. Jag har gått de fyra första klasserna i lågstadiet utan att säga ett knyst åt läraren.

En väldigt tyst dagistjej.

Diagnosen jag hittade nyligen är selektiv mutism. Herregud så skönt det var att få ett namn på det hela. Och att veta att jag ingalunda är det enda barnet som betett mig så konstigt.

I mitt fall misstänker jag att jag blivit riktigt arg eller besviken på något och sedan beslutat att sluta prata. På många ställen har jag läst att ett barn inte kan besluta att inte prata utan hen bara inte klarar av det. Men med tanke på min beslutsamhet överlag så har jag på känn att jag själv beslutade att sluta prata. Kanske tycker jag att jag behandlades orättvist? Kanske någon sårade mig? Kanske någon skrek åt mig? Jag vet inte.

Jag gick hos olika barnpsykologer där jag fick leka men de hade aldrig någon inverkan på mig. Jag sade inte ett knyst åt dem. Ett beslut är ett beslut, juh. Ingen kunde "lura" mig att tala.

Livet var ju aningen svårt när man inte talade med vuxna. Jag har på känn att detta är en av orsakerna (bland många andra) till varför jag till exempel inte är så nära med mina mor- och farföräldrar. Jag sade ju inget åt dem innan jag var tonåring. Jag har ett minne att jag brevväxlade med min farmor och mormor så lite lärde de ändå känna mig via skrift.

När mina föräldrar skilde sig så bytte jag skola. Den uttalade orsaken var att det var lättare att kollektivt åka till skolan från båda hemmen. Den riktiga orsaken var nog att jag hade märkt att mitt stumma tillstånd blev svårare och svårare att leva med ju äldre jag blev. Jag beslutade mig alltså för att börja prata med lärarna. Då gick jag i femte klass. Släktingarna började jag tala med mycket senare.

Av någon orsak kommer jag väldigt dåligt ihåg saker från min barndom. Jag minns till exempel inte hur skolgången upp till fjärde klass fungerade när jag inte pratade. Jag minns inte heller hur det kändes att äntligen börja prata med läraren. Det måste nog ha varit en himla stor lättnad.

Jag är fortfarande väldigt förvånad och tacksam över att mina klasskompisar aldrig mobbade mig fast jag inte pratade. Kanske var vi så små att det inte var något märkvärdigt i det hela. Jag bara inte pratade. Punkt slut. I högstadiet skulle det garanterat ha blivit problem. Men kompisar hade jag alltid och den verbala kommunikationen med dem var på helt normal nivå.

Så jag började prata och det var mitt eget beslut.

Saken var liksom ur världen i ungefär tjugo år. Men först nu har jag börjat bearbeta det hela. Jag har insett att den där terapin jag fick som liten skulle ha varit mycket mer nyttig i tonåren eller överlag efter att jag började prata. Men då insåg jag knappast hur djupt saken hade rotat sig i mig. Det bara sopades under mattan och ingen talade om det mera.

Men ni kan tänka er. En flicka som i 10-15 år varit tyst. Inte kommunicerat verbalt med en stor del av människorna i sitt liv. Varit tvungen att inte uttrycka sina åsikter. Varit den som dragit sig i skymundan för att få så lite uppmärksamhet på sig själv som möjligt. Visst FAN påverkar det mig än idag. Väldigt mycket.

Jag är fortfarande en tystlåten människa. Folk som pratar mycket får mig att bli ännu tystare. Folk jag känner bra så har jag inga problem att prata mycket med. Det är de ytligare bekanta som oftast ser den tystlåtna sidan av mig.

I större grupper har jag inget behov att föra fram mig själv. Jag lyssnar hellre än får all uppmärksamhet. Om jag har något viktigt att säga så säger jag det, men annars låter jag oftast bli. Detta blir aningen tungt på en arbetsplats där största delen av människorna är ytterst extroverta och pratar mycket. Jag har också varit med om situationer där en människa varit ännu mer tystlåten än jag och då har jag plötsligt varit den pratsamma. Så det ändrar lite beroende på situation och människor.

Jag har nog en massa åsikter men har fortfarande svårt att säga dem. Har ju hållit in dem i femton år. Brukar tänka att folk nog inte är intresserade av vad jag har att säga, något som starkt lever kvar från mina stumma tider.

Som sagt så har jag inte tänkt på saken så mycket under min vuxna tid. Jag har alltid haft lite dålig fiilis över att jag är som jag är. I dagens samhälle ska man ju vara så himla utåtriktad, pratsam och social. Jag kan vara allt det, men oftast är omständigheterna inte gynnsamma för det.

Det finns säkert många beteendemönster som härstammar från den tiden.

Men jag har aldrig riktigt funderat på hur den selektiva mutismen påverkat mig och jag börjar nu förstå saken mer och har kanske aningen lättare att acceptera mig själv istället för att konstant försöka omforma mig till en annorlunda människa.

Ja, vad har det riktigt rört sig i den lilla flickans huvud? Jag har riktigt ont i hjärtat när jag tänker på vad jag måste ha gått igenom.

Också det att jag ser mycket av mig själv i Kevin har fått en ständig oro att komma upp till ytan. Jag har inte svårt att tänka mig att han skulle kunna reagera lika som jag gjorde och jag är livrädd för att historien ska upprepa sig. Hur ska man stöda ett känsligt barn så att man inte daltar för mycket men inte heller är för hård? Omg så svårt!

Min styrka som förälder till ett känsligt barn är definitivt att jag har erfarenhet av det. Mina föräldrar är inte känsliga så det har säkert saknats en viss förståelse och så tror jag inte att saken hade undersökts hemskt mycket ännu för trettio år sedan. Alla har säkert gjort allt som kunde göras med den kunskap som fanns.

Har ni någonsin stött på selektiv mutism? Jag har inte träffat någon annan som har det. Nyligen hittade jag en grupp på FB där mutistbarns föräldrar delar med sig av sin oro och sina erfarenheter. Måste vara otroligt svårt för dem också.

You Might Also Like

16 kommenttia

  1. Tack för att du delar med dej. Har inte erfarenhet av selektiv mutism, men skulle också beskriva mig som ett känsligt barn (och är fortfarande känslig). Tänkte tipsa om böckerna om högkänslighet, som kan vara intressanta (har själv läst t.ex. erityisherkkä lapsi som jag tyckte var bra!).

    VastaaPoista
  2. Tack för att du delar med dej. Har inte erfarenhet av selektiv mutism, men skulle också beskriva mig som ett känsligt barn (och är fortfarande känslig). Tänkte tipsa om böckerna om högkänslighet, som kan vara intressanta (har själv läst t.ex. erityisherkkä lapsi som jag tyckte var bra!).

    VastaaPoista
  3. Som lärare har jag erfarenhet av selektiv mutism. Eleven pratade inte med sina lärare. Jag kom som ny till skolan och då jag inte hade förväntningar på eleven som "tyst elev" och ställde frågor som till alla andra elever, så svarade hen också mig. Tror att ett barn kan välja att inte prata, men att det sedan fortgår kan väl vara invant beteende och att möta omgivningens förväntningar. Som tur är pratar ju oftast barn med selektiv mutism med sina jämnåriga.

    VastaaPoista
    Vastaukset
    1. Jo, så konstigt att man pratar med vissa. Vilken tur jo att jag talade med mina jämnåriga och alltid haft vänner.

      Poista
  4. Jag har inte stött på selektiv mutism, tack för att du berättar om det! Men visst var det en massa mänskor jag inte pratade med i lågstadieåldern - det var inte fråga om selektiv mutism utan helt vanlig blyghet. Jag var mycket blyg som barn och ännu långt upp i vuxenlivet, det maskerade att jag egentligen är mycket utåtriktad. Först efter 30 så bröt min utåtriktade och sociala sida fram riktigt tydligt, och nu är jag en av alla på Yle som hela tiden ska prata och prata. Sådana som du behövs också på Yle. Möten, luncher och seminarier drar så lätt ut på tiden om alla extroverta ska få sitt ord med i laget.

    VastaaPoista
    Vastaukset
    1. Hahahaha tack! Man känner sig bara så udda där bland alla pratkvarnar :D Vad bra att din blyghet försvann!

      Poista
  5. Har också hört om selektiv mutism och också stött på det via jobbet. Säkert är det bra och helande för dig att behandla det genom terapin. Vill bara tipsa dig om böcker av Torey Hayden (amerikansk barnpsykolog/författare), hon behandlar ofta selektiv mutism i sina böcker. Och ifall du är intresserad av att läsa om olika temperament så har Liisa Keltikangas-Järvinen skrivit intressanta böcker om det- bl.a. Temperaments ja koulumenestys och pienen lapsen sosiaalisuus.
    Tack att du delar med dig, det kan vara många som känner igen sig i dina texter.

    VastaaPoista
    Vastaukset
    1. Tack för din kommentar! Jag läser faktiskt just nu en bok av Hayden. Mycket intressant! Tack för de andra boktipsen!

      Poista
    2. Vad bra. Och Temperamentti ja koulumenestys skulle det ju såklart stå.

      Poista
  6. Att få ett ord för något kan förändra världen! Fakta hjälper :)
    Tänkte tipsa om HSP, alltså hyper sensitive person grejen, för minnes mig att selektiv mutism ofta förekommer MED det. Innebör typ att man är hypersensitiv, alltså rent neurologiskt-och den konstanta överstimulin liksom gör så att man är överladdad hela tiden och skapar eller stöder selektiv mutismens tillkommande!
    Känsligheten kan framkomma för ljus, ljus, beröring etc, men också mer specificierat för just vissa grejs sedan värre (tex. Ljudfrekvenser). Och att leva i en konstant överladdning så kan sen visa sig på flera sätt, fokusproblem, aggressivitet, selektiv mutism, depression.
    Heter "erityisherkkä" på finska och rekommenderar carmnt Elaine N Arons bok om saken :)

    VastaaPoista
    Vastaukset
    1. Jo jag är bekant med HSP, men tyvärr fanns det inte på 80-talet :P Går faktiskt just nu en nätkurs som är för HSP-personer :)

      Poista
    2. Ojj, så bra!
      Jo tänk om det funnits way back then :D man skulle haft det liiiite lättare!
      Härligt att höra att det finns webkurser, måste kolla upp!

      Poista
  7. Har också selektiv mutism och det har påverkat mig mycket och gör det fortfarande. Tyvärr så är det inte så enkelt som att man bara bestämmer sig att börja prata. Det är mycket svårare än så. Men det kan ju nog kanske fungera enklare för vissa. Det beror säkert också på hur svår selektiv mutism man har. Men det är bra att det börjat komma fram mer om det så fler kan förstå och lättare få hjälp.

    VastaaPoista
    Vastaukset
    1. Hej! Tack för din kommentar. Hela texten är högst personlig och består av endast mina egna reflekfioner och upplevelser. Jag är helt medveten om att det är olika för alla. Jag började prata när jag var mogen för det. Fanns ingen terapi eller mediciner som skulle ha hjälpt mig. Hoppas det löser sig för dig!

      Poista
  8. Hittade dig via Instagram nyss. Känner igen mig så mycket. Jag bestämde mig också för att börja prata, men det tog flera års förberedelse.

    Jag gick hos en kroppsterapeut för några år sen. Hon upptäckte att jag har spända kindben och mycket låsningar i samband med hals, nacke, käkar. Hon jobbade med att lösa upp dem och menade att det hade att göra med mina tysta år. Väldigt intressant, och väldigt många känslor som uppstod under terapin.

    VastaaPoista

Roligt att du kommenterar!

Like my blog on Facebook

Instagram