23.6.2016

Glöm inte din partner under småbarnsåren

Idag firar vi 10 år tillsammans med 3jorn. Tiden flyger iväg när man har roligt. För det har faktiskt varit roligt för det mesta. Lite guppigt de senaste åren på grund av min psykiska hälsa, utbrändhet och den stora livsförändringen. Men där har han funnits, like a rock.

Jag har länge tänkt skriva om tumistid och idag passar det ju bra att ta upp det. Jag kan faktiskt tro att om vi inte hade skött om vår tumistid så skulle saker inte vara lika bra som de är idag, med tanke på allt vi gått igenom alltså.

Puerto Rico på Kanarieöarna, hösten 2015.

När man får ett barn så ändras allt. Prioriteten skiftar och man glömmer lätt bort både sig själv och sin partner. Det finns par som egentligen aldrig har tumistid. De väljer barnen först. Jo visst, barnen är det finaste man har men om föräldrarna inte mår bra så växer barnen upp i en miljö som inte är bra för dem. Irritation, snäsningar, bitterhet, ungarna registrerar allt och lär sig allt. Jag har svårt att förstå att man inte vill sköta om det fina man har, det som sist och slutligen limmar ihop familjen.

Tumistid är något man måste jobba för. Om ingen gör något åt saken så lär det inte bli av. Barnet klarar sig oftast riktigt bra med en barnvakt i några timmar. Det ska givetvis vara en pålitlig barnvakt så att föräldrarna kan slappna av medan de är borta.

Det är inte alls svårt att få ett förhållande att torka ut. Det blir lätt i benen på allt annat vad familjeliv innebär. Att tro att förhållandet automatiskt håller ihop bara för att man sagt JA i kyrkan, radat sina kaffekoppar i samma skåp eller har gemensama barn är naivt.

Vi har haft mycket tumistid under tiden vi varit föräldrar. Ungefär en gång i månaden har Kevin varit hos min mamma och hennes man övernatten. Vi har rest några gånger på tumis. Ändå lyckades vi tappa bort varandra för en stund. Det är viktigt att inte blunda när det håller på att hända. När man känner att man inte har en själslig anknytning utan bara diskar sina koppar i samma diskmaskin och gör turvis en lista på vad som behövs från butiken. När man inte vet vad som rör sig i den andras huvud. Liksom PÅ RIKTIGT rör sig där, inte bara vad hen vill ha till middag eller vilken vinterhalare som ska skaffas åt barnet. Man vet liksom inte vad den andra skulle behöva för att må bra om man aldrig har möjlighet att ha de djupa ostörda diskussionerna.

Juni 2016

I och med min terapi har jag varit tvungen att fundera och grubbla mycket. Det rör sig stora saker i mitt huvud och jag försöker att ibland öppna mig om de sakerna också här hemma. Det slutar oftast i mina tårar, för att jag är så ledsen... Det är saker som inte har något med vårt förhållande att göra men påverkar mig stort idag. Att jag kan berätta de djupaste tankarna och känslorna gör att vi delar på något stort. Att han får en större förståelse för mig och vad jag går igenom. Samtidigt får han en möjlighet att öppna sig, vilket han kanske inte annars gör så ofta.  Men när han väl blir inbjuden så hoppar han gärna på. Ju mer man delar sina tankar desto större är sannolikheten att den andra förstår, känner empati, vill hjälpa etc.

Och visst jag är medveten att det inte alltid är möjligt med tumistid. Man kanske fortfarande ammar och barnet vägrar flaska eller kanske man har svårt att hitta en pålitlig barnvakt. Eller kanske man har ett barn med speciella behov. Om man verkligen inte kan komma loss ens för några timmar så är det extra viktigt att rå om den andra mitt i vardagsrumban. Visa att man bryr sig. Diska ibland efter maten fast det är den andras tur. Låt den andra ha en sovmorgon. Ät en fin middag på tumis efter att barnet lagt sig. Visa att den andra är viktig och att du fortfarande bryr dig om hen fast livet slagit kullerbrytta. Gräla inte om vem som bytte blöja sist eller om vems tur det är att lägga barnet. Säg fina saker om den andra. Visa att du uppskattar och ta inte den andra för givet, för hen kanske inte finns där för alltid.

Och ja, visst kan ett förhållande hålla också utan tumistid. Men risken att det inte gör det är mycket större än om man tagit hand om varandra och det band man har till sin partner. Plötsligt är barnen stora och man kanske märker att man inte alls känner den där typen man bor med. Vill man verkligen ta den risken? Sköt om varandra!

13.6.2016

Min hårförebild från Game of Thrones

Jag är väl känd för att inte göra några dramatiska förändringar i mitt hår. Troligen på grund av några väldigt traumatiska frissaerfaenheter jag haft tidigare. Gångerna jag färgat håret hos frissan går också att räkna på två händers fingrar.

Men nu tänkte jag äntligen göra något åt min ojämna och gula ton så jag satt fyra timmar hos frissan. Gubben i frissastolen brevid trodde inte sina öron när jag sa att håret gärna får skifta i grått.
Jag är väldigt nöjd. Äntligen en jämn färg och inget gult. Får se om jag lyckas hålla hårets ton kall. Det lär ska vara svårt. Redan efter första tvätten känns det som färgen ändrat lite. Mindre nyanser av grått och lila.

Direkt efter färgning i dagsljus.

Efter en tvätt i ledljus.
När frissan fönade mitt hår så sa hon att jag liknar den där ena tjejen i Game of Thrones med mitt superljusa hår. Det har jag hört flera gånger förut. Hahaha! Om jag ännu skulle lära mig göra så fina flätor som hon har i håret. Hon får vara min hårförebild.

Bild


Tips: En film, en dokumentär och en tv-serie

Det är länge sedan jag rekommenderat något i tv- och filmväg här på bloggen men nu måste jag göra det. TRE hela rekommendationer!

NUMMER 1



Först ut filmen En man som heter Ove. Vi hyrde den på iTunes Store och såg den här hemma. Jag har väntat på att få se den eftersom jag blev förälskad i Fredrik Backmans bok med samma namn. Hur kan en historia vara så humoristisk och tragisk/sorglig på en och samma gång? Lönar sig att se för filmen är väldigt rörande! Och det känns faktiskt som den hänger ihop aningen med min följande rekommendation.

NUMMER 2: 


 En kväll när 3jorn jobbade letade jag efter något på Netflix att se på. Just nu följer jag inte en enda serie där så jag letade efter något på måfå. Det blev en dokumentär som heter The mask you live in.

"Stop crying.
Stop with the tears.
Don’t cry.
Pick yourself up.
Stop with the emotions.
Don’t be a pussy.
Don’t let anyone disrespect you.
Be cool and be kind of a dick.
Always keep your mouth shut.
Nobody likes a tattletale.
Get laid.
Be a man."

Jag har såååå mycket att säga, i synnerhet som mamma till en liten pojke. Men för att ta det kort så handlar den om hur vår kulturs uppfattning av maskulinitet och manlighet gör skada på pojkar och män. Hur pojkar lärs upp att inte visa eller tala om sina känslor. Hur det påverkar den kvinnobild många män har.

Det händer att unga män exploderar av allt det de bär inom sig och det är inte vackert (skolskjutningar, mord, självmord etc etc.). Det är allas vårt ansvar att ändra på detta. Alla har vi med små pojkar eller unga killar att göra i vår vardag. Tog riktigt ont i hjärtat att höra vad killarna i dokumentären berättade. Tala känslor! Lämna inte pojkarna ensam med sina fiilisar.

NUMMER 3:

Och till sist något lite mer lättsamt och aningen idiotiskt. Vi råkade hitta serien av en slump, jag tror den snurrar på Fox typ varje kväll. Brittien puhelinmyyjät (The call centre) är en serie med många WTF-moment. Det är liksom svårt att förklara, ni förstår om ni kollar.  Bisarrt men härligt att slötitta på när man vill koppla bort hjärnan för en stund.

Bonustips: Den nya säsongen av Orange is the new black finns på Netflix på fredag (17.6)! Äntligen!

Sådär ja! Nu har ni något ni kan kolla på under regniga sommardagar.

2.6.2016

En slutkörd introvert

Alltså majmånad… Jag är helt slut. Och lite glad faktiskt att maj nu också är slut. Jag hoppas på lugnare tider för jag märker att jag är mentalt som en urvriden trasa.

På Arlanda
Det har varit mycket roligt i maj, det mesta har faktiskt varit väldigt roligt. Men för mycket roligt på en kort tid kan också vara för mycket. Jag har väntat på juni bara för att saker lugnar ner sig då.

På båten på väg till Stockholm.
Det har varit resor, både arbets- och fritids. Det har varit konserter. Det har varit planeringsdagar och firmafester. Det har varit dagisvårfest. Valborg. Morsdag. Och mycket allt möjligt på jobbet. Det har liksom krävts extra mycket metajobb denna månad.

Stafettkarnevalen i Vasa.
Vilken tur att jag är i bättre skick och ändå haft energi. Jag hade också vett att tacka nej till vissa saker. Men jag märker att jag behöver lite lugn och ro nu efter dom här turbulenta veckorna. Med det jag har i bagaget har jag ändå lärt mig lyssna på kroppens signaler, nu signalerar den att jag måste lugna ner mig. Samtidigt inser jag att jag fortfarande inte riktigt är i balans.

Planeringsdag med teamet.
Jag tittar längtande på de kommande veckorna i min kalender, härligt mycket tomt och tid att ta tag i alla de vanliga sakerna. Tänk så konstiga saker man kan uppskatta ibland!

Jobbets sommarfest igår.