Min vecka började riktigt skit. Jag drömde att Kevin försvann. Han var ute och vi bara inte hittade honom. Jag vaknade ganska snabbt ur drömmen men herregud sådan ångest jag kände där i mörkret. Hjärnan kunde liksom inte släppa drömmen fast jag redan hade vaknat och visste att det bara var en dröm. Försökte tänka på Paradiset, på min lunchdate, på jobbet. Inget hjälpte, jag låg vaken resten av natten och funderade på olika mardrömsscenarion om vad som kan ha hänt honom i drömmen.
En riktig mardröm. Det värsta som skulle kunna hända. Att vi skulle mista vår son. När han vaknade satt jag extralänge och kramade honom och även han ville kramas, som att han märkte att jag behövde det.
Jag har överlag funderat mycket på döden denna vecka. Min kollega intervjuade Cheek och han sa många saker som jag blev och tänka på. Jag kom plötsligt ihåg den dödsrädsla jag hade som barn. Jag tror jag aldrig talade om det med någon.
När vi tände ljus på svärfars grav började Kevin fråga saker. Vi var helt oförberedda och visste inte riktigt vilka svar vi skulle ge. Det berodde dels på att jag är själv så ute och cyklar med detta tema och det att halva familjen är kristen och andra halvan inte är det.
Jag önskar så innerligt att han inte skulle behöva känna den otroligt stora rädsla som jag kände, därför borde vi tala om saken hemma och låta honom få några svar som är passliga för hans ålder. Eller kanske alla barn går igenom det, jag var bara ett barn som inte talade om det som rörde sig i mitt huvud.
Även hos terapeuten diskuterades döden. Det är väl bättre sent än aldrig, att tala och fundera. Viktigast är väl att man inte är ensam med sina tankar.
Jag brukar föredra att inte fundera alltför mycket (vilket är svårt för jag är den värsta funderaren jag vet, hah!). Jag får en så underlig känsla när jag grubblar på dessa saker. Som Kent sjunger: "Jag är livrädd för att leva, jag är dödsrädd för att dö...". Ungefär sådan känsla får jag.
Vilken ålder har era barn varit när ni tagit upp döden med dem? Hur har ni förklarat? Är ni kristna eller inte?
 |
I denna lilla kyrka har vi upplevt så många tillfällen av lycka och glädje men också gånger då hjärtat tänker brista och man vet varken ut eller in. |