7.11.2016

Tunga grubblerier på en måndag

Min vecka började riktigt skit. Jag drömde att Kevin försvann. Han var ute och vi bara inte hittade honom. Jag vaknade ganska snabbt ur drömmen men herregud sådan ångest jag kände där i mörkret. Hjärnan kunde liksom inte släppa drömmen fast jag redan hade vaknat och visste att det bara var en dröm. Försökte tänka på Paradiset, på min lunchdate, på jobbet. Inget hjälpte, jag låg vaken resten av natten och funderade på olika mardrömsscenarion om vad som kan ha hänt honom i drömmen.

En riktig mardröm. Det värsta som skulle kunna hända. Att vi skulle mista vår son. När han vaknade satt jag extralänge och kramade honom och även han ville kramas, som att han märkte att jag behövde det.

Jag har överlag funderat mycket på döden denna vecka. Min kollega intervjuade Cheek och han sa många saker som jag blev och tänka på. Jag kom plötsligt ihåg den dödsrädsla jag hade som barn. Jag tror jag aldrig talade om det med någon. 

När vi tände ljus på svärfars grav började Kevin fråga saker. Vi var helt oförberedda och visste inte riktigt vilka svar vi skulle ge. Det berodde dels på att jag är själv så ute och cyklar med detta tema och det att halva familjen är kristen och andra halvan inte är det.

Jag önskar så innerligt att han inte skulle behöva känna den otroligt stora rädsla som jag kände, därför borde vi tala om saken hemma och låta honom få några svar som är passliga för hans ålder. Eller kanske alla barn går igenom det, jag var bara ett barn som inte talade om det som rörde sig i mitt huvud.

Även hos terapeuten diskuterades döden. Det är väl bättre sent än aldrig, att tala och fundera. Viktigast är väl att man inte är ensam med sina tankar. 

Jag brukar föredra att inte fundera alltför mycket (vilket är svårt för jag är den värsta funderaren jag vet, hah!). Jag får en så underlig känsla när jag grubblar på dessa saker. Som Kent sjunger: "Jag är livrädd för att leva, jag är dödsrädd för att dö...". Ungefär sådan känsla får jag.

Vilken ålder har era barn varit när ni tagit upp döden med dem? Hur har ni förklarat? Är ni kristna eller inte?

I denna lilla kyrka har vi upplevt så många tillfällen av lycka och glädje men också gånger då hjärtat tänker brista och man vet varken ut eller in.

7 kommenttia :

  1. Hej! Vår Venla är 4 och på sommaren kom vi i kontakt med döden i och med att min mans mormor gick bort. Vi valde då att diskutera, och prata om döden med henne, på ett så naturligt sätt som möjligt. vi diskuterade att mommo har det bra nu, hon får vara i himlen och där får hon se morfar och alla andra som gått före. Dessutom får hon sitta i Jesu knä, i den mest kärleksfulla famn som finns. Vi är kristna och ibland diskuterar vi hur det kommer att vara i himlen... alltid så ljuvligt att få höra vad 4 åringen kommer fram till.. hittils är vi inne på att det helatiden är sommar i himlen :) men vi bestämde dock att hon inte behövde komma med på begravningen eftersom hon inte träffat mommo..

    ÖNSKAR att du får frid i ♡ angående döden. kram! H Linda

    VastaaPoista
  2. Hos oss blev det aktuellt när Alma dog och vi har bara sagt att man far till himlen när man dör, och han har hittills nöjt sig med det. Han funderar inte desto mera men pratar mycket om dem som vi har i himlen och att de får vara tillsammans. Får se hur vi ska förklara när han börjar fråga mera.

    VastaaPoista
  3. Vår son var dryga 5 när han börja fråga om döden. Eller han hade kanske frågat lite i "förbifarten" innan men nu var han rädd för att dö eller att jag skulle dö och vad som händer. Jag sa som det är, att ingen vet men jag vill tro att man far upp till himlen och där får man sen träffa alla som dött innan. Och att jag kommer dö före honom och då finns jag alltid med honom fast han inte ser mig och sen träffas vi igen( och att man får ligga på de fluffiga molnen) . Frågade sen vad han tror att det händer eller vad han sku vilja att händer.
    Tror det är viktigt att man är ärlig men ändå ger de trygga svar som ens barn behöver.
    Och framförallt prata om det så barnen vet att det inte är farligt fast det kan vara skrämmande.

    VastaaPoista
  4. Vår son är 4, som Kevin alltså, och vi har haft många dödsfall inom släkten under det gångna året. Vi har pratat om det och sagt att de varit gamla/sjuka och redan levt så länge. Han har frågat och undrat t.ex. "kan barn dö?" och undrat när vi kommer att dö. Vi har svarat att barn kan dö om de t.ex.hamnar i en olycka och vuxna också, men att det är mycket osannolikt och att vi tror och hoppas att vi alla kommer att få leva länge ännu. Har också försökt prata om sorgen- mamma är jätteledsen nu, och det är man ibland, och du ör sökert också ledsen för du tyckte så om din släkting.

    VastaaPoista
  5. Jag tror på att vara ärlig, också med att man själv inte har alla svar. Ändå ska man förstås inteskrämma barnet. Ett sätt är också att säga något kort och sedan fråga barnet vad det tror. Då får man ganska bra reda på vilken nivå barnet funderar. Vår 8-åring är rädd för att jag ska dö. Det är snart två år sedan hans bästa kompis dog och i år vid allhelgona då vi tände ljus på gravar klarade han av att på något sätt sätta ord på sorgen. Han fick lära sig om döden den hårda vägen.

    VastaaPoista
  6. Dottern var knappt 4år då hon började fråga om vad död är och vad som händer. Jag har har varit ärlig med att jag inte har svar på alla hennes frågor men har berättat att man kan tro på tex himlen. Vi är mycket till barnens farfars, som dog i en olycka, och där frågar båda (4 och 2år) var är faffa? Är han i jorden här? Etc och så brukar de spontant plocka sommarblommor åt honom, glatt säga hejhej faffa och senast vid allhelgona sa dotter plötsligt att "tänk om faffa är en av stjärnorna (det var mörkt och stjärnklart), jag tror det!" Och så började barnen spontant sjunga blinka lilla stjärna. Tyckte det var så fint.
    Försöker alltså tala om döden och de som är döda utan att blanda in rädsla och ångest utan så naturligt som möjligt, så ärligt jag kan. Jag frågar ofta barnen om vad de själv tänker och tror som svar på frågor och så kan vi fundera tillsammans.

    VastaaPoista
  7. Tack för alla era kommentarer! Visst är det svårt detta!

    VastaaPoista

Roligt att du kommenterar!