15.2.2017

Det går inte att få allt när barnen är små...

Amanda skrev ett inlägg om barn och karriär. Det är något jag funderat mycket på och för att låta som en bloggkliché: jag tror alla familjer kommer fram till de lösningar som passar dem bäst, med karriär eller utan.

Karriär för mig betyder kanske mest det att man strävar att gå framåt i arbetslivet, till lite mer krävande uppgifter, lite mer ansvar. Att man utvecklas. Att göra karriär behöver inte alltid betyda att man ska jobba som en dåre och inte ha någon fritid alls, resa massor eller bli chef. Inte för mig.

Det här med att balansera allt i livet är ju något som jag jobbat med de senaste året. Nyligen hände något som verkligen satte mig att fundera på situationen. Jag blev nämligen erbjuden ett jobb inom bolaget. Mina chefer känner mig bra för jag är av den åsikten att det var fråga om ett jobb som jag skulle ha varit bra på och säkerligen skulle jag ha fått ut mycket av det. Det skulle ha inneburit att jag tagit ett steg framåt mot något lite mer krävande.

Men. Sen kommer ett stort men. Det var ett skiftesjobb. Sjuuukt tidig morgontur. En dagstur som slutade ungefär samtidigt som dagis stänger på andra sidan stan. Och en kvällstur som slutar mitt i natten. Samt en del veckoslutsjobb.

Jag funderade på saken i en natt men det stod väldigt snabbt klart för mig vad jag skulle svara på erbjudandet. Jag har ju aldrig ännu tackat nej när en dylik chans dykt upp men nu var jag tvungen att lyssna på magkänslan (det har jag inte alltid gjort tidigare). Svaret blev att jag inte kan ta emot ett skiftesjobb just nu i denna livssituation.

Jag hade tårar i ögonen när jag insåg det. Så mycket skulle jag ha velat ha de arbetsuppgifterna. Arbetsuppgifter som skulle ha utvecklat och motiverat mig. Visst, vi kunde ha fått det att fungera, men jag ville inte just nu, inte på bekostnad av min familj samt det att jag börjar allt mer vara mentalt i balans. Om jag hade tagit emot jobbet så skulle det också ha belastat våra egna föräldrar för vi skulle inte ha fått ihop pusslet annars. Dagis har ju fasta öppettider.

Det att 3jorn frilansar har på ett sätt gjort familjens tidtabeller mer flexibla men han har mer arbete på kvällar och veckoslut än tidigare. Då är det bra att ens den ena föräldern har ett jobb som passar ihop med dagisets tider. Som Amanda skrev: "Det går helt enkelt inte att få allt när barnen är små. Två föräldrar kan säkert göra karriär – men inte samtidigt. Inte om helheten ska fungera och alla inblandade må bra." Just nu är det 3jorns tur att göra karriär.

Jag har också jobbat väldigt mycket med min hälsa och byggt upp en bra dygnsrytm för att min sömn och mitt ork ska fungera bättre så att rubba på det direkt när saker börjat fungera kändes inte heller klokt. Inte när allt är så nytt.

Tanken är ju ändå att jag ska jobba 30 år. Ett barn är litet i bara några år. Och om jag i denna situation ändå har möjlighet att välja ett jobb med flextid som funkar så himla mycket bättre ihop med småbarnstiden så känns det mycket vettigare. Fast jag känner att jag står och trampar på ställe.

Jag har fört en inre kamp om detta. En del av mig undrar om jag är en riktig looser som inte klarar av allt på en gång. Det finns väl många småbarnsföräldrar som jobbar skift. En annan del av mig är stolt för att jag vågade göra det valet jag gjorde, fast det delvis kändes väldigt ledsamt. Att vara lite försiktig samt inse att jag inte behöver satsa på precis allt just nu kan vara en styrka. Att jag inte behöver ha den kapaciteten. Det kan vara en gåva för framtiden. Livet går vidare. Livspusslet lever och ändras.

De av er som läser Helsingin Sanomat såg säkert idag artikeln med rubriken Taistelu kelloa vastaan - Työssäkäynti ja päivähoito vaativat perheiltä yhä luovempia ratkaisuja. (Jag tror samma text finns här men den går bara att läsa om man är prenumerant) När jag läste artikeln så konstaterade att nog är ju den här småbarnstiden helt galen, ett enda rusande och pusslande. Detta också helt utan att man "gör karriär".

Nå, jag är glad för att mina stjärnor just nu är i ganska bra balans. I'm growing stronger and stronger...
Min partner in crime. Han är bara så bäst och han har lärt mig så väldigt mycket.
PS. Insåg just att jag inte uppdaterat er om allt det andra som händer på arbetsfronten. Mitt vikariat på Efter Nio är slut och jag är tillbaka i Böle där jag har mitt gamla duun. Det håller dock på att hända lite saker även där, saker som känns helt superbra! Och som fungerar bra ihop med familjelivet.

4 kommenttia :

  1. Bra skrivet!! Själv hade jag ett sjukt tungt arbetsår ifjol då jag hoppade framåt i karriären lite snabbare än tänkt. Var ganska så sönder största delen av året då 2-åringen inte sover bra. Sömnbrist och krävande/överraskande jobb går bara inte. Jag är ändå tacksam för det jobbet, för nu vet jag vad jag klarar av inför framtiden, uuuutan att det bekostar familjeliv. Ifjol fyllde jobbet 75% av mina tankar, vilket ju är sjukt när man har filj. Däffö ska ja nu under mammisen get my prorities straight, och inte ta ett lika krävande jobb sen.

    Tack för bra text, och annars oxå är det så beundransvärt hur du hittat glädjen igen och gyr modigt du skrivit om allt :) Hejaheja!

    (Sori för lång text, skönt att få öppna sig över ett så bekant ämne)

    Krams, Pupps

    VastaaPoista
    Vastaukset
    1. Vad tråkigt att höra. Jag gick igenom något liknande just när Kevin började på dagis. Jag gillade jobbet men min kapacitet räckte inte riktigt till just då och det höll på att sluta riktigt dåligt.

      Skönt att du får vara på mammis nu och lugna ner dig lite. Och grattis ifall jag inte sagt det ännu :)

      Poista
  2. Bra val tycker jag. Och som du skriver super strångt ju att kunna tacka nej också. Du är inte på något sätt en looser åtminstone i mina ögon. Tänk vad fint att du blev erbjuden det där jobbet!! Och en ny chans kommer garanterat. Jag förstår bra dina priotiteringar också med tanke på balans o ork. Kramar! Laura Neppe ��

    VastaaPoista
    Vastaukset
    1. Tack Laura! Jag hoppas verkligen att jag får en ny chans senare. Puss!

      Poista

Roligt att du kommenterar!