20.3.2017

Plötsligt en dag kändes tanken om ett andra barn inte längre helt absurd

De senaste åren har tankar om antalet barn snurrat i våra huvuden. Både 3jorn och jag har syskon. Han har hela tre stycken och jag har en bror samt två mycket yngre halvsyskon. Vi har nog alltid haft en bild i huvudet om att Kevin ska ha ett syskon. Men det har faktiskt känts helt omöjligt fram till nu.

När Kevin var 2-3 år gammal började många som hade barn i samma ålder redan på andra varvet. Jag iakttog förskräckt hur småsyskon ploppade fram här och där. Tanken på att vi skulle ha haft en baby i familjen när Kevin ännu var så liten fick mig att kallsvettas. Ändå hade jag en känsla av att "nu borde vi nog börja på andra varvet för alla andra gör ju det". Och ni vet, "det är bra om barnen har liten åldersskillnad så kan de sen leka med varandra och bli bra kompisar".

Nu många år senare är jag så väldigt tacksam över att vi inte gjorde det "för att alla andra gjorde det". Jag var ganska långt nere i gropen. Det var just innan jag sökte hjälp och höll på att braka ihop på allvar. Jag kände att jag inte hade någon kontroll över mitt liv. Jag mådde så himla dåligt och jag försökte bara prestera på alla fronter på en gång. Herregud tänk om det ännu skulle ha varit en nyfödd inblandad i den soppan.

Fast jag kände att vi borde ha åstadkommit ett syskon åt Kevin senast då han var i tre års ålder så har jag nog egentligen aldrig känt så i mitt hjärta. Den känslan har varit något som kommit utifrån. När jag följt med familjer med två små barn så har jag aldrig varit avundsjuk eller känt att jag skulle villa ha det som de har utan mest bara känt lättnad över att vi inte har en sådan rumba.

I dagens läge när jag redan ser saker mycket klarare än för tre år sedan så förstår jag helt tydligt att den modellen inte skulle ha varit den rätta för vår familj. Det finns så himla många orsaker till det och väldigt mycket har att göra med hurdana vi är och allt vi gått igenom.

Mitt mående är givetvis något som spelat stor roll. Jag vet inte heller riktigt hur vårt parförhållande skulle ha klarat det. Det har varit kämpigt men vi har kommit så himla långt och lärt oss så mycket. Det skulle vi knappast ha gjort om vi hade haft en baby därtill. Vi skulle ha fortsatt försöka hålla huvudet ovanför ytan. Hur länge skulle det ha funkat? Nu har vi haft tid att lära oss de bästa tillvägagångssätten för just oss. Vad behöver personerna i vår familj för att må bra?

De senaste åren med Kevin har varit så otroligt härliga och lätta. Liksom idylliska. Han är en sådan ljuvlig unge! Vi har verkligen kunnat njuta av att se honom växa upp och utvecklas. Vi har alltid haft tid för honom och det är något vi satsat stort på. Att vi ska lyckas fylla de mentala behov han har. Det har känts extra viktigt för han är ett känsligt barn. Så att han får en bra start i livet och möjligtvis kan undvika de saker jag gått igenom. Jag ser så mycket av mig själv i honom. Han har behövt oss mycket och det har varit skönt att kunna stöda honom och ha tid för honom.

Hur det blir sedan när babyn kommer så får vi ju se. Kommer vi att kunna erbjuda alls samma åt hen? Och hur blir det sen med Kevin och den tid han behöver av oss. Det återstår att se men jag tror verkligen att förutsättningarna är bättre nu än för några år sedan. Vår familj fungerar väldigt bra nu och jag hoppas det är en bra grund till den kommande omvälvningen. Kevin blir ju också allt mer självständig och behöver inte längre likadant stöd i vardagen. Jag tror definitivt att den större åldersskillnaden är en fördel för just oss.

Givetvis är jag så hjärntvättad att jag oroar mig över hur nära syskonen kommer att bli då de kommer att ha fem års åldersskillnad. Min bror och jag har 3,5 års skillnad. Vi har alltid lekt med varandra och kommit bra överens. 3jorn och hans följande bror har nästan 4,5 års åldersskillnad och de är väldigt nära nu i vuxen ålder. Jag vill alltså tro att det inte bara har med åldern att göra. Givetvis kommer barnen att ha lite olika intressen på grund av olika åldrar men jag tror ändå att mycket har med familjedynamiken att göra och den fiilis, kärlek och respekt man har i familjen. Ett syskonskap är ju inte heller något som endast finns när barnen är små, det finns livet ut. Åldersskillnaden är ingenting då de är 30 och 35 år gamla. Kanske har de sedan samma intressen fast de inte hade det när de var 5 och 10 år gamla.

Sedan plötsligt i slutet av förra sommaren eller i början av hösten kom känslan av att ett till barn skulle vara så himla välkommet. Att vi hade de mentala resurser som krävs. Jag trodde verkligen att den dagen kanske aldrig skulle komma. Nu är jag så himla tacksam för att vi ändå ska kunna bli fyra om graviditeten bara framskrider som den ska. Så som det kändes från början men på grund av alla guppar på vägen har varit en absurd tanke. Vi har lärt oss så himla mycket de senaste åren. Om varandra. Om vad som är viktigt för oss. Om livet.

Givetvis känns allt fortfarande skrämmande. Men jag tror vi ska klara det. Kanske vi får mer ut av denna gång när vi vuxit som personer och som föräldrar. Det ska bli så spännande!

Summa summarum. Gör inte som alla andra gör. Gör det som känns rätt för just er. Lyssna på magkänslan, den har oftast rätt.
Vi tre har haft det så himla kul den senaste tiden. Men den fjärde fjanten fattas.

2 kommenttia :

  1. Jag har tänkt exakt likadant. Att man nog "ska" ha syskon, men att jag helst hade velat ha det gjort redan, utan att behöva ha två små barn samtidigt, utan hellre redan ha två barn runt 5-6 år. Så jag har velat hit och dit, ska vi ha ett ensambarn, blir det folk av dem, ska man skaffa syskon fast man inte är säkert osv. Överallt tutas det ut hur fint det är med syskon i nära ålder, men jag skulle inte ha orkat med det. Nu börjar jag däremot känna mig redo, och då skulle vi få ungefär samma åldersskillnad som ni får. Tur att vi väntade in oss själva!

    VastaaPoista
    Vastaukset
    1. Oj oj låter väldigt bekant det där! Väldigt bra att ni väntade, tummen upp!

      Poista

Roligt att du kommenterar!