13.3.2017

Varifrån härstammar dina beteendemönster? Har du funderat på det?

Har du någonsin funderat varför du agerar som du gör i ditt parförhållande? Varifrån du omedvetet tar modell? Varför du beter dig som du gör i konfliktsituationer? Börjar du skrika och vråla? Eller blir du butter och säger ingenting fast hela jordklotet märker att du är sur? Agerar du martyr? Eller kanske du hanterar konfliktsituationer fint?

Jag läste boken Vanhempieni kaltainen av psykologen Marianna Stolbow. Hon är specialiserad på skilsmässor. Jag tror att det är en av de bästa böckerna jag läst i mitt liv.



Det finns så otroligt mycket jag skulle kunna skriva nu när jag läst boken, men ska försöka uttrycka mig kortfattat och inte alltför personligt eftersom dessa saker ju också gäller personer i min närhet. Vi som är unga nu vet ju att våra förfäder varit med om krig och hemska saker. Vi har svårt att relatera till det för vi har ju det ganska bra i dagens läge. Våra egna fammon och moffan har varit barn eller unga då Finland krigat. Deras föräldrar har varit ute på fronten och många har stupat och familjer har splittrats. Barn skickades till Sverige helt ensamma för att komma undan kriget. TÄNK!

När kriget sedan var över så var man tvungen att börja bygga upp landet. Det jobbades otroligt hårt. Det fanns inte tid för att bearbeta trauman och man kunde inte heller klaga för grannen kanske hade mist ännu fler nära och kära i kriget. Människorna kämpade vidare och begravde de hemska sakerna djupt inom sig.

Dom här generationerna har gjort ett otroligt jobb för att vi ska kunna ha det så bra. Men tyvärr kan även vår generation känna av dessa saker än idag.

Generationerna innan oss har varit ganska kyliga. Det har inte funnits utrymme för känslor. Helst skulle man inte visa sådana alls. Våra föräldrar har vuxit upp i hem där deras föräldrar upplevt krig. Det har varit ett kyligt klimat. Många har varit traumatiserade efter allt de varit med om. Det att man inte ska fundera på saker som har hänt tidigare är något som hållit i sig starkt. Att inte bearbeta trauman, känslor och funderingar utan bara trycka ner dem någonstans djupt inne i sig.

Vår generation kallas för "terapigenerationen". Kanske det äntligen gått tillräckligt lång tid sen kriget. Saker börjar ändra. Vi bearbetar det som under åren tryckts under ytan. De som är äldre tycker att detta "bara är onödigt tjafs, inte gjorde man så förr i tiden heller och bra gick det ju ändå".

Vi har vuxit upp i hem med en viss atmosfär och kultur. Vi har sett hur våra föräldrar agerar, reagerar och kommunicerar. Det har de fått från sina barndomshem. Vi för det lätt vidare med oss till vårt eget parförhållande och vår egen familj. En som aldrig sett sina föräldrar gräla kanske är otroligt konflikträdd och börjar tjura eller avlägsnar sig i en konfliktsituation. En som vuxit upp i ett hem där det vrålats eller använts psykiskt våld kanske för det vidare själv, alternativt blir den konflikträdd och undviker konflikter på samma sätt som i exemplet ovan. Om vi inte sett vuxna klara upp konflikter på ett vettigt konstruktivt sätt så har vi inte heller själva lärt oss det. Barn avläser så himla mycket saker i sin familj som ligger under ytan. De avläser också hur föräldrarna talar med varandra, hur och om de respekterar varandra etc.

Men de goda nyheterna är alltså att vi börjat inse att vi kan ändra på våra beteendemönster. Första steget är att känna igen dem, fundera hur det var i barndomshemmet och hur generationerna innan betett sig. Först sedan kan man förstå saker i en större skala och aktivt göra något åt saken.

Boken handlar ju väldigt mycket om skilsmässor och man kan lätt känna att det kanske kommer kritik mot skilsmässor. Och det kommer det också till en viss del. Men det poängteras också att en familj där föräldrarna hållit ihop också kan ha dåliga beteendemönster eller en dålig skadlig atmosfär för ett barn.

För boken har författaren intervjuat 50 stycken personer, mellan 20 och 70 år gamla som berättar om sina erfarenheter från barndomshemmet samt sitt eget förhållande. Så otroligt intressant att läsa.

För mig var boken en stark upplevelse. Jag har ju i och min egen terapi funderat mycket på dessa saker. Genom boken fick jag en större förståelse för generationerna innan mig. Varför de varit så? Vad de upplevt och hur de hanterat saker? Det kändes lite som att klossar föll på plats, saker jag inte riktigt kunnat förstå tidigare. Grejer som de äldre sagt men som jag inte hållit med om eller kunnat relatera till. Men nu förstår jag lite bättre varför.

Vår "terapigeneration" har möjlighet att ändra på saker och jag tror också att många av oss insett det. Det är så himla många som nu kämpar med sina känslor och sitt huvud och väldigt många går i terapi. Vi håller på och öppnar knutar och om det fortsätter i positiv riktning så kanske våra barn inte behöver vara en så stor kostnad för samhället i och med terapiutgifter. Kan vi lära våra barn att hantera känslor? Lära dem att det är okej med känslor, både positiva och negativa. Kan vi lära dem nya konstruktiva modeller att hantera konfliktsituationer? Kan vi lära dem respektera sina närmaste? Kan vi lära dem att man inte alltid måste vara stark?

De tidigare generationerna har gjort ett helt otroligt jobb för att få landet på fötter igen, kanske är det nu vår tid att jobba med det mentala som det inte fanns resurser till förr?

Är det här saker du funderat på så rekommenderar jag boken varmt. Jag är hundra procent säker att alla kan få ut något av den. Både äldre och yngre. De som upplevt skilsmässor och de som inte har det. De som går i terapi och de som inte gör det. De flesta känner säkert igen situationer i berättelserna. Läs!
FATTA! Vi kan ändra på det emotionella klimatet i detta land.

Ei kommentteja :

Lähetä kommentti

Roligt att du kommenterar!