Dagen då jag körde gråtandes hem från pelkopoli

tiistaina, toukokuuta 23, 2017



Här händer det saker och jag har inte uppdaterat bloggen på länge. Just nu är jag på två veckors sjukledighet på grund av ryggen och idag har jag besökt Pelkopoli på Barnmorskeinstitutet (dit man går för att tala om sin förlossningsrädsla).

Jag hade egentligen inte tänkt skriva hemskt mycket om min förlossningsrädsla här på bloggen för jag blir så trött på kommentarerna som kommer in på sådana inlägg. Av dem som inte förstår. Men jag bara måste berätta om detta besök.

Detta var första besöket under denna graviditet. Jag togs emot av en manlig läkare och i hörnet av rummet satt en barnmorska. Vi började snacka och han bad mig berätta vad jag är rädd för. Jag försökte berätta och talade också mycket om min förra förlossning. Jag sa att den var lång och jobbig, att jag var rädd då också. Han tittade på sin dator och sa "Det här ser nog ut att ha gått framåt helt normalt.". Öööh okej. Kanske jag har fel då i det jag känner och tänker?

Jag berättade också att jag var öppen 10 cm i tre timmar, men att jag inte gick med på att öppna benen eller börja krysta. Jag vågade inte. När jag väl tog modet till mig så krystade jag i en timme varefter Kevin föddes med hjälp av sugkopp. "Det är nog helt normalt att man är öppen så länge... bla bla...". I detta skede öppnade barnmorskan munnen och sa att det nog är en lång tid och att jag säkert var helt utmattad.

Jag berättade att epiduralen endast tog bort de värsta värktopparna men gav mig ingen möjlighet till vila eller att slappna av. Han kommenterade inte detta desto mer. Jag berättade att vi blev lämnade ensamma i förlossningssalen för det var en situation i någon anna sal där barnmorskan var tvungen att vara. Hon skulle vara tillbaka om någon minut men var borta typ 40 minuter och hann bara kurkka in när vi ringde på klockan. Har nog säkert aldrig varit lika rädd i mitt liv som då. "Jo nå det är sällsynt men tyvärr händer det ibland" svarade han.

Barnmorskan i hörnet av rummet kom ibland med några kommentarer som var empatiska och kändes bra. Men det kändes ändå som att läkaren förminskade det jag kände och tänkte. Bara stirrade på det som fanns uppskrivet istället för att försöka förstå mig, människan bakom texten och siffrorna. Efter en liten tid hade jag så dålig fiilis att jag inte riktigt hade något att säga längre. Jag fick ur mig det som alltid är svårt att säga: att jag önskar snitt. Han tog ingen notis om det. Vi kunde ju ha diskuterat det.

Visst sa han också det som de säkert enligt protokollet är tvungna att säga och han sa också att ingen tvingas föda på något visst sätt.

Så jo. Jag fattar inte vad idén med besöket var. Jag satte mig i bilen och grät när jag körde hem. Besöket bara ökade min ångest i stället för att lätta på den. Som tur fanns barnmorskan i rummet, utan henne vet jag inte vad det skulle ha blivit till.

De bokade tid till en barnmorska till veckan efter midsommar och jag önskar verkligen att jag inte får samma fiilis den gången.

Jag skickade nyss feedback till HUS om detta.

För att inte bara hacka ner på folk måste jag till slut ännu konstatera att jag har en härlig rådgivningsläkare. Han är en ung svenskspråkig man och det känns som han verkligen lyssnar och ser en. Han förminskar inte det man känner. Vilken tur att man också träffar på bra typer under denna process. 

Jag har också fått fina kommentarer och meddelanden via FB där jag tidigare skrev om detta. Folk som erbjuder hjälp, folk med doulautbildning som säger att de finns där om jag vill tala men också folk som skriver att de blivit bemötta på liknande sätt. Det är ju sorgligt om det finns fler som har liknande upplevelser.

You Might Also Like

8 kommenttia

  1. Jag undrar om det är deras underliga interna taktik,att första besöket inte får vara för lätt på något twisted sätt. Hade också ett hemskt första besök på synnytystapaarviointi. Även där var barnmorskan förstående och trevlig. Andra besöket var det klappat och klart att det skulle vara snitt. Det var då en annan läkare och bemötande var mycket mer humant.
    Förstår inte varför första besöket måste vara så hemskt när det tydligt står i lagen som du skriver.
    Min första läkare hade helt tydligt inte läst min epikris, pratade bara på om alternativa sätt som kändes värre än en vanlig förlossning. För mig kändes det bättre vid vecka 36 när snittet var ett faktum (bitter på HUS är jag ändå)

    VastaaPoista
    Vastaukset
    1. Kanske är det en taktik? Hoppas mitt följande besök är bättre. Och tur att det löste sig för dig!

      Poista
  2. Jag slapp med i en grupp som heter "nyyttiryhmä" (går på finska) remissen gjordes av rådgivningen. Det var inte lätt att få plats i gruppen, jag måste verkligen kräva och fråga efter platsen flera ggr. Gruppen är för blivande mammor med förlossningsångest. Vi träffades 5-6ggr (gruppterapi) o så fick vi extra besök på BB för att planera förlossningen. Jag fick jätte stor hjälp av gruppen, kanske allra bäst var att dom på BB verkade ta gruppen på allvar (?).

    Jätte tråkigt att du råkade få en läkare som inte lyssnar, hoppas verkligen på att du får en annan läkare nästa gång. Om du har intresse så kan du ju fråga på rådgivningen om att få plats i en nyytti-grupp? Lycka till!

    VastaaPoista
    Vastaukset
    1. Jag har hört om gruppen jo, men inte på rådgivningen. I och med min första förlossning så är jag skeptisk till att pratandet längre hjälper. Bra att det hjälpte åt dig!

      Poista
  3. Hej, här är en av de som kanske inte förstår. (jag skulle gärna vilja förstå och kunna stötta på nåt vis). Jag bara hoppas att du får en mer positiv upplevelse i denna förlossning, hur den än sker, och att du får bättre bemötande på nästa träff. Bra att du anmäler sånt så det blir uppmärksammat.

    VastaaPoista
  4. Nämen nej vad trist att du fick ett sådant där uselt bemötande! Jag tycker själva idén med pelkopoli är jättefin och kommer med största sannolikhet att själv behöva den "tjänsten" om vi någon gång får ett till barn, min första förlossning gjorde mig tyvärr rädd för fler.. :( Men med ett sådant där bemötande (och redan kallelsen som du fick..) så får man ju bara dålig feelis :(

    VastaaPoista
    Vastaukset
    1. Jo. Jag hoppas verkligen att han bara var någon vikarierande läkare. För många fungerar det ju, att det får gå dit och tala. Men det blir ingen vidare start på processen med ett sådant bemötande :(

      Poista

Roligt att du kommenterar!

Like my blog on Facebook

Instagram