Det kan hända att det var samma avdelning där Kevin föddes, det såg likadant ut. Allt är nog väldigt luddigt i mitt huvud från när vi var där så jag minns inte så noga. När jag insåg att jag skulle in där blev jag helt kallsvettig och känseln försvann från fötterna. Tänk om någon där inne höll på att föda och skrika? Tänk om jag skulle se något preggo där i gången flåsa sig igenom en sammandragning?
Ringde på klockan och en barnmorska kom och öppnade. Hon bad mig sätta mig i det lilla väntrummet. Jag låste mig in på toaletten och blev överöst av underliga känslor, ångest, rädsla, jag vet inte riktigt. Tårarna började rinna och jag kände nästan en panik vakna inom mig. Jag stod där en stund och andades och lyckades lugna ner mig lite. Sedan satte jag mig och väntade.
Barnmorskan var en bra typ men hon insåg snabbt att läkaren och jag nog hade talat förbi varandra. Jag tänker inte desto mer ingående skriva om det vi diskuterade men jag måste verkligen berätta en grej.
Hon läste upp för mig vad läkaren hade skrivit och det mesta lät helt rätt. I slutet hade han skrivit att jag i första hand vill föda vaginalt. Jag ba: "Eeeeeeh vah?? Det sades nog inte där i rummet. Jag sa att jag önskar planerat snitt."
Alltså jag fattar verkligen inte vad som hände på den där läkarmottagningen! Det är nog en av mina konstigaste läkarupplevelser.
Men det var skönt att detta besök gick bättre och jag inte behövde köra hem gråtandes. Barnmorskan verkligen såg mig och lyssnade på mig och sa bra saker. Jag satt och svettades som en liten gris när vi talade, så obehagligt var det ändå. Till slut kramade hon mig och försäkrade mig om att det löser sig.
Nu har jag ännu en läkartid kvar på pelkopoli om några veckor. Jag är egentligen så jäkla trött på att tala om det här, berätta om och om igen för olika instanser. Jag hoppas jag kan få ett lugn inombords efter den sista läkartiden.
![]() |
Dörren till ångestkorridoren. |