31.8.2017

Hemma med Niki Strbian

Idag på morgonen fick vi finbesök av Niki Strbian. Ifall ni skulle ha råkat missa vem hon är så kolla här. Hon är alltså en enastående baby-, barn-, familjefotograf. Hennes bilder är helt otroliga. Hon har faktiskt fotat vår familj för ett år sedan men idag var det Baby Ms dag. 

Det var intressant att följa med hennes arbete, hon är som en babywhisperer. Vet allt om hur man ska handskas med nyfödda så de hålls lugna och sover sig igenom hela sessionen. Nå, alla spädisar kanske inte sover igenom fotosessionen men många gör det. Vår lilla sov och var lugn länge och när hon vaknade och själv tyckte hon var färdig så var det färdigt. Det går helt på babyns villkor.

Det ska bli spännande att se bilderna. Här några bilder från morgonen.

Thank you Niki!







30.8.2017

En spädis som shoppingsällskap

Fast jag igår skrev att jag trivats hemma väldigt bra så var det roligt att åka till Itis för att fixa lite ärenden idag. Lilla M sov nästan hela tiden och hon gjorde sin cafépremiär idag. 

Många kvinnor gav beundrande blickar när 3jorn hade vår minibebis i famnen på caféet. Varför får män med bebisar sådana blickar? Tanter börjar också alltid tala med 3jorn i matbutiken när han skuffar på Lilla M i vagnen. Händer typ aldrig åt mig. 

Nå, jag kan bara konstatera att det är otroligt lätt att sköta ärenden med en spädis. Liksom om man jämför med lite äldre barn. 

En ettåring ba: "Ääääääääh!". 

En tvååring ba: "Vill gå själv!!!" och rymmer åt fel håll. 

En treåring ba: "Vill ha glass!!! Ääääääääh!!!" 

En fyraåring ba: "Mamma! Jag vill ha en leksaksbil! Kan jag få en leksaksbil? Jag har inte fått en ny bil på länge. Jag behöver en bil. Jag har ingen Seat. Där är leksaksbutiken! Ääääääh!" 

En femåring ba: "Jag skulle behöva en fidget spinner. Men jag har ingen batman fidget spinner. Jo men jag behöver många olika. Hey jag har en idé! Om jag inte får en fidget spinner så kan vi ju köpa glass. Varför inte?"

Nä nu överdrev jag nog lite. Vår förstfödde kan nog bete sig riktigt bra i butiker men ibland måste han ändå testa.  Men jag njöt verkligen av den sovande spädisens sällskap idag, hahahaa!

28.8.2017

Hej från babybubblan


Hej från babybubblan. Jag har inte egentligen skrivit om hur vi har det. Jag hade en del problem men bloggen efter att jag uppdaterade dens utseende och har inte egentligen kunnat blogga från mobilen. Nu har jag tagit tillbaka bloggens gamla templat så nu hoppas jag att det ska fungera bättre och att tröskeln för bloggande inte ska vara så hög. 

Våra två första veckor (nå, snart tre) har varit riktigt bra. Skulle våga påstå att det är roligare med en bebis andra gången. Vi är självsäkra föräldrar och behöver inte panikera så himla mycket. Bebisen har också varit ytterst chill hittills. Hoppas det håller i sig. 

Dagarna rusar iväg och är uppbyggda på ett visst sätt. Dagarna är bebistid och eftermiddag och kväll är Kevintid. Kevin var hemma den första tiden men sedan har han varit kortare dagar på dagis. Han fick så ledsamt efter sina vänner och han har faktiskt varit gladare när han fick sin dagisrutin tillbaka. Han är nog vår lilla rutinbaby, får se hur det blir med lillasyster. 

Jag har trivats helt otroligt bra hemma. Jag är riktigt överraskad. Nå, givetvis kommer det säkert att ändra i något skede men jag är så otroligt glad och tacksam över en paus från ekorrhjulet tillsammans med min dotter. 

Jag har ju inte varit så värst mycket ensam med babyn ännu för jag har haft 3jorn som hjälp. Men igår var 3jorn borta hela dagen och det var lite spännande. Jag fick hjälp av svärmor som förde Kevin till dagis på morgonen. Det skulle ha varit lite för avancerat att föra honom utan bil och med minibebis så här i början. Min pappa hämtade sedan hem Kevin på eftermiddagen. Tack vare hjälpen gick dagen som smort. Jag hann duscha, äta svärmors svampsoppa till lunch, tvätta kläder, tömma diskmaskin, läsa ur en bok och laga middag tills Kevin kom hem. Lilla M sover mycket så det är ganska lätt här hemma än så länge. 

Kanske blir jag snart mökkihöperö. Får se. Det är bara så skönt att gå omkring i preggokalsare, napapaita och råddigt hår och inte ha så mycket andra måsten än livet i babybubblan. 

Nästa vecka blir jag sedan ensam med babyn då 3jorn börjar jobba som vanligt. Får se hur det känns sen. 

27.8.2017

Två veckor efter snittet

Här rusar dagarna iväg och jag hinner tydligen aldrig blogga. Men jag har skrivit ganska långt på förlossningsberättelsen så kanske jag lyckas få den färdig snart.

Jag tänkte skriva lite hur det känns nu två veckor efter snittet. Det känns definitivt som att magen beter sig på ett annat sätt nu efter snittet än vad den gjorde efter Kevins födelse. Kolla bilderna nedan.
Till vänster en vecka efter att Kevin föddes på det traditionella viset och till höger en vecka efter snittet. Magen är ganska mycket större nu efter snittet.

Till vänster två veckor efter Kevins förlossning och till höger två veckor efter snittet.
Jag tycker att det är intressant och undrar vad det beror på. Livmodern har ju dragit ihop sig. Magen känns lite som en ballong, ganska fast liksom. Blir spännande att se hur det utvecklar sig. Jag har givetvis endast vilat och tagit det lugnt. En liten promenad var vi på för några dagar sedan.

Själva snittet är inte sjukt längre men inne i magen känner jag av lite smärta ibland. Men jag känner mig ytterst graciös jämfört med hur det var när vi kom hem och allt tog ont. Jag klarar mig bra utan värkmedicin.

Jag längtar till tiden då jag kan börja träna lite försiktigt och anstränga kroppen lite. Och magen skulle gärna få dra ihop sig lite så jag skulle ha lite större urval av kläder att klä på mig. Men månne den inte gör det snart.

Annars har jag trivats hemma väldigt bra de första veckorna. Jag minns att vi var ute och flängde ganska mycket de första veckorna efter att Kevin föddes. Nu tycker jag det bara är skönt att vara hemma. Men kanske jag börjar längta ut mer när kroppen läkt och vi börjat få lite rutin på livet.

21.8.2017

Tredje och sista besöket till pelkopoli

I mitten av juli hade jag mitt sista besök på pelkopoli. Jag träffade en läkare och på mottagningen skulle det beslutas hur jag ska föda.

Jag fick som tur inte samma läkare som senast, denna gång var det en kvinna. Hon var nog inte heller hemskt sympatisk. Mest lite sur.

Jag antar att barnmorskan som jag senast träffade hade skrivit ganska bra bakgrundsinfo om det vi hade snackat. Vi talade lite och jag fick ännu en gång berätta varför jag vill ha planerat snitt. Efter diskussionen sa läkaren trött: Jaa, nå vi kan ju inte tvinga någon att föda vaginalt. Ni kan boka en tid för snitt med barnmorskan efter detta.

Jag ba: ???. Fast hon var sur som fan så kändes det underligt enkelt. Jag märkte också att både barnmorskan som jag senast talade med och läkaren tog väldigt mycket fasta på det att jag just nu genomgår en terapiprocess. De frågade mycket om det. Är det liksom ett bevis på att man på allvar har issues som man håller på att bearbeta?

Läkaren kollade ännu med ultra att allt var bra. Babyn vägde då (v. 37) 3100 gram.

Läkaren avlägsnade sig och barnmorskan kom in i rummet för att boka tiden och gå igenom allt det praktiska. Fiilisen i rummet ändrade totalt. Hon var väldigt sympatisk och humoristisk och hon sa många gåner att jag inte ska grubbla över mitt val om folk kommenterar det på något sätt. Jag vet bäst själv.

En av mina rädslor angående snitt har att göra med bedövningen. Epiduralen fungerade ju inte sådär superbra på mig senast. Läkaren sa att epidural är den bedövning som används när man snittar. Jag frågade av läkaren att finns det risk att epiduralen inte tar bort smärtan denna gång heller. Läkaren ba: "Ja vi kan ju inte lova något" (i mina öron lät det ungefär: "Du kommer att lida som en liten gris under operationen".)

När jag nämnde samma sak för barnmorskan så sa hon: "Ååå nej, denna bedövning är nog något helt annat. Oroa dig inte, de kommer nog att se till att du inte har ont under operationen." Jag ville nästan krama henne.

Barnmorskan skämtade också att där i huset gör de så himla stora/svåra/invecklade saker som hjälper barn till världen men den svåraste uppgiften i huset är att boka tid till et planerat snitt i deras datasystem. Hahahaha, så vi satt ganska länge där när hon höll på.

Vi fick ett datum, instruktioner och stödstrumpor. Tacksamt och förundrat gick vi därifrån.

Så sen var det bara att vänta och hoppas att babyn inte ville ut innan snittdatumet. Snittet var bokat till sex dagar innan beräknat. Det var ganska underligt att veta vilken dag man troligen blir mamma till två barn.

18.8.2017

En vecka efter snittet

En vecka har rusat iväg. Idag var vi till rådgivningen där stygnen från såret togs bort. Jag ser inte själv såret eftersom det blir precis i vecket där postpreggomagens nedredel är. Hälsovårdaren sa att det såg bra ut, men att det var lite öppet på högra sidan. Hon satte sårtejp för att hålla ihop det.

Jag äter fortfarande samma mängd värkmedicin som när vi kom hem från Barnmorskeinstitutet. Tänkte testa att minska dosen lite under veckoslutet och känna efter hur det känns.

Jag tycker jag är ganska rörlig. Vissa grejer tar ganska ont, som att komma upp från sängen eller om man råkar vrida på sig på fel sätt. Men det tar inte alls så infernaliskt ont som för en vecka sedan. Jag har några stygn där inne i magen också som jag känner av högre upp och på båda sidorna. De tar nästan mer ont än såret.

Jag köpte redan tidigare trosor med hög midja som inte skulle skava på såret. Men eftersom min mage ännu är så stor så korvar sig alla trosor just där i vecket där såret finns. Jag var tvungen att köpa lite preggotrosor idag, de känns himmelska. Jag har i en vecka levt med sjukhusets engångstrosor, de har varit sköna för de har inte skavat på såret.

Det är också lite problematiskt med byxor nu. Inget vanligt går på mig ännu på grund av magen och preggobyxorna skavar på såret. Så det bästa just nu är mjuka byxor med tjock resor, typ yogapants.

Jag blöder ännu lite men ganska minimalt. Och magen ser fortfarande ut som en preggomage. Men det skönaste måste nog vara att ligga raklång på rygg i sängen. Det har jag inte kunnat göra på många månader. Och det bästa är att jag inte längre springer på toaletten med en timmes mellanrum. Rena himmelriket.

Jämfört med hur ont jag hade den sista månaden när jag var gravid så känns kroppen mycket bättre nu trots snittsår och stygn och blödning.

Amningen har inte kommit igång än men det hade jag inte förväntat mig heller. Senast tog det tio dagar. Jag försöker att inte ta stress för det utan gör det bästa jag kan och orkar.

Jag är förvånadsvärt klar i huvudet och läget känns väldigt bra. Det är inte så ansträngande att sköta en minibebis som är helt underbar och som för det mesta bara sover och äter.

Magen en vecka efter att den inneboende kom ut.

Dagbok under snittveckan

Jag skrev ner lite tankar varje dag förra veckan inför det planerade snittet.

Måndag

Jaha. Veckan då tre blir fyra är här. På fredag har vi tid bokad till planerat snitt på Barnmorskeinstitutet. Känslan är konstig, liksom att veta när det händer. Vi har vetat redan i flera veckor och jag har mest hoppats att babyn ska hållas inne tills fredag.

Jag märker att jag har ganska svårt att vara. Samtidigt som jag ser fram emot fredag så är jag väldigt rädd. Det känns som jag inte skulle ha rätt att vara rädd när jag till slut fick det planerade snittet. Men jag är. På ett annat sätt än för en vanlig förlossning. Jag har aldrig blivit opererad tidigare. Hur kommer det att kännas? Kommer det att gå bra? Inverkar detta på babyn på något sätt? Hur kommer läkandet att gå?

För några nätter såg jag en mardröm om en väldigt osympatisk läkare på Kättären som sa att vi måste komma in redan på onsdag. Jag fick väldig ångest i drömmen. Kanske för att vi är så inställda på fredag, barnvakterna är fixade och behovet av denna countdown i huvudet är stor. Egentligen skulle det ju vara skönt om det var över snabbare.

Tisdag

Mina dagar ser ganska lika ut. Jag sover sent eftersom jag är uppe på toaletten ungefär sju gånger per natt. Om jag inte vaknar för att gå på toaletten så vaknar jag till bortdomnade armar. Obehagligt att de domnar hela tiden. 

Jag insåg en sak idag. Jag har hört väldigt få gånger frågan "Känns det som det börjar hända något?". Den fick jag höra många gånger senast. Men nu vet ju den närmaste kretsen om snittet så alla väntar på fredag. 

Igår var jag så slut att jag nästan bara låg i soffan eller sängen hela dagen. Idag lyckades jag göra en storstädning av köket. Skönt att sedan komma hem med den nyfödda till ett lite renare och städigare hem.

Onsdag

Idag åkte jag till Barnmorskeinstitutet för blodprov som behövs innan planerat snitt. Där kollas bland annat hemoglobinet och ifall jag behöver extra blod så vet de vad jag ska ha. Kändes väldigt konstigt att gå in där och veta att om två dagar är vi där igen och då har vi babyn i vår famn.


Efter laboratoriebesöket fixade jag lite ärenden i Itis samt köpte hem lite mat till frysen. Det är nog otroligt tungt att röra sig med denna mage, jag måste gå väldigt långsamt.

Idag funderade jag också på att allt känns så högtidligt. Jag tänker hela tiden "nu är det sista gången vi äter middag tremis", "sista gången jag kör bil som gravid", "sista gången på en tid som jag kan ströva omkring i ett köpcentrum helt fritt" etc etc.

Idag var det verkligen vår sista kväll tillsammans som en tremannafamilj. Efter middagen körde vi ner till vår lokala strand och firade med glass. I morgon kväll ska Kevin till min mamma.

Samtidigt som jag inte kan vänta på att vi har babyn i våra armar så är jag otroligt tacksam att snittet ännu inte är i morgon. Jag har så mycket konstiga känslor inom mig.


Torsdag

Sista hela dagen som preggo. I morgon gäller det. Idag har jag sovit länge och försökt ta det lugnt. Packade Kevins övernattningsväska för han åkte till min mamma efter dagis. Bytte rena lakan och handdukar.

3jorn hade ännu idag en fotokeikka, tur att babyn hölls inne så han inte behövde inhibera. Synd bara att fotokeikkan drog ut på tiden och han var väldigt sent hemma. Jag fick vara nervös för mig själv. Kanske på ett sätt bra, en mental förberedelse liksom, man kan sväva i sina egna tankar. Men sen är det tänkt att han är ledig i några veckor vilket är bra med tanke på snittsåret och att jag inte får lyfta saker.

Jag måste medge att jag är väldig nervös. Jag hoppas jag kommer att kunna hålla mig lugn och sansad men känner nog att  risken är stor att tårarna börjar rinna när vi ska in i operationssalen.

Det är tänkt att Kevin ska komma och hälsa på imorgon kväll, jag hoppas jag är i någotlunda vettigt skick då. 

Idag och igår har jag fått otroligt många meddelanden av familj och vänner. Som önskar oss lycka till och dränker mig i kramar och fina ord. Det känns bra att det är så många som tänker på oss.

Idag är det igen väldigt fint väder och det tar i huvudet att jag missar de fina sommardagarna fast jag är ledig. Det är på tok för hett på vår balkong och ingen chans att jag orkar släpa mig ut genom ytterdörren om jag inte måste.

Jag har packat min väska så färdigt som det går. Där finns godis, läsbart, byteskläder för babyn, amningskläder för mig, toalettgrejer, kamera, ipad, laddare, öronproppar etc.

Fortsättning på denna historia följer i förlossningsberättelsen sen när jag lyckats skriva en sådan. Snart ska jag äta kvällsmål och efter det får jag inte äta förrän babyn är ute. Jag kommer säkert att vara svinhungrig i natt bara för att jag vet att jag inte får äta. Hoppas jag kan sova ens lite i natt... Klockan sju ska vi vara på Barnmorskeinstitutet.






16.8.2017

Hon är född!



Vår lilla flicka kom till världen i fredags. Hon är underbar! Mörkhårig, lite lurvig, uppmärksam och sömnig.

Hon föddes 39+2 och idag är det den beräknade dagen. Fem dagar tidigare fick vi alltså henne.


Hon föddes med planerat snitt, precis som vi önskade. Jag känner sådan glädje över denna förlossningsupplevelse och att den blev möjlig för oss. Jag har massor att skriva om ämnet bara jag hinner. 

Snittet gjordes på fredag och vi kom hem på måndag. Vi skulle ha fått åka hem redan på söndag men det var lite problem med hennes vikt.


Här hemma har det varit full rulle. Jag har ju såret som ännu är lite sjukt. Vi har problem med amningen (igen!) och hennes vikt har sjunkit igen. Och så har vi en överivrig storebror som behöver massor uppmärksamhet. Jag har lite svårt att räcka till men bara babyns ätande fås under kontroll så underlättar det. 

Men jo. Dagarna rullar på i racerfart. Jag ska skriva mer bara jag hinner. 

10.8.2017

Sista semesterbilderna

Pojken på stranden. Vackert i Jalavaniemi.

Jag märkte att jag inte dokumenterat slutet av semestern. Vi hade ju inte så mycket planer för de sista veckorna av semestern men det blev en del ändå.

Kevin hälsade på Momi på jobbet.

Vi besökte Luftfartsmuséet i Vanda med Moffa.

Lycka var att åka båt med småkusinen.

Vi åkte givetvis till Björnsö på glass.

Fina dagar spenderades på stranden i Paradiset.

Vi gjorde en dagstripp till min gamla studiestad Borgå.

Där var det fint som alltid.

Tillsammans med Lillkusinens familj besökte vi Borgbacken.

Dom två var lyckliga.
Hela gänget åkte i Panorama tillsammans.



Precis som min bror så tyckte Kevin att häxan var det bästa med Borgbacken. Där stirrade han länge.

En dag begav vi oss på en liten kryssning från Nordsjö till Hagnäs. Det var skoj. Ända tills Kevins sko föll ner i ett hål i båten och vi fick inte upp den därifrån. 

Så vi tog spårvagnen från Hagnäs till stan och köpte nya skor och åt lunch.

Vi bodde också några dagar på strandstugan i Paradiset. Då handlade det en del om att åka båt till Björnsö (igen).

Putput-båt.

Stammisar på Björnsö.

De paddlade och Kevin satt i "bakluckan".

En förmiddag ordnade Kevin popcornfest.

Vi hade lite vattenkrig fast det var orättvist för jag var så långsam på grund av magen och smärtor.

Vattnet var så kallt att vi inte vågade simma.

Vi checkade ett nytt café i vår stadsdel.

Mellan varven besökte jag rådgivningen.

Vi roadtrippade till min pappas husvagn. Det var roligt att uppleva lite karavanarliv, jag har ju karavanarbakgrund från min barndom. Vi blev bjudna på otroligt god mat också.

Kevin verkade gilla det.

Denhär typen somnade.

Hunden Hilda och Kevin blev kaverin till slut.

Det fanns en del leksaker som han kunde pynja med.

Jag träffade min vän i Brunnsparken.

Vi besökte Cruising Night på Malms flygfält. Ingen succé för mig för jag fick så hemska smärtor i bäckenet att jag grät. Så killarna kollade på de fina bilarna och jag satt på en bänk.

Vi firade Lillkusinens födelsedag.

Vår kakmakare hade varit i farten igen. Otroligt fin!

Sista dagstrippen gjorde vi till Pyhtää. Det var nästan storm där så vi kunde inte fara ut med båten.

Jag hade också funderat på att simma men vågade inte.

Bärälskaren.

Vi badade härlig vedbastu när regnet piskade utanför.

Och bär fanns det massvis av i buskarna.
Det blev en riktigt bra semester trots bara lite planer från början och min höggravida kropp. Vi tog lite dagarna som de kom och gick mycket efter väderleksrapporten. Bra så!