30.9.2017

Storebrorsan väntar på att få busa

I somras skrev jag ner lite tankar kring Kevins storebroderskap. Inlägget publicerades aldrig då men jag tänkte publicera det nu tillsammans med en uppdatering om hur de första sju veckorna gått.

Någon har lekt lite med Snapchat.

Förutom förlossningen så funderar jag väldigt mycket på Kevin och hur denna livsförändring kommer att påverka honom. Känner nästan ett vemod för att han snart inte längre är det enda barnet och måste dela på uppmärksamheten med en liten skrikande korv.

Han väntar ju väldigt mycket på babyn och han har länge vetat att när hans sommarlov är slut så kommer babyn att komma snart. Så han vet att det snart är dags. Men han har ju ingen aning om vad det innebär sådär egentligen.

En dag frågade han också mig: Mamma, när kan du lyfta mig i din famn igen?. Jag har inte ens tänkt på att han skulle ha funderat på det. Han sitter nog dagligen i min famn när jag sitter, men också det är lite svårt med den stora magen. Och snart är det någon liten som kommer att vara i min famn väldigt mycket.

Jag har funderat mycket på hur vi ska hantera allt sedan när babyn har kommit. Det är ju inte ovanligt att det äldre barnet reagerar genom att börja bete sig dåligt för att söka uppmärksamhet. Vi har snackat lite om saken med 3jorn och kommit överens om att sen när babyn är miniliten och inte gör annat än sover och äter och ligger i famnen så är det Kevin som ska få den mentala närvaron av oss föräldrar. Liksom att det inte blir för mycket fuss runt nykomlingen hela tiden. Babyn får ju min fulla uppmärksamhet på dagarna ändå och när Kevin gått och lagt sig brukar det bli far och dotter-tid innan vi lägger oss.

När babyn växer så ändras detta såklart, även den behöver mer mental närvaro. Hur vi handskas med situationen får vi fundera på sen.

Jag tror ändå att Kevin blir en superstorebror när han vuxit in i rollen. Han har annars också utvecklats stort under sommaren. Han lär sig fortfarande att handskas med sina känslor och det får han hjälp med här hemma. Vi har också en port öppen mot familjerådgivningen om det uppstår situationer som vi inte vet hur vi ska handskas med.

Så vi ska nog klara det fint. Mest rädd är jag för hur mitt tålamod ska räcka i de svåra situationerna. Jag är ju inte precis den som tål sömnbrist bra men jag måste bara försöka mitt bästa. 

Liten blev stor nästan över en natt.

- - - - -
Och nuläget då?

Jag måste säga att allt har gått mycket bättre än förväntat så här långt. Kevin har inte visat just alls några tecken på svartsjuka gentemot sin syster. Han är väldigt kärleksfull mot henne, smeker och pussar och talar med henne. Om man ber honom om hjälp med att hämta något eller titta på babyn i en minut så gör han det gladeligen. Lite hårdhänt kan han vara av misstag i bland så lite koll måste man givetvis ha på dem. 

Puss syrran!

Han säger själv att han inte känner sig som en storebror ännu. Att han kommer att göra det först sen när han kan leka med Baby M. Eller sen när hon går.

Precis som vi planerade så har Kevin fått mycket uppmärksamhet och har knappast känt sig hemskt åsidosatt. Får se hur det blir sen när hon kräver mer. Han har fått mycket ära och beröm för sitt storebroderskap och han är väldigt stolt. Ni skulle ha sett honom när han äntligen fick visa upp babyn för sina dagisvänner. Han kallar henne ofta för "min baby".

Human hamburger. Bebin blev biffen.

Kevin har alltid reagerat på förändringar starkt, därför är vi väldigt förundrade över att allt gått som smort. Vi får hoppas att det håller i sig sen när lillasyster kräver lite mer. Just nu är hon ju bara en liten korv som nästan aldrig ens skriker. Kevin säger att han väntar på att hon blir så stor att de kan busa och hitta på rackartyg tillsammans. O-ou!

I många veckor har vi läst denna bok varenda kväll. Kevin kan den nästan utantill redan men han älskar den.

29.9.2017

Dokumentären om X3M Communityn

Oj idag är det dagen då dokkaren om X3M Communityn sänds på Yle Fem (kl.19). Jag har varit mycket nervös inför detta men nu har jag sett den på Arenan och vi blev väl riktigt bra på teve.

Men shit en sådan nostalgitripp! Alla som var medlemmar på Communityn måste se denna! Och ni som inte var medlemmar måste också se för att förstå detta finlandssvenska fenomen. Det var nog fina tider. Jag började sakna Communityn väldigt mycket när jag såg dokkaren. Det var så roligt att hänga där och jag har träffat så många fina människor där via.






Finns du på bild? 

26.9.2017

Ut på mammabrunch

Idag var jag på min första mammaträff. Jag har ju inte riktigt rört mig någonstans på vardagarna. Det har handlat mest om att vila, rådgivnings och läkarbesök och minimalt med utevistelse. 

3jorn jobbade hemifrån och jag fick ha bilen idag så jag kunde köra till stan för brunchen. Alltid jobbigt att komma iväg men när vi väl var där så var det helt super. Massor bebisar och deras trevliga morsor. Baby M sov sig igenom allt och fick inte träffa sina fellowbebisar. Ibland glömde jag att jag ens hade med en bebis. Men det var kul att komma ut och träffa lite folk. Kanske jag snart måste börja aktivera mig på den fronten. 

Om jag hade bil på dagarna så skulle jag säkert röra på mig mer. Baby M trivs bra i bilen och sover för det mesta. Att åka bussar och metron känns inte det minsta lockande. Kanske för att det är nästan fyra månader sen jag aktivt åkte kollektivt. Känns som vi är i en skyddande bubbla, bara min bebis och jag, när vi är i bilen. Sen är ju våra dagar ganska korta när vi stiger upp vid 10 just nu. Nå kanske man hinner flänga senare. Bra att första gången ändå gick så bra. 

Knytkalasbrunch
Rusning i trappuppgången.


Lite öppnade hon ögonen när vi skulle hem och promenerade till bilen.

Wow! Är i stan!

23.9.2017

Tumistid med min förstfödde på MGP

Vi tycker det är viktigt att båda föräldrarna har tumistid med Kevin nu när bebisen anlänt. Idag fick jag en hel eftermiddag med honom när vi körde till Yle för att se MGPs genrep. Superroligt att göra något som intresserar oss båda.

Det fanns många bra artister med i år. Jag hade riktigt svårt att bestämma vem jag skulle rösta på. Kevin har definitivt öga för detta för när vi efter genrepet gick till bilen så sa han att Hugo nog var bäst. 

Hemma i soffan fick vi sedan se att Hugo vann. Han hade nog "paketti kasassa". Nu vill Kevin ha likadana blinkande skor så att han kan vinna MGP nästa år.

Det blev extemporemiddag med en favoritkollega som också råkade se genrepet med sin son. Under tiden hade far och dotter haft kvalitetstid tillsammans. Nog för att hon sovit för det mesta. Men de hade haft det bra.

Helt super lördag!



Snygg och proffsig show.

Hon var så ljuvlig!

Kevin tyckte det var spännande att gå i jobbets källargångar.

På kvällen blev det sedan kiskatsomo i soffan med hela familjen.

22.9.2017

Min första blogglista: Morgonlistan

Nu tänkte jag för första gången fylla i en av Sevendays blogglistor. Jag är verkligen ingen morgonmänniska så därför kändes det som Morgonlistan passade bra för mig.

Dagens frukost avnjöts i skenet av levande ljus eftersom det var en grå morgon.

  • Det bästa med morgnar är:
Hmmm. Egentligen ingenting. Att man överlevt en natt. Nåneeej, men morgonen kommer alltid för snabbt. Det bästa är kanske att de är så lugna för tillfället. 3jorn för Kevin till dagis och Baby M och jag ligger och drar oss. Hon kanske fortsätter sova i vår säng och det är kiva att ligga där och snusa på henne.

  • Då stiger jag upp:
Så sent som möjligt. När mina barn eller mitt jobb eller något annat program tvingar mig. Just nu börjar mina morgnar vid 7 men ibland fortsätter vi ligga i sängen till 9-10. 

  • Det här äter jag till frukost:
Om jag varit aktiv så har jag föregående kväll lagat färdigt en kylskåpsgröt med blåbär. Om inte så brukar jag göra gröt i micron. Just nu dricker jag inte kaffe så det blir en kopp grönt mintte istället. Mycket vatten och vitamintabletter hör också till menyn.

Så sover hon på morgonen bredvid mig. Hon verkar gilla att ligga på mage efter en hel natt på rygg.

  • Det första jag gör på morgonen:
Sätter in tutten/pajar/matar/lyfter upp bebin. Brukar också kolla på telefonen vad som hänt under natten på some.

  • Den perfekta morgonen ser ut så här:
En perfekt morgon innehåller en sovmorgon. Jag får sova till 10 varefter jag äter en stor frukost (jag älskar frukost och brunch) och läser Hesaren på min ipad.

  • Så här länge tar det att göra mig klar för skola/jobb:
Jag försöker minnas hur det var. En halv timme tog det visst om jag inte åt frukost hemma och 45 minuter om jag åt frukost. Jag tar alltid fram kläderna för följande dag på kvällen. Det sparar massor tid.

  • Mitt alarm på telefonen är:
Jag hatar ALLA alarmljud på telefonen. Usch. Men nu har jag den bästa väckningen, nämligen min Fitbit-klockas vibrering. Så skönt att få vakna utan något obehagligt ljud. Men just nu använder jag ju inte väckarklocka eftersom mitt väckningsljud består av: "öööööööööuuuuuuu" och grymtande som hörs från vaggan.

Tur att man får vakna till dessa kinder.

  • Mitt bästa tips mot morgontrötthet:
Oj. Kan inte någon ge tips åt mig mot morgontrötthet istället? Nå mina tips är att man ska gå och sova tidigare. Att inte dricka alkohol för det försämrar kvaliteten på sömnen (Jag har gjort en Firstbeat-mätning och sett med egna ögon). Kanske en wake up-light, jag måste dock sluta med min eftersom jag sover så dåligt så vaknar jag direkt den lyser lite, alltså innan väckningen.

Babyfoton av Niki Strbian

Jag skrev redan tidigare att vi hade den underbara och skickliga fotografen Niki Strbian på besök. Hon fotade vår lilla Baby M. Och NUUUU ska ni få se några av de fantastiska fotona. Så fina! Hur ska man någonsin kunna välja de som som ska printas eller läggas i ram?






Den här är min favorit.




Först är hon lite bitter och ba: "Heeey sluta pussas där uppe!"

Sen ba: "Aaaaah just det, mig ska ni pussa!"


Denna är också helt OTROLIGT fin!



När Baby M blivit större och ser ut som sig själv (inte bara en liten baby) så vill vi gärna att Niki ska fota familjebilder på oss. Då ska vi äntligen beställa den stora canvastavlan som vi planerat så länge. Men vi har vetat att det fattas en person på de flesta bilder så därför har vi inte beställt något stort med oss tre (Kevin, 3jorn och jag) på.


21.9.2017

Sömnbristen som kom ikapp

Tack alla ni som orkat läsa igenom min långa förlossningsberättelse. Tack också för alla kommentarer här på bloggen och på FB! Tänk att ni orkade läsa hela, hahaa!

I morgon blir Baby M redan sex veckor gammal. Och den senaste veckan har tröttheten kommit ikapp mig. Första månadens nattvaknande gick lätt men den här veckan har jag känt att min kropp är tung som cement när jag måste vakna på natten. När jag sedan skulle få återuppta sömnen så märker jag att min hjärna går på övervarv och jag funderar på en massa saker. Så det tar länge innan jag somnar om. Och sen just när jag fått sömn så ska man vakna igen. Första månaden tycker jag att jag somnade om ganska snabbt.

Lillkorven.

Mitt största orosmoment som bebismorsa har ju varit min sömn och mitt ork. Det gick ju inte sådär superbra senast. Nu med facit i hand så förstår jag ju att detta är övergående och försöker hålla fast vid den tanken för att orka. 

Under dessa sex veckor har jag två gånger sovit ostört i arbetsrummet. Det har varit himmelskt. Då jag jag fått en sju timmars ostörd sömn vilket ju är sjukt mycket jämfört med nätterna annars. Men ändå för lite jämfört med vad jag skulle behöva för att må bra. Det känns bara som jag ibland skulle behöva få sova typ 9-10 timmar. Ladda akkun ordentligt liksom. Men det är ganska svårt i denna situation.

Zzzzzz

Det som ändå är bra är att Baby M just nu tycks ha en nattrytm. Hon äter och sover och har inte behov för att umgås desto mer på natten. Dock har hon mycket ljud på natten och fast jag sover med öronproppar så hör jag det mesta. Hon är en riktig grymtare. Senast sov jag ju knappt något så länge Kevin sov i vårt rum. Det är synd att jag består av kombon dålig på att sova + behov av mycket sömn. Och så har jag ju preggotidens superdåliga nätter i bagaget.

Vaggan är dekorerad med en ljusslinga.

Nå vi ska se hur det utvecklas. Vissa bebisar börjar ju sova lite längre snuttar i något skede. Det hände aldrig med Kevin utan vi måste sömnskola honom. Hoppas hon skulle vara annorlunda på den fronten. Men jag meddelar sen när jag blir insane, hehehee.

Lämna gärna en kommentar om du också är en av dem som är tvungen att vakna flera gånger om natten. Det känns lättare att orka när man vet att vi är fler. Jag ska tänka på er inatt när Baby M äter.

Av någon orsak har jag under de senaste veckorna inte heller lyckats sova på dagen när hon sover.

19.9.2017

Förlossningsberättelse - Planerat snitt på grund av förlossningsrädsla


Nu är det redan en tid sen förlossningen men jag ska försöka skriva ner det jag kommer ihåg. Baby M föddes alltså med planerat snitt på grund av min förlossningsrädsla. Snittet var bokat till fredagen den 11.8 på Barnmorskeinstitutet.

Kvällen innan åkte Kevin till min mamma där han skulle stanna i några dagar. Kvällen innan skulle jag också duscha och efter klockan 24 fick jag inte äta något. Underligt nog sov jag några timmar den natten fast jag var väldigt nervös och rädd.

Väckarklockan ringde 5:30. Innan jag steg upp från sängen skulle jag dra på min stödstrumporna och de skulle jag använda ända tills jag var uppe ur sängen efter operationen. Strumporna var svåra att klä och hade ett underligt hål under foten. Innan kl. 06 fick jag dricka några glas vätska så jag drack lite saft. Nästa gång jag drack var på eftermiddagen.

Konstiga strumpor.

Vi tog bb-väskan och åkte iväg. Packade också ätbart åt 3jorn. Fiilisen i bilen var underlig, det är väldigt sällan man har en sådan känsla. Klockan 7 skulle vi infinna oss på Barnmorskeinstitutet.

Sista bilden på megamagen.

Vi kom in till avdelning 36 där en barnmorska visade oss till mitt rum. Det var ett två personers rum och där fanns redan en kvinna som hade fött kvällen innan. Barnmorskan hämtade kläderna vi skulle ha på oss under operationen och sedan förhörde hon mig och fyllde i en massa blanketter. Sen skulle vi bara vänta. Vi hade ingen aning om hur länge, skulle det vara en halv timme eller flera timmar. Detta var mentalt den värsta delen av det hela, jag var såååå nervös.

Just waiting.

Barnmorskan kom och kollade oss ibland men hon visste inte heller när det skulle vara vår tur. Vi låg i min säng och försökte sova lite. Innan klockan 10 någon gång kom den opererande läkaren in till oss och presenterade sig. Hon var en lugn och trevlig kvinna som talade svenska med rikssvensk brytning. Det var skönt att veta vem som skulle gräva ut babyn ur magen. Hon berättade hur hon går till väga under operationen, frågade om vi ville att hon skulle berätta vad hon höll på med under proceduren. Jag sa att hon gärna får berätta lite, men kanske inte allt. Hon informerade att det hade kommit in en operation som måste göras innan oss men sen är det vår tur, om kanske en timme. Så vi väntade igen.

Zzzz. Även 3jorn fick en sjukhusoutfit.



Efter 11 kom barnmorskan äntligen och sa att det är dags. IIIIH! Jag gick snabbt på toaletten och så gick vi över till den andra korridoren där operationssalarna låg. Där stod ett helt team och tog emot oss. Sådant har jag sett bara på teve. Barnmorskan drog igenom all min info medan de andra lyssnade. Först fick jag dricka en liten kopp med någon lösning som neutraliserar magen. Den smakade inte alls så hemskt som jag hade förväntat mig. Jag fick sätta mig på britsen och vänta medan de ställde i ordning allt.

Många sladdar och grejer kopplades på mig.

Det tog en stund medan de pysslade och jag koncentrerade mig på att andas och inte få panik. Stämningen i salen var hela tiden väldigt avslappnad och trevlig. Fast rummet i sig var ju lite obehagligt med alla apparater och grejer. Jag satt och stirrade ut genom fönstret ut mot centrum medan vi väntade på att vi skulle sätta igång.

Här stacks bedövningen i ryggen.

Först tvättade de min rygg med ett gult ämne. Sedan började de lägga olika slangar på mig, kanyl på handen och jag kopplades till dropp. Fick "happiviikset". Sedan var det anestesiläkarens tur att göra sin magic. Jag hade sagt otaliga gånger att jag var rädd att bedövningen inte skulle fungera ordentligt. Jag fick böja ryggen så mycket det gick i sittande ställning. Han stack först bedövning i huden varefter han satt in kanylen och epiduralen. Att sätta i hudens bedövning tog mer ont än epiduralen, den kändes mest obehaglig och jag fick flashbacks till när jag fick epidural i den förra förlossningen, känslan man får i ryggraden. Jag har hittills helt förträngt hur det kändes när de stack in den förra gången men plötsligt kom det tillbaka till mig.

Här testar anestesiläkaren om jag känner kylan.

Sedan lade jag mig på operationsbordet som sattes lite på sned till vänster. Det var något med blodcirkulationen. Sedan väntade vi på att bedövningen kickade in. Det kändes så otroligt märkligt. Anestesiläkaren testade hela tiden med en kall vaddlapp och frågade om jag känner kyla på olika håll i kroppen. Bedövningen gick ända upp till brösten.

Bedövad och redo.

Medan vi väntade på att bedövningen kickade in började de bygga ett skynke vid mitt bröst och den opererande läkaren kom in. De satte katetern och sedan var det färdiga att sätta igång.

3jorn satt ovanför mitt huvud och jag kände absolut ingen smärta. Jag fattade att okej nu är min mage uppskuren och det tar inte ont. Då släppte en del av nervositeten. Några minuter senare sa läkaren att nu trycker de uppe på min mage för att hjälpa ut bebisen. Jag kände inte alls när hon kom ut! Annat än att någon tryckte på min mage. Så absurt! Klockan var 12:05 och Baby M började skrika direkt hon var ute och de berättade att det är en flicka. I detta skede började jag gråta, gråta, gråta. Jag var så lättad redan i detta skede.

Hej! Vem är du?

De visade henne snabbt och tog henne till andra ändan rummet för att kolla att allt var bra. 3jorn fick gå och titta på henne. När han kom tillbaka och satte sig i huvudändan sa han plötsligt att han inte mår bra, att det höll på att svartna framför ögonen på honom. Teamet sa genast att det var bra att han sa det innan han svimmade, han leddes ut en stund och fick sitta utanför och dricka lite saft. (Kuriosa: Samma sak höll på att hända när Kevin föddes och när de spräckte hinnorna. Måste vara hemskt att bara sitta bredvid och inte kunna göra så mycket). Medan 3jorn var utanför salen en stund så hämtade de Baby M till mitt bröst där hon fick ligga. Senare berättade 3jorn att när de skar upp min mage hade det forsat blod i en stor pöl på golvet. De ba: Opsan och började moppa golvet. 3jorn har inte svårt med blod sådär annars men det var bara så absurt att se frugans blod skvalpa där under läkarnas tofflor att han blev skakig. När han sedan steg upp för att titta på babyn så märkte han att det snurrar i huvudet.



Baby M fick ligga på mitt bröst och skrika medan de tömde livmodern och sydde ihop mig. Jag kände nog att det händer något vid magen men annars ingen smärta alls. Riktigt mot slutet började jag känna lite smärta för epiduralens inverkan började säkert avta lite. Läkarna och skötarna var hela tiden supertrevliga och anestesiläkaren kollade hela tiden bedövningen.

Lillbebin mäts och vägs i uppvaket.

När de sytt nästan färdigt så fick 3jorn och Baby M gå till uppvaket där hon vägdes och mättes. Lite senare rullades jag in. Jag fick äntligen lite saft och en barnmorska var med mig hela tiden. Jag hade fått morfin men jag tror jag fick ännu mer värkstillande. Med jämna mellanrum kollades om jag kan röra på benen. Baby M låg hela tiden med mig. Jag tror vi var där inne i kanske två timmar, men jag är inte säker.

Första gången vid bröstet.

När jag kunde röra på benen så rullades jag i sängen tillbaka till mitt rum på avdelningen. Den andra kvinnan hade åkt hem och och vi fick ha rummet för mig själv. I detta skede låg jag mest och stirrade på babyn. Kanske somnade jag. 3jorn sov en stund i fåtöljen. Några gånger måste de trycka på magen för att kolla livmodern. Det var nog det värsta och tog jätteont.

Värktabletterna kom i koppar. Efter några dagar hade jag ganska många koppar på mitt bord.

När de starka medicinerna började avta så kände jag värken. Fick alltid värkmedicin när jag bad om det. Till en början en starkare medicin som jag inte minns namnet på och sedan Burana och Panadol. Katetern var rena rama himmelriket efter mitt konstanta preggokissande.

Vid middagstid fick jag första maten i mig. Himmelskt gott!

Här bild på en frukostbricka. Tror jag?

Samma kväll skulle jag upp ur sängen. En barnmorska hjälpte mig. Det var verkligen hemskt och tog infernaliskt ont. Barnmorskan ledde mig ut från rummet och vi gick några meter längs gången och så vände vi om och gick tillbaka.

De första dygnen var det ganska jobbigt. Jag kunde knappt flytta på babyn själv och kom inte upp från sängen utan hjälp. Jag kunde endast ligga på rygg för på sidan tog det väldigt ont där någonstans inne i magen. När jag ammade så låg babyn liksom på min mage.


Det var hemskt att bli ensam där första natten. Vi hade ju inte fått familjerum. Jag kände mig så hjälplös. Tur att jag hade knappen som jag kunde trycka på så att barnmorskorna kom och hjälpte mig. De flyttade på babyn när jag bad dem, gav värkmedicin, bytte blöjor på babyn, fyllde min vattenflaska. Jag var så himla tacksam.

Första natten sov babyn nästan hela tiden. Halva natten sov hon i min säng men sen bad jag att barnmorskan skulle flytta henne till sin egen säng så jag kunde sova några timmar.

Första morgonen efter att ha lyssnat på Flow från det öppna fönstret. Det var hett och svettigt.

Följande morgon vid 10 kom 3jorn tillbaka. Det var också dags att ta bort min bästa vän, katetern. Jag skulle upp från sängen och så skulle jag lyckas gå ända till toaletten med barnmorskan. Där tog hon bort katetern, hjälpte mig att tvätta mig och få på mig trosorna. Jag märkte att jag blödde väldigt lite jämfört med hur det var efter den förra förlossningen. Jag var livrädd för nästa kisibrotten för jag visste att jag var tvungen att komma upp från sängen flera gånger under dagen. 3jorn hjälpte mig varje gång att komma upp och ledde mig till toaletten.

På eftermiddagen var jag redan i så bra skick att jag gick i en kort dusch ensam. Så himla skönt!



Jag minns inte exakt om det var på kvällen en dag efter operationen eller om det var två dagar efter operationen. Men jag fick otroligt ont i magen. Liksom förutom den värken som fanns i magen efter operationen så hände det något med tarmarna. Det kändes som att de rörde på sig och så fick jag massor luft i magen. Det tog verkligen ont och höll på i kanske 12 timmar. Jag fick värkmedicin men också något som hjälpte mot luftbesvären. Jag hade verkligen svårt att vara och det var härligt när det gick över.

Slitna föräldrar samma kväll som Baby M föddes.

Andra dagen hämtade 3jorn all mat åt mig till rummet. Tredje dagen efter operationen satt jag redan på sängen och hade kommit upp helt själv när 3jorn kom till sjukhuset. Då gick jag också själv och hämtade mat när 3jorn inte fanns på plats.

Hur stolt storebror kan man vara?

Kevin kom redan första kvällen och hälsade på sin syster. Även min mamma med man, svärmor och min bror med sambo kom och hälsade på då. Jag kunde inte alls röra mig i sängen i det skedet. Kevin blev ledsen när han måste åka och det är ju förståeligt. Han skulle vara ännu en natt hos min mamma.

Min mamma med sitt andra barnbarn.

Brorsan med sambo och min mammas man var av de första gästerna.

Svärmor med sitt nionde barnbarn.

Brorsan.

Andra dagen kom ett helt nytt gäng på besök och Kevin fick komma igen. Då var jag redan i lite bättre skick och hade till och med lyckats duscha innan besökstiden. Min mamma med man förde Kevin hem och var med honom tills 3jorn kom hem någon timme senare.

The more the merrier!

Dagarna känns ganska luddiga i mitt huvud. Minns inte riktigt vad om hände och när. Den tredje dagen funderades det på att åka hem men efter att läkaren hade kollat Baby M så blev det inte så. Hon hade gått för mycket ner i vikt och dessutom hördes det ett konstigt litet ljud från hennes hjärta. Det skulle undersökas följande dag.

Tuttflaskan fick hon vänja sig med helt från början.

Hon fick extra mjölk, 20 ml åt gången och vikten började stiga sakta men säkert. Den fjärde dagen kollade läkaren på henne igen. Sedan skulle hon på EKG och efter det skulle hjärtat ultras. Det kom fram att hon hade två minimala hål i hjärtat som orsakade ljudet. Helt ofarligt med hjärtat ska kollas igen i oktober.

Far och dotter.

Den andra natten hade jag fått en ny rumsgranne. Hon snarkade så förbaskat mycket. Och nästan hela natten. Jag sov knappt en blund fast Baby M sov. Jag ville inte använda öronproppar för då skulle jag inte ha hört babyn. När det blev klart att vi skulle stanna en tredje natt så gick jag till barnmorskan och frågade om det är möjligt att byta rum på grund av snarkande granne. Det var inte möjligt men hon sa att de kan ta babyn till kansliet följande natt så jag får sova ordentligt med öronprppar. Shit så tacksam jag var. Babyn var där ungefär mellan 10 och 05 tills jag hämtade henne. Hon hade haft det riktigt bra.

Tvättdags.

När jag skulle föra henne på EKG följande dag så hände en tråkig grej. EKGn skulle göras i laboratoriet på en annan våning. När barnmorskan sa att jag kunde gå så rullade jag iväg sängen med Baby M. Det var på morgonen så 3jorn hade inte kommit ännu. Satte mig i väntrummet och väntade. I 40 minuter väntade jag och började bli otålig. Jag visste att Baby M hade kaki i blöjan och kunde inte fatta att jag skulle behöva sitta där i min sjukhusutstyrsel bland alla andra kunder och vänta så länge. Ringde på dörrklockan till laboratoriet. Ingen öppnade. Jag började gråta och beslöt mig att ta hissen tillbaka till min avdelning. Med tårar i ögonen gick jag till barnmorskornas kontor och frågade om det faktiskt skulle vara så. Varför fick vi inte vänta på rummet där jag kunde ligga i sängen. De bad hemskt mycket om ursäkt och sa att det måste ha skett något missförstånd. De bad mig gå till mitt rum och vila medan de ringde ner till laboratoriet. I det skedet kom 3jorn och lite efter han kommit kom en laboratoriesköterska med EKG-maskin till rummet för att fixa det där. Jag märkte att jag var mentalt helt för svag för sådana motgångar. Kanske även hormonerna spelade ett spratt.

EKG på g.

Efter EKG och ultrat väntade vi på att få träffa läkaren igen. Denna gång sa hon att vi får åka hem men att vi måste fortsätta med extramjölken så att hennes vikt inte rasar igen. Den hade gått lite upp under det dygnet.

Även hon fick en egen pupu. Man kunde kalla henne för pupuflickan för alla mjukisdjur hon fått har varit pupun.

Så vi åt lunch och jag duschade och sedan packade vi ihop oss. Kevin hade varit hos famo underdagen och var superglad för att familjen var återförenad. Men känslan när man kommer hem med en nyfödd... så absurd!

Första gången hon fick kläder på sig var hon fyra dagar gammal och skulle åka hem.

Summa summarum. Det blev en otroligt mycket bättre upplevelse för mig än när jag krystade ut min förstfödde. Känner inte att jag har några traumor alls och allt började så mycket behagligare. Ett snitt skulle jag kunna göra om medan jag alltid haft en känsla av att jag ALDRIG vill krysta ut en bebis vaginalt igen. Efter den första förlossningen var jag totalt utmattad och dödstrött och då skulle man först börja ta hand om en bebis. Den här gången hade jag ju nog ont men kände mig inte alls på samma sätt utmattad. Det blev mycket bättre förutsättningar för en bra start. För min del var det planerade snittet helt rätt beslut och jag är så himla glad att jag hade möjlighet att föda så. Jag tycker att skillnaden på denna text och min första förlossningsberättelse är enorm.

Redo för bilfärden hem.

Det blev en roman, sorry. Om ni har några frågor (jag har redan fått ganska många angående planerat snitt) så fråga gärna.