19.9.2017

Förlossningsberättelse - Planerat snitt på grund av förlossningsrädsla


Nu är det redan en tid sen förlossningen men jag ska försöka skriva ner det jag kommer ihåg. Baby M föddes alltså med planerat snitt på grund av min förlossningsrädsla. Snittet var bokat till fredagen den 11.8 på Barnmorskeinstitutet.

Kvällen innan åkte Kevin till min mamma där han skulle stanna i några dagar. Kvällen innan skulle jag också duscha och efter klockan 24 fick jag inte äta något. Underligt nog sov jag några timmar den natten fast jag var väldigt nervös och rädd.

Väckarklockan ringde 5:30. Innan jag steg upp från sängen skulle jag dra på min stödstrumporna och de skulle jag använda ända tills jag var uppe ur sängen efter operationen. Strumporna var svåra att klä och hade ett underligt hål under foten. Innan kl. 06 fick jag dricka några glas vätska så jag drack lite saft. Nästa gång jag drack var på eftermiddagen.

Konstiga strumpor.

Vi tog bb-väskan och åkte iväg. Packade också ätbart åt 3jorn. Fiilisen i bilen var underlig, det är väldigt sällan man har en sådan känsla. Klockan 7 skulle vi infinna oss på Barnmorskeinstitutet.

Sista bilden på megamagen.

Vi kom in till avdelning 36 där en barnmorska visade oss till mitt rum. Det var ett två personers rum och där fanns redan en kvinna som hade fött kvällen innan. Barnmorskan hämtade kläderna vi skulle ha på oss under operationen och sedan förhörde hon mig och fyllde i en massa blanketter. Sen skulle vi bara vänta. Vi hade ingen aning om hur länge, skulle det vara en halv timme eller flera timmar. Detta var mentalt den värsta delen av det hela, jag var såååå nervös.

Just waiting.

Barnmorskan kom och kollade oss ibland men hon visste inte heller när det skulle vara vår tur. Vi låg i min säng och försökte sova lite. Innan klockan 10 någon gång kom den opererande läkaren in till oss och presenterade sig. Hon var en lugn och trevlig kvinna som talade svenska med rikssvensk brytning. Det var skönt att veta vem som skulle gräva ut babyn ur magen. Hon berättade hur hon går till väga under operationen, frågade om vi ville att hon skulle berätta vad hon höll på med under proceduren. Jag sa att hon gärna får berätta lite, men kanske inte allt. Hon informerade att det hade kommit in en operation som måste göras innan oss men sen är det vår tur, om kanske en timme. Så vi väntade igen.

Zzzz. Även 3jorn fick en sjukhusoutfit.



Efter 11 kom barnmorskan äntligen och sa att det är dags. IIIIH! Jag gick snabbt på toaletten och så gick vi över till den andra korridoren där operationssalarna låg. Där stod ett helt team och tog emot oss. Sådant har jag sett bara på teve. Barnmorskan drog igenom all min info medan de andra lyssnade. Först fick jag dricka en liten kopp med någon lösning som neutraliserar magen. Den smakade inte alls så hemskt som jag hade förväntat mig. Jag fick sätta mig på britsen och vänta medan de ställde i ordning allt.

Många sladdar och grejer kopplades på mig.

Det tog en stund medan de pysslade och jag koncentrerade mig på att andas och inte få panik. Stämningen i salen var hela tiden väldigt avslappnad och trevlig. Fast rummet i sig var ju lite obehagligt med alla apparater och grejer. Jag satt och stirrade ut genom fönstret ut mot centrum medan vi väntade på att vi skulle sätta igång.

Här stacks bedövningen i ryggen.

Först tvättade de min rygg med ett gult ämne. Sedan började de lägga olika slangar på mig, kanyl på handen och jag kopplades till dropp. Fick "happiviikset". Sedan var det anestesiläkarens tur att göra sin magic. Jag hade sagt otaliga gånger att jag var rädd att bedövningen inte skulle fungera ordentligt. Jag fick böja ryggen så mycket det gick i sittande ställning. Han stack först bedövning i huden varefter han satt in kanylen och epiduralen. Att sätta i hudens bedövning tog mer ont än epiduralen, den kändes mest obehaglig och jag fick flashbacks till när jag fick epidural i den förra förlossningen, känslan man får i ryggraden. Jag har hittills helt förträngt hur det kändes när de stack in den förra gången men plötsligt kom det tillbaka till mig.

Här testar anestesiläkaren om jag känner kylan.

Sedan lade jag mig på operationsbordet som sattes lite på sned till vänster. Det var något med blodcirkulationen. Sedan väntade vi på att bedövningen kickade in. Det kändes så otroligt märkligt. Anestesiläkaren testade hela tiden med en kall vaddlapp och frågade om jag känner kyla på olika håll i kroppen. Bedövningen gick ända upp till brösten.

Bedövad och redo.

Medan vi väntade på att bedövningen kickade in började de bygga ett skynke vid mitt bröst och den opererande läkaren kom in. De satte katetern och sedan var det färdiga att sätta igång.

3jorn satt ovanför mitt huvud och jag kände absolut ingen smärta. Jag fattade att okej nu är min mage uppskuren och det tar inte ont. Då släppte en del av nervositeten. Några minuter senare sa läkaren att nu trycker de uppe på min mage för att hjälpa ut bebisen. Jag kände inte alls när hon kom ut! Annat än att någon tryckte på min mage. Så absurt! Klockan var 12:05 och Baby M började skrika direkt hon var ute och de berättade att det är en flicka. I detta skede började jag gråta, gråta, gråta. Jag var så lättad redan i detta skede.

Hej! Vem är du?

De visade henne snabbt och tog henne till andra ändan rummet för att kolla att allt var bra. 3jorn fick gå och titta på henne. När han kom tillbaka och satte sig i huvudändan sa han plötsligt att han inte mår bra, att det höll på att svartna framför ögonen på honom. Teamet sa genast att det var bra att han sa det innan han svimmade, han leddes ut en stund och fick sitta utanför och dricka lite saft. (Kuriosa: Samma sak höll på att hända när Kevin föddes och när de spräckte hinnorna. Måste vara hemskt att bara sitta bredvid och inte kunna göra så mycket). Medan 3jorn var utanför salen en stund så hämtade de Baby M till mitt bröst där hon fick ligga. Senare berättade 3jorn att när de skar upp min mage hade det forsat blod i en stor pöl på golvet. De ba: Opsan och började moppa golvet. 3jorn har inte svårt med blod sådär annars men det var bara så absurt att se frugans blod skvalpa där under läkarnas tofflor att han blev skakig. När han sedan steg upp för att titta på babyn så märkte han att det snurrar i huvudet.



Baby M fick ligga på mitt bröst och skrika medan de tömde livmodern och sydde ihop mig. Jag kände nog att det händer något vid magen men annars ingen smärta alls. Riktigt mot slutet började jag känna lite smärta för epiduralens inverkan började säkert avta lite. Läkarna och skötarna var hela tiden supertrevliga och anestesiläkaren kollade hela tiden bedövningen.

Lillbebin mäts och vägs i uppvaket.

När de sytt nästan färdigt så fick 3jorn och Baby M gå till uppvaket där hon vägdes och mättes. Lite senare rullades jag in. Jag fick äntligen lite saft och en barnmorska var med mig hela tiden. Jag hade fått morfin men jag tror jag fick ännu mer värkstillande. Med jämna mellanrum kollades om jag kan röra på benen. Baby M låg hela tiden med mig. Jag tror vi var där inne i kanske två timmar, men jag är inte säker.

Första gången vid bröstet.

När jag kunde röra på benen så rullades jag i sängen tillbaka till mitt rum på avdelningen. Den andra kvinnan hade åkt hem och och vi fick ha rummet för mig själv. I detta skede låg jag mest och stirrade på babyn. Kanske somnade jag. 3jorn sov en stund i fåtöljen. Några gånger måste de trycka på magen för att kolla livmodern. Det var nog det värsta och tog jätteont.

Värktabletterna kom i koppar. Efter några dagar hade jag ganska många koppar på mitt bord.

När de starka medicinerna började avta så kände jag värken. Fick alltid värkmedicin när jag bad om det. Till en början en starkare medicin som jag inte minns namnet på och sedan Burana och Panadol. Katetern var rena rama himmelriket efter mitt konstanta preggokissande.

Vid middagstid fick jag första maten i mig. Himmelskt gott!

Här bild på en frukostbricka. Tror jag?

Samma kväll skulle jag upp ur sängen. En barnmorska hjälpte mig. Det var verkligen hemskt och tog infernaliskt ont. Barnmorskan ledde mig ut från rummet och vi gick några meter längs gången och så vände vi om och gick tillbaka.

De första dygnen var det ganska jobbigt. Jag kunde knappt flytta på babyn själv och kom inte upp från sängen utan hjälp. Jag kunde endast ligga på rygg för på sidan tog det väldigt ont där någonstans inne i magen. När jag ammade så låg babyn liksom på min mage.


Det var hemskt att bli ensam där första natten. Vi hade ju inte fått familjerum. Jag kände mig så hjälplös. Tur att jag hade knappen som jag kunde trycka på så att barnmorskorna kom och hjälpte mig. De flyttade på babyn när jag bad dem, gav värkmedicin, bytte blöjor på babyn, fyllde min vattenflaska. Jag var så himla tacksam.

Första natten sov babyn nästan hela tiden. Halva natten sov hon i min säng men sen bad jag att barnmorskan skulle flytta henne till sin egen säng så jag kunde sova några timmar.

Första morgonen efter att ha lyssnat på Flow från det öppna fönstret. Det var hett och svettigt.

Följande morgon vid 10 kom 3jorn tillbaka. Det var också dags att ta bort min bästa vän, katetern. Jag skulle upp från sängen och så skulle jag lyckas gå ända till toaletten med barnmorskan. Där tog hon bort katetern, hjälpte mig att tvätta mig och få på mig trosorna. Jag märkte att jag blödde väldigt lite jämfört med hur det var efter den förra förlossningen. Jag var livrädd för nästa kisibrotten för jag visste att jag var tvungen att komma upp från sängen flera gånger under dagen. 3jorn hjälpte mig varje gång att komma upp och ledde mig till toaletten.

På eftermiddagen var jag redan i så bra skick att jag gick i en kort dusch ensam. Så himla skönt!



Jag minns inte exakt om det var på kvällen en dag efter operationen eller om det var två dagar efter operationen. Men jag fick otroligt ont i magen. Liksom förutom den värken som fanns i magen efter operationen så hände det något med tarmarna. Det kändes som att de rörde på sig och så fick jag massor luft i magen. Det tog verkligen ont och höll på i kanske 12 timmar. Jag fick värkmedicin men också något som hjälpte mot luftbesvären. Jag hade verkligen svårt att vara och det var härligt när det gick över.

Slitna föräldrar samma kväll som Baby M föddes.

Andra dagen hämtade 3jorn all mat åt mig till rummet. Tredje dagen efter operationen satt jag redan på sängen och hade kommit upp helt själv när 3jorn kom till sjukhuset. Då gick jag också själv och hämtade mat när 3jorn inte fanns på plats.

Hur stolt storebror kan man vara?

Kevin kom redan första kvällen och hälsade på sin syster. Även min mamma med man, svärmor och min bror med sambo kom och hälsade på då. Jag kunde inte alls röra mig i sängen i det skedet. Kevin blev ledsen när han måste åka och det är ju förståeligt. Han skulle vara ännu en natt hos min mamma.

Min mamma med sitt andra barnbarn.

Brorsan med sambo och min mammas man var av de första gästerna.

Svärmor med sitt nionde barnbarn.

Brorsan.

Andra dagen kom ett helt nytt gäng på besök och Kevin fick komma igen. Då var jag redan i lite bättre skick och hade till och med lyckats duscha innan besökstiden. Min mamma med man förde Kevin hem och var med honom tills 3jorn kom hem någon timme senare.

The more the merrier!

Dagarna känns ganska luddiga i mitt huvud. Minns inte riktigt vad om hände och när. Den tredje dagen funderades det på att åka hem men efter att läkaren hade kollat Baby M så blev det inte så. Hon hade gått för mycket ner i vikt och dessutom hördes det ett konstigt litet ljud från hennes hjärta. Det skulle undersökas följande dag.

Tuttflaskan fick hon vänja sig med helt från början.

Hon fick extra mjölk, 20 ml åt gången och vikten började stiga sakta men säkert. Den fjärde dagen kollade läkaren på henne igen. Sedan skulle hon på EKG och efter det skulle hjärtat ultras. Det kom fram att hon hade två minimala hål i hjärtat som orsakade ljudet. Helt ofarligt med hjärtat ska kollas igen i oktober.

Far och dotter.

Den andra natten hade jag fått en ny rumsgranne. Hon snarkade så förbaskat mycket. Och nästan hela natten. Jag sov knappt en blund fast Baby M sov. Jag ville inte använda öronproppar för då skulle jag inte ha hört babyn. När det blev klart att vi skulle stanna en tredje natt så gick jag till barnmorskan och frågade om det är möjligt att byta rum på grund av snarkande granne. Det var inte möjligt men hon sa att de kan ta babyn till kansliet följande natt så jag får sova ordentligt med öronprppar. Shit så tacksam jag var. Babyn var där ungefär mellan 10 och 05 tills jag hämtade henne. Hon hade haft det riktigt bra.

Tvättdags.

När jag skulle föra henne på EKG följande dag så hände en tråkig grej. EKGn skulle göras i laboratoriet på en annan våning. När barnmorskan sa att jag kunde gå så rullade jag iväg sängen med Baby M. Det var på morgonen så 3jorn hade inte kommit ännu. Satte mig i väntrummet och väntade. I 40 minuter väntade jag och började bli otålig. Jag visste att Baby M hade kaki i blöjan och kunde inte fatta att jag skulle behöva sitta där i min sjukhusutstyrsel bland alla andra kunder och vänta så länge. Ringde på dörrklockan till laboratoriet. Ingen öppnade. Jag började gråta och beslöt mig att ta hissen tillbaka till min avdelning. Med tårar i ögonen gick jag till barnmorskornas kontor och frågade om det faktiskt skulle vara så. Varför fick vi inte vänta på rummet där jag kunde ligga i sängen. De bad hemskt mycket om ursäkt och sa att det måste ha skett något missförstånd. De bad mig gå till mitt rum och vila medan de ringde ner till laboratoriet. I det skedet kom 3jorn och lite efter han kommit kom en laboratoriesköterska med EKG-maskin till rummet för att fixa det där. Jag märkte att jag var mentalt helt för svag för sådana motgångar. Kanske även hormonerna spelade ett spratt.

EKG på g.

Efter EKG och ultrat väntade vi på att få träffa läkaren igen. Denna gång sa hon att vi får åka hem men att vi måste fortsätta med extramjölken så att hennes vikt inte rasar igen. Den hade gått lite upp under det dygnet.

Även hon fick en egen pupu. Man kunde kalla henne för pupuflickan för alla mjukisdjur hon fått har varit pupun.

Så vi åt lunch och jag duschade och sedan packade vi ihop oss. Kevin hade varit hos famo underdagen och var superglad för att familjen var återförenad. Men känslan när man kommer hem med en nyfödd... så absurd!

Första gången hon fick kläder på sig var hon fyra dagar gammal och skulle åka hem.

Summa summarum. Det blev en otroligt mycket bättre upplevelse för mig än när jag krystade ut min förstfödde. Känner inte att jag har några traumor alls och allt började så mycket behagligare. Ett snitt skulle jag kunna göra om medan jag alltid haft en känsla av att jag ALDRIG vill krysta ut en bebis vaginalt igen. Efter den första förlossningen var jag totalt utmattad och dödstrött och då skulle man först börja ta hand om en bebis. Den här gången hade jag ju nog ont men kände mig inte alls på samma sätt utmattad. Det blev mycket bättre förutsättningar för en bra start. För min del var det planerade snittet helt rätt beslut och jag är så himla glad att jag hade möjlighet att föda så. Jag tycker att skillnaden på denna text och min första förlossningsberättelse är enorm.

Redo för bilfärden hem.

Det blev en roman, sorry. Om ni har några frågor (jag har redan fått ganska många angående planerat snitt) så fråga gärna.



8 kommenttia :

  1. Oj såna flashbacks jag får från Hubbes födsel! Exakt så här minns jag mitt snitt. Allt! Också han hade små minihål i hjärtat, men de hade redan vuxit bort vid nästa koll.

    VastaaPoista
    Vastaukset
    1. Oj vad bra att hålen försvann så snabbt! Vi får se hur det är med hennes hål om några veckor.

      Poista
  2. Neeej vart for min kommentar! Iaf superskönt att läsa ett positivt inlägg om snittförlossning, fick ju nog trauma efter Sagas förlossning pga dog ju nästan, men tror man int fattar vidderna före en eventuellt får fler barn. Alla ja ha prata med säger alltid bara saker som "Jaa nog gjorde det ju jätte ont!!" o inget mer. Man ba tack... Så tack för de här, måst försöka komma ihåg att läsa om Saga nån gång ska få syskon. Härligt att allt gick så bra. Kram ❤

    VastaaPoista
    Vastaukset
    1. Oj jag visste inte att du varit med om en sådan horrorförlossning :( Jo folk talar ganska lite om detta. Tur att jag hade några att konsultera som berättade om sina snitt. Så visste jag lite mera. Kram på dig!

      Poista
  3. Jag har genomgått 2 planerade snitt, och första var absolut värst. Andra gick mycket bättre, inte alls lika ont. Men gaserna är hemska + att jag hade massa eftervärkar. Och att göra nummer 2 var inte heller så lätt. Grattis till babyn!

    VastaaPoista
    Vastaukset
    1. Tack ska du ha! Gaserna var faktiskt hemska men eftervärkar hade jag konstigt nog inte alls.

      Poista
  4. Fint att du delade med dig! Det blev många flashbacks till min egen förlossning, dottern föddes ju också med planerat snitt men i mitt fall oga sätesläge. Har dock aldrig ångrat det beslutet (fick alltså välja på att försöka föda vaginalt eller snitt, men vi kände helt enkelt att snitt kändes säkrare i vårt fall), allt gick så smidigt och bra. Det verkar vara lite olika från ställe till ställe, min man och dottern fick fara upp till avdelningen och vänta där ca 2-3 timmar medan jag var på uppvaket. Det var nog tal om att de skulle ha fått komma ner till mig men då tyckte de att jag snart skulle få åka upp till avdelningen så det var onödigt att de kom. Dottern hann bli rejält hungrig under tiden, stackaren... På vårt sjukhus är det bara pappan och syskon som får hälsa på inne på avdelningen, så när vi fick besök fick vi gå ut i aulan utanför avdelningen. Minns så väl hur det var till en början, när man behövde hjälp med att lyfta babyn i och ur sängen pga att man knappt kunde röra sig... Då var det tur att knappen fanns där bredvid sängen! Oj, så minns jag också den där väldigt speciella känslan när vi åkte iväg till sjukhuset på morgonen för snittet, att veta att det var sista gången det var bara vi två och att om bara någon timme skulle dottern komna till världen. Absurt att ha ett datum och klockslag... Ja, du vet vad jag menar! ��

    VastaaPoista
    Vastaukset
    1. Joo sjukhusen har olika regler. Eftersom ingen annan fanns i uppvaket så fick 3jorn och babyn vara med. Andra dagen fick jag en ny rumsgranne och hennes man och baby kom tidigare till rummet än hon. Så jag vet inte riktigt hur reglerna där går på Barnmorskeinstitutet. Men det var skönt att jag inte behövde vara ensam.

      Hahahaa jo den där knappen var verkligen guld värd! Skulle ha varit screwed utan den.

      Poista

Roligt att du kommenterar!