12.9.2017

Fyra veckor efter förlossningen - Jag har ledsamt efter min kondition och muskelstyrka

Hälsningar från babybubblan.

Jag skulle precis sätta igång och skriva ett inlägg om hur jag känner mig nu en månad efter förlossningen när jag stötte på Sara Rasmus inlägg om post-preggokroppen och känslan av att man inte får vara missnöjd med sin kropp efter att man fött barn.

För fast allt med babyn löper bra och jag själv psykiskt mår bra så funderar jag mycket på min återhämtning. Jag återhämtar mig mycket långsammare denna gång. Dels kan det bero på att jag är fem år äldre än senast. Eller på att babyn kom med snitt. Eller på det faktum att min kondition rasat under graviditeten. Jag hade ju himla mycket ryggproblem och foglossning så det blev nog inget motionerande för min del. Och det känner jag verkligen av. Det känns också som muskelstyrkan minskat rejält på olika håll i kroppen. När jag var gravid med Kevin motionerade jag varje vecka, inte så många gånger mot slutet, men ändå. Jag hade mycket bättre baskondition.

Jag har alltid haft en ganska låg vilopuls och under graviditeten märkte jag att den blev väldigt mycket högre vilket är helt normalt. Jag tycker grafen är intressant. Vid 11.8 då Baby M föddes skjuter vilopulsen i höjden varefter den kraftigt sjunker ner till normalnivå.

I helgen var jag på ett yogaevent dit jag hade vunnit biljetter via Facebook. Jag deltog i en shaktayoga-timme. Det är en väldigt snäll och avslappnande form av yoga.Vi gjorde absolut inget avancerat men många asanor som egentligen var superlätta kändes svåra. Givetvis de där magmusklerna behövdes, det förstår jag, men även sådana när man behövde t.ex. armarnas muskelstyrka. Jag kände mig också otroligt stel. Och känslan av att hela mellankroppen är ommöblerad är ju verkligen intressant.

Min barnvakt på yogaeventet. Baby M sov sig igenom allt och barnvakten var lite bitter på det.

Precis som förra gången så rann knappt några preggokilon av mig efter förlossningen. Det är något jag verkligen får jobba med igen sen när jag orkar. Det känns så orättvist att vissa blir av med dem i ett huj.

Min mage ser fortfarande ut som jag skulle vara gravid i femte månaden. Det känns som det inte alls drar ihop sig längre. Jag använder fortfarande preggokläder och mjukiskläder.

En vecka, två veckor, tre veckor och en månad efter snittet.

Jag vet ju att jag inte är återställd ännu. För en vecka sedan promenerade jag tre kilometer i lugn takt med vagnen. Jag fick himla ont inne i magen någonstans på högra sidan. Så jag måste ha tålamod ännu en tid framöver.

Det har inte blivit hemskt många vagnpromenader än. Kanske är jag i skick för dem just passligt till oktoberrusket, hah!

Nu börjar jag ändå ha känslan av att jag försiktigt skulle villa börja bygga upp min kondition och muskelstyrka. Jag vet ju att jag behöver dem i vardagen. Gjorde lite övningar från boken Träning för nyblivna mammor innan jag började skriva detta inlägg men alla övningar kändes inte bra i magen. Men om jag skulle lyckas göra några försiktiga övningar dagligen tills magen börjar kännas frisk.

Men jo, det känns som detta är saker som jag inte skulle få känna. Som Sara Rasmus skrev, vi förväntas vara så nöjda över våra kroppar efter förlossningen, kroppen har gjort ett otroligt jobb. Jag känner mig mest berövad min kropp. Den kropp som jag hade för ett år sedan som jag stormtrivdes i.

Men tur att jag vet att det går att komma i form efter all denna övervikt och preggokilon. Att jag ännu kommer att kunna känna mig hemma i kroppen. Att jag ännu kommer att kunna damma av största delen av mina kläder i min garderob och att jag inte behöver skaffa en helt ny uppsättning kläder.

Livsnjutaren.

Men förutom alla besvär med kroppen så känner jag mig underligt klar i knoppen. Jag njuter verkligen av lugnet här hemma på dagarna och har inte känt att jag vill ha mycket action runt mig. När Kevin var lika gammal som Baby M flyttade vi ut från vår lägenhet som vi hade sålt. Sedan var vi bostadslösa i en månad och bodde hos svärisarna varefter vi flyttade in i vårt nuvarande hem när Kevin var två månader gammal. Herregud jag måste ha varit stressad och jag har nog inte alls kunnat njuta av babytiden mitt i all stress och ångest. Kanske försöker jag ta igen det denna gång? Verkligen njuta av vår minibebis. Jag har ju tid att flänga runt senare när hon är lite större. Just nu är det bara så ljuvligt här hemma.

PS. Tydligen har jag haft liknande tankar en månad efter att Kevin föddes.

Ei kommentteja :

Lähetä kommentti

Roligt att du kommenterar!