18.10.2017

Min amningshistoria - slutet gott allting gott

Egentligen tänkte jag inte skriva om amning för det är ju ett väldigt speciellt och brandfarligt ämne. Men det är ju ändå amningsveckan så kanske jag nu tar risken. Fast amningen är din egen privatsak så tycker folk ändå att de ska ha åsikter om det. Om du inte ammar så är det givetvis inte bra, det ser folk till att informera dig om. Om du ammar offentligt riskerar du också få skit. Om du ammar ditt barn för länge så är du konstig. Ja, ni förstår.

Men nu tänkte jag ändå skriva ner min amningshistoria. Min andra amningshistoria. Och jag hoppas att ni respekterar mig och mina val så mycket att ni inte hoppar på mig fast jag gjort saker annorlunda än ni och upplevt att det blivit just rätt så.

Som bakgrund kan jag nämna att amningen var ett helvete när Kevin var bebis. Den tänkte aldrig komma igång (mjölken steg ordentligt först efter 10 dagar) och det fungerade aldrig riktigt bra. Det kändes som min mjölk inte räckte till, att han alltid var hungrig och vi brukade ju sedan slutligen också ge ersättning åt honom. I sju månader ammade jag ändå. Shit så bra kämpat. Jag som ändå aldrig kände mig hemskt bekväm med det och mådde inte mentalt så bra av det heller.

Med detta i bagaget hade jag bestämt mig att denna gång kämpar jag så länge jag orkar. Och sen om jag inte orkar eller om det börjar kännas mentalt för tungt så får det vara. Att jag ska komma ihåg mina egna gränser och resurser. Givetvis hoppades jag på att amningen skulle fungera lite lättare än senast.

Nyss hemkomna från Kättären.

Denna gång började det inte så värst bra. Baby M:s vikt sjönk på Kättären över 10 procent och vi var tvungna att stanna en natt till för att följa med (hon hade ju också hålen i hjärtat så även därför måste vi stanna). Hon ordinerades 20 ml ersättning med två-tre timmars mellanrum. Vikten började öka så följande dag fick vi åka hem.

Jag tycker att hon inte hade ett bra grepp om bröstet och påpekade det flera gånger för barnmorskorna. Hennes läppband klipptes men greppet korrigerades inte. Några barnmorskor tog mina bekymmer på allvar och hjälpte med greppet men nästa gång var det fel igen. Den äldre damen som vi hade som barnmorska när vi skrevs ut verkade inte så hemskt intresserad av mitt problem. Hon hade tre skift medan vi var inne och jag kände att jag blev lite ensam med mitt problem.

Nå, vi fick komma hem men skulle till rådgivningen på viktcheck efter någon dag. Vikten hade fortfarande inte ökat tillräckligt. Vi ökade på ersättningsdosen. Som mest fick hon 60 ml åt gången.

Jag kämpade. Jag antecknade som en dåre. När åt hon, hur mycket, hur ofta kissade och bajsade hon. Jag använde bröstgummi på grund av hennes grepp. Jag byggde en "imetysapulaite" så att hon kunde få ersättningen samtidigt som jag ammade. Jag fick en fin bröstpump av min mamma och försökte pumpa för att få igång mjölken ordentligt.

Antecknade som en dåre. Förutom pumpen på bilden hade jag en elektrisk pump. 

Efter en vecka hade sen hennes vikt ökat tillräckligt och vi fick lov att börja minska på ersättningen. Jag fortsatte kämpa. Jag började ha samma fiilisar som senast. Ångesten kröp längs ryggraden och jag började fundera om det är värt att kämpa om mjölken sen ändå inte räcker till. Vi var nere vid 40 ml som bäst. Plötsligt blev min vänstra bröstvårta väldigt sjuk. Det är ju normalt att det tar ont i början när man ammar men det värsta hade liksom lättat när det blev sjukt igen. Det tog så ont att jag skrek lite och ögonen tårades när hon nappade tag och började äta.

Då beslöt jag. Nu fick det vara nog.

Jag pumpade ännu mjölk åt henne i några dagar men eftersom mängden var skrattretande liten så fick det bli.

Mitt huvud gick på övervarv. Gör jag rätt? Är detta rätt beslut? Vad kommer hon att gå miste om? Kommer hon att bli normal? Kommer hon att vara väldigt sjuk när hon inte får "superdrycken"? Vad kommer detta att kosta? Det var hemskt. Men efter några veckor började det lätta. Det kändes rätt.

Jag började fundera på bästa lösningarna med ersättningen och testa vilket märke passade bäst för henne. Jag hittade på att ha kokat vatten i rätt temperatur i en termos och från den häller vi i tuttflaskan och blandar i pulvret. Så himla enkelt. Inget microvärmande av mjölken. När vi är borta hemifrån äter hon rumsvarm ersättning. Behändigt.

Vi har kört ganska mycket Nutrilon och Nan. Nan A.R. till vänster är en ny ersättning som de rekommenderade på rådgivningen. Den är för bebisar som spuglar mycket. Baby M spuglar väldigt mycket och under de två dagarna hon fick Nan A.R. så spuglade hon inte en enda gång. Men herregud så bitter och skrikig hon blev. När vi bytte tillbaka till vanliga Nan så förvandlades hon direkt till en nöjd och glad baby. Som av ett trollslag. Så den passade inte alls hennes mage.

Nu vågar jag redan säga att detta var ett väldigt bra beslut för oss. Hon växer så det knakar. Hon är mycket större än Kevin var i samma ålder. Hon sover bra och är en nöjd bebis. Jag är helt sjukt klar i huvudet jämfört med senast. Kevins babytid är en enda dimma i mitt huvud. Denna gång har jag kunnat njuta av min bebis på ett helt annat sätt när amningsstressen är borta.

Det är helt super att vi med 3jorn kan vara jämlika när det kommer till matandet. Och jag tror att Kevin också har tagit förändringen så bra just för att babyn inte konstant är fast vid mitt bröst. Visst är hon nästan hela tiden i våra famnar men vi kan turas om och jag känner att jag räcker till också för min förstfödde.

Omnomnom.

Jag sover helt otroligt mycket bättre denna gång. Baby M äter sin mjölk och så fortsätter hon sova efter att hon stånkat i sin vagga en stund. Kevin hängde fast vid mitt bröst om nätterna och jag minns hur jäkla obekvämt det var och hur ont jag hade i ryggen när jag tvingades sova i underliga ställningar.

Jag är med i några Facebook-grupper (Imetyksen tuki och Elokuiset 2017) där amningsproblem diskuteras hela tiden. Jag lyfter verkligen på hatten för dem som orkar kämpa för lätt är det ju inte. Herregud vad folk kämpar. Jag gjorde det också en gång. Jag kan inte låta bli att fundera på varför ammandet som är en så naturlig sak kan vara så otroligt svår för så många?

Även brorsan kan hjälpa till.

Jag är också med i Korvikemutsit gruppen och där är det så skönt att läsa om andra som gjort samma beslut. Andra vars amning misslyckats. Sådana som beslutat att inte alls amma. Min frissa berättade att hon hade fått "maidonestolääkitys" när hon fick sitt yngsta barn för hon tänkte inte amma. Det känns som det brukar vara så tyst om detta eftersom "det är fel". Fast det inte är fel. Alla har rätt att välja vad som är bäst för dem.

Jag tycker också att jag inte mött några negativa attityder än. På rådgivningen var de väldigt förstående och stödde mig i mitt beslut. Hälsovårdaren påpekade flera gånger att jag måste komma ihåg mina egna gränser. Jag har ju inte rört mig så mycket bland andra ännu, mest bara familjemedlemmar och vänner, och alla har haft en bra attityd. Jag har inte alls känt samma tryck som senast, eller kanske jag bara är säkrare på min sak denna gång. Men jag vet nog att jag kommer att möta negativa kommentarer i något skede.

På fest.

Så nu återstår det alltså att se om vår dotter blir normal. Lika älskad är hon fast hon inte får modersmjölk. Och hon har en mycket mer närvarande och glad mamma än vad Kevin hade i samma ålder. Om det är något jag lärt mig under mina fem år som förälder så är det nog att man ska ta hand om sig själv, respektera sina egna gränser och lita på sin egen magkänsla. Barnen behöver ingen perfekt morsa, men en glad mamma är guld värd för dem.

Min kära dotter. Nöjdast i famnen.

11 kommenttia :

  1. Bra kämpat! :) lilltjejen ser så bedårande ut. :) jag har själv trappat ner amningen nu efter 10 månader och det är så skönt! Jag har kämpat o kämpat (klippt tungband här också) och tänkt flera gånger att nu får det vara nog. Bebisen ammar bara enstaka gång nattetid just nu och jag har nästan ångrat att jag inte har trappat ner tidigare.

    VastaaPoista
    Vastaukset
    1. Eow så länge du orkat. Fantastiskt gjort! Aikansa kutakin som man säger på finska. Och tack, hon är väldigt fin och spuglig :)

      Poista
  2. Jag har själv 2 flaskbarn och kämpat i fler veckor med amningen. Till sist fick jag veta att jag inte har en utdrivingsrelflex. Vilken lättnad när alla runt sade att jag skulle sluta stressa! Man är precis lika bra förälder oberoende på vad mat matar sin bebis med, så länge de blir mätta!

    Camilla

    VastaaPoista
    Vastaukset
    1. Ingen utdrivningsreflex? Det var något jag aldrig hört tidigare. Men säkert skönt att få en förklaring och lättnaden var säkert stor när du kunde sluta stressa med saken!

      Poista
  3. Jag tycker det sjukaste i detta är att det inte tycks gå att göra rätt. Jag helammade första halvåret och delammade till i somras då han fyllde två (sen sinade det av sig själv pga ny graviditet) och stöttandet har varit minimalt. Eller ja, till en början peppade ju alla inom vården och på rådgivningen, men efter cirka tre månader började jag höra att det nog är skönare att ge ersättning, efter fyra att nu kan man nog börja med fast föda och trappa med med den där amningen. Efter 6 månader: "men ammar du fortfarande?" Och hela tiden fick man ju höra "nåja, hittils har det ju gått bra, men du vet, de flesta lyckas inte så förvänta sig nu inget under". När han fyllt ett slutade jag amma bland folk och ammade bara hemma. Dumt. Förra gången gick det mig förbi att det finns fb-grupper för ammande föräldrar men nu vet jag och ska gå med i god tid. Viktigt, tror jag, att omge sig med sådana människor som delar erfarenheter. Bra alltså att det också finns korvikemutsit och andra dylika sammanhang för de föräldrar som inte ammar!

    Så jäkla trist att mammor (för det är oftast mammor) ska skammas hur vi än gör. Bra att ni hittat ett sätt som funkar för er, viktigast är ju att ni mår bra.

    VastaaPoista
    Vastaukset
    1. Nå det är faktiskt jävla konstigt. Jag har mååååånga gånger funderat på just detta. Att hur man än gör så är det fel. Sablar!!! Hey grattis till graviditeten och vad fint att du kunnat amma så länge. Hoppas det funkar lika bra sen med nykomlingen!

      Poista
  4. Känner så väl igen det där... Vår dotter gick också ner väldigt mycket i vikt, 11 %, så vi fick börja ge ersättning genast första natten på BB. Min mjölkproduktion ville inte riktigt komma igång och hon var slö på att suga, somnade hela tiden så jag fick hålla på och väcka henne och "påminna" henne att äta. Vi fick fortsätta med ersättning när vi kommit hem, fick ha "matningskampanj" för att få henne att gå upp tillräckligt i vikt. Skrev också noga upp hur mycket hon åt och när, och var livrädd för att få skäll av rådgivningstanten om vi inte kom upp till den föreskrivna dygnsmängden. Amningen gjorde också helvetiskt ont nästan hela tiden jag ammade, det gav inte med sig efter några dagar som alla sa att det skulle göra utan det var först riktigt mot slutet av tiden jag ammade som det började bli bättre och jag kunde vara utan gummi (men då igen ville dottern inte få något grepp). Vissa gånger gjorde det så ont att jag skrek rakt ut. Kämpade på och pumpade, men mjölkproduktionen blev aldrig så värst stor ändå och jag tyckte det var jobbigt att hinna pumpa när jag var ensam hemma med dottern om dagarna. Jag delammade tills hon var 2 månader, sen vägrade hon ta bröstet mer. Försökte pumpa för att hålla igång produktionen men mjölken sinade snabbt och till sist gav jag upp. Kände mig usel för att jag inte fått det att funka, men samtidigt var det nog en lättnad också eftersom det var så mycket smidigare med flaskan för vår del och jag aldrig varit riktigt bekväm med amningen. Och att båda kunde hjälpas åt och turas om att mata var suveränt! Nu i efterhand är det inget jag ångrar, och jag tror absolut att dottern kommer att bli till folk trots att hon inte blev ammad längre än så. �� Jag blev själv inte ammad särskilt länge och dåtidens ersättning var ju allt annat än idag, dagens ersättning är så pass bra att man absolut inte behöver känna sig orolig eller dålig för att man ger det till sitt barn! Det är sist och slutligen bara man själv som vet vad som är bäst för både en själv och barnet, det är ingen annan som kan bestämma det. Fick nog själv undrande blickar från särskilt äldre personer när jag sa att jag slutat amma, folk tog det för givet att alla ska amma. Men det är ingen annans sak, det är inte alla som kan eller vill amma och då borde folk respektera det. Tack för att du delade med dig! ❤

    VastaaPoista
    Vastaukset
    1. Tack själv för att du delade med dig. Fint kämpat! Låter faktiskt väldigt lik vår historia. ❤️

      Poista
  5. Det blev ingen amning för min son heller o ibland funderar jag ännu på saken.Jag var sååå slut efter förlossningen och min sons vikt gick oxå för mkt ner så att han oxå fick ersättning redan från början. Jag tror faktiskt att de barn som får ersättning sover bättre o d är bra att oxå pappan kan ta del i matningen. Bra att du valde berätta din story! Nim "älä imetä itseäsi lataamoon, det gjorde tyvärr jag.

    VastaaPoista
    Vastaukset
    1. Älä imetä itseäsi lataamoon har nog varit mitt motto denna gång. Det är ändå bra att man lär sig saker av sina egna erfarenheter. Kan hända att babyn som får ersättning sover bättre. Åtminstone sover den lilla bättre än hennes bror gjorde. Får se om det håller i sig.

      Poista
  6. Super att ni hat hittat system som fungerar och ni alla mår bra av. Det är det viktigaste.

    VastaaPoista

Roligt att du kommenterar!