29.11.2017

Det förekommer i skolan, på gatan, jobbet, nattklubben, nätet, hobbyna... #dammenbrister


Nu jäklar händer det saker. Uppropet #dammenbrister är nu publicerat. 6111 underskrifter som kräver att vi bryter tystnaden i Svenskfinland. 800 vittnesmål om sexuella trakasserier. Vi kvinnor har fått nog. Det är inte längre okej med sexistiska skämt, trakasserier, tafsande, förminskande, våld etc etc. Nå det har väl aldrig varit okej men det har tystats ner. Ofta är det flickorna och kvinnorna som känner skammen av något en pojke eller en man gjort. Det borde vara precis tvärtom. Ja, fast egentligen borde sådant inte hända från första början.

Detta är så himla stort. Fast jag vetat att trakasserier är vardag för oss kvinnor så har #dammenbrister varit en ögonöppnare. Att få ta del av vad kvinnor varit med om. Jag tror att det är ganska många män som idag funderar på ifall de gått över gränser. Och det är bra, lite självrannsakan är väl aldrig fel.

Sorgligt nog är sexistiska skämt, tafsande etc. så vanligt att jag nödvändigtvis inte reagerar på det längre. Jag är så avdomnad när det gäller sådant. Det finns ute på gatan, i skolan, på nattklubben, på arbetsplatsen, i hobbyna.

Jag har haft tur och inte varit med om värre övergrepp. Men när jag nu funderar tillbaka så märker jag att jag nog flera gånger varit i situationer där det kunde gått riktigt illa. Det finns alltså många män som har friska gränser.

Jag tänker till exempel på resan till Kos. Jag var på resa med familjen och var kanske 18 år gammal. Via nätet träffade jag en finlandssvensk kille som skulle resa med sitt kompisgäng bestående av endast killar till Kos samma vecka. Jag träffade dem på deras hotellrum och for iväg på krogen med dem. Jag, ensam! I ett främmande land. Jag kände dem inte ens. Allt gick ändå bra. Och det är ju det som borde vara normen.

Jag minns bäst de första gångerna jag råkat ut för övertramp. Högstadiet var ju en riktigt hemsk tid. Flickor kallades horor (även av andra flickor) och pojkar drog i våra bh-band på ryggen. Det var liksom en lek.

Jag var 13 eller 14 år gammal och vi åkte till ett museum med klassen. Jag var klädd i svarta over knee-strumpor och en svart kjol. När vi var i garderoben för att hänga upp jackorna så kom en av "de coola" killarna i klassen och låste in mig mot väggen och satte plötsligt handen under min kjol. Hans kompisar stod bredvid och skrattade. Jag minns att jag blev både chockad och rädd. Jag kände skam. Jag minns att jag hade mens då och kände mig väldigt smutsig. Kanske var det mitt fel när jag hade klätt mig i kjol, tänkte jag.

När jag var lite äldre fick jag på nattklubben höra av en kille att han kunde se på sättet jag dansade att jag är bra i sängen. WTF?

När jag jobbade i kundservice fick jag höra ett och annat av män, i synnerhet äldre sådana. Usch.

Jag har varit med om obekväma situationer på jobbet. Men man vill ju inte vara fiilisdödaren som säger till.

Det är de som gör dessa övertramp som ska känna skam. Inte vi som blir offer för dem.

Jag har tänkt väldigt mycket på mina barn. Nu när jag har en dotter så har jag riktigt ont i hjärtat när jag tänker vad hon kommer att få stå ut med. Därför känns det så himla bra att det händer saker. Om tio år har det säkert skett förbättringar.

Jag funderar mycket på min son och vad vi ännu ska lära honom. Om vad som inte är okej. Dels för honom att göra men även för andra att göra åt honom. Han ska kunna lita på oss vuxna, våga berätta. Inget ska tystas ner.

Det är vi som har barn nu som kan påverka hur det blir i framtiden. Vi kan lära dem. Om vi alla gör det så är världen nog en bättre plats för kvinnor i framtiden. Låt gubbsliskeriet utrotas.

Jag på min 18-årsdag på stamstället Ale-pub. På det dansgolvet förekom nog mängder med övertramp.




27.11.2017

Miss pokerface

Tur att hon har en brorsa som kan locka fram ett leende framför kameran. Så fort hon ser telefonen eller kameran så får hon världens bästa pokerface. 


Jag kom nästan inte upp från soffan

På torsdag kväll var jag på pilates. Oj jiisus sådan träningsvärk jag haft i magen i många dagar. Det var tydligen effektiv träning för mina krassliga afterpreggomuskler. Jag ska definitivt försöka gå igen. 

25.11.2017

Bästa Buu-dagen hittills

Idag var en av våra favoritdagar, nämligen Buu-dagen! I år ordnades den på Arcada, min gamla skola. Jag har inte satt foten i byggnaden på kanske åtta år och det var märkligt att vara där. Allt var så superbekant fast jag inte varit där på länge. Dessutom träffade jag massor gamla studiekompisar som jag umgicks med på den tiden. Massor gamla minnen kom till ytan. Ååååh där är infokoppin som jag jobbade i! Ååååh i den här salen gick jag allra första gången på yoga. Ååååh där var ämnesföreningarnas rum där vi hängde. Oj mitt gamla skåp! Etc etc. Dessutom var ju våra två första gemensama hem på campus. Och nu gick vi där tillsammans med våra två barn.

Men ja, Buu-dagen! Det var en succé. Kanske bästa Buu-dagen hittills. Det fanns gott om utrymme på Arcada och det blev inte lika trångt som det har brukat vara på Yle. Buu-showen var rolig och för första gången ville Kevin pyssla. Vi tog familjeporträtt och kollade discot. Åt pepparkakor och kastade snöbollar. Discot var faktiskt Kevins favorit förra året, men nu ville han bara kolla det snabbt, inte dansa, för "de spelade bara barnmusik, jag vill ha vuxenmusik. Så ska det vara på disco."

Även Melissa var med och var vaken hela den tiden vi var där. Nå om några år fattar hon också någonting.


Någon hade gått wild med ballonger i discot.

Många ville titta på lillbebisen.

Han kastade "snöbollar".

... och ringar.

Kollegerna hade beställt nya grejer.

Buu-showen var rolig. Och Kevin råkade få sitta bredvid en dagiskompis.

Lite stämplande.

Pappa och barn.

Man fick ta familjeporträtt. Barnen ser roliga ut.

Coolio.


Memories. Här har jag gått in hundratals gånger.

22.11.2017

Om att skydda matbordet

Alla som har barn och ett matbord de vill skydda vet att en vaxduk är ganska jees. Ordet vaxduk väcker kanske inga snygga bilder i huvudet och därför blev jag så himla glad när jag promenerade in till vår Jysk och såg detas sortiment. Hade riktigt svårt att välja vilken duk vi skulle ha hem. Men jag är väldigt nöjd med mitt val och det känns fräscht att byta. Den gamla hade ganska mycket fläckar som inte lossade. Nå, det lär inte ta länge innan denna också får lite kärlek av pysselfantasten. Men hellre fläckar på duken än på bordet. 

Ut och vädras på mammabrunch

Denna vecka har jag minimalt med program inbokat. Helt skönt efter veckoslutets målande och pysslande. Men idag åkte jag till Drumsö på mammabrunch hos Teljänneito i hennes vackra hem. Vi brukar köra knytkalas och bordet var fyllt av godsaker.

Vi alla har bebisar födda detta år, Melissa är bland de yngsta. Finns två små killar som är nästan lika gamla som hon i gruppen. Men snart föds det en ny bebuli som sedan blir minstingen. 

Senast jag var med var för nästan två månader sedan. På två månader hinner bebisar växa jättemycket. De äldre hade redan ordentlig fart på medan de yngsta ännu låg på ett ställe. 

Det var roligt att komma ut lite och vädras. Nu kan jag lata mig resten av veckan, hahaa!

Slurps

Hon chillade för det mesta.

20.11.2017

Det stora projektet är påbörjat


För fem år sedan när vi flyttade till vårt nuvarande hem hade de tidigare ägarna precis målat alla väggar. De tycktes ha en förkärlek till beige för det fanns beige väggar i vardagsrummet, köket, hallen och sovrummet. UGH säger jag. Särskilt i vardagsrummet blev det för mycket beige när vår stora soffa också är beige.

Två väggar fixade vi för ungefär ett år sedan. I köket och i sovrummet lade vi in vit tapet. Blev direkt så mycket fräschare.

Väggen i vardagsrummet har jag hatat redan länge men det har inte funnits energi att göra något åt saken. Nu i och med ett barn till och arbetsrum som ska förvandlas till barnrum så finns det massor att fixa. Vi måste byta till en mindre soffa och byta ut förvaringsmöblerna i vardagsrummet. 3jorns dator ska nämligen flytta till vardagsrummet och det kräver omorganisering. Även mer förvaringsutrymme behövs i vardagsrummet.

Kevins nuvarande rum är mindre än arbetsrummet så Melissa kommer att flytta in där någon gång i början av nästa år (beror på när projektet är färdigt och hur hon sover sen). Kevin flyttar till arbetsrummet. Så det finns sjukt mycket att göra för att fixa detta. Det första steget är att vi ÄNTLIGEN målade den där beige väggen i vardagsrummet. Den blev en grå nyans. På den väggen ska nya förvaringssystemet samt teven komma. Vi målade den beige väggen i hallen med samma gråa färg.

Vi målade också väggen i Kevins nuvarande rum, som ska bli Melissas. Kevins favvofärg just nu är ljusröd så han är glad över lite ljusrött på sin vägg. I hans kommande rum ska vi måla likadant men istället för ljusrött är det tänkt att bli mintgrönt. Får se vad han tycker om det.

Kevin var övernatten hos min mamma och hennes man och vi hade bara vår minibebis att ta hand om. Målandet gick ganska smärtfritt men tog nog länge. Blev inte mycket tid över för att lata oss innan Kevin kom hem. Men skönt att ha det gjort. Känns mycket fräschare. Nu blir det att fundera på ny mindre soffa samt hur förvaringssystemet ska byggas upp.

Fick en barsk kommentar på min bild på Insta där min fina tejpning syns (kolla bilden nedan). Redan när jag laddade upp den så gissade jag att någon remppagubbe garanterat kommer att kommentera det. "Såhär fixar man inte!" löd det kort och gott. Fick lite samma fiilis som när andra kommenterar ens föräldraskap. Varför tycker någon att den har rätt att komma och päte om andras saker? Det fattar jag fortfarande inte. Jag fixar väl min vägg precis som jag vill och det har inte någon halvbekant något att göra med, hahaaa. Sköt era egna väggar.

Slutresultatet blev helt bra trots att vi inte skruvade loss delarna utan tejpade. Men shit så slarvigt de förra invånarna målat. Tänkte bli problem med att täcka det beige och man borde nästan ha grundmålat lite med vitt. Men det hade vi inte tid med.

Här syns kontrasten bra. Från gulaktigt till blåaktigt. Från varmt till kallt.

Färdigt! Nyansen är Tikkurilas K498 Valkama.

Före och efter. Tur att den beige soffan ska ut.

Sedan var det dags för det lilla rummet.

Det blev jättefint tycker jag. Älskar kombon ljusrött och grått. Den gråa färgen är samma som i vardagsrummet och den ljusröda T1124.

And the story continues. Jag ska berätta mer när projektet framskrider. 

17.11.2017

Om knoppen och kroppen tre månader efter babyns födelse

Efter babyns tremånadersrapport tänkte jag skriva en rapport om mig själv. Hur jag har det.

Jag har det bra. Bättre än på många år. Jag vet inte om braheten beror på sömnmängd, den lugna hemmamammavardagen eller något annat. Jag får med jämna mellanrum lyckokänslor i magen och har för en gångs skull känslan av att vara på rätt ställe i rätt tid. Här och nu.

Det var nog en bra tid för baby märker jag. Efter fyra år i ekorrhjulet och två års terapi känns detta himmelskt. Det är inte brottom. Jag får ta det lugnt och jag tror att det gör väldigt gott för mig på många plan. Att stanna upp. Att andas. Att känna att jag gör något viktigt när jag är hemma med vår lilla dotter. Jag vet inte om jag varit lika utvilad och tillfreds på väldigt många år.

Dagarna rullar på och jag är noga med att inte ha för mycket program. Jag gör allt för att undvika stresskänslor. Jag har så lite tidtabeller som möjligt. Jag brukar träffa 1-2 vänner per vecka. Det är så otroligt många som är hemma nu, men synd nog så bor ingen av mina vänner riktigt nära. Jag föredrar att åka bil framom buss och metro och 3jorn har varit så snäll och ibland jobbat hemifrån så att jag ska kunna röra mig med bilen. När jag kör hemåt efter att ha träffat någon av mina vänner känner jag ofta lyckokänslor i bröstet. Vilken lycka att ha så många fina personer i mitt liv.

Lika mycket som jag tycker om att träffa några vänner i veckan så tycker jag om att ha hemmadagar. Så skönt att ha några dagar i veckan utan desto mer program. Vi har tittat mycket på Gilmore Girls på dagarna, det finns alltid något litet projekt här hemma att sysselsätta sig med och så brukar jag gå på vagnpromenad. Men det absolut bästa är att inte ha några tider att passa. Som balsam för själen.

Jag tycker allt känns ganska lätt med vår lilla Minimello (inofficiellt smeknamn). Det bara flyter på. Jag känner att jag avläser henne väldigt bra. Vet när hon är hungrig eller trött och hur jag får henne att somna eller bli glad. Hon verkar vara en okomplicerad baby. Mitt mammasjälvförtroende är nog på topp. När Kevin var lika gammal så var det nog på botten, allt var så himla skrämmande och nytt och jag var nog väldigt stressad med amning och flyttar och att ställa i ordning det nya hemmet. 

Fast jag själsligt mår bra så gör jag inte det kroppsligt. Preggokilona försvinner helt tydligt inte av sig själv (inte ens med två månaders sockerstrejk) och jag mår inte så värst bra i min kropp. Det enda positiva är att kroppen nog läkt helt bra och jag har inte ont, och äntligen, tre månader efter förlossningen har jag några vanliga jeans som går på mig. Visst man kan säga: Men det är så kort tid sedan förlossningen, ge kroppen tid. Jag vet jag vet, men det betyder inte att jag trivs i kroppen ändå. Jag ska nog snart försöka trappa upp motionerandet. Hittills har det varit vagnpromenader och djupa magmuskelövningar som gällt. Det känns som jag börjar ha bra muskelkontroll i buken.

Just nu längtar jag ingen annanstans. Jag njuter av varenda minut av att vara hemma och att få umgås med Melissa. Det känns nästan som hon helat mig på något plan. Det blir spännande att se hur jag känner när toddlertiden närmar sig. Det tyckte jag var en väldigt jobbig tid senast. Just nu vill jag bara stanna tiden. Fast Kevin däremot skulle villa spola framåt tiden så han skulle kunna leka mer med sin syster. Han är nog helt kär i henne, ska pussas och gulla ofta. Han är så söt!

Nedan en random bildkavalkad från min telefon från den senaste månaden.

Det är helt super för vi sover till 10 på morgnarna. Jag är utvilad som fan. Nu är jag lite orolig för att hon snart tänker börja vakna lite tidigare. Får se hur det blir.
Vardagsrealism :D



Varje dag :D

Gick på förhandsvisning av Bad Moms 2 och fick träffa julgubben.

Kul att ibland komma ut utan bebis och få klä sig i spets och röda läppar.

Vi roadtrippade till Esbo för någon vecka sedan och träffade Jenni och hennes yngsta.

Catzo har hälsat på oss.

Jag har promenerat en del.

Här tre månader efter förlossning. 

Vi roadtrippade till Borgå och träffade fina Nanna.

Nästan varje dag har vi sett lite Gilmore Girls. Nu har jag sett alla sju säsonger. Cirka 6880 minuter av Gilmore Girls.

Vi har ätit sushi i Berghäll.

Här en bild från ikväll. Just nu är 3jorn ute på öl med en kompis och barnen sover. Nu ska jag själv krypa i säng.

12.11.2017

Mina barn vann på pappalotto


Nu har det nog firats farsdag! Först hade vi föräldrar vår tjuvstart igår med pizza och leffa på tumis. Idag fick pappan i familjen sovmorgon men lyckades koka kaffe åt sig själv utan att jag märkte att han var vaken. Det var ju meningen att jag skulle fixa kaffe åt honom. Körde iväg honom till sovrummet och så kom vi in med kaffe, smoothie och presenter. 3jorn äter ingen frukost så det kändes onödigt med frulle på sängen. Han brukar börja må illa om han äter på morgonen. 


Istället fixade jag ostar, kex och vin som överraskningskvällsmål när vi kollade på Paradise hotel. 

På eftermiddagen var vi sen bjudna till min pappa på middag. Det var gott och mysigt fast hundarna hade nog ordentlig show. 

Till slut måste jag ännu säga att mina barn har en helt fantastisk pappa. Jag tror inte man kunde få en bättre. Det är som att de skulle ha vunnit huvudvinsten på pappalotto. 

11.11.2017

No more preggojeans?



Idag är en historisk dag! Jag hade vanliga jeans på mig för första gången på lite under ett år!!! Har ju gått med preggojeans i tre månader, alltså 13 veckor efter förlossningen. Vanliga jeans har inte gått på mig. Igår märkte jag att mina största jeans gick att knäppa. Bekvämt var det ju inte men ganska skönt ändå efter de hängande preggojeansen. 

Jag firade med att äta en hel pizza!

Farsdagsdejt

Idag var vi på vår andra dejt sen bebulin anlände och barnen var hos min mamma. Ja fast vi har ju varit på flera dejter där vi haft ett tredje hjul med oss. 

Tumistiden var en farsdagsöverraskning åt 3jorn. För när man är farsa så är det väldigt viktigt att umgås på tumis med sin fru. Vi åt pizza och såg äntligen Yösyöttö-filmen. Som jag väntat!

Yösyöttö visas inte på Finnkinos biografer så vi såg den på Bio Grand i Dickursby. Det var charmigt med en liten biograf och vi båda uppskattade filmen. Skönt att få skratta åt föräldrajuttun. 

Barnen klarade sig hur bra som helst hos min mamma. Melissa hade kanske haft lite svårt att komma till ro och sova dagssömn. Hon somnade i min famn direkt vi kom tillbaka.